Prinsen (sjätte året)

Btw, angående Love Acutally:
Ja, det är Emma Thompson och Alan Rickman som spelar det gifta paret!

Jaha, så jag ska alltså vänta ännu mer för att få höra om Narcissa Jaja, men jättebra kapitel annars, verkligen! Man blir ju dock nyfiken på vad Miriam vill hitta på med Sirius? Vad har hon nu för plan? Det ser jag verkligen fram emot att få höra om!


Men annars, jättebra kapitel och man blir verkligen tagen över hur mycket hon älskar Severus ♥

Alltså är fruktansvärt irriterad på mig själv som skrev den här kommentaren i måndag->tisdag natt och INTE PUBLICERADE DEN??? Hur kan jag missa det???

OMG!!!

En ren allmän tanke jag fick, efter att jag läst kapitlet ännu en gång, såhär mitt i natten medan jag raider med ett par polare…

Miriam vill göra något betydelsefullt. Är det därför hon tänker konfrontera Sirius. Varför umgås han med en notorisk dödsätare?????? Ja uschamej. Och just denna helg… Bestämmer sig nog en viss korp att dyka upp… Vem vet?

Fast nu är det bara jag som hittar på. Hihiiiihi.. Och vill så mycket…

Och med tanke på att vuxna Jess är lite galen och har sina egna tankar och aningar - samt att hon vet alltför väl vilken tjejtjusare Sirius är… Så kan hon ju få alldeles för dumma tankar. Och det … Lär väl sluta med att Snape får nys om att Miriam är väck - och om han anar Sirius/Jess relation så lär han bli orolig IN I DET MINSTA. Och ta sig dit??? Jag spinner iväg alldeles för mycket.

Förlåt .♥ Vet att jag borde skriva massor på min fanfiction. Men att du vävt samman dessa två är helt otroligt. Tack. ♥ Du väcker liv i mig.

——————

Sedan från början då.

Varför nämner hon Sirius så tidigt i kapitlet? Eller liksom varför tänker på hon Sirius? Det känns lite underligt att hon gör det innan han dykt upp. För vad är det som för hennes tankar dit? Har jag missat något? Men vad fint att Mirre inte tycker det spelar någon roll vilken del av Tonks som kommer från ”renblodsadeln”. Kanske är det Miriam som mugglare som inte bryr sig eller så är det hon, involverad i trollkarlsvärldens, som inte bryr sig.

Att Miriam förklarar för Tonks att hennes relation med Draco blivit bättre är fint. Det är liksom ett sätt att få andra att också se på Draco annorlunda!

Åååh, precis som riktiga Sirre när han klivit av motorcykeln, håret vilt och doftande av bensin och frisk luft… Inte för att jag saknar honom för fem öre, men aah det är mitt minne av honom.

Älskar att han måste göra flörtandet till andra kvinnor så tydligt - som att han försöker bevisa en poäng, som Miriam nog inte tänker särskilt mycket på. Hon har nog en helt annan tankegång. Särskilt med tanke på hur han blossar ännu mer frenetiskt på sina cigaretter när Snape stannar upp vid bilden av Jessica Raven… Hihi.

Men tillbaka till andra stycket!
””Inget barntillåtet”, retades han”

Jag vet precis var du varit din buse.

Elli och Zabini haha, Elli gör ju det nästan enbart för att reta gallfeber på Draco. Men hon kan ju inte hjälpa att hon är så charmant. Man vet ju vem hon har att tacka det för - att alla pojkar svansar efter henne. Hihi… *spoil*????? Vet ej om det är det men jaja, nada förstå ändååå!

ÄÄÄLSKAR förövrigt att uppenbarelsen av transferensläraren är märkligt genomskinlig. Och just att det är en ”uppenbarelse” för jaa. Så känns det!

Älskar förövrigt att hennes hjärta slår dubbla slag då hon ser sin mörka prins - men samtidigt funderar jag över ”mitt blod började sjuda” för sjuda… Gör det inte det när man blir riktigt förbannad? Kanske ett annat ordval just där?

Älskar att hon noterar att han inte beställer något - men behöver hon verkligen notera det? Hon vet ju?.. Om inte för oss lärare förstås.

