Winter is coming

Solen som kikar emellan de tjocka, ljusa molnen får Earendils ögon att värka likt förskräckligt. Som om smärtan i kroppen inte redan är tillräcklig, med den obehagliga känslan som slingrar sig allt längre ner över bröstkorgen, och ryggen som legat över en tjock rot under hela åtta timmar får kalla kårar att stryka sig över ryggraden. Inte direkt den bästa känslan att vakna upp till, men han hade inte förväntat sig något annat. Minnena från gårdagen är suddiga, han minns inte vad det var som fick kroppen att bete sig som tjock sand som i vilken sekund som helst kan slippra ner mot marken igen. Särskilt bröstkorgen, varje andetag och varje hävande får det att brinna i hela kroppen. Trots all denna smärta så fungerar vartenda sinne hos honom, hörseln likaså. Öronen vickar frenetiskt på sig av de små ljuden från längre bort i den trädklädda skogen. Steg, snabba steg med fyra ben. Hästar, och röster. Riddare från Kingslanding? Den röda färgen långt, långt borta tyder på det. Är de tillräckligt gömda? Osäkert. De dunkande ögonlocken öppnar sig än lite vidare, blinkar ett par otydliga gånger innan synen blir fullständig. Det vill säga som en rovdjurs ögon, inte en vanlig människas, viktigt att tas med.
”Rör inte på dig, jag flyttade oss under nattens gång så att de inte ska hitta oss.” Viskar Sawen som ligger tätt intill Earendils ryggtavla. Om omständigheterna hade varit lite annorlunda hade den unga prinsen funnit det lite annorlunda, varför ligger de så nära varandra? Det brukar inte hända? Men i och med att deras liv ser ut som det gör för närvarandes är det såna tankar som inte kommer till huvudkontoret. I jämförelse med allt annat är de fullständigt oviktiga, helt enkelt.
”Vi måste börja röra på oss, Stannis kommer att röra på sig mot Kings Landing och helst ska han ha informationen innan dess.” Mumlar Earendil, vars röst snubblar till ett flertal gånger. Hjärnan är inte lika kvick som den brukar, att hitta de rätta orden blir bara svårare och svårare. Ropen och alla olika kommandon från de ledande parterna längre bort börjar försvinna. Bort från de två alverna och deras förvånansvärt lugna hästar. Tänk att Earendil varit borta så länge, för honom är det alldeles obegripligt. Han är ju van vid att vara vakt, att inte sova en endaste timme. Hela åtta timmar, kroppen borde ha varit helt slut.

Sawen hjälper sin vän på fötter, vilket är väldigt svårt när kroppen är lika ostadig som den nu är. Herrejösses. Earendil kniper ihop ögonlocken medan handen griper ett hårdare tag om Sawens tröja för att hålla sig uppe. För första gången på evigheter verkar det praktiskt taget omöjligt att komma upp på hästen framför dem. Att komma upp på henne tar fem minuter, när en sekund är mer vanligt för Earendil.
”Vi borde försöka rida mer norrut, så långt borta från Kings Landing som möjligt. Earendil, även om vi kommer fram till Stannis så är det väl knappast en kung som du vill stödja?” Att ens tänka på politik och vem som är bäst för järntronen är svårt, det finns liksom inget fokus för det. Earendils tankar brukar alltid vara så klara, tydliga. Hans åsikter brukar alltid leda till något bra, beroende på vems perspektiv du ser ifrån. Men nu går det inte att tänka helt klart.
”Kanske inte, men om vi följer ätten så är han den rätta mannen att välja.” Han har lust att banka ett huvud mot ett träd för att återfå lite fokus, tyvärr skulle det nog bara göra saker värre än de redan är. Earendil lutar sitt dunkande huvud mot Cadiths man. Fokuset försvinner återigen, ögonen sluter sig och han börjar försiktigt försvinna ner i drömmarnas värd igen för att hålla smärtan borta. Ändå faller han inte ner, Cadith är stadig, och ovanligt duktig på att balansera Earendil på sin rygg oavsett om man är skadad eller inte. Vilket tillåter honom att tänka tillbaka på Rivendell, på sina syskon. På Aidan.

Efter en stunds väntan i den brinnande solen glider Jacks mörka blick upp mot ett par bekanta ögon, och tja.. redan börjar han ångra sig att han gått med på den här lilla båtresan. Visserligen ska det bli någorlunda kul att se nya saker och förhoppningsvis träffa Earendil och Sawen igen, men att tillbringa flera dygn tillsammans med den lite för närgångna småpojken som nyss anlänt? Nja, det är inte hans favorit typ av sysselsättning.
”Inget större problem,” svarar han och griper tag om årorna till båten. Att de börjar sin resa lite senare gör inte Jack något jättestort bekymmer, förutom att han antagligen kommer komma tillbaka lite senare än förväntat. Men det är ju trots allt Aidan som så gärna vill åka och träffa sin kärlek. Usch, Jack har nästan lust att grimasera av det ordet. Han tränger dock bort dessa tankar och bestämmer sig för att försöka se det positiva. Som Earendil påpekat en del gånger är han alldeles för lik en sur gammal gubbe för någon i hans ålder, och vanligen hade Jack puttat undan de kommentarerna, han och Earendil brukar skämta på det viset. Men eftersom att det slår så hårt, och är egentligen så sant, så tar han det än mer till sig. Resan behöver inte vara helt förskräcklig, han kan fokusera på den lilla lapphunden som nu höjer huvudet från hans knä.
”Mm, jag och Ilbryn hittade henne när hon var en liten hundvalp,” berättar han och lämnar en lätt puss på hennes hjässa, innan han fortsätter med att ro. Sadie, som gärna vill ha den mysiga uppmärksamhet hon förtjänar, går försiktigt fram mot Aidan som sitter vänligt på huk och börjar nyfiket lukta på hans hand. ”Hennes mamma hade precis blivit skjuten, men hon har ett antal syskon.”

På den ljusa sidan verkade det i alla fall inte som om Jack var tvär över att Aidan tagit så pass mycket tid på sig. Lite förståeligt var det väl kanske ändå? Att han hade vissa svårigheter med att slita sig från familjens välkomnande armar, bara för att bege sig ut på en resa han aldrig kunnat förutspå. Det var inte bara att sätta sig i båten och segla på, bortom horisonten och allt det där som modern alltid talade om. Under sina unga dar hade nämligen både Jaenya och Vaelar seglat på vad de alltid hänvisade till som det vackra havet. Enligt deras näst äldste son var de lugna vågorna däremot allting annat än vackra. Han gillade att ha allting under kontroll, att veta vad som skulle hända därnäst och hålla allting snyggt och prydligt. Dock så var det praktiskt taget ingenting av detta som gick att åstadkomma i en liten båt, vare sig han ville eller inte. Försöka kunde han förvisso, men det skulle nog bara sluta med att den äldre av de två sjöråttorna fick nog och kastade av honom i någon vik.

