Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Hej

Edvard log svagt och studerade henne noga.
" Det kommer ske. Han måste bara smälta detta. Och jag kommer alltid vara stolt över dig." Log han ärligt och lekte lätt med hennes hår.
"Så vad tror du det är? En flicka eller en pojke?" Frågade han nyfiket och studerade magen, det syntes väldigt lite(?) men han blev fortfarande otroligt nyfiken.
Han hade ingen som helst aning men hon kanske hade det, man kunde kanske känna det.
Han rodnade till och såg på henne.
"Hur känns det? Jag menar, att bära på någon så?" Frågade han lågt och tittade lite blygt och försiktigt på henne.

Sienna log mjukt och såg på honom, betraktade alla de där vackra ansiktsdragen som hon gillade så. Det var som om varenda litet drag i hans ansikte var helt perfekt.
"Tack", svarade hon mjukt, otroligt lycklig över honom och hans sätt. Hon lade mjukt handen över hans, över sin ännu lilla mage. Visserligen syntes det kanske lite lätt, men det var inget man lade märke till utan det var snarare ifall man visste att hon var gravid som man tänkte på det.
"Jag vet inte, kanske en pojke. Vad tror du?", frågade hon nyfiket, lutade huvudet emot hans hals. Själv hade hon inte en susning, men hoppades nästan på en pojke - om inte annat för att göra hans föräldrar lite mer positiva.
"Det är svårt att förklara. Det har nästan precis sjunkit in att jag faktiskt har ett liv, en annan person, inom mig. Men det känns fantastiskt, och särskilt när jag vet att den kommer få en sån fantastisk pappa", svarade hon mjukt.

" Vill du helst ha en pojke?" Frågade han och skrattade lågt och rykte på axlarna.
"Jag vet inte. Så länge den är frisk, det är ju viktigaste men såklart en pojke skulle underlätta- med arvsrätt och så menar jag." Sa han lågt och ärligt och lyssnade sedan och flinade lite.
" Så du känner den? "Frågade hon och stirrade på magen. "Den är kanske för liten ännu. " La han till och la huvudet lite på snedden och skrattade lågt.
" Tror du jag kommer vara en bra pappa?" Sa han fundersamt och såg på henne.

Sienna stämde lätt in i hans skratt, skakade lite lätt på huvudet.
"Jag är lika glad vad det än blir. Men det skulle vara lättare med en pojke som du säger", sade hon med ett leende på läpparna. Om inte annat skulle hans föräldrar kanske bli gladare över det. Hon skakade lite lätt på huvudet.
"Jag skulle nog inte säga att jag känner just den ännu. Men att något händer, att man inte är som vanligt", sade hon med ett litet leende och nickade sedan mjukt.
"Jag är alldeles övertygad om den saken", sade hon mjukt.

" Det är rätt häftigt." Viskade han leendes och smekte hennes mage ännu en gång.
"Jag älskar dig." Log han och kysste henne mjukt på läpparna och kramade om henne mjukt.
"Så berätta Sienna, vad vill du göra idag? " Sa han nyfiket. Han själv hade inga planer mer än att han ville umgås med henne, han kunde sitta här hela dagen eller om hon så önskade det vaka över henne när hon vilade. Det enda han begärde var att få vara nära henne.
Det fanns så många känslor i hans kropp och den starkaste var att befinna sig hos henne.

De senaste månaderna hade varit händelserika för Sienna. Eller ja, för både hon och Edvard - numera hennes make. Vilket kändes helt fantastiskt, och det var något hon aldrig vågat hoppas på tidigare. Men hon var väldigt lycklig ihop med honom, lyckligare än hon kunde komma ihåg att hon varit nånsin förut - att få bo själv med honom, och varje dag få njuta av hans fantastiska sällskap var helt underbart. Hon var vid det här laget höggravid, och sanningen att säga så hade hon haft en något jobbig graviditet med återkommande illamående och den sista tiden hade hon också haft ganska ont. Hon var väldigt stor, och kände sig minst sagt klumpig nu - men det allra senaste hade hon inte haft så ont av det ändå då hon mest tagit det lugnt och vilat. Men redan samma morgon hade något känts annorlunda. Hon hade haft ont, men inte riktigt samma slags ansträngda ryggont eller så som vanligt och de hade bara ökat i styrka framåt dagen. Hon hade lagt sig och vilat en stund efter frukosten i ett försök för att se om det blev bättre, men tvärtom förvärrades det bara så till sist kämpade hon sig upp för att leta upp Edvard istället.
"Älskling. Jag tror vi borde ta hit läkaren" sade hon.

Edvard hade levt ett drömliv de senaste månaderna, de hade hittat det mest fantastiska hus och trots att Sienna hade haft det ganska kämpigt så hade tiden varit underbar.
Han hade försökt hjälpa så gott han kunde men det var svårt för det fanns inte mycket han kunde göra.
Denna dag så satt han i sitt kontor och läste igenom lite papper när hans älskling kom in till honom. Han vände upp blicken men hennes ord gjorde honom genast orolig. Varför läkaren?
"Är allt okej?" Sa han och reste sig upp och tog upp telefonen och ringde upp honom. Nådde honom ganska direkt och han lovade att vara där snart. Han la på och gick fram och la en arm omkring henne.
"Ska jag ringa våra familjer?" Sa han och studerade henne, hon var enorm. Var det kanske dags?

Sienna visste ärligt talat inte riktigt vad hon skulle svara på det. Okej var hon väl inte riktigt, det kunde hon inte påstå. Hon hade ont, men samtidigt var det väl också lite meningen att hon skulle känna sig såhär om det nu till sist var dax efter alla långa månader. Istället nickade hon tyst åt hans fråga, lutade sig lätt och lättat emot honom då han kom fram till henne. Han var hennes klippa, och hon älskade honom otroligt mycket.
"Det vore nog bäst. Jag tror ditt barn bestämt sig för att kika ut", sade hon, grimaserade lätt av ännu en smärtvåg som kom-

Han kände en våg av panik skölja över honom.
Redan? Han var inte redo. Han stirrade mot dörren och i en halv sekund funderade han på att bara springa härifrån men han samlade sig.
Det var inte redan, det var detta som de hade förberett sig för, väntat på.
Han tog ett djupt andetag och höll henne stadigare.
"Vårt barn älskling." Log han och pussade henne huvud innan han tog upp telefonen och ringde hennes föräldrar först och ringde sedan till sina egna.
De alla skulle vara där inom kort.