Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Liksom han så tog sig Candra friheten att se sig om. Hon tvivlade att anledningen till att folk lämnade festen berodde på att de skulle vara uttråkade. Nej, hon trodde att de flesta fått nog av de heta blickarna som kungen av Periold och Candra delade med varandra. De drog sig undan för att ge dem lugn och ro. Vilket klokt beslut av dem. Det verkade dock som om Ailred ville förflytta sig någonstans mer privat, vilket i sig inte var henne emot för hon ville inte dela honom med någon annan. Därför flätade hon samman sina fingrar med hans och lät honom visa vägen.

Ailred skänkte egentligen knappt en tanke på varför folk egentligen lämnade festen, men i vilket fall som helst så tänkte han följa deras exempel. Egentligen borde han nog först ha pratat lite mer med föräldrarna, för han hade inte gett dem några instruktioner än om vart dem skulle sova eller något, men han var övertygad om att dem löste det själva. Trots allt hade dem bott i slottet under längre tid än honom. Han hittade bra där, han hade ju växt upp här, och snart kom han in i hans kammare. Där tvekade han inte en sekund innan han åter drog henne intill sig i en djup kyss, för han brann av längtan efter att vara nära henne.

Med lätta steg nästan dansade hon efter Ailred. Candra brydde sig inte om att se sig om, antog att hon vid ett senare tillfälle skulle få en rundtur i slottet ändå. Den enda hon kunde fokusera på för stunden var Ailred. Då de kommit fram till vad hon antog var hans kammare, riktade sin blick mot honom och kände sekunden därefter hans läppar mot sina. Ett lågt gnyende lämnade hennes läppar igen, det var inte som om hon skulle kunna hålla tillbaka några ljud nu. Vem som lyssnade brydde hon sig inte heller om.

Om Ailred varit lycklig innan var det ingenting mot vad han var nu. Han hade saknat henne otroligt mycket, och med henne hos sig igen var det som om han var hel igen. Han kunde inte få nog av henne, hennes läppar, allt med henne var så otroligt lockande. Det var som om hela han brann av längtan efter mer och mer av henne, och här där de var ensamma behövde han inte längre hålla tillbaks de rusande känslorna. Han lade armarna om hennes midja, verkade inte kunna få nog av henne eller vara nära nog heller för den delen.

Hon gav ifrån sig en längtande suck, kunde knappt ge sig till tåls. Av någon anledning hade hon inte tidigare, då de varit tillsammans, velat ge sig själv åt honom. Sedan hade hon blivit fångatagen. Då hade hon haft tid att tänka, och då hade hon önskat att hon fattat andra beslut. Men när hon blivit räddad hade hon valt att fly istället för att låta honom hjälpa henne. Ett halvt år hade gått, och under den tiden hade hon dagligen funderat på om en del av honom fortfarande väntade på henne, eller om han hade gått vidare. Nu hade hon sitt svar. Candra slog upp ögonen för att se på honom, innan hon avslutade kyssen för att flytta ansiktet till hans axel. Då blottade hon sina vassa hörntänder, en annan del av henne som förändrats tack vare att hon nu var fe, och lät de rispa över hans hud upp mot halsen.

Ailred hade försökt men hade aldrig riktigt kunnat släppa taget om henne eller sina känslor för henne, och tur var väl kanske det nu på ett vis. Alla känslor kom rusande tillbaks med en gång, och han rös genast då han kände hennes tänder mot sin hals. Tydligen ännu en sak som förändrats med henne. Han hade tusen frågor till henne, men nu kändes inte riktigt som rätt tillfälle att ställa massa frågor. Istället flyttade också han på huvudet för att istället ge henne långsamma, fjäderlätta kyssar mot halsen samtidigt som han flyttade händerna till hennes höfter istället. Det var något medvetet som han gjorde det nästan retsamt långsamt, för trots allt var han på något retsamt humör.

Sättet han flyttade sina händer till hennes höfter på gjorde henne galen. Och då hade de inte ens kommit igång. Hon kände sig knäsvag, benen nästan darrade, beredd att där och då gå ner på knä framför honom. Hon kunde inte tänka på något annat än hans händer, hans fingrar och vad de var kapabla till. Bara tanken fick henne att rysa till, och hon blev tvungen att pressa ihop läpparna för att kväva ljudet som ville ut. Candra ville att han skulle göra sitt bästa med henne, hon ville glömma sitt namn, var hon befann sig, allt som hade hänt... Det enda hon ville ha i sina tankar var Ailred.

Vid det här laget kunde inte Ailred tänka på nåt annat än Candra. Hur nära de var varandra, hennes kropp under hans händer. Någon skulle nog till och med ha kunnat komma och ställt sig bredvid dem utan att han skulle ha märkt det, allt som verkade finnas för honom var bara Candra. Fortfarande med ena handen om hennes höft flyttade han den andra - fortfarande lika retsamt långsamt - till hennes innerlår istället samtidigt som han återigen kysste hennes läppar, kunde inte vara nära nog.

Candra gav ifrån sig ett lågt väsande ljud då han fortsatte retas med henne. Han visste garanterat vad han gjorde med henne, då han plågsamt långsamt flyttade sin ena hand från hennes höft till innerlåret. Det här var ren tortyr. Det värkte i hela hennes kropp efter honom, hon stod knappt ut. Ändå var hon inte beredd att ge in riktigt än. Andlöst förde hon fingrarna upp till sina axlar, drog ner axelbanden till klänningen som hon i sin tur lät falla ner till golvet. Kvar stod hon i enbart underkläder, vars överdel åkte lika snabbt ner till golvet. Candra höjde långsamt på ögonbrynen, utmanande, som för att fråga om han tänkte vara sämre än henne genom att låta kläderna sitta på länge till.

Hennes sätt verkade nästan bokstavligt talat ta andan ur Ailred. Och den där blicken... Jäklar, den kunde få honom att göra vad som helst. Och han tänkte då sannerligen inte vara sämre han när hon bestämt sig för att dra av sig sina kläder på det där viset, utan att säga ett ord drog han bort sina händer ifrån henne för att istället dra av sig sina kläder tills också han stod i bara underkläderna. Nästan först nu såg han på henne med en lika utmanande blick, nyfiken på hennes nästa drag så fick kämpa för att lägga band på sig - det var som om hela han skrek efter att få vara nära henne, få röra vid henne, och att hon klädde av sig sådär fick ju bara eldarna att brinna vildare.