Bäckar var liksom en sak, men hav var stora och läskiga. På en sjö kunde en storm visserligen ta tag i vågorna och sänka fartyg, men på havet var allting så otroligt mycket mer opålitligt. Efter att de farit tillräckligt länge skulle de inte längre kunna se land vid horisonten, bara känna den salta doften av havet i näsborrarna och förlita sig på vädret. Och om de i slutändan förliste på en öde ö led de stor risk att förgöra varandra. För en sak som var ganska så jävla uppenbar, var det faktum att Jack inte verkade tycka om Aidan för fem öre. Varför visste den yngre av dem inte riktigt, men det berodde väl på att han var så pass oerhört irriterande och envis som han var, eller? Nu hade de ju all tid i världen att lära sig acceptera varandra och personligen skulle den yngre hemskt gärna lära känna den andra bättre. Han var ju trots allt en nära vän till Earendil, plus att han verkade ha ett gott hjärta, därmed en extremt god anledning till att försöka sig på en vänskap. Även folk med sina olikheter kan faktiskt bli vänner, åtminstone om man lägger i en växel och försöker - vilket var precis det den brunhårige unge mannen tänkte försöka sig på.

Aidan drog försiktigt på munnen när den lilla hunden tassade fram till honom, noga med att hålla sig lugn och stilla. Alla gillade ju uppenbarligen inte att få en smältkyss i ansiktet, någonting Jack gjort klart för honom under gårdagen. Huvudet föll lätt på sned och han slog sig tillslut ner på trädäcket istället för att hålla sig på huk, samtidigt som han sakta men säkert började stryka lapphundens mjuka päls. Sedan sneglade han diskret upp mot den äldre mannen, som fattat tag om årorna. Han var väl typ bara tre år äldre egentligen? Jo, det var nog ungefär så stor ålderskillnaden dem sinsemellan var. Så förbaskat mycket var det ändå inte, men trots det kände tjugotvååringen sig oduglig och barnslig i den andres sällskap. Kanske för att han faktiskt var det? Bara en liten ynka tanke, sådär på efterkälken.
"Vem skulle någonsin skjuta någonting som varken utgör hot eller kan försvara sig själv? Det är obegripligt", mumlade Aidan och tog ett djupt andetag, försökte lugna nerverna som fick det att kittla riktigt ordentligt i magen på honom. "Tänk att själv borras igenom av en sylvass pil liksom..det skulle vara hemskt", fortsatte han och sänkte blicken ner mot däcket igen. Ögonen följde de små skårorna som löpte genom hantverket, följde dem över sprickor och små skavanker tills ögonen fäste sig på det klarblåa vattnet. När de fortfarande var vid land kunde han nästan erkänna att det var en trevlig syn med det klara vattnet, växterna som svajade under den glittrande ytan och fiskarna som pilade förbi. Men så snart det där klarblå övergick till svart djup skulle han minsann inte längre ha mage nog att uppfatta det hela som vackert.

En liten rysning for upp längsmed ryggraden på Aidan och han knep ihop ögonlocken. Fan, de hade inte rört sig ur fläcken och han var redan redo att kissa på sig. Bokstavligen. Fast nej, för då skulle Jack med största sannolikhet döda honom på fläcken. Jösses Aidan, du är en fullvuxen man och här sitter du ändå och beter dig som ett litet barn. Har du inte lärt dig någonting? Skärpning!
"Hur länge har du känt Earendil egentligen?" Började han undrande och hoppades innerligt att samtalet skulle få honom på bättre tankar. Eller nåja, kanske inte bättre men i alla fall någonting i den stilen. Svartsjuka var nog ändå bättre än rädslan som slingrade sig genom kroppen på honom, det där obehagliga som fick skinnet att knottra sig. Och där var den saken avgjord - svartsjuka var betydligt bättre.
"För det var väl han som gav dig den där ringen, eller hur? Och om jag nu ändå är inne på det där spåret..hur längesen var det egentligen som du..du vet..släppte fram din fluffiga sida?" Frågade han, ytterst tyst med blossande kinder. Den där frågan var ställd på ett så fånigt sätt att han bra gärna ville sjunka ner genom marken. Tyvärr fanns det bara vatten under dem för tillfället, men det var tanken som räknades och i den stunden var det precis vad han ansåg passande. Fluffiga sida? På riktigt? Herrejösses, kan du inte typ hålla käften och gå och lägga dig istället?

Tankarna och funderingarna om vem som är rätt kung, vem som förtjänar att sitta på järntronen har Earendil inte riktigt haft särskilt mycket av. Endast av den simpla anledningen att han inte har något med saken att göra, han vill inte bli kopplad med all drama som händer på denna sida av havet. Han har alltid varit förtjust i att fundera över allt och alla, vara redo för varje minsta möjlighet.. men just dramatiken i Westeros har inte väckt hans intresse, det leder bara till trubbel och våld för mer människor än man kan förutspådda. Dock måste han gå igenom detta under omständigheterna, är Stannis en bra kung? Kommer han att hjälpa befolkningen? Kommer han hålla sig borta från krig och våld, se till att rättvisa slipas? Nej. Personligen har Earendil ingen lust att rida bort mot Stannis Baratheons mannar, berätta om den betydande hemligheten. Stannis ledande kommer inte leda till någonting bra, han har sen länge tagit död på personer endast för att gynna hans välbefinnande. Kanske det finns någon förståelig grund till det, men inte tillräcklig rättfärdigande för Earendil att vilja se honom på tronen. Dock hade hans fars instruktioner varit tydliga.. men sen när har Earendil någonsin följt dem?

