Draco memoraid (DM)

Älskade Nadia! Tack för att du tar din tid och skriver DM på nytt. Älskar varje bit! ♥

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Älskar!

Fruktansvärt bra. Så skönt att vara ledig och kunna läsa fanfiction och spela dagarna i ända

Love u och vill ha meeer ♥

Era kommentarer betyder allt för mig ♥ Bor i skogen och pga snöovädret har vi typ inget internet av och till haha! Så jag är lite dålig på att visa er hur mycket ni betyder, men det gör ni! Blir så glad av att logga in här och läsa alla kommentarer. Helt galet alltså. Jag tänkte slänga upp ett nytt kapitel imorgon så håll tummarna för att jag har internet nu!!

ER Elzyii


Alltså ååå TACK så himla mycket!! Blir så sjukt glad!!


Jag med, för att du kommenterade!


Tack mitt hjärta ♥ Du tar dig tiden och läser... otroligt!!! Mugglis är verkligen inte lika poppis som förr, det är synd... för ff:n får inte lika mycket läsare, och det skrivs inte lika många Letar efter ett annat forum att publicera den på också faktiskt. Men kommer lägga upp alla kapitel här också såklart! Du är ♥


♥333333333333333333333!!!!


Älskling ♥ Du förtjänar att vara ledig. Ring mig nån dag så skriver vi tillsammans. Ledig nu jag å, sportlov!!!! Loveu

Kanske vore det en ide att publicera den på Wattpad?

Jättebra!

Här har ni kapitlet! Hoppas ni ska gilla det!


Jo jag tänkte det hjärtat, men tycker sidan är så krånglig ;D

Åh tack snälla!!!

Kapitel 24
Inte som innan

”Jag fattar inte att ni inte stoppade dem!”
Hermiones ögon sköt blixtar mot Harry när vi vandrade ner mot  dagens första lektion vid växthusen på onsdagsmorgonen.
”Sälja sånt där… till förstaårselever dessutom! Nu går jag till Dumbledore och berättar vad de där båda håller på med. Då kommer dem inte få sätta sin fot på skolan längre med deras fåniga krimskrams!”
”Hermione”, sa Ron i en märkligt bedjande ton som inte alls lät som honom, 
”Man kan inte säga åt Fred och George vad dem ska göra eller inte göra, de gör som det vill i alla fall.”
”Sant” instämde Harry och svor tyst för sig själv när han snubblade till över någonting som visade sig vara en död Numbul. Den låg mosad framför fötterna på honom med det tjocka stockarna till ben rätt ut och kvistarna uppstickande i en konstig vinkel. Den var misstänkt lik den Numbul som Draco hade jagat efter igår och Harry tog ett stort kliv över den innan han, utan att ta någon notis om den irriterat utbrast: 
”Jag kunde inte göra någonting, och jag tänker inte ens försöka göra det!”
”Han talar sanning, Hermione”, sa jag blidkande och önskade innerligt att jag var någon annanstans.
”Jag känner dem visserligen inte alls, men de verkade…öh…väldigt säkra på sin sak och…Hej Draco!”
Aldrig hade jag blivit så glad över att se hans vitblonda hår och surmulna uppsyn som nu.
Han verkade inte alls lika glad över att se mig utan högg bara tag i min arm och stannade mig mittemellan slottet och växthuset. Utan att ta någon notis om de andra tre som han i vanliga fall aldrig missade ett tillfälle att mobba, sa han lågt: ”Vi måste prata.” Det var någonting i hans röst som fick det att hugga till i magen på mig. Lät han rädd?
”Vi har ju lektion nu?”, svarade jag förvirrat och tittade på Harry, Ron och Hermione som alla tre hade tystnat och som nu stod och betraktade oss med stort intresse. 
Ron snörpte på munnen och Hermione rynkade pannan. Att missa en lektion var tydligen ingenting som var bra om man var ute efter att imponera på henne.
”Jag skiter i lektionen”, sa han kort och såg sig om. ”Kom med nu.”
”Du kan inte tvinga henne till någonting Malfoy”, sa Harry plötsligt och tog ett steg närmare Draco som höjde på ögonbrynet.
”Om hon inte vill följa med dig…”
”Lägg dig inte i Potter.”
”… så kan du inte tvinga henne.”
”Du har inte med det här att göra!” fräste Draco vars ögon blev alldeles svarta. 
Han såg läskigt arg ut och jag drog lite i honom i ett försök att påkalla hans uppmärksamhet.
”Vi går väl då, nej det är okej Harry, jag kommer snart.” 
”Om du får problem…” Harry nickade mot Draco som stirrade på honom med en blick som var så full av hat att jag blev tårögd, ”Så vet du att vi backar upp dig.”
”Vi” var kanske en snudd på överdrift. 
Ron såg ut som om han med glädje skulle låta Draco förvandla mig till en Pixignom om han ville det och Hermione verkade mest besviken.
Jag nickade till svar och vände mig om mot Draco som fortfarande med blicken full av avsky betraktade Harry.
”Kom då.”
Utan ett ord vände Draco på klacken och marscherade bort över den gulnande gräsmattan, bort mot 
ett stort bokträd som ståtade med sin kraftfulla krona över oss när vi stannade precis under det.

Han vände sig bort från mig, stirrande in i den tjocka stammen.
”Draco vad…?”
Han sa ingenting utan fortsatte att stirra rätt fram och jag följde hans blick men kunde inte se någonting som skulle kunna fånga hans uppmärksamhet, så därför gjorde jag ett nytt försök genom att ta tag i hans arm och långsamt vända honom mot mig.
”Draco vad är det?”
”Du måste lova mig en sak.” sa han bittert och tittade mig rakt i ögonen.
Blicken han gav mig var bestämd, men samtidigt så fanns där en glimt av någonting annat, ett spår av vanmakt och osäkerhet.  Rädsla för att jag inte skulle lyssna, inte förstå.
”Vadå?”
”Lova först”, sa han och tittade bedjande på mig med sina genomträngande gråa ögon.
”Jag kan inte lova om jag inte vet vad det är”, sa jag oförstående. ”Vad ska jag lova?”
Han drog en djup suck och vände sig om och såg ut över sjön vars yta långsamt rörde på sig
i den kyliga vinden.
”Att du inte blir tillsammans med Potter.”
”Va?” sa jag och blev så chockad att jag var nära på att göra Jättebläckfisken, som långsamt kom glidande fram över vattnet, sällskap. Den stannade till och vinkade till oss med sina långa slemmiga armar innan den fortsatte sin simtur över sjön.
”Bli tillsammans med… Harry? Vad menar du med det? Varför skulle jag… Va?”
”Om du blir det så kommer du göra allt så mycket svårare för mig”, sa Draco lågt och såg mig på nytt rätt i ögonen med den där blicken som jag snabbt lärde mig att hata.
”Och det är redan tillräckligt svårt, okej? Så lova mig att inte bli tillsammans med den där äckliga ärrskallen.”
”Jag kan inte lova en sådan sak fattar du väl!” Min röst hade tagit en upprörd tonart.
”Inte för att jag tror…”
”Så du gillar honom?” avbröt han mig ilsket. ”Gillar du Potter?”
”Nej!” sa jag ilsket och lutade mig mot trädet. ”Jag känner honom ju knappt! Men det låter bara så sjukt…att lova en sådan sak…Varför då?” 
”För att”, svarade Draco lågmält.
”För att annars kommer det bli svårt.”
”Vad blir svårt?”
”Det kan jag inte säga.”
”Varför inte det?”
”Jag kan bara inte.”
”Men Draco. ” Jag såg bