Kraften (femte året)

väldigt spännande ♥

♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥YellowFlowers♥♥♥


Innan kapitel 29 kan det vara en bra idé att kika tillbaka på kapitel 7 - Illuminering i Länken. Då blir nog slutet lite lättare att förstå. https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=50516&page=2

Kapitel 29 - Experiment

Tiden rusade obevekligt fram genom julens månad. Det var hög tid att bestämma hur högtiden skulle firas. Mina föräldrar, hänsynsfulla som vanligt, hade skrivit att de förstod om jag ville bli kvar på slottet, men att de saknade mig. Förmodligen var det en alltför stor risk att jag skulle besöka dem. Bara att ta sig dit var ett problem i sig.

Förra julen hade jag också tillbringat på Hogwarts, men då var det för att mina föräldrar befunnit sig på långresa och för att jag skulle ha en sammanhängande vistelse från november till juni. Då hade jag inte befunnit mig på slottet av säkerhetsskäl.

Det var dock under natten till annandagen det hade hänt - incidenten som förändrade mitt liv för alltid. Det gåtfulla ärret, som jag fått då svartälvans förbannelse studsade, och som gett mig kraften vi ännu inte utforskat helt och fullt.



Snape tycktes fast besluten att nu gå till botten med, hur denna kraft kunde användas i samband med trolldrycker. Med outtröttlig envishet hade han fått mig att prova den på olika sätt mot olika brygder. Han menade, att även om den hade sina begränsningar jämfört med häxors och trollkarlars kraft, var den unik i sitt slag och hade vunnits på ett oväntat sätt. Detta faktum i sig kunde, enligt honom, vara en indikation på att den gick att använda i andra sammanhang än vad vi trott från början.

Till en början var det mest anledningen att vara nära honom som motiverade mig, eftersom försöken i sig inte var speciellt lyckade. För det mesta studsade kraften bara mot trolldrycken. Ibland kunde den bubbla eller värmas upp, men detta gav i sig inga betydelsefulla effekter som inte kunde åstadkommas på annat sätt. Det var samma sak med själva kitteln: Den kunde bli tillfälligt varmare, när jag riktade kraften mot den, men de gröna gnistorna studsade oftast klingande mot dess hårda yta. Undantaget den gången jag använt min fulla kraft och råkat ha sönder den, så att allt innehåll forsat ut på golvet med ett ilsket fräsande.

Men av någon anledning tycktes Snape inte vilja ge upp så lätt. Han lät mig prova blicken på olika ingredienser som förberedelse, innan de tillsattes i brygden. Vi kunde inte dra ut alltför länge på sessionerna, eftersom jag fortfarande var betydligt mer känslig för ångorna än vad häxor och trollkarlar var. Grundligt gick vi igenom de olika sorters brygder som fanns: sövande, orosdämpande, förvandlande, återställande, turbringande, stärkande och botande. Mina reaktioner var dock en ganska stor utmaning i sammanhanget.
“Miriam”, suckade han när jag fnittrande råkade välta omkull halva innehållet på skrivbordet efter att ha stått en aning för nära Eufori-brygden, “det var nog tur att du var långt från kittlarna i klassrummet förra läsåret …” Men när jag, befriad från min vanliga försiktighet, tog tag i hans klädnad och skrattande drog honom mot mig, lade han händerna om min midja och lyfte med lätthet upp mig så att jag satt på den röjda bordsytan.
“Såja, nu kan jag hålla ögonen på dig”, mumlade han med ett bistert leende och fortsatte lite resignerat: “Nåväl, jag antar, att det här ändå är bättre än när du somnade av ångorna häromdagen ...” Han kysste mig lätt på pannan: “Och babbelbrygden tänker jag aldrig ens låta dig komma i närheten av.”
“Det har varit en väldigt … trevlig erfarenhet, det här …”, sluddrade jag drömmande och lutade mig mot honom, fortfarande med en besynnerligt lätt och fri känsla i bröstet. “Även om den inte ännu lett till något produktivt”, tillade jag lojt.
“Vi har inte provat med allt än”, vidhöll Snape. “Vi har motgifter kvar, men där tar vi inga som helst risker med ångorna, så mycket du vet det. Då måste jag vara säker på att du lyder mig helt och fullt ...”
“Gör jag inte alltid det?” Jag såg troskyldigt på honom med armarna om hans hals.
Han skakade på huvudet med återvunnet allvar: “Du orsakar mig oro det här året, Miriam. Mycket oro …”
“Det vill jag inte”, viskade jag bedrövat, smittad av allvaret. “Och jag önskar verkligen att kraften kunde vara användbar.”



