Racing roll wolfy & Emma07

Matthew visste nästan direkt bromsarna lade av att han skulle krocka. Det fanns ingen chans att han skulle klara av loppet och ens en kurva utan bromsarna. På något konstigt vis var han inte rädd, utan bara beslutsam. Han skulle åtminstone göra sitt bästa för att ingen annan skulle bli skadad i krocken. Han hann med att tänka väldigt mycket - men mest på Sienna.
Mycket riktigt klarade han det inte länge. Han kom ur ur nästa kurva - så de kom på raksträckan vid depån där Oliver och Sienna stod - när han tappade kontrollen på bilen, och i den hastigheten hade han nästan ingen chans. Bilen började volta, vilket den gjorde faktiskt en ganska bra bit innan han slutligen slog emot staketet med en rejäl smäll - nästan bara meter ifrån oliver och Sienna.
Matthew visste själv inte riktigt hur det gick till, men på något vis hade han lyckats fastna med högerbenet i nåt som dessutom var vasst. Och när dem slog emot staketet kunde han nästan höra knakandet, och smärtan var något enorm. Han skrek högt, ett skrik av ren smärta, och han skulle nog inte ha varit förvånad ifall det hörts på utsidan med. Med svarta prickar dansande framför ögonen förstod han också varför det gjorde så ont - strax ovanför knät var ett djupt sår. Och då menade han verkligen djupt - benpiporna som uppenbarligen verkade skadade på nåt vis syntes tydligt. Det blödde kraftigt, och som om inte det vore nog såg han hur elden slog upp ifrån motorhuven. Han svor högt, men det fanns ingen chans att han klarade av att ta sig ut därifrån på egen hand.

Då bilarna kom gasandes på raksträckan rynkade hon på pannan då hon såg hur Matthews bil började volta. Hon greps omedelbart av panik, någonstans djupt inom sig visste hon att det inte skulle sluta bra. Bara några sekunder senare åkte bilen in i staketet med en stor smäll. Oliver greppade tag om Siennas händer för att dra henne därifrån, blev tvungen att lyfta upp henne i famnen då hon protesterade genom att skrika och fäkta med händerna. Han begrep ju att hon ville till Matthew, men hon skulle bara förvärra situationen. Och han ville inte att hon skulle se sin pojkvän i det tillståndet han med största sannolikhet var nu. Det var säkert ännu värre än den bild han målat upp i sitt huvud. Ambulanspersonal kom springande tillsammans med en hel grupp med andra människor. Oliver pratade med några killar och bad dem att hålla ett öga på Sienna innan han skyndade sig tillbaka mot den brinnande bilen.

Matthew skrek ännu en gång när ambulanspersonalen drog ut honom ur bilen, minsta lilla rörelse fick honom nästan att tappa andan av smärtan ifrån benet. Denna gången var det inte långt ifrån att han förlorade medvetandet, men på något sätt häll han sig ändå nästan vaken. Benet blödde farligt mycket, men nu började han bli så pass väck att han knappt ens märkte vad ambulanspersonalen höll på med. En man försökte prata med honom och hålla honom vaken - de var rädda att förlora honom helt ifall han förlorade medvetandet. Men man märkte att Matthews blick verkade försvinna allt längre bort, dock mumlade han Siennas namn gång på gång. Mannen såg snabbt på Oliver som kommit dit och som verkade känna killen.
"Vem är Sienna?", frågade han snabbt

Det var lönlöst för Sienna att slita sig ur mannens grepp. Han var betydligt starkare än henne och hade inga planer på att låta henne springa fram till bilen, oavsett hur mycket hon grät och bad honom att släppa taget om henne. Trots att det gjorde henne både arg och frustrerad så kände hon sig också tacksam. Mannen tänkte på hennes bästa och det skulle inte vara särskilt klokt att springa fram till en skadad Matthew. Hon behövde låta ambulanspersonalen sköta sitt jobb, de visste vad de gjorde. Hoppades hon. Oliver pekade mot Sienna som stod längre bort då mannen undrade vem det var.
"Hon är hysterisk, jag pratar med henne och skjutsar henne senare till sjukhuset," lovade han.

~~~~~

Det hade varit en rätt lång tid på sjukhuset för Matthews del, först hade han varit där en vecka innan han ens vaknade till och sen en tid efter det också. Nu hade han äntligen blivit utskriven och fått komma hem. Det var med starka restriktioner om att ta det lugnt - läkaren hade till och med sagt åt honom att han inte borde tävla igen. Benet hade dem lappat ihop med skruvar, och var nu rejält omlagt och allting. Och Matthew hade både fått med sig rullstol och kryckor hem, då han helst inte skulle stödja minsta lilla på benet. Han satt nu nedsjunken på soffan, glad över att äntligen vara hemma igen.

Sienna studerade ängsligt Matthew under tystnad en stund innan hon gick och satte sig bredvid honom på soffan. Det här var inget hon ville ta upp, speciellt inte nu när han precis fått komma hem från sjukhuset, men det här var något hon gått runt och mått dåligt över en längre tid. Och hon behövde tänka på sig själv också.
"Jag har funderat på en sak," började hon och fumlade med händerna i famnen, "jag kan inte fortsätta så här. Jag kan inte varje gång du ska köra ett lopp oroa mig över ifall du levande kommer tillbaka till mig. Jag förlorade dig nästan senaste gången."

Matthew var rätt glad att äntligen vara hemma igen, han var inte särskilt förtjust i sjukhus utan var mycket hellre hemma. Han log lite mot Sienna, leendet falnade dock något när hon pratade.
"Vad menar du? Försöker du säga att du gör slut?", frågade han, nästan misstroget. Nej, han ville verkligen inte tro det här, han som gillade henne så otroligt mycket.

"Jag ger dig ett ultimatum. Racingen eller mig." Sienna kände sig elak som sa åt honom att välja, men hon ville inte oroa sig varje gång han var ute och körde. Om racingen var viktigare för honom så behövde han låta henne gå. Men hon var självisk och hoppades på att han skulle välja henne.

Matthew bara såg på henne några sekunder innan han kom sig för att svara, hade svårt att tro att hon verkligen gjorde det här.
"Du försöker alltså tvinga mig att välja mellan dem två jag älskar mest?", frågade han misstroget och tyst, visste ärligt talat inte vad han skulle göra. Racingen hade betytt otroligt mycket för honom, det var det som hållit honom flytande så han klarade av alla år med misshandel. Samtidigt älskade han ju henne.

"Jag tror du redan har gjort ditt val." Sienna skakade lite på huvudet. Egentligen borde hon inte dra några förhastade slutsatser men det gjorde hon ändå. Det kändes bara som om racingen var viktigare för honom. Och då ville hon inte stå i vägen för honom. Han förtjänade att vara lycklig och om racing och bilar var det.. så fanns det inte mycket hon kunde göra åt saken. Sienna reste sig upp från soffan och kastade en blick i riktning mot hallen.