Och ja. Hela delen där Snape och Sirius tjafsar och mäter ***storlekar i form av vem som vet mest om vad och hur de vet det… Alltså, sååå skrattretande. Men älskar att de blivit buddies. Dubbelhet incoming HAHAHA ((((lär nog aaaaldrig ske OM inte Mirre bestämmer och planerar det!))))

Tänk att Nevilles föräldrar äntligen kan skrivas ut. ♥

Älskar att man vet att Mirre är berättaren genom småsaker som ”lät sina vackra fingrar löpa längs sidan på en tidning” för just så är det ju man tänker om den man älskar. Allt är vackert med dem…. Ögon, lockigt hår… Hmm jag vet precis vem mina tankar vandrade till… Som förövrigt är rätt mysterisk fortfarande och UGH jag orkar inte. Men ahja.


ÄLSKAR ditt kapitel!

Den där senaste cliffhangern kändes ju nästan elak … men förhoppningsvis kan det här kapitlet klargöra ett och annat. Tusen tack till er som läser och kommenterar. I dessa tider är det verkligen en trygghet att uppdatera som vanligt och det är NI som gör det möjligt. ♥

Mintygirl89


Ginerva2003


Leoney


Nepflite


Trezzan


96hpevanescence




Kapitel 43 - Förråd

Hogwarts hade alltid varit en imponerande syn och i söndagens eftermiddagssol överträffade det sig själv. Tornen och tinnarna såg ut att vara gjorda i äkta guld och quidditchplanens olikfärgade läktare tycktes självlysande. Det var första gången jag gick in i slottet helt ensam efter att ha återvänt från en vistelse utanför det, och jag tog god tid på mig. Fortfarande funderade jag på hur mitt ärende, den nya informationen, skulle framföras. Men den största frågan var, trots allt, vad denna nya vetskap kunde ha för betydelse.

Vid den här tiden var det troligast att finna Harry på eller i anslutning till quidditchplanen. Och mycket riktigt mötte jag honom på väg upp från den, bärande på förvaringsboxen med de olika bollarna som brukade användas.
“Miriam?” sa han förvånat och rättade till greppet om kvasten, som han bar i den andra handen.
“Hej, Harry. Jag skulle behöva tala ostört med dig, om det går bra.”
“Perfekt, som du ser är jag precis på väg mot kvastförrådet”, log Harry pojkaktigt och tittade lite undrande på mina kinder, som rodnat bara vid omnämnandet av den platsen. Jag försökte distrahera tankarna genom att fråga honom hur det gick för laget.
“Jodå, det går bra nu”, berättade han ivrigt. “Ron kämpar på, och han är riktigt bra bara han inte blir nervös, de andra är riktiga klippor, och Ginny …” Nu var det hans tur att rodna. “Hon är alltid positiv och peppar alla. Helt oumbärlig för laget.”
“Ja, det kan jag tänka mig. Visst tycker du bra mycket om henne?” kunde jag inte låta bli att fråga. Harry såg hastigt på mig, fortfarande röd i ansiktet och med en mycket ertappad min: “Märks det så tydligt?”
“Kanske det, men … är det så farligt egentligen? Det är väl en fin känsla? Jag har alltid tyckt att ni passar tillsammans.” Nu när isen väl hade brutits, kunde jag inte hejda mig.
“Men det går ju inte”, sa Harry modfällt och jag genmälde förvånat: “Varför i all världen inte?”
“Hon är syster till min bästa vän!”
“Ron? Tror du han skulle bry sig? Han blir säkert glad!”
Harry såg klentroget på mig: “Glad? Du såg ju hur han reagerade när vi mötte henne med Dean i korridoren…”
“Jo, men dig känner han så mycket bättre och vet att du är en bra kille, eftersom ni har varit vänner sen ni gick första året på Hogwarts. Seriöst, är det grejen med Ron som hindrar dig?”
“Om jag skulle råka såra henne …”
“Men varför skulle du det? Du och Ginny är så bra vänner. Jag tror inte att ni sårar varandra. Ni talar liksom samma språk, om du förstår vad jag menar?”
Harry log igen: “Vi får väl se vad som händer.”