Tyvärr verkade det inte som om min önskan skulle slå in. Vi provade med flera olika sorters motgifter, utan att något speciellt hände. Den enda skillnaden var Snapes kraftigt ökade stränghet:
“Vid Merlin, Miriam!” röt han en dag ganska sent i december, när jag böjde mig lite för långt fram för att kika ner i kitteln och en liten formation av rök slingrade sig farligt nära mitt ansikte. Jag väjde omedelbart tillbaka och såg skrämt på honom.
“Förlåt”, mumlade han distraherat, “men det är extremt farligt för dig …” Han höll avvärjande ut armen mot mig och betraktade vårt projekt med tätt sammandragna, svarta bryn. I kitteln bubblade en brygd, som skulle lindra bett av olika slag, och som jag precis hade försökt påverka med mina gröna gnistor.
“Förstördes något?” undrade jag uppskärrad, med krampaktigt knutna händer.
Han svarade inte och verkade helt glömsk av min existens. Oavbrutet såg han ner på den skummande ytan, medan han långsamt sänkte armen ner utmed sidan. Det svaga skenet från brygden fladdrade oroligt och jagade små ljusglimtar kring glasbehållarna på hyllorna.
“Vi kanske ska försöka med något annat?” fräste jag, fortfarande upprörd. ”Det vore väl typiskt, om kraften var effektiv i destruktiva drycker. Det kanske är gifter vi borde prova”, fortsatte jag ännu mer ilsket. “Och i så fall kan det ju lika gärna vara …”
“Vänta.” Hans blick lämnade inte kitteln. “Det händer något.”
Och nu kunde jag från mitt avstånd se, hur vätskan antog en allt starkare, grön ton, samtidigt som bubblandet sjönk i hastighet. Med stor precision lyfte Snape sin stav och gjorde en konstfärdig rörelse över ytan, varvid den svagt lyste upp och stillade sig ännu mer.
“Det var som …” mumlade han. “Intressant. Verkligen mycket intressant …”
Långsamt vände han sig mot mig.
“Kraften gjorde något med den här brygden”, sa han svävande, “och min illuminering tycktes förstärka det något, men inte tillräckligt …”
“Vad innebär det?” Jag vågade knappt andas.
“Att vi ska prova din kraft i den här, tillsammans med starkast möjliga illuminering”, sa han. “Det finns en mycket ung elev här på skolan, som äger en exceptionell begåvning och magisk kraft, speciellt gällande illuminering i trolldryckskonst.”
Vi såg prövande på varandra.
“Jag tror du minns hennes insatser från lektionerna förra året”, konstaterade han. “Nästa gång vi träffas, vill jag att du ber henne komma med hit, men allt måste ske under strängaste sekretess.”

En ledtråd angående slutet finns som sagt i [url=https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=50516&page=2]Länken, kapitel 7- Illuminering.

Vad innebär det?” Jag vågade knappt andas.
Jag kände precis som Miriam i den här meningen, så spännande!!! Har inte kunnat läsa något på ett tag, för först var jag sjuk i influensan, och sedan upptäckte jag att jag glömt mitt lösenord, när jag skulle logga in, men nu har jag läst i kapp, och alla kapitel har varit jättebra, längtar verkligen efter nästa!!

Underbart kapitel som vanligt! Oj, nu har kraften börjat ta sig ordentligt känns det som.

Tips:

“Såja, nu kan jag hålla styr på dig”, mumlade han med ett bistert leende

Skriv hellre ögonen. Det låter lite bättre.

“Såja, nu kan jag hålla ögonen på dig”, mumlade han med ett bistert leende

Nu längtar jag till nästa kapitel. Hoppas hon får möta Remus och Sirius igen.

Underbart kapitel som vanligt!

så bra!!!