Ögonen stryker sig emellan träden, bevakar varje rörelse, varje litet ljud. Känslan av Cadiths små man strån strykande mot kinden gör det lite lättare att hålla sig vid medvetandet. Han är så nära att tuppa av igen, lämna Sawen ensam på sin häst utan någon att prata med. Nu är tystnad något de bägge två uppskattar väldigt mycket, men med tanke på allt som hänt de senaste dagarna är det förståeligt att vilja ha sällskap. Särskilt när riddare från kungafamiljen kan komma när som helst. De är duktiga på att slåss, Sawen skulle kunna vinna och få med sin medvetslösa vän även om de varit omringade. Det betyder dock inte att det är något man ser fram emot.
”Jag hörde att att Targaryen flickan får sitt namn känt över hela landet, du tror inte att hon skulle vara en bättre ledare för Westeros?” Än en gång blir det tyst emellan de två, och Sawen kan inte undgå att sucka klart och tydligt, att gömma det finns det ingen anledning till. ”Du kan tänka själv Earendil, det vet jag. Du har ofta varit mer kvicktänkt än din pappa, hittat något bättre alternativ än honom, så varför följa hans instruktioner nu?”
”För att mina olika syner är rätt oklara när det kommer till alla olika möjliga kandidater..” Det låter lite konstigt kanske, men att se ödet hos personer är mycket lätta för alver som blivit upplärda det. Att se olika, möjliga slut för varje person, varje händelse. En del slut med ondska, en del godhjärtade slut. När det kommer till ledandet av ett så sådant stort land är det mycket lätt att även de mest lovande personer blir fullständigt maktgalna.

Vem skulle skjuta någonting som varken utgör hot eller kan försvara sig själv?
”Av många olika anledningar. Slaktare gör precis samma sak och äter upp dem, de som sköt henne drog av henne pälsen och gjorde en varm vinterjacka tills deras hemresa till Norden.” Berättar Jack någorlunda ostört. Visst är det galet att skjuta djur. Att jaga överhuvudtaget. Men det är inget annorlunda från att slakta, man gör helt enkelt illa försvarslösa djur för att få någonting bättre själv. Det är väl ändå så det funkar med människor? Döda ett djur för att äta, döda ett djur för att hålla sig varm. Det är så med varenda köttätande varelse, men lyckligtvis har sällskapet av alverna i deras område fått många människor i närheten att bli vegetarianer. Dock är det mycket svårare för vanliga, tvåbenta människor. De behöver en stor mängd med mat för att hålla sig nyttiga och hälsosamma, medan alver knappt känner hunger om de skippar måltiderna några dagar. ”Men jo, jag antar att man gör vad som helst för att kunna överleva på antingen mat eller päls. Eller de som säljer maten eller pälsen och lever på de pengar som de vunnit. Förstår du hur jag menar?”

Att konversera med Aidan är mycket lättare för Jack nu, han blir inte lika irriterad. Under gårdagen hade den yngre varit så krävande, hans familj lika så, så det är väl ändå förståeligt att Jack funnit det hela lite.. jobbigt. Nu däremot känns det inte avskyvärt tråkigt att konversera med Aidan, kanske för att han inte beter sig som någon klängig liten hundvalp. Det är bra att han åtminstone lärt sig någonting från deras pratstund under trädet igår. När den där frågan om Earendil däremot kommer upp, ja då kan han inte hålla sig ifrån att sucka till. Hur ska han svara på det? Han vet att Aidan är fullkomligt kär i den försvunna alven, och Earendil i honom, att tala fullständig sanning skulle nog skada de tankarna och förväntningarna en hel del. Earendil är ju inte fullkomligt lika oskyldig som man kan tro i synen av hans utseende.
”Det beror på hur du menar.. Jag stötte först på honom när jag var tolv ungefär, tillsammans med Ilbryn. Sen lärde jag känna honom bättre när jag blev sexton,” förklarar Jack långsamt och eftertänksamt, noggrant valda ord. Tro det eller inte, men helt hjärtlös är han inte. Visst är han lite avundsjuk på de känslor som verkar finnas mellan de två, men han vill ändå inte se den relationen Earendil och Aidan byggt upp falla till grunden. Han låter huvudet falla lite på sniskan, tar en paus från sina åror innan han påbörjar det igen. Han kan inte undgå att le, fluffiga sida? Det är väl ett sätt att beskriva det. ”När jag var femton, som tur är kände jag mig tillräckligt bekväm med de två alverna för att kunna skutta till dem för hjälp på direkten.”

Jovisst, det fanns väl någon form av logik bakom varför människor hade ihjäl djur både till höger och vänster, men det betydde inte att Aidan höll med om det hela. Varma material kunde man lägga vantarna på utan att behöva skada varelsen i fråga, och grönsaker var till och med hälsosammare än lätt i de flesta fall. Ändå kunde han till viss del förstå det Jack talade om, trots att han önskade att världen inte fungerade på det sättet.
”Jo, men jag tycker ändå att det borde finnas bättre sätt för att uppnå i princip samma resultat”, svarade Aidan fundersamt och plockade upp den lilla hunden, höll henne rakt framför ansiktet på sig själv med rynkade ögonbryn. ”Ingen har rätt att förstöra någonting så underbart, varesig det handlar om mat eller kläder”, knorrade han fortsättningsvis och putade med läpparna. Sedan släppte han ner vovven och lutade sig istället över kanten på båten, så att han stod öga mot öga med det klara vattnet under dem. Några fiskar kilade förbi under ytan och sjögräset svajade vagt i strömmarna som rörde sig därnere. Försiktigt lät han fingertoppens snudda vid den svala ytan, dras genom motståendet som skapades av dragen Jack gjorde med årorna. Utmärkt, nu hade han halvt om halvt förlorat sig själv i sina egna tankar. Igen. Var det här någonting som skulle fortsätta hända under hela färden? Minst sagt irriterande, både för Aidan själv och hans nyfunna kamrat. Dagen innan hade Jack inte varit särskilt trevligt sinnad gentemot tjugotvååringen, men det verkade ha ändrat sig. Nu verkade han inte alldeles emot den yngres sällskap, vilket i sin tur lugnade dennes nerver.

Femton år? Aidan drog åt sig händerna och torkade av dem på de uppkavlade byxorna, samtidigt som framtänderna gnagde i underläppen. Om han beräknat allting rätt betydde det alltså att Jack strött omkring på fyra ben alldeles ostört i tio år. Tio år? Det var sjukt länge för någon som nyss funnit sig oförmögen att kontrollera ens en uns av sin kropp. Tänk då att ha kunnat ströva omkring så gott som fritt under så pass många år.
Han vilade armbågarna mot knäna och stödde därefter hakan mellan händerna för att hålla upp huvudet. Blicken var lätt fascinerad och ögonen verkade ha blivit ungefär dubbelt så stora som de varit innan. Den äldre mannen var typ den bästa inspirationen någonsin för någon som Aidan. De var tvärt olika, på precis alla sätt och vis. Jack betedde sig väldigt vuxet, verkade ha stenkoll på sig själv och alla runtomkring honom. Allt detta medan tjugotvååringen knappt kunde gå en vecka utan att braka ihop alldeles totalt. Till hans försvar hade han inte haft något direkt val innan, men han tvivlade starkt på att ringen skulle göra någon större skillnad när det kom till cyklarna. Om han kände sig själv rätt skulle det aldrig gå att träna bort, speciellt inte då han av någon jävla anledning funnit saker att gilla jos allt det där fluffiga. Nåväl, både att gilla och avsky. Mest avsky faktiskt, vilket inte var så värst konstigt om man tänkte närmare på saken.
”Så du blev biten när du var femton?” Undrade han långsamt och kliade sig själv tankspritt bakom ena örat. ”Hur längesen var det då som du faktiskt skiftade? För om jag har uppfattat saken rätt verkar du knappast göra det ofta”, fortsatte han och gjorde en liten grimas. Återigen, den yngre av dem hade aldrig fått chansen att uppleva all den där friheten som automatiskt kom i samband med att ha kontroll över sin egen kropp och sitt eget sinne. Det kändes därför nästan lite bittert att han själv inte skuttat iväg till Earendil direkt efter att attacken inträffat. Men det är ju tyvärr lätt att vars efterklok.