Väl inne i förrådet bad jag Harry använda sig av den praktiska Muffliato-formeln, och spejade uppmärksamt runt varje skrymsle och vrå för att försäkra mig om att vi verkligen var ensamma där inne. Särskilt ett hörn, av vilket jag hade alldeles väldigt speciella minnen, fick min rodnad att slå upp på nytt. Men mitt ärende lade snart sitt tunga allvar över platsen. Harry lyssnade uppmärksamt, med de trubbiga händerna i ett eftertänksamt grepp om sin älskade kvast.
“Hur fick du reda på det här?” undrade han stillsamt.
“Låt oss säga att din gudfar har en hel del ocensurerad litteratur i den där våningen.”
“Som han lät dig läsa?” Harry spärrade upp ögonen.
“När Sirius fick veta att syftet var att hjälpa dig, kunde jag botanisera fritt. Var inte orolig”, tillade jag hastigt, “jag nämnde inga detaljer alls, utan sökte bara igenom böckerna. Han kan ha trott att det gällde en viktig skoluppgift, som du ville spetsa till lite extra.”
“Och det gör det ju, på sätt och vis”, sa Harry allvarsamt. “Jag vill såklart gärna berätta för Sirius, men Dumbledore har ju bett mig specifikt att bara nämna det för er …”
“Jag förstår.” Åter såg jag mig om i förrådet. “Ja, nu vet vi åtminstone vad en horrokrux är.”
“Att förvara en del av sin själ någonstans”, fortsatte Harry tankfullt. “Nästan som i lagret här inne. Tills den måste användas.”
“Och så länge den finns där, kan den ursprungliga själen inte dö”, fyllde jag i och ryste. “Vilket hade varit väldigt praktiskt, om det inte var för att man måste begå mord för att på så sätt dela den.”
“Inte konstigt att informationen inte går att få tag på här”, konstaterade Harry. “Dumbledore skulle aldrig tillåta det. Men Voldemort ville naturligtvis ha reda på sådan kunskap. Det är inte ett dugg förvånande.”
“Tror du att han fick tag i den?”
“Det är det som kommer att visa sig i Snigelhorns minne”, sa Harry och reste sig beslutsamt. “Jag måste helt enkelt få ur honom det!”
Han klev ut genom dörren med den röda quidditchklädnaden böljande efter sig och lämnade mig kvar med märkliga tankar, ensam i det förrådsrum som agerat tillhåll för mina och Severus kärlekslekar. Handlingar av ömhet och lust, som måste hållas hemliga på grund av fruktan för den ökände, onde trollkarlens framfart. Om Voldemort dessutom hade lyckats lagra och dölja en del av sin själ någonstans, var det dock inget gömställe för kärlek, utan snarare dess motsats.

Så megabra kapitel! Men vad annat kan man förvänta sig? Nu vet vi i alla fall varför Miriam ville vara med Sirius under helgen! Det handlade aldrig om kärlek, det handlade om att hon ville hjälpa Harry, så hon ville ha tag på några böcker. Haha! Gillar denna mening:

“Låt oss säga att din gudfar har en hel del ocensurerad litteratur i den där våningen.”

Man kan ju undra vad som stod i böckerna! Hermione skulle bli galen om hon läste dem!

Särskilt ett hörn, av vilket jag hade alldeles väldigt speciella minnen, fick min rodnad att slå upp på nytt.

Jag tror jag vet!

Nå nu har de kommit närmare mysteriet med horrokruxerna. Vi får se hur det går där. Oj, Harry anförtror sig när det gäller Ginny. Han är orolig för Rons reaktion, med tanke på vad som hände när Dean var i närheten. Det ska bli så spännande att läsa vidare!

Lite tips!

“Jo, men dig känner han så mycket närmare och vet att du är en bra kille. Seriöst, är det grejen med Ron som hindrar dig?”
“Om jag skulle råka såra henne …”

Jag skulle vilja byta ut ett ord, så det låter bättre.

“Jo, men dig känner han så mycket bättre och vet att du är en bra kille, eftersom ni har varit vänner sen ni gick första året på Hogwarts. Seriöst, är det grejen med Ron som hindrar dig?”
“Om jag skulle råka såra henne …”

Super bra!!!