♥♥♥Devilssnare♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥

♥♥♥Trezzan♥♥♥


Kapitel 30 - Repetition

“Jag undrar vad vi kommer att göra sista gången”, funderade Elvira och strök tillbaka sitt långa röda hår, som ideligen föll ner över bokens sidor. Till slut gav hon upp och snodde ihop det till en hästsvans. Hon och jag satt i Ravenclaws uppehållsrum och studerade tillsammans, strax innan vi skulle gå på årets sista DA-möte. Uppehållsrummet var nog det minst livliga av alla elevhemmens. Det var ett stort, luftigt rum som påminde lite om en mindre kyrka eller ett kapell, med ljusa stenväggar, blå inredningsdetaljer och en stor stjärnhimmel i taket. Ofta kunde man finna studiero här, dels på grund av de lugnande färgerna och dels på grund av att eleverna i Ravenclaw var ganska fokuserade och uppträdde med en dämpad hänsynsfullhet.
“Förmodligen kommer vi att repetera allt vi lärt oss”, sa jag, som ju numera hade en viss erfarenhet av undervisning. “Även om alla är väldigt ivriga att få börja med Patronusbesvärjelser, dröjer det nog en bra bit in på nästa termin.”
“Jag skulle nog kunna … “ Elviras ansikte fick det beslutsamma uttryck jag så väl kände igen. Hon var tolv nu, gick sitt andra år, och förutom att hon hade högst resultat i sin årskurs visade hon förmågor som vida överglänste flera av de äldre eleverna.
“Det skulle du säkert”, log jag. “Du klarar av det mesta. Är du och professor Snape färdiga med du-vet-vad?”
Elvira nickade allvarligt och sänkte rösten, trots att vi var ensamma i rummet:
“Min insats är klar, för tillfället”, viskade hon. “Nu återstår så klart många tester och experiment med det vi tre lyckats framställa. Det är förstås mycket arbete. Vi ska nog avvakta och inte störa professorn nu.” Hon såg respektfull ut och jag nickade bekräftande. Vårt tysta samtal gled åter in på det kommande DA-mötet.
“Hoppas ändå att det blir repetition”, sa jag. “Om ni ska träna på patronusar kommer jag bara att kunna titta på.”
“Å andra sidan skulle du kunna spränga sönder väggen där inne om du vill”, kontrade Elvira. “Vet du, jag har tänkt på en sak. Den typ av magi du använder liknar väldigt mycket den som finns hos vissa typer av älvor.”
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Tyst såg jag på henne utan att säga något, medan jag tveksamt vände blad i boken framför mig.
“Jag vet det, eftersom jag har älvor i släkten på långt håll”, fortsatte Elvira obekymrat och då kom jag ihåg, att hon faktiskt nämnt det för ett år sedan. Nu såg hon glatt på mig och sa: “Det kanske du också har, fast ni inte vet om det.”
Jag nickade försiktigt och återgick till boken: “Ja, kanske det.”



En stund senare var vi på väg till mötet i sällskap med Ravenclawflickorna Cho, Padma och Luna. Dessa tre var ganska olika varandra. Luna såg drömmande ut som vanligt och drog med sig en lång glittergirlang, som hon lindade som en boa runt halsen medan hon saktade nynnade på en julsång. Padma småpratade glatt med mig om det senaste vi lärt oss i latin. Cho, däremot, sa inte mycket. Hon gick med blicken fäst på en punkt långt framför oss och såg ut som om hon föresatt sig att göra något viktigt.

