PRS Kkaebsong & JustAFriend

Sjuttonåringen ryckte på axlarna och började långsamt röra på benen. Att komma sent till den första lektionen på skolåret var troligen inte någon bra idé, så det var nog lika bra att röra på sig innan det hände.
”Går det lite bättre att gå idag? Med tanke på att du inte har så mycket att bära på”, mumlade Zhìyuan och fäste blicken på sina fötter, samtidigt som de rörde sig ut från salen. Nu kändes det sådär stelt och bara allmänt pinsamt igen. Han visste liksom inte riktigt hur han skulle bete sig runt Max. För det första hade sjuttonåringen redan världens crush på den andre, och för det andra visste han inte vad som var okej att säga - med tanke på den jämnåriges känslighet.
”Så, vad tror du att vi kommer få göra under den första lektionen?” Den frågan kunde ju i alla fall inte röra upp några känslor eller liknande. Jisses.

Även Max började långsamt röra sig mot utgången. Långsamt, men ändå snabbare än den betydligt längre eleven. Jämförelsevis alltså. Zhìyuan var fortfarande typ ett huvud längre och en hel del av de extra centimetrarna satt rimligtvis i benen.
Han nickade lite. Jo, betydligt lättare att gå. Betydligt färre väskor. Och ingen katt. Just det, Kiwi. Nu blev hon utan den där extra maten. Usch då, han kunde vänta sig en minst sagt irriterad fluffboll när han återvände till sällskapsrummet. Hon om någon kunde tjura. Nåväl, hon svalt inte direkt. Hon var proffs på att tigga åt sig mat och hon hade helt klart kroppsfett att ta från. Nej, det var lugnt. Den värsta konsekvensen var väl att hon eventuellt skulle vägra sova hos honom och istället lägga sig vid fötterna i en liten protest.
"Ingen aning. Men troligtvis något riktigt jobbigt så att vi ska känna oss kassa", mumlade han som svar och himlade lätt med ögonen.

”Nåja, jag vet åtmsintone att jag är kass, så det spelar ingen roll”, konstaterade Zhìyuan och gled diskret med blicken mot den kortare eleven. Ibland önskade han verkligen att han inte varit så extremt lång. Det blev liksom svårare att få ögonkontakt med folk och så vidare när man var så pass mycket längre än de flesta. Tanken passade dock inte in i sammanhanget, då sjuttonåringen inte ville att Max skulle notera att han glodde på honom. Hans stirrande var redan obehagligt, så om den jämnårige insåg att han bokstavligen gick och stirrade på honom..då skulle han kanske sticka och aldrig komma tillbaka. Men det var inte Zhìyuans fel at Max var så perfekt, faktiskt. De där gröna ögonen, det mörka håret och den fylliga underläppen. Nej, Huang Zhìyuan, sådär får du inte gå runt och tänka. Den andre kunde kanske tolerera att vara kompis med en varulv, men troligen inte att ha ett förhållande. Det var nog, minst sagt, att gå för långt. Äh, han kunde väl åtmsintone få drömma? Eller? Åh, varför var allting så jävla komplicerat? Sjuttonåringens hjärna skulle säkert gå sönder förr eller senare på grund av alla dessa funderingar och tankar - för att inte tala om känslorna. Dumma, dumma Zhìyuan.

Jodå, Max märke av Zhìyuans blickar. Det ingick liksom i Max-paketet, att vara väldigt uppmärksam. Lägga märke till allt. Allt som kunde leda till fara. Därmed blev ju det här ett falskt alarm. Inget skulle ju hända. Och det visste han ju. Det var bara dumma, inbyggda varningssignaler.
"Äh, det var inte så jag menade. Terminerna startar ju ofta med något som är svårt för alla så vi ska fokusera och så", sa han med den vanliga, tysta rösten. Blickade snabbt upp mot den jämnårige.

Även om det var så de flesta lärarna hade tänkt det, så skulle det inte direkt leda till någonting för Zhìyuan. Han kunde ändå aldrig fokusera och hade i princip gett upp på den punkten för flera år sedan. Lustigt nog hade han inte alltid varit så - oduglig och lat. Men allt eftersom åren passerade och livet blev krångligare, hade han inte orkat med skolarbetet. I alla fall inte på egen hand, vilket betydde att den saken kanske skulle ändras?
”Jo, jag vet vad du menade”, svarade sjuttonåringen och pillade lite på ett av de rosa hårspännena. ”Men det jag menade var att ingenting de gör kommer få någon som mig att fokusera. Jag är lat och oduglig.”

