[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Natsume drog lite på en av mungiporna och lutade sig tillbaka mot soffans mjuka kuddar. Åh, hur hade han kunnat leva uran den här bekvämligheten så pass länge? Nu kunde han knappt föreställa sig att bli helt utan den, även om han troligen fortfarande skulle kunna hoppa upp på fötter och rusa ut i vildmarken utan några som helst problem. Men det ville han knappast längre. Inte nu när Hideo existerade och var så förbaskat lockande. Troligen någon form av fälla, huh? Säkerligen.
”Du vill bara vara kvar här för att klappa på mig”, sade nittonåringen trumpet och lipade mot den äldre. ”En vanlig männsika hade sprungit för glatta livet..men så kommer du där och släpad istället med hela mig hem. Vem gör så, Hideo? Förklara det för mig.”

Hideo rodnar djupt medan ett litet skratt slingrar sig ur mellan de fylliga läpparna. Nej, hans handlingar hade visserligen varit värda att ifrågasätta, men hade han ångrat sig? Nej, aldrig.
"Du hade ont, och satt fast. Jag ville alltid jobba som veterinär som liten, mitt lilla barndomshjärta kunde inte låta dig ligga där." Förklarar han och sjunker ner i soffan för att luta huvudet mot Natsumes knä med en filt över kroppen. "Och jag ångrar mig inte, inte det minsta." Ögonen glider upp mot nittonåringen där han ligger, med samma blyga leende.

”Hm, så vad hade du gjort om jag varit en vanlig varg? Om jag aldrig lyckats skifta tillbaka..?” Undrade Natsume och pillade förstrött med den andres hår. Han låg ju så perfekt i nittonåringens knä att det var svårt att hålla tassarna borta. Den yngre var ganska nyfiken på svaret faktiskt. Vad skulle ha hänt om han inte var en äkta varg, som inte hade några som helst mänskliga tendenser? Hade Hideo typ hållit kvar honom i huset för evigt, satt en kedja på honom? Nej, det var inte så troligt.
”Du hade väl inte haft kvar mig då? Alltså jag menar att du inte hade försökt göra mig till ett husdjur?” Undrade han fortsättningsvis ocj smuttade lite på det varma teet.

"Klart jag inte skulle ha försökt göra dig till ett husdjur." Försäkrar Hideo och himlar lätt med ögonen. Åh nej, definitivt inte. "Hade tagit hand om dig tills ditt sår läkt, innan jag hjälpt dig tillbaka ut till det vilda." De mörka pupillerna granskar det tatuerade ansiktet ovanför honom, njuter av pillandes i hans mörka lockar. Så trevligt, intimt. Försiktigt lägger han son hand om Natsumes kind, stryker tummen över huden innan han låter den glida tillbaka till hans sida. " Tror du så lite om mig?"

”Klart jag inte gör”, mumlade Natsume och rodnade svagt, efter att Hideos fingrar lämnat huden. ”Jag tänkte mest att du kanske inte trodde att jag någonsin skulle klarat mig själv..men sen så finns det ju en risk att jag vägrat lämna dig”, erkände han tyst och tog ytterligare några små klunkar av sitt te. Det fanns många olika funderingar angående allt det där, och nittonåringen kunde inte sluta tänka på dem. ”Och om jag nu gjort det, vad hade Kotaro sagt om det hela? Han verkar ju inte ha något gott hjärta direkt.”
Natsume skakade lätt på huvudet och placerade koppen på soffbordet, för att kunna lägga all kraft på att pilla med de mörka lockarna - lena och mjuka till skillnad från hans egna.

"En fullvuxen varg som kunnat leva så länge brukar kunna klara sig själv. Om du vägrat lämnat mig.. tja, då finns det inte så mycket jag kunnat göra åt det, eller hur?" påpekar Hideo och sluter sina ögonlock för att kunna njuta av massagen i sina lockar. Dock är han väldigt tacksam över att Natsume skiftat, blivit människa igen. Kotaro hade inte varit trevlig, och han hade gjort en del hemskheter mot nittonåringen definitivt. Mer än mot Hideo själv. "Han skulle sparka dig.. jag har förbjudit honom att träffa Eiji sen han gjorde det mot henne, han blev så arg på henne när hon ville gå ut, slog henne, drog i hennes päls.. Jag var naiv nog att inte anmäla honom efter det."

Skillnaden mellan Natsume och den lilla söta hunden var ju dock ganska så massiv. Kotaro hade knappast hunnit göra nittonåringen speciellt illa innan han låg död på marken, med huvudet på andra sidan rummet. Usch, bara faktumet att idioten fått för sig att sparka på Eiji fick honom att ilskna till rejält. Hon var ju så pass liten i jämförelse med männsikan att hon aldrig kunnat göra mycket skada, om hon så haft lust.
”Jag förstår verkligen inte varför du inte valde att lämna honom”, sade Natsume och såg ytterst förbryllad ut. ”Han slog både dig och hunden, men ändå stannade du..Varför? Det verkar ju inte finnas ens en droppe kärlek i den personen.”

Ja, varför hade Hideo inte lämnat honom? I slutändan är det hans fel när det kommer till vad som hände Eiji och honom själv.
"Jag vet inte riktigt.." påbörjar han och sluter de dunkade ögonlocken, det går inte riktigt att tänka ut ett tillräckligt bra svar med den smärtan. "Efter allt som hände under mina tonår så var Kotaro den första, normala, hyggliga människan som ville ha mig. Han var riktigt snäll förut, tro det eller ej. Innan jag träffade honom trodde jag endast att jag gjorde dåliga, vidriga val både omedvetet och medvetet. Så.. det var så svårt, jag inser nu att han inte älskar mig längre, och jag älskar inte honom efter allt som hänt. Men nu börjar de tankarna komma tillbaka, att ta in honom i mitt liv har gjort mycket mer skada för andra människor än gott. Förut var jag bara så rädd över att aldrig hitta någonting normalt i mitt liv igen."

”Så med andra ord säger du att vi två aldrig kommer fungera?” Frågade Natsume och log sorgset. ”Med tanke på det där normala i det hela. För jag är inte normal och det kommer jag aldrig bli. Nu måste jag ju även påpeka att du inte heller är vidare normal, men på ett helt annat sätt”, fortsatte han med ett litet, ynkligt skratt och snörvlade till. ”Fast det beror väl lite på din defintition av normal, om du tänker dig känslomässigt eller rent fysiskt”, funderade nittonåringen sedan och såg plötsligt väldigt undrande ut. För det var ju just det där - människor definierade saker på olika sätt. Väldigt förvirrande var det också, men å andra sidan så var ju även Natsume en del av den kategorin. Det där med tankar och funderingar var verkligen komplicerade grejer. Till och med Hideo, som verkade vara löjligt smart, var ju tvungen att erkänna det!

"Jo, om jag tänkt likadant som jag gjort förr hade vi definitivt aldrig fungerat, men nu är det ju så att det inte är så.." påbörjar Hideo kluvet och biter sig hårt i underläppen, han har en dum tendens att göra det när han funderar. "Jag är inte beroende av ett normalt förhållande.. eller jo, ett förhållande där man endast har ögon för varandra, och inte misshandlar varandra. Men just nu är jag mer orolig över att ingen kommer kunna älska mig igen, efter allt jag gjort. Kotaro var det lättare med, då han var väldigt accepterande i början. Du med, för den delen." det är lite svårt för tjugoåringen att veta om det han säger makes any sense, troligtvis inte. Men förhoppningsvis förstår Natsume någorlunda. "Det jag menar är att jo, jag tror att vi två kommer fungera, om vi är rätt för varandra."