När vi tagit oss in i Vid behov-rummet, såg vi att även det var utsmyckat för julen.
“Det måste vara Dobby som gjort det”, sa Harry lite besvärat, men alla de andra såg sig förtjust omkring på den glittrande färgprakten.
“Åh, en mistel, miss Silver!” Anthony såg entusiastiskt på en växt full med vita bär, som hängde alldeles över huvudet på oss. Jag skrattade och gav honom en vänskaplig liten puss på kinden. Han blev tomatröd i ansiktet. I ögonvrån såg jag att Cho tittade på misteln och sedan lät blicken glida till Harry, som dock var fullt upptagen med att förbereda inför våra sista övningar.
“Okej, ikväll blir det repetition!” ropade han med hög röst. “Vi gör en snabb genomgång av allt vi lärt oss, eftersom det inte är någon idé att börja med något nytt inför tre veckors lov.”
“Inget nytt alls?” surade Zacharias. “När ska vi börja med patronusar?”
“Man måste ha någon form av positiva känslor för att framkalla en patronus, Smith”, sa Fred och framkallade ett kollektivt fnitter i gruppen.
“Vi övar i par som vanligt”, återtog Harry. “Stoppförtrollningen tio minuter och sedan lamslagningsbesvärjelsen.”
“Var inte rädd, miss Silver!” sa Neville käckt. “Jag ska väcka upp dig ur försteningen med en gång.”
Han hade verkligen blivit mycket bättre. Eftersom jag inte kunde varken förstena eller lamslå honom, fick han dubbelt så mycket tid på sig som de andra att öva. Vi hade en överenskommelse att om han inte lyckades befria mig inom en minut, skulle han ropa på Harry. Då kunde jag räkna ner sekunderna i huvudet och på så sätt behärska den panik jag i början känt över att vara orörlig. Att ha tidspressen på sig, sporrade i sin tur Neville i arbetet, och han var nu nästan skickligare på att återuppväcka än på att faktiskt träffa rätt med själva besvärjelsen.
“Ni börjar verkligen bli duktiga”, sa Harry i slutet av mötet. “Efter lovet kan vi börja prova de riktiga utmaningarna - kanske till och med Patronusbesvärjelser.”
Eleverna lämnade rummet i små grupper under förväntansfullt mummel och glada önskningar till Harry om en god jul. Jag gick tillsammans med Ron och Hermione. De skulle till uppehållsrummet och göra färdigt några saker inför ledigheten. Ron måste bli klar med en läxa i förvandlingskonst och ojade sig en del över det.
“Om du och Harry gjorde klart era läxor i tid, skulle ni inte behöva sitta med dem så här i sista minuten”, sa Hermione förnumstigt. “Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det åt er.”
“Hermione, kan inte du hjälpa mig att skriva den?” tiggde Ron. “Det kan vara din julklapp till mig. Snälla?” Han lade huvudet på sned.
“Aldrig i livet,” sa Hermione bestämt. “Jag har redan köpt julklappar till dig och Harry, väldigt välbehövliga dessutom. Och ikväll har jag i vilket fall inte tid. Jag måste skriva ett långt brev och få iväg det innan jul, förstår du.”
“Ett brev? Till vem då?” undrade Ron förvånat.
“Viktor”, sa Hermione oberört och knyckte på nacken, men jag såg att hennes kinder blev lite skära.
“Viktor Krum?” Jag log och kom åter att tänka på förra året med den magiska trekampen, där Krum varit en av deltagarna, representant för Durmstrang. Sedan mindes jag deras dåvarande rektor Karkaroff och svalde nervöst.

Ron verkade också få blandade reaktioner när Krum nämndes. Han såg ganska sur ut och sa inget mer om saken. Det kunde inte vara lätt när hans idol inom quidditch visade intresse för hans bästa tjejkompis. När skulle Ron komma till insikt om sina innersta känslor?


Följande dag väcktes jag tidigt av att det knackade på dörren. Utanför stod Hermione, rosig om kinderna och med ett långt, hoprullat pergament under armen.
“Vill du göra mig sällskap upp till ugglesalen?” undrade hon ivrigt och jag fick bråttom att göra mig i ordning. En stund senare var vi på väg upp till ugglornas torn, pustande i de långa spiraltrappona. Det dröjde en bra stund innan vår andhämtning lugnat sig. Hermione sysslade omsorgsfullt med sitt brev och valde ut en stor, burrig uggla som såg ut att kunna ta sig igenom vilka hinder som helst. Med noggranna rörelser fäste hon det omfångsrika brevet vid ugglans ben och såg för några sekunder in i djurets kloka ögon, innan hon lät det flyga iväg i decembermörkret med sin dyrbara last. Så vände hon sig till mig med hemlighetsfullt lysande ögon:
“Harry och Cho kysstes igår.”
Jag drog förtjust efter andan: “Äntligen! Var det efter mötet?”
Hermione nickade eftertryckligt.
“Han berättade allt för mig och Ron igår. Cho kysste honom under misteln i DA-rummet.” Hon suckade och tillade lite bekymrat: “Bara han nu fattar hur han ska bete sig mot henne. Hon är ju rätt känslig efter det som hände med Cedric.”
Ja, det gjorde onekligen det hela lite mer komplicerat. Jag kände själv en våg av sorg genom hjärtat vid tanken på Cedric, när jag mindes hur han befriat mig från älvorna i juni.
“Cho gråter fortfarande över det”, sa Hermione. “Vid alla möjliga tillfällen. Hon grät när hon och Harry kysstes också. Det måste kännas väldigt konstigt för henne, med sorgen över sin före detta pojkvän, samtidigt som hon börjar tycka om Harry.”
Vi började gå tillbaka nerför trapporna, medan den grå gryningen började leta sig in genom fönstren. Några våningar under oss hörde vi ett avlägset buller, som tydde på att slottet började vakna till liv.
“Jaha”, sa Hermione sakligt. “Vi får väl gå ner till frukosten och se, om männen i vårt liv har orkat masa sig dit. Hoppas Ron har slutat sura över att jag skrev till Viktor … och Harry får vi ge lite grundläggande råd om hur tjejer fungerar, tror jag. Du och jag kanske skulle författa en informationsbroschyr.”
“Ja, det kan nog behövas”, log jag och spanade efter pojkarna i korridoren, dit vi nu kommit, men de syntes inte till där och inte heller i stora salen. Hermione och jag tog för oss av frukosten, medan vi väntade på att de skulle dyka upp.
“Miriam och Hermione”, hördes plötsligt en allvarlig röst bakom oss och vi såg förvånat upp på Dumbledore, som stannat till vid vårt bord. “Får jag be er komma till mitt kontor efter frukosten, är ni snälla. Det är något jag tyvärr måste informera er om.”
Hermione och jag såg oroligt på varandra. Sedan lade vi omedelbart ner besticken och följde med Dumbledore ut ur den myllrande salen.

