Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel hade hoppats på att hon skulle förstå, för han visste inte hur han skulle förklara helt. Han suckade lite lätt och såg på henne.
"Samma val som jag var påväg att göra samma kväll som jag träffade dig för första gången. Om jag skulle bli människa skulle jag förlora förmågan att skydda dig lika bra, och det vill jag verkligen inte, men jag skulle åldras med dig. Men det är ingenting vi behöver tänka på än på många år", sade han, att bli människa var inte längre något han ville - men som han sade så skulle han ju åtminstone åldras med henne. Att någon nefil skulle ha koll på henne igen fick honom att bli rent förbannad inombords. Varför kunde de verkligen aldrig låta henne vara? Skulle de nu försöka ge sig på henne igen?
"Jag ska försöka gräva i den saken", sade han, skulle definitivt göra allt vad han kunde för att ta reda på det. Han gick fram bakom henne och lade armarna kring hennes.
"Men bekymra dig inte mer för det. Vi har ju en lätt lösning på det - ifall han håller sig undan när jag är här, får jag bara se till att vara här mycket mer framöver, vad din mamma än säger om det", sade han.

Grace öppnade munnen för att komma med någon invändning angående det han sagt om att bli människa igen. Det bara för att åldras tillsammans med henne? Nej, det kunde hon inte tillåta. Ville han verkligen bli människa var det en annan sak, men inte för hennes skull.
"Nej, det ska du inte göra," suckade hon då han menade med att gräva i saken. Innebar det att han eventuellt skulle utsätta sig för fara så ångrade hon att hon ens berättat om det här för honom. Hon ville inte att något ont skulle hända honom: han hade varit med om tillräckligt redan.
"Och nej, mamma gillar inte dig så hon kommer inte att gå med på den saken. Och du får inte leka med hennes tankar. Dessutom har du ditt egna liv också, allt snurrar inte kring mig. Glöm att jag sa något." Grace klappade honom på kinden och ställde sig på tå för att mjukt pussa honom på läpparna. Det hon sagt om sin mamma var sant. Av någon anledning hade kvinnan inte fallit för Ederels charm, utan hon tyckte att det var något skumt och dystert med honom och kunde för allt i världen inte begripa varför hennes dotter umgicks med honom.

Ederel såg på henne och suckade, självklart skulle hon inte vilja gå med på det nej. Men han hatade tanken på att någon förföljde henne, utan att han visste vem eller varför, Han ville kunna skydda henne allt han kunde, och det här var något som definitivt lät som en stor risk för henne. Tänk om det var någon som ville henne illa igen?
"Jag gillar inte tanken på att någon kanske vill dig illa igen", sade han motvilligt, ville inte riktigt släppa tanken på att leta upp vem det nu var. Men samtidigt så respekterade han ju vad hon ville, hur mycket han än ogillade den saken.
"Vi kan väl åtminstone försöka med att jag kan vara här, iallafall över natten? Hon har ju knappt pratat med mig, så jag får väl försöka prata med henne igen, även om jag kanske inte är rena svärmorsdrömmen. Och nej, jag vill att hon ska tåla mig utan att jag varit där och pillat. Och nej, du skulle nog bli förvånad om du visste hur mycket i mitt liv som kretsar kring dig", sade han mjukt, suckade återigen.
"Men låt mig åtminstone vara här när inte din mamma är det, om vi nu inte kan komma överens", bad han, visste att han inte skulle kunna bortse ifrån det nu.

Grace la armarna i kors över bröstkorgen och såg allvarligt upp på honom. Hon hoppades att han inte skulle göra något dumt som innebar att han utsatte sig själv för fara. Han skulle göra mer nytta oskadad och säker, än han skulle kunna göra som skadad. Hon ville inte att något skulle hända honom: han var dyrbar och viktig för henne. Trots att hon försökte hålla masken länge så kunde hon inte hålla tillbaka ett leende.
"Du är gullig när du är allvarlig," sa hon med ett skratt, kunde inte låta bli att pussa på honom igen innan hon gick ut till köket. Då han bad om att få vara där med henne åtminstone då hennes mamma inte var hemma, nickade hon till svar. Det skulle hon inte ha någonting emot. Hon var bara glad över det erbjudandet och att han ville vara där för henne.