Aidans slanka, men samtidigt starka, axlar sjönk ihop en aning och vek undan med blicken. Så fort han kom in på det där ”Earendil-spåret” blev allting gradvis betydligt jobbigare att hantera. Tankarna alltså. De kom flödande tillbaka från hans undermedvetna, infekterade allting positivt som befann sig där just då för att genast dra sig tillbaka. Alven hade lämnat så pass snabbt att han själv knappt hunnit reagera. Vad som egentligen hade varit en vecka hade känts som ett slag, en ynka sekund.
Han hade ju själv stött på Earendil i tidig ålder - betydligt tidigare än Jack verkade ha gjort. Alven hade alltid funnits där, varit som ett slags skyddsnät för tjugotvååringens fumliga handlingar. När han hade ramlat ner från träden de klättrat i hade den äldre fångat honom, när bokstäverna i böckerna inte ville bilda ord hade han varit där och förklarat hur det hela fungerade. Nu var det liksom Aidans tur att fånga Earendil, och inte tvärtom. Fånga honom i de där starka armarna som varit tunna som två kvistar under de tidigare åren.
”Vad heter hunden förresten?” Frågade Aidan efter en stunds intensiv tystnad och tillät de mörka ögonen att fästa sig på den lilla vovven. Han visste att det var en tjej, det var någonting han verkade kunna känna av utan större ansträngning nuförtiden. Men utöver det hade han ingen aning om hennes historia, hennes personlighet och framförallt namnet. Namn var ju ganska viktiga grejer trots allt, och en namnlös klarade sig sällan. Utan namnet var det lite som om hela personen försvann, hur komiskt vagt det nu än må ha låtit.
”Att det är en tjej vet jag, plus att du sa det..men du sa aldrig vad hon heter”, förtydligade han tyst och lutade sig tillbaka mot kanten av båten. Deras långa resa hade officiellt börjat och helt ärligt skrämde det livet ur honom. Konversationen om hunden var lite som ett sidospår, någonting som förhoppningvis kunde få honom på andra tankar till att börja med. För Earendil skulle de ju stöta på förr eller senare, trots att det skulle bli ett långt och svårt sökande. Dock tänkte Aidan inte ge upp. Aldrig någonsin.

Att fortsätta rida över den guppiga vägen med de starka, tjocka rötterna får såret att föröka sig allt mer. Den mörka hinnan sluter sig över större delen av vänstabröstkorgen, upp över axeln och ner mot den bara armen. Dock ligger fokuset på att komma längre fram på så snabb tid som möjligt.. eller ja, åtminstone för Earendils del. Medan kroppen ligger där alldeles försvarslös, alldeles utmattad och förstörd går hjärnan på full gång. Hjulen inne i pannbenet rör sig snabbare än vanligt, medan Sawens ögon söker frenetiskt efter något hus att be om hjälp hos. Det är farligt, de har inte lämnat Kungens territorium än och hans mannar söker med största sannolikhet fortfarande efter dem. Vanliga bybor skulle vinna en stor summa pengar om de väljer att lämna in de två. Det är en läskig tanke, att deras liv kan vara i fara överallt de går tills de enats med deras egna folk som aldrig skulle tänkas vända sig mot dem. Kanske för att brist på pengar inte finns i Rivendell, summan är jämn hos hushållen och fattigdom fans det ingenting av. Det är ett jobbigt läge, men Sawen kan inte tänka på något annat än all den sjukhjälp som hans medvetslösa vän behöver. Rätt högmodigt och dumdristigt ändå, när någonting likt detta är det lätt att förlora den hjärnan man vanligtvis brukar använda sig av, alla handlingar blir liksom styrda av hjärtat. Åtminstone för Sawens del, han på vara först man i deras arme, han må vara Earendils bästa vän, men att förlora en av sina vänner igen är en jobbig, hemsk tanke. Earendil är duktigare på att hålla till sitt mål, hålla sig till sina måsten. Det är bara så han måste vara, det handlar inte om att vara ärofylld eller något sådant struntprat, det är bara att någon måste tänka utan att bli styrd av sina känslor och medlidande.

Solen börjar gömma sig bakom molnen, slänger en mörk skugga över hela skogen och får kylan att stryka sig över dem. Hårstråna över Earendils bara armar ställer sig upp och ögonbrynen rynkar snabbt, per automatik ihop sig. Vilket bara blir värre när regndropparna gör sin början ner mot dem. Svalt. Burr burr. Earendil känner hur lilla Tripp kryper intill den kupande nacken som vilar mot Cadiths rygg. Hennes ynkliga, lurviga kropp darrar likt förskräckligt, och det tar inte lång tid för den blonda alven att börja göra detsamma. De stora, blåa ögonen är ihopknipna, de fylliga läpparna darriga och alldeles lila. Av den synen stannar Sawen upp snabbt, hans mörka häst börjar smaska i sig en massa gräs medan kompanjonen skuttar av och griper tag om sin vän.
”Vi kan inte fortsätta i det här vädret Earendil, du kommer bara bli värre om vi inte tar skydd nu.”

Det är väl ändå en rimlig diskussion som de två för sinsemellan, men ändå kan Jack inte undgå att bli aningen irriterad. Nu är han ju lättirriterad, men han tycker ändå att det är konstigt hur Aidan inte förstår innebörden. Visserligen är det inte särskilt trevligt att se en död hund, eller något dött djur för den delen. Men är det inte Aidans familj som har massa djur hos sig, som inte får strosa runt som de vill? Som inte får leva ett vilt liv som de faktiskt förtjänar och vill ha? Jo, det är det. Jack kan inte undgå att se den yngre lite som en hycklare, de gör ju saker mot djuren som gynnar dem och deras gäster, men det är fortfarande någonting som djuren inte är gjorda för, endast för att gynna dem själva. Dock tänker han inte ta upp det där, nej tillräckligt smart för att veta att det inte kommer leda till något bra vet han. Han vill inte att de ska börja bråka, nej då kommer Aidan definitivt hamna i den djupa havet på ett eller ett annat sätt. Detta får förbli en inre monolog, och han påminner sig själv om att han haft rätt tankar om Aidan redan från början.