Jag förstår inte riktigt hur du kan skriva sååååå bra! Du är bäääääst❤️❤️❤️

så bra

Vill bara påpeka det här med att Snape var lite out of character när han var så gulligullig - det är väl inte så konstigt när du på sätt och vis gjort honom till din egen och visar andra sidor av honom. I det stora hela är han ju precis som han brukar och du fångar det jättebra!


____
SÅÅÅ intressant att du börjar kapitel 28 med att inte beskriva Hogwarts omgivningar. Något du gjort en hel del under kraftens gång - kanske för att du skrivit så mycket i etapper att det blivit ett mönster?Jag vet inte och det stör mig inte mycket (inte alls!!! Faktiskt) men min syster sa en sak om min du-vet-vad som jag inte tänkt på innan… Men som jag ändrat nu. Och det var att min huvudkaraktär sov hela tiden hahaha. Klyschigt men omärkbart.

”Hon hade resolut sökt upp mig”
Jag tycker att det är enklare att skriva ”bestämt” istället för ”resolut” av den enkla anledningen att det är simplare så.

Typiskt och väldigt bra fångat av Hagrid som karaktär att det inte var svårt att få ur honom berättelserna om jättarna!

Åhhh när Umbridge kommer tänker jag direkt på det där med hennes parfym som hon gör i filmen.

Och du slinker in miljöbeskrivningarna på ett annorlunda sätt där det får vara en del i berättandet! Superbra att kunna växla såhär.

Miriam i närmaste driva är en bild jag skrattar innerligt åt! Och även bra beskrivning av Hagrids dunk!

”arbetsskador” HAHA, ja fast in fackliga…
Älskar förövrigt beskrivningen om te-drickandet hos Hagrid och chimaerorna! Chimaeras är spännande! Och Rita Skeeter… Ja. Så mycket berättande utan att låta det bli ett ”dravel”


ÅH - jag ÄLSKAR (återigen…) att hon drömmer en argsint dröm. Sett att du och MintyGirl89 pratat om det och det är så passande. För hon borde ha en del vrede i sig som inte får komma till skott. Tillbakahållna känslor. Undrar hur hon ser ut när hon drömmer sånt här. HAHA paddan i vattnet!

”blir det inte roligt för er!” <— Jo just precis vad det är - roligt!

Och såklart sjukt bra avslut där jag får svar på min fråga om hur vildsint Miriams säng såg ut när hon väl vaknade från denna hemska dröm.

Något som jag hade tyckt var intressant var om Miriam kunde se testralerna - lite tankar från hennes sida kring just faktumet att bara någon som sett död kan se dem. Men så ska ju storyn traska vidare också!

Naturligtvis vet Dumbledore om DA tack vare Snape. Det känns så logiskt. Undrar hur Dumblis talar om Miriam med Snape. Frågar honom om flickan(eller kvinnan dådå) och om han tänkt igenom det typ. Sådär eftertänksamt som bara Dumbledore kan. Jag gillar när texter väcker frågetecken.

”Det kändes svårt att fortsätta framhärda och argumentera, även om han ibland, som nu, uppträdde lite väl mästrande. Hans ständiga omsorger om mig var onekligen rörande.”

Jag tycker att dessa två meningar motsäger varandra. Jag tycker absolut inte att det är rörande när hon känner sig förminskad…

SPÄNNANDE AVSLUT om inte annat! Så nu ska hon experimentera ännu mer med kraften genom trolldrycker…?

Kapitel 29

Bra titel på kapitlet som knyter samman med förra väldigt fort! Det är alltid ett bra sätt att svetsa samman något.