Trots allvaret skrattade Ederel lätt till, hon visste åtminstone hur hon skulle få honom lite mindre allvarlig och på bättre humör.
"Du med", svarade han med ett leende, hon var visserligen gullig det mesta av tiden men ibland var hon gulligare än annars. Han besvarade snabbt pussen för att sedan följa efter henne ut i köket, glad för att han åtminstone fick lov att vara där när hennes mamma inte var det. Han fick bara hoppas att den där mannen skulle hålla sig undan också när hennes mamma var där - men risken var väl störst att den skulle göra något när hon var själv, och han skulle försöka se till att hon inte var det.
"Tack. Men jag börjar bli hungrig nu, så det är bäst att sätta igång med maten", sade han med ett leende mot henne, började plocka fram lite av sina saker han haft med sig.
"Vill du steka färsen?" frågade han, han hade tänkt göra lasagne med hemmagjord sås.

Om hon skulle ta det som en förolämpning eller inte var frågan. Det var kanske inte så bra om hon såg gullig ut jämt, hur skulle någon då kunna ta henne på allvar? Hon valde dock att förbise det hela och tänka på annat istället. Maten kurrade tyst till vilket skvallrade om att hon började bli hungrig.
"Nej, men jag kan tänka mig att göra något helt annat." Grace skakade på huvudet då han frågade om hon ville steka färsen, gav honom istället en menande blick innan hon sprack upp i ett leende igen. Hon tog fram stekpannan och öppnade ett skåp för att plocka fram olivolja att bryna färsen i. Då det var gjort plockade hon fram färska ingredienser från kylskåpet för att förbereda sallad.

Ederel skrattade till lite, tänk vad den här kvinnan alltid fortsatte förvåna honom. Man hade aldrig en tråkig stund ihop med honom, vilket var något som han verkligen älskade. Han höjde roat på ögonbrynen åt henne, följde henne med blicken.
"Jaså du, och vad kan det vara för spännande?", frågade han retsamt, Han började plocka fram lite saker, dels för att börja fixa ordentligt med köttfärsen men också för att koka ihop såsen till det. Han hade sin egna lilla variant utav det, lite krämigare och mer ostig än vad den brukade vara.

Hon nöjde sig med att bara rycka på axlarna som svar. Vid det här laget borde han ju veta att när det kom till hemligheter som dessa, så var det hans uppgift att lista ut svaret på egen hand. Grace iakttog honom en lång stund medan han lagade mat, förstod inte hur det var möjligt att han såg så lockande och oemotståndlig ut även då. Tillslut vände hon sig ändå om för att plocka fram tallrikar, bestick och glas för att duka bordet - lite nytta kunde hon ju själv också göra.

Ederel gick helt in i matlagningen. Sanningen att säga hade han inte så många intressen egentligen, åtminstone inget han ägnade nån större tid åt - saker han fann intressanta kanske, men matlagningen var något han verkligen ägnade en hel del tid åt och gillade skarpt. Han hade varit helt bedrövlig på det från början, åtminstone det första året han lagat en del mat hade det väl varit ett under ens att så många överlevt hans rätter. Men han hade lärt sig, och numera skulle han våga påstå att han var ganska skicklig på det. Vid det laget som hon börjat duka hade han precis fått in formen med lasagne i ugnen och istället satt igång med att plocka undan efter sig och diska.
"Det borde inte ta mer än runt en kvart innan den är klar", sade han snällt.

"Vad bra." Då handlade det bara om att sysselsätta sig med något under en kvart, ända fram tills maten var klar. Sitta och titta in i väggen tänkte hon inte göra. Grace lämnade köket för att istället gå runt i huset som om det vore hennes första gång där, hon ville bara inte stå still. Hon kände sig fortfarande rastlös och kunde inte sluta tänka på den där nefilen. Om det nu ens var en nefil. Hon kanske drog för snabba slutsatser? Vad kunde de fortfarande vilja henne efter allt som hänt? Mer på den saken ville hon inte tänka ikväll, och gjorde därför ett tyst löfte om att åtminstone inte säga något om saken högt. Hon stannade upp vid fönstret för att beundra blommorna i trädgården, drog båda händerna genom sitt långa hår och kvävde en liten gäspning.