Hur länge sedan var det han skiftade? Jack grimaserar och stänger ljudet ute från hans ömma öron medan blicken vilar på det djupa vattnet. Han sitter där i tystnad ett tag medan han funderar på hur länge sen det egentligen var. Inte för att Aidan har någonting med saken att göra, men att komma på godterm med Earendils blivande pojkvän kan väl vara någorlunda bra. Även om Jack inte är särskilt förtjust i någon av de tankarna.
”Jag följde med Earendil och Sawen på ett lite.. våldsammare uppdrag, jag förvandlades då, självmant såklart. Kanske ett år sedan? Innan det var det tre år.” Förklarar han med en enkel ryck på axlarna. När man vant sig vid de tillgängligheterna så märker man inte riktigt hur lyckligt lottad man faktiskt är. Aidan å andra sidan har flaxat runt med päls utan att kontrollera det rätt länge. Den yngre hade kunnat söka hjälp han också, i o för sig, men ändå. Det verkar som att Aidan är lite obekväm med samtalet av deras gemensamma vän, och fortsätter på spåret om den lilla vovven. Det går inte direkt att döma honom, Jack skippar helst det samtalsämnet han också. ”Sadie, heter hon.”

För någon som levt tillsammans i samma hus som Alyssa i hela sitt liv, var det relativt uppenbart för Aidan vad det riktigt var som rörde sig i huvudet på Jack. Den äldre tyckte säkert att den yngre var en riktig jävla hycklare, med tanke på att han mycket riktigt gjorde ungefär allt det andra gjorde när det kom till åtminstone kött. Fast det betydde nödvändigtvis inte att han gillade det, vilket han inte gjorde. Föräldrarna drev en verksamhet som han till viss del inte stod för, men samtidigt förstod han varför de gjorde det - vilket troligen var av samma anledning som alla andra slaktare hade. De tjänade pengar på det, pengar som de i sin tur kunde leva på. Utan de där pengarna hade hans egen familj troligen aldrig klarat sig. Främst då var totalt fem barn, varav ett led av ett allvarligt pälssyndrom. Fem barn betydde samma sak som fem munnar att föda, fem magar att fylla och fem liv att ta hand om och uppfostra rätt.
”Jag vet att det låter väldigt..tja, hycklande. Och jag antar att det är det, men tanken finns ändå där. Allt som fattas nu är rätt metabolism, vilket varken jag eller många andra människor har”, sade han långsamt och stirrade ut över de skvalpande vågorna, ut mot havet där de nu sakta men säkert började bege sig. Det fick tjugotvååringen på andra tankar, nästan som i ett slag. Hur hittade man egentligen ute på havet? Följde man stjärnorna, solen och månen? Eller hur fungerade det där egentligen? Det var ju inte direkt som om jämna kunde ta fram en karta och lokalisera sin position.
Aidan kliade sig själv löst i nacken och rynkade på ögonbrynen, för att återigen fästa blicken ner mot trädäcket. Äh, den äldre hade säkert koll på det hela. Han verkade ju ha gjort liknande utfärder innan, varför skulle han annars äga en båt? Fast då hade kanske Earendil eller någon annan från familjen Mithalta, varit med? De hade ju levt flera livstider längre och därmed hade de säkerligen jävligt bra koll även ute på havet. Nej, nu fick han inte hålla på och jaga upp sig själv igen.
Med en liten, kvävd, suck drog han åt sig säcken med packning. Försiktigt knöt de grova fingrarna upp knuten på toppen, noga med att inte råka slita för mycket i tyget eller förstöra någonting däri. Efter lite pillande löste den sig slutligen och snurrade upp sig, framför två extremt nyfikna ögon. Det fanns en hel del faktiskt, både mat och annat smått och gott: en filt, en plunta att ha vatten i, bullar, rep, några knivar och en hel del annat.
En del av grejerna hade han självfallet lagt ner själv, men modern hade väl som vanligt känt ett behov av att gå igenom packningen en extra gång. Hon hade lagt ner en hel del grejer som de kunde ha användning av, och tjugotvååringen sa aldrig nej till en bulle eller två. Nybakade verkade de också vara.
Han drog lätt på munnen och knöt igen säcken igen, såg till att lägga den på ett torrt och skyddat ställe. Om det kom vatten på det där skulle det inte bli roligt. Speciellt inte eftersom Aidan gillade att ha full kontroll på precis allting, men även för att han inte gillade överraskningar. Nej usch och fy.

När säcken låg i säkert förvar återgick han till att uppmärksamt lyssna på Jack. Ett år och innan dess tre? Aidan kunde inte göra annat än att sitta där och gapa. Återigen - även om han hade ringen och var världens största kontroll-freak skulle han säkert aldrig kunna hålla sig från den där förbaskat obekväma förvandlingen. Kanske det var annorlunda för den äldre, för att han fått hjälp nästan på direkten? Han hade ju inte riktigt tvingats förlora kontrollen på det där sättet och därmed aldrig kommit in i cykeln.
”Du beter dig lite som en sur gammal gubbe hälften av tiden, men jag måste ändå erkänna att du har en hel del imponerande färdigheter”, skrattade tjugotvååringen efter att slutligen ha lyckats samla sig själv igen. ”Din självkontroll måste ju vara absurt bra”, fortsatte han och vände blicken mot hunden istället. Sadie? Det var ett trevligt namn och av någon anledning passade det den lilla vovven.
Aidan drog händerna genom håret och lutade sig bakåt, med ett blekt leende på läpparna. Fan vad bra att de ändå inte var helt ensamma på den lilla båten. Sadie kunde log liva upp stämningen rejält när saker och ting blev stela. Plus att hon var otroligt söt och ett utmärkt samtalsämne att ta fram när Earendil poppade fram.
”Det passar henne”, konstaterade han och kliade henne försiktigt mellan öronen. ”Hon har syskon, eller hur var det nu igen? Vem tar hand om dem? För behöver ni hjälp så skulle jag helt klart kunna ta hand om hela skocken..jag gillar hundar. Främst eftersom de inte springer för livet så snart jag sätter min fot inom hundra meter från dem”, förklarade Aidan och skrattade ännu en gång till. Jodå, nu kunde han inte undgå att genast börja tänka på grisarna och fåren därhemma. De måtte vara väldigt förnöjda nu när han var på resande fot, då de slapp att stå och trycka i panik borta i hörnen av hagen. Suck, det var ju Alyssa om någon de borde akta sig för. Hon tänkte aldrig två steg extra eller tänkte sig för.