Åh, läste på en gång för man vill ju veta vad som händer!! Men jättebra kapitel (som vanligt).

Älskar Harrys och Miriams relation. Att han är så bekväm med henne att han kan anförtro sig om sina känslor för Ginny, och att Miriam i sin tur så tydligt förstår Harry och just hans känslor.

"Ocensurerad litteratur" fick mig förresten att skratta till, det var ett så bra uttryck. Och det är ju verkligen inte orimligt att familjen Black har det tänker jag. De har nog det mesta

Längtar redan till nästa vecka! ♥

EDIT: och gällande Narcissa kan jag vänta, för det kommer med stor säkerhet bli bra när det väl kommer!

Super som vanligt!

Puuuh, vilken utandning när man fick veta varför Miriam ville spendera helgen med Sirius!
Känns också bra att Miriam vet om Harry och Ginny, hon är så stöttande!

Väntar med spänning på nästa♥

Mintygirl89 är just nu aktuell på forumet med den nya storyn Tårar från himlen ! En gripande berättelse om den unge Quirinus Quirrell, hans familj och livet på Hogwarts. Perfekt för dig som tycker om feelgood, dramatik och första generationen!

Mitt svar på Mintygirl89’s kommentar:


Ginerva2003


96hpevanescence


Leoney


Leoney har också en ny story ute, lika välskriven som alltid: The Woods Are Safe ! Amber ska just börja sitt sjunde år på Hogwarts och jag kan inte vänta tills hon kommer dit … och vi får se hur hon har det i sitt elevhem!

När det gäller den ocensurerade litteraturen i familjen Blacks våning, fick jag idén av SweeneyTodd. ♥


Detta avsnitt finns även som kapitel 33 i den pågående storyn Skinny love (Marauders) av Trezzan. Denna fanfiction rekommenderas varmt! Den är ett måste för alla marodör-älskare, men den har också många alldeles egna, originella inslag och karaktärer, exempelvis själva huvudpersonen ...



Kapitel 44 - 1978

Severus hatar inte flaskor längre. Åtminstone inte alla. Han har äntligen besegrat dem, och vet att de kan fyllas med vätskor som styr sinnet fullkomligt till ens fördel. Flaskor med den rätta drycken kan vara vägen till berömdhet, man kan brygga sig till ära och till och med korka igen döden. Inte för att han själv är så intresserad av att undkomma den - ibland kan han rentav tänka på den som en befrielse - och han tänker definitivt inte gå genom det eländiga livet likt en ynkrygg som fruktar slutet. Ingen ska någonsin kunna ge sig på honom igen, som när han fick ärren, eller förnedra honom, som den förhatlige Potter gjorde under de följande åren.

Att komma till skolan blev inte den förväntade befrielsen, tänker Severus medan han rör om i den bubblande brygden enligt det avancerade mönster som bäst får den att ta sig. Han vrider ner lågan under kitteln någon millimeter och ser sig om i det tomma klassrummet. Det första som hände var att Lily hamnade i ett annat elevhem, det odrägliga Gryffindor fyllt av besserwissers som tror att de är modiga. Och James Potter, pojken som Severus råkat i dispyt med redan på tågresan till Hogwarts, var naturligtvis också i Gryffindor tillsammans med sitt gäng.

Egentligen är det ett under att Severus och Lily ändå förblev vänner så länge. De hade det mesta emot sig, från de två elevhem som konkurrerade allra mest med varandra. När han slänger en sista blick på den stora kitteln, för att försäkra sig om att värmen under den är precis rätt, tänker Severus att det aldrig hade gått i längden. Alltför många element i hans liv går emot honom för att hindra hans lycka. Visst var det han som begick ett ödesdigert misstag genom att såra henne, och i början visste hans förtvivlan inga gränser, men så småningom insåg han att sprickan länge hade funnits där. Han passar bättre på den sanna sidan, där det går att bygga upp en styrka som inger fruktan. När han lämnar kitteln svagt ångande i rummet, och går ut i korridorerna, är det många som viker med blicken från honom. Och han bryr sig inte om det, vill rentav ha det så. Han har funnit sin plats i tillvaron.