Återigen, när du skriver att det är problem för Miriam att ta sig dit(hem igen), tänker jag på hur Jessica skulle kunna vara den som ställer till problem för Mirre. Hon är ju ganska pryglad av sin renblodiga societet och fast hon ”egentligen” inte har några problem med ex. Lily och halvblod så skulle hon säkert bli eld och lågor över en mugglare som ”stulit” magi… Ja det här med nyanser och perspektiv är ju spännande - att försöka se det från en annan synvinkel är ganska… Destruktivt faktiskt. Tänk att det finns människor med så mycket hat i sig. Eller rädsla. Det är ju en blandning.

Alltså, sättet du beskriver på och gestaltar vad som händer blir bara bättre och bättre!!!!
”Det var samma sak med själva kitteln: Den kunde bli tillfälligt varmare, när jag riktade kraften mot den, men de gröna gnistorna studsade oftast klingande mot dess hårda yta. Undantaget den gången jag använt min fulla kraft och råkat ha sönder den, så att allt innehåll forsat ut på golvet med ett ilsket fräsande.”

ÄLLLSKAR att hon fnittrar som reaktion över vad som händer med kraften! OCH SNAPE SOM TYP bliiiir irriterad, för det är ju sån han är, fast ändå inte eftersom han är så förälskad i Mirre.

ALLTSÅ OMG JAG DÖÖÖÖÖÖR FÖR SNAPE LYFTA UPP MIRIAM OCH DERAS GULLIGULL PÅ BÄNKEN!!!! OCH FNITTRIGA MIRIAM ÄR TYP DET BÄSTA!?!?!?????? GAH. Det är UNDERBART.

”“Gör jag inte alltid det?” Jag såg troskyldigt på honom med armarna om hans hals.” HAHA, neeeeej Mirre då hade han inte varit så kär. Han gillar en stökig Madam…

OH MYYYY NU tar hon med sig lillflickan till Snape! Hur skall detta gå? Bra förmodligen - men åååh så intressant!


Kapitel 30…

I relation till förra kapitlets avslut med Snape som tycker att Elvira är exceptionell på trolldrycker och att hon har rött hår kan jag inte annat än tänka på Lily. Undrar om Snape gör det också?

Meeeen - vad gör Mirre i Ravenclaws sällskapsrum? En frisk fläkt från biblioteket förstås men blir ändå lite förvånad. Och det bordet ju inte vara något konstigt med det. Men brukar lärare sitta i olika elevhem med sina elever? Ja det var mest en undran - ändra inget!!!
Åh ja, jag får verkligen känslan av att det är ett kapell med ljusa stenväggar och blå detaljer. Känns väldigt religiöst.

Hmmm - det här med att Elvira nämner älvor kommer definitivt spela roll!
Och… Tänk om Miriams ursprung(alltså Sverige) har med det att göra också. Att det var därför hon tålde kraften och ärret hon fick av det - för att hon inte är en vanlig smugglare? HON KANSKE ÄR EN DANSANDE ÄLVA I SOLNEDGÅNGEN. OMGGGG JAG HAR ERTAPPAT DIG!

Jag fulllkomligt dör av Anthonys kommentar om misteln till Mirre. ALLTSÅ OMG. Kan jag shippa dem? Jag gör det.
Heja Anthony! Dvs tomatröda Anthony.

OMGGG HAHAH RÄTT ÅT DIG RON. HERMIONER SKRIVER BREV MED VIKTOOOOOR.

Här tror jag att det blir fel.

”för hans bästa tjejkompis, tänkte jag och undrade för mig själv, när Ron skulle komma till insikt om sina innersta känslor.”

Jag försöker alltid tänka att man ska kunna ta bort meningen som är mellan två kommatecken och den ska fortfarande gå att förstå.
MITT förslag är att du sätter punkt efter bästa tjejkompis. Tar bort ”tänkte jag och undrade för mig själv” och rätt och slätt skriver ”När skulle Ron komma till insikt om sina innersta/inre känslor?”

Just för att ”tänkte jag och undrade för mig själv” <- inte tillför så mycket. Det blir lite väl talspråkligt och jag arbetar supermycket med att få sånt att försvinna också. Och det gör faktiskt ganska stor skillnad. Pröva och se!

HAHA äääälskar Hermione. ”informationsbroschyr” kan vara bland de bättre sakerna jag läst om karlar de senaste veckorna. Jag är med på ett hörn!!! Jess också.

NEEEEEEEJ
ÄR det nu som Harry räddat Arthur från ministeriet?!?!?! Eller vad sker!?!?!

MEEEER.
Du är bäst. ♥