Helt ärligt hade Jack önskat att de kunnat låta den diskussionen försvinna, låta den glida undan. Det är inte direkt som att han dömmer Aidan för att vara en hycklare, på ett eller ett annat sätt är väl nästan alla det. Finns liksom inget att göra åt det, ändå börjar den yngre ta upp det igen som ett litet försvar. Aidan får jobba med slakteri hur mycket han vill, i dessa tider krävs det en del arbete för att få pengar för att hålla sin familj vid liv, men Jack bryr sig inte ett endaste dugg om det. Även han gör saker som gynnar honom själv, och det finns väldigt få som inte gör det.. många i Mithalta familjen har lärt sig att ta sig själv sist nästintill hela tiden, och kanske det är så man bör leva för att vara fullständigt rättvis.
”Aidan, alla är hycklare på något sätt, du behöver inte försöka bortförklara det.” Påpekar han oberört, det kändes som att det var viktigt att sätta stopp för den konversationen innan den yngre får för sig att dyka längre in. Att sitta och lyssna på gammalt pladder som i själva verket är fullständigt ointressant är inte något som smeden vill sysselsätta sig med. Han hade på något sätt hoppats att Aidan skulle hålla tyst hela resan, så att de kan sitta där i lugn och ro och Jack kan endast sköta sin transport utan några bekymmer. Så fel han haft. Uppenbarligen är Aidan inte en sådan person, och han har stor lust att klappa till sig själv i ansiktet pågrund av sina förhoppningar.

Det förblir tyst ett tag, det verkar som att Aidan blivit lite väl chockerad av numret på hans dagar utan förvandling. Han skulle nog ha skrockat till av det förvånansvärda ansiktsuttrycket om den yngre inte bestämt sig för att kalla honom en sur gammal gubbe. De där orden har han hört många gånger. Earendil har kallat honom det i flera år, och på senare tid har även Ilbryn hakat på, men tillskillnad från Aidan så känner de faktiskt honom. Aidan känner honom inte ett endaste dugg på någon personlig nivå som helst, men ändå verkar han ha fått en klar uppfattning av Jack. Det är inte så att han tar illa upp av orden, nej han kan nog inte bry sig mindre om det. Det som irriterar honom däremot är faktumet att Aidan tror att han fått någon som helst klarsyn på hur han är som person efter två timmars konversation.
”Du har inte varit med mig hälften av tiden, så egentligen har du ingenting att säga till om när det kommer till den saken,” påpekar han bara och rynkar på ögonbrynen. Han vet att han är lättirriterad, det har han alltid varit. Men det är inget som bekymrar honom. Om nu Aidan kan kalla honom det, har väl ändå Jack lov att kalla den yngre för en korkad, klängig liten femåring? Och ingenting gulligt med det, och stor betydelse på korkad. Dock är Jack lite för artig för att säga såna förolämpningar direkt i ansiktet på folk. Om han inte träffat Earendil och Ilbryn hade han nog hällt ner den andres ansikte i havet och dränkt honom vid det här laget. Fy fan för alver. ”När du haft ringen i fem år så har du lärt dig att behärska det, det är inte jag som är imponerande utan ringen. Om du lägger lika mycket fokus på att inte förvandla som mig, och verkligen, uppriktigt vill hålla kontrollen, ja då klarar du också det. Med rätt hjälp också, antar jag.”

Rätt hjälp.. det kanske han inte borde ha nämnt. I Jacks fall var det de två alvbröderna som hjälpte honom och som skapade ringen, och Ilbryn skulle nog inte ha något emot att hjälpa Aidan.. men Earendil. Det är verkligen osäkert om de kommer att träffa varandra igen. Förhoppningsvis är han fortfarande i Kings Landing, men i och med att hans syskon inte verkar värst lyckliga på senaste tiden verkar det som att något gått snett. Och hur ska det berättas för Aidan? Om varken Ilbryn eller Earendil kan hjälpa kommer det uppdraget att falla på Jack.. det är nog uppenbart vid det här laget att han inte riktigt kommer vara den bästa läraren. Jösses, samtalsämnet ändras snabbt och helt från ingenstans börjar Aidan prata om hur hundar är de enda djuren som inte flyr från honom. Varför ges så mycket information som Jack inte kunnat bry sig mindre om? Var snäll, var snäll. Han sluter ögonlocken en kort stund, tar ett djupt andetag innan han rycker på axlarna.
”Hennes mamma dog för två år sedan, de är rätt utspridda antar jag. Har inte koll på alla, men vet att Ilbryn tar hand om en av dem. Kanske två.” Han ler magert, försöker att vara snäll så att Earendil inte kommer skjuta en pil genom huvudet på honom. Men det är ju så svårt.

Fast nu var det ju så att Aidan inte gillade idén att vara en hycklare, även om i princip alla andra människor i världen var det. Enda sedan ung ålder hade alverna bildar någon form av mål, någonting att sträva efter - och så var det fortsättningsvis. Han kunde tydligt minnas hur det varit alla de där ljusa, varma dagarna när han svansat efter Earendil som en glad liten hundvalp. På den tiden hade alla känslor, uppfattningar, varit enbart riktade mot beundran och vördad. Sedan hade ju allt det där gått och slängt sig i sjön efter de senaste veckorna, men vad skulle han göra liksom? Ljuga för sig själv och leva efter en tvär osanning? Nej, det var någonting tjugotvååringen inte kunde stå för. Det spelade knappast någon större roll om alven ens delade det där evinnerliga begäret, eller om han ens gillade Aidan överhuvudtaget. Som tur var verkade det ju som om han gjorde det, med tanke på halsbandet och allt, men det var fortfarande en tanke som lurade i bakhuvudet. Förmodligen lät det en gnutta vrickat och lätt galet i en annans öron, alltså det där att han aldrig skulle tillåta sig själv att släppa taget om Earendil. Inte efter allt som hänt, inte efter allt som den äldre givit honom.
Med en bedrövad suck började se långa, smala fingrarna pilla med den inlindade kedjan. De vandrade så småningom ner längsmed länkarna till smycket, där de slutligen stannade. Han betraktade det vackra hänget, höll det upp rakt framför näsan på sig själv och fäste de bruna ögonen nästan maniskt på det. Allt han hade kvar - det var allt han hade kvar från Earendil. Visst fanns minnena där, fast det var ju inte riktigt så han menade. Att tänka tillbaka på den sista gången deras läppar mötts, att återuppleva den stunden i minnet och inget annat, det gjorde verkligen ont. Ungefär som om någon stuckit in en hand mellan revbenen på honom och tryckt till om hjärtat, väldigt tungt.