Även i stora salens myller vid frukosten får han en och annan skygg blick, mest från de yngre eleverna. Han låter den ödesdigra stämningen följa honom fram till det hatade gryffindorbordet, där det ser lika stökigt ut som vanligt med ugglor som sprätter omkring bland tallrikarna i en röra av omslagspapper och snören. Potters bäste vän, Black, skryter om något som kommit med posten, ivrigt påhejad av sina självgoda kamrater. Det är ett sådant hyckleri. De säger sig allesammans avsky svartkonster, och Severus har till och med hört Black skryta om mängden mörk litteratur som finns i hans hem och som han aldrig ens tittat åt. Men inte har deras avståndstagande hindrat dem från att plåga Severus under alla dessa år, med vidrigt förnedrande förhäxningar som ska föreställa roliga.

Han försöker undvika att se på gruppen eller bevärdiga dem med någon form av uppmärksamhet, men likförbannat vet han ändå att Potter håller Lilys hand under bordet, och för en sekund bränner smärtan till inuti. Dessa fördömda känslor - men en gång ska han bli fri från dem. Ouppnåelig och osårbar. Han koncentrerar sin uppmärksamhet helt och hållet på den person som ärendet gäller och lägger en benig hand, som han försöker göra tung, på Jessica Ravens axel.

Hon vänder tvärt på huvudet och ser upp på honom med klart ljusblå ögon. Med allt fokus han kan uppbåda håller han kvar hennes överraskade blick, trots att han märker att hon flackar med den mot sina gryffindorvänner.
“Professor Snigelhorn bad mig söka upp dig, för trolldrycken. Verkar inte som om Rosier kommer tillbaka”, säger han kort och ignorerar det långa, röda hårsvallet i synfältets suddiga kant. Han kan känna den hatiska energin från pojkarna och tillägger bestämt: “Direkt, Raven.”
Hon nickar och tittar ner i bordet, för att sedan snabbt samla ihop sina saker och resa sig.
“Rör du, dör du”, säger naturligtvis den vidrige Black och för en millisekund får hotet i hans röst Severus att stelna till, men sedan vänder han snabbt på klacken och börjar röra sig bortåt korridorerna med snabba steg. Bakom sig hör han Ravens andfådda flämtande för att hinna med.



Väl tillbaka i det tomma klassrummet, med brygden som Raven gör i ett projekt tillsammans med Rosier, smäller Severus effektivt ner sin trolldrycksbok på bordet. Hans anteckningar i marginalen förbättrar recepten avsevärt, hon vet det och går med på att de arbetar efter hans instruktioner. Det kommer att göra drycken mer än endast godkänd. Men freden mellan dem brukar inte vara länge och det gör den inte nu heller. Han förstår sig inte på henne. När ångorna från brygden stiger tätare, och hon stryker bort fuktiga slingor av sitt mörka hår från pannan, fångar glittret på hennes finger hans blick. Severus kan inte låta bli att fråga: “Vad säger din vän Black om ringen du bär?”
Naturligtvis försöker hon bita ifrån, säga att Severus inte ska lägga sig i. Men han finner det så löjligt, så hycklande att den vackra Jessica Raven går där omhuldad av Potters och Lilys gäng, när hon samtidigt är bortlovad till Evan Rosier och har sin familj på den sida Severus numera tillhör med hela sin lojalitet. Är verkligen gryffindors så enfaldiga att de inte känner igen en ulv i fårakläder?

Snart är den hetsiga ordväxlingen i full gång över de mortlade ingredienserna och de slungar den ena förolämpningen värre än den andra mot varandra genom ångorna:
“Du kommer att gå sönder av dina val.”
“Det är inte som att du vet något om att ha vänner.”
“Hon var min vän!” fräser han, mot sin vilja träffad. Förbannade svaghet.
“Och du kallade henne för smutsblod”, säger Lilys bästa vän obarmhärtigt, slänger den ångestframkallande sanningen rakt i ansiktet på honom.
“Jag älskade henne”, hör han sig själv säga och är glad att ha använt preteritumformen. Hans känslor för Lily har ändå ingen betydelse längre, nu när de valt vitt skilda vägar en gång för alla. Jessicas ögon blixtrar ilsket mot honom.
“Vad i helvete vet du om kärlek, Snape? Det är något du aldrig kommer att uppleva. Inte i detta liv och inte i nästa. Du är patetisk.”
Hon är verkligen irriterande och självgod, precis som de hon umgås med. Som om det där uttalandet ens skulle såra honom. Patetisk? Tala om att kasta sten i glashus. Nu rycker hon åt sig väskan och ska rusa iväg i någon barnslig protest. Severus kan inte låta bli att slänga de avgörande orden efter henne: “Vad hade de sagt om de sett märket på din arm?”