"Du borde verkligen öva på att inte konstant trycka ner dig själv", konstaterade Max med en liten suck. Ja, det var ju det ända den jämnårige gjorde. 'Jag är hemsk', 'äcklig', 'oduglig'. Nej, Max kunde verkligen inte förstå sig på det där tänket. Inte när det gällde Zhìyuan alltså. När det gällde han själv gick det utmärkt. Men återigen, Slytherineleven var annorlunda. På ett bra sätt. Ett väldigt bra sätt. Och förvirrande. Väldigt förvirrande.
"Även om det kanske inte alltid verkar så, så är jag också skoltrött ibland. Det går i perioder, som har att göra med en massa annat", fortsatte han. Jo, det pendlade en hel del. Ibland tyckte han det var skönt att fokusera på skolan för att slippa fokusera på en massa annat. Andra dagar, veckor, månader orkade han inte med det över huvud taget. Depressioner var inte något som brukade bidra till någon supermotivation direkt.

”Jag trycker inte ner mig själv”, protesterade Zhìyuan och började småskutta nerför trappstegen som ledde till fängelsehålorna. ”Det enda jag säger är sanningen, och sanningen den är att jag jävligt lat. Oduglig kanske var att gå lite över gränsen, men lat är jag faktiskt”, envisades han och sneglade upp mot Max med glittrande ögon. Om det var någonting han verkligen behövde jobba på, så var det att sluta stirra på den jämnårige hela tiden. Det hann knappt passera ens en sekund innan ögonen automatiskt drogs mot den andres gröna. Merlin, kanske det var bättre att ge upp? Sjuttonåringen verkade ju ändå inte kunna hålla sig i skinnet flr fem öre.
”Men under de där perioderna så antar jag att du ändå får hyfsade betyg? Och med det menar jag att du får godkänt eller över”, sade Zhìyuan undrande och fortsatte att gå ner för stentrapporna - baklänges. Jadå, ögonen hade faktiskt limmat fast sig vi Max. Så jävla otaktiskt. När skulle den andre inse vad det var som försiggick i den långa drummelns huvud? Ubder dagen? Om en vecka? Max en månad? Vilken kortvarig vänskap, suck.

Max ryckte lätt på axlarna. Nej, han hade ju inte direkt någon rätt att tro sig veta det. Om Zhìyuan var lat eller ej var inget Max kunde uttala sig om. Men lat klingade fel. Det lät ju negativt. Ofokuserad var väl ett bättre ord. För vad han själv visste så hade den jämnåriga all anledning till att tankarna ibland vandrade iväg.
"Jo, det är sant", mumlade han. Betygen hade aldrig varit några större problem. Den där vårterminen efter branden hade han ju gjort större delen av klasserna hemma och alla annan tid. Morgnar, förmiddagar, eftermiddagar, nattetid. Ja, skolan kunde vara en väldigt bra metod när en ville fokusera på annat. Det vill säga, allt annat än livet självt, för det kunde vara hiskeligt deprimerande.
"Men herregud Zhìyuan, du kan ju ramla!", utbrast Max när den andre börjat gå nerför trapporna - baklänges. Han greppade tag om den andres arm. Försökte ignorera allt bubblande. Det fanns ju andra elever en kunde gå in i. Eller bara snubbla. Nej, den övernervöse Max gjorde sig alltid påmind.

Så det var alltså precis som Zhìyuan föreställt sig, att Max troligen aldrig fått underkänt i något ämne. Och det trots att han varit med om branden, förlorat sina bröder och ett ytterst sorgligt, hemskt efterspel. Eller vad man nu skulle kalla det för. Sjuttonåringen hade fan ingen anledning till att ha dåliga betyg, insåg han där och då - någonting som gnagde lätt på samvetet.
”Ta det lugnt, jag är en expert när det kommer till att gå baklänges”, försäkrade han och skrattade till, med ett gulligt litet leende växandes på de smala läpparna. Gulligt? Tja, det var väl på sätt och vis gulligt om man kunde bortse från att han mest såg elak ut. Anledningen till att det var lite vänligare än vanligt var för att Max oroade sig över Zhìyuan. Bara en sådan liten sak gjorde sjuttonåringen alldeles varm inombords. Någonting som inte direkt fick fjärilarna i magen att lugna ner sig, var att den jämnårige även fattat tag om hans arm. Varningsklocka. Den andre insåg nog inte riktigt hur dålig Mr Huang var på att resonera för tillfället, vilket helt enkelt resulterade i att tankarna inte hade några som helst gränser what so ever.
“Vad spelar det för roll då? Kommer ändå behöva genomgå ett helvete under kvällen så”, påpekade Zhìyuan samtidigt som leendet övergick till en grimas.

Gulligt? Ja, även om det var ganska bisarrt med tanke på hur dryg och tjurig den andre ofta såg ut, så fann Max mycket riktigt den andres sött. På något vrickat sätt hade han börjat tycka det mesta med den jämnårige var, tja kanske inte gulligt men åtminstone fint? Bra? Attraktivt? Oklart, men hur som helst positivt i någon bemärkelse. Vilket pressade den grönögde ännu mer till att faktiskt erkänna sina känslor för sig själv. Han släppte osäkert taget om Zhìyuans arm.
Hmm, just det. Fullmånen var redan i natt. Inte konstigt att den andre såg sliten ut.
"Vart ska du vara under förvandlingen?", undrade han med blicken fäst på den längre eleven.