Aidan lät halsbandet lägga sig tillrätta runt halsen igen, innan han vände upp blicken och drog försiktigt på mungiporna. Usch, han kände sig uteslutande som en enorm börda, en liten parasit som fäst sig vid den äldre mannen. För det riktigt ilade i luften av motvilja från denne, och det fick även tjugotvååringen att känna sig lätt kvävd.
”Efter fem år har jag troligen blivit genomborrad av en pil för att jag inte hann lära mig den där behärskningen”, svarade han trevande och skrattade till, varken bittert eller glatt. När allt kom omkring så var det ju trots allt den absolut troligaste utgången av det hela. Egentligen gillade han att ha kontroll över allting, att hålla ordning och reda och sådär. Samtidigt var det befriande att kunna släppa taget, självfallet inte på samma sätt som innan ringen, utan snarare någon mellanting. Det tillät honom att lära känna sig själv på ett djupare plan och även att tillåta sig själv mer i livet. Äh, han hade egentligen ingen aning, men av alla förklaringar lät den där helt klart bäst. Inte för att han tänkte börja rabbla den högt framför Jack. Aldrig i livet, då skulle han inte genomleva en till soluppgång.
”Det är väl där problemet ligger? Att jag inte har någon fullkomlig vilja att faktiskt behålla kontrollen till hundra procent”, sade Aidan efter en kort stunds betänketid och ryckte lätt på axlarna. ”Som du säger, alla hanterar saker på olika sätt.”

Han började ännu en gång fingra på halsbandet, den här gången utan att tänka närmare på saken. Istället fokuserade han de mörka ögonen på Sadie, funderade över om han skulle fortsätta med sina dumma frågor och små samtalsämnen. I slutändan kom han fram till att det nog var lika bra att ge upp när det kom till småprat. Jack verkade inte vara mycket för sådant fånigt och helt ärligt kände Aidan sig redan tillräckligt jobbig redan som det var. Därför nickade han lätt mot den äldre innan han vände ögonen mot horisonten igen.
De hade kommit en ganska bra bit bort från fastlandet nu. Jo, det gick definitivt att se klart och tydligt, men det började åtminstone försvinna. Det betydde att de verkligen var påväg nu och att färden hade dragit igång. Därmed fanns det inget mer rum för en massa dumma funderingar eller tvekande fasoner, inger mer velande. Nu var de påväg och det var den enda sanningen i det tillfället: påväg. För att hitta Earendil och aldrig släppa taget om honom igen. Det spelade fan ingen roll om det tog flera år, för Aidan hade inte någon inbyggd funktion som talade om för honom när det var dags att ge upp.
”Så, hur lång tid tror du att det kommer ta? Förstår att det beror mycket på vädret och så, men än så länge ser det ju hyfsat ut på den fronten..” började den yngre och kisade mot solljuset, innan han höll upp en hand ovanför pannan för att skymma det. ”Och vad gör vi när vi faktiskt kommer fram?”

Det verkar som att Jack slagit till en öm liten punkt, eller helt enkelt visat hur inkapabel han är till att hålla någon konversation uppe. Han har inte direkt lust med det heller, som den irriterande gamla gubbe han är, men han vill ändå inte att Aidan ska sitta och deppa. Åtminstone inte hela tiden. Tro dock inte att han känner medlidande, det är mest för sig själv, som inte vill förstöra allt mellan de två kärleksparen, som han öppnar munnen därnäst. Kanske, kanske påverkar Aidans kluvna, tänkande blick fäst på Earendils gamla, glittrande halsband i solljuset. Tjugofemåringen kan inte undgå att stanna upp med årorna medan de smala ögonen granskar det nedsjunkna ansiktet. Kanske både han själv och Aidan skulle må bra om han bara slutar vara så avskyvärd självisk, och inte så dömande? Både Earendil och Ilbryn har klagat på det, och kanske han borde vara handlingensman.. så att Aidan inte får för sig att knyta fast sina skosnören och ramla ner i vattnet för att drunkna. Nej, då skulle Jack få en stor mängd skuldkänslor slängd sin väg.
”Om du inte vill åka Aidan får du säga till, du ska inte behöva känna dig tvungen. Det skulle inte Earendil gilla eller hur?” Frågar han med något som kanske är på gränsen till leende. Jisses. Okej, efter han skjutsat den andre och släppt av honom på land kan han återgå till sitt vanliga, vresiga jag. Förhoppningsvis tvingar han sig inte att vara alldeles för snäll.

Problemet.. jo, för Jack själv hade det varit ett problem, han hatar att förvandlas och inte vara i fullständig kontroll. Att det är smärtsamt kanske också påverkar det lite grann. Kanske det går att ha någorlunda kontroll, men ändå kunna förlora den ibland och inte behöva bekymra sig om något annat än att.. ja, man är en lurvig liten filur. Jacks grova händer griper tag i årorna igen och börjar sätta armarna i jobb medan blicken glider över den vackra, någorlunda klara himlen. Om det börjar regna får de helt enkelt gå in, båten är nämligen inte så liten att det inte finns någon hutt. Nejdå. Regnar det i Kings Landing? Är allt okej i Kings Landing?
”Det är bara ett problem om du ser det som det,” det är väl ett rätt vidrigt, jobbigt talesätt. Hur ska man kunna kontrollera sådant? Dock tycker Jack att det passar väldigt bra i ett tillfälle som detta, kanske Aidan vill kunna kontrollera det, men kunna förlora det ibland.. men han är rädd för vad han ska göra vid de stunderna. En jobbig situation. Men det viktigaste är väl att han känner sig trygg i sitt egna skinn, och inte gör illa någon. ”Kanske du kan träna upp det, så att du i ditt skiftande vet att göra någon annan illa fortfarande är dåligt, men bortsett från det är du fri och med inga bekymmer alls?” Jaha, och hur hade han tänkt att det skulle fråga? Han kan inte lova något sådant, något som kanske inte alls kan fungera. Nej, lögnare är han då inte.