Hennes hand stannar på dörrhandtaget och hon vänder sig om, träffad. Severus drar flinkt upp ärmen på sin tröja, så att det mörka märket blir fullt synligt och dödskallen hångrinar mot henne.

De stora, blå ögonen får en hinna av is.

Så drar även hon sakta upp ärmen på sin tröja. De identiska märkena på deras tunna underarmar är ett faktum.
“Snape”, säger hon och hennes röst är lika kall som isen i ögonen. “DU hade ett val att välja det här livet. Jag föddes in i det. Det är ett fängelse, ingen befrielse.”
Och Severus ser på Jessica Raven, flickan som trots sin bakgrund sorterades rakt in i Gryffindor. Född i en renblodig familj, med brodern redan aktiv i herrens tjänst. Om de bara visste, de självgoda marodörerna. Att hon är med dem är ett sådant slöseri. Raven är intelligent och skulle kunna nå oerhört långt om hon inte lät sig styras av sin löjliga tvekan. Känslorna som bara gör en bräcklig. Och Severus får lust att befria henne på riktigt, genom att såra och säga sanningen.
“Sirius Blacks hundvalpsögon och tomma hot är snart ett minne blott”, slänger han ur sig mot henne. “Det kommer inte att spela någon roll vad du säger.”
Hennes ögon är nästan genomskinliga nu, liksom hennes röst:
“Jag säger väl ingenting då.”
Detta yttrande irriterar honom outsägligt. Hur orkar man leva med sig själv i en sådan tvetydighet, med denna dubbelhet i sitt liv? Men frågan är om hon ens själv till fullo inser hur förvirrad hon är. Severus får lust att upplysa henne om det. Han ska precis öppna munnen då hon avvärjande och mycket bestämt håller upp en finlemmad hand mot honom:
“Håll käften, snorgärsen.” Han ryser till vid deras välkända öknamn på honom. “Ett ord till någon om detta…” hon håller upp handen med märket, “och jag mördar dig personligen.”




Det är ingen konst för Severus att följa hennes gråtande flykt upp genom slottet. Som en skugga håller han sig på det avstånd där hon inte upptäcker honom. Likt ett sorgset spöke väntar han i närheten av flicktoaletterna, där han hör hur hon låter vattnet forsa ur kranarna, innan hon kommer ut, i något lugnare tempo, och styr stegen mot biblioteket.

Han borde kunna lämna henne ur sikte nu, när han ser att hon inte är hysterisk längre. Det är en liten vana han har skaffat sig genom livet, att hålla människor under uppsikt så länge de är rasande. Men Raven tycks ha lugnat sig. Han ska just obemärkt glida bort längs hyllorna, när blicken fastnar på de boktitlar hon dröjer vid.

Severus behöver inte se dem på nära håll för att veta. Han har varit vid den där hyllan åtskilliga gånger i samband med sina intensiva studier av trolldomsgrenar som inte lärs ut i den ordinarie undervisningen. Raven anser tydligen att även hon behöver en del specialkunskaper i sitt liv. Egentligen förvånar det honom inte. Så ej heller att den fräcka flickan ser sig om efter bibliotekarien, för att sedan låta en av böckerna glida ner i väskan.

På väg ut ser hon sig oroligt om flera gånger, som om hon visste att någon iakttar henne, men Severus är säker på att hon inte har märkt honom. Hon har all anledning att ängslas och även att söka mer kunskap om magiska skydd. Severus vet. Han vet mer än de flesta om böckerna på hyllan och om den som nu befinner sig i Jessica Ravens väska.

Ocklumenering måste vara oumbärligt när man lever ett dubbelliv.

Åh så bra!!!