Det verkar som att det är väldigt många olika funderingar inne i pannbenet på Aidan, antagligen främst på den person som han nu reser för att få tag på. Över det ilskna havet. Kanske han ångrar sig, kanske han längtar till att träffa Earendil igen. Kanske en blandning. Tänk om Earendil inte är där, om han är borta? Eller skadad? Även Jack vill inte ens tänka de tankarna, men vad händer i såna fall? Kommer han behöva sitta barnvakt åt en alldeles förkrossad Aidan i såna fall? Kommer det att utbryta ett krig? Nej, även om det är Faerenduils egna blod, hans egna bror så är han inte hetlevererad, eller korkad. Han skulle hålla sin hämnd tyst, och alldeles bakom allas ögon. För även om alverna är fredliga, och deras far antagligen aldrig tillåtit dem något liknande, så är de trots allt syskon.. och vad gör man inte för syskon? Nu börjar tankarna försvinna igen, på alldeles för mörka, otillåtna tankar som inte ens bör existera. För visst finns det inte någon sådan möjlighet? Eller?
”Om vi har tur.. kanske två, tre dagar? Det går alltid lite snabbare med båt istället för kärra,” berättar Jack frånvarande. Kommer Earendil eller hans pappa ens vara där när de anländer? Kommer de bli välkomna eller är det krig mellan murarna där? Jack har aldrig varit en optimism, och han bör förbereda sig själv för de möjligheterna.. men hur gör man ens det? Och hur förbereder man en så känslostyrd människa som Aidan? Han kommer väl falla sönder bara Jack tar upp den tanken? Jack stryker en hand över sin panna, känner hur han blir mycket varmare av den svala nervositeten. Nervositeten av att Earendil kanske inte är okej, borta. Men med Sawen på sin sida borde väl det vara omöjligt? Earendil kan beskydda sig själv, och med Sawen blir det bara ännu svårare att göra någon av dem illa, men ändå. ”Jag har inte kommit så långt än,” Jack rynkar lite på näsan, han har lust att skratta åt sig själv för att vara så oerhört korkad. ”Hittar honom, antar jag? Vad vill du göra?”

Även om Aidan var lite velande när det kom till idén om att guppa omkring på havet i flera dygn, tänkte han inte lägga benen på ryggen och springa tillbaka till Jaenya i värdshuset. Nej, något sånt här skulle han väl ändå lyckas klara, stå ut med? Det värsta som kunde hända i väder som detta var att han blev sjösjuk och var tvungen att sitta lutad över kanten halva resan, för att gång på gång spy. Som tur var kände han sig lugn på den fronten än så länge, faktiskt så pass bra att magen börjat tjuta efter mat.
”Äh, två till tre dagar klarar jag”, mumlade tjugotvååringen och drog fram säcken som han stoppat undan längsmed kanten. Han stoppade ner handen i den och fumlade omkring ett slag, innan han slutligen drog upp den lilla påsen med bullar modern varit så vänlig att stoppa ner. Med ungefär lika skakiga fingrar lyckades han lossa på den lösa knuten och fiskade upp ett av de fortfarande varma bakverken. Helt nybakade, med en doft som bara existerade inne i det trevliga lilla värdshuset. Den smakade minst lika bra som den brukade, troligen till och med lite bättre med tanke på omständigheterna.
Det hela lät förmodligen extremt fånigt, men den unge mannen hade redan hemlängtan. Han kunde verkligen inte styra över det, hur mycket han än försökte. För varje gång han lyckades tänka på vad som väntade i Kings Landing, hur Earendil skulle vara åtminstone någonstans i området, kändes allting betydligt mer förvirrat. Vad förväntade han sig ens skulle hända när de anlände med båten? Att den andre skulle stå på kajen och ta emot honom med öppna armar och en stor kyss? Inget av det där skulle ske, främst eftersom alven inte ens visste att de var påväg.
”Och även om det tar hundra dagar innan vi hittar honom är det okej, jag tänker inte fega ur”, fortsatte Aidan tillslut och såg stöddig ut i några sekunder, tills rädslan återigen speglade sig i de bruna ögonen.

Samtidigt som han fortsatte gnaga på den ljumna, mättande bullen, lyssnade han uppmärksamt på vad den äldre sade. Det var ju typ sant ändå, att det bara kunde anses som ett problem om han själv tyckte det. Sedan lurade ju det där med att göra folk illa kvar någonstans där i bakgrunden, men utöver det var det okej, eller hur? Han hade inte riktigt tänkt att låta det gå till den längden, alltså tills han råkade a ihjäl någon ovetande stackare. Den första gången det hade hänt skulle uteslutande förbi den sista, och nu hade han medlen till att faktiskt lova det också - vilket var precis vad han gjorde i den stunden.
”Fast då skulle jag väl typ behöva ha två olika medvetanden? Och nu nät jag har ringen..” började Aidan och höll upp handen framför ansiktet, så att stålet glittrade i det bleka solljuset. ”..så kommer jag inte att ha det längre, eftersom det alltid kommer förbi mitt medvetande uteslutande”, sade han fortsättningsvis och rynkade lätt på ögonbrynen. ”Fast det borde ju gå att bli av med alla de här förbaskade mänskliga problemen? Allt oroande och sådär? Om man lever som en varg tillräckligt länge kanske man typ blir en? Jag har ingen aning, men tillsvidare är det den enda lösningen på problemet jag har”, avslutade han kort och sänkte handen, placerade den på trädäcket och riktade näsan upp mot himlen. De hade nog ändå tur att vädret var så pass fint som det var. Det hade inte varit lika trevligt att sitta inklämd med Jack i den lilla hytten. Fan, tvingades de till något sådant skulle han väl vara död inom en timme eller två. Varför? Lets face it, Aidan var en riktig liten fegis och nojade sig inte inför att rulla ihop sig i någon annans famn. Och just varför var det ett så stort problem? För att Jack uppenbarligen inte tyckte om sådana fasoner.

När den andre uttryckte det där sista kunde tjugotvååringen inte låta bli att frusta till. Såklart de skulle hitta Earendil, eller tja, i alla fall försöka! Vad annars? Rycka på axlarna och åka tillbaka hem med svansen mellan benen? Knappast. Frågan var bara hur de skulle hitta honom, hur de skulle gå tillväga. Kanske alvernas doft var lätt att följa, för isåfall skulle väl allting gå i ett nafs. Jack kanske inte var villig att byta skepnad, men Aidan hade inga större problem med det. Förut hade han absolut hatat det, någonting som ändrats i ett slag. Den enda riktigt negativa aspekten i det hela var ju smärtan, och den var han relativt van vid.
”Klart vi ska hitta honom, dumstrut”, sade han slutligen och ruskade på huvudet. ”Tänkte mer på hur vi ska gå till väga”, förklarade han därefter och sneglade mot påsen full med bullar. Äsch, nu var han ju bara dum. Det fanns faktiskt tillräckligt med bullar så att det räckte gott och väl till den äldre också!
”Vill du ha en bulle? Eller två? Eller tio?” Frågade han trevande och höll fram påsen mot Jack, med ögon stora som tefat och pupillerna minst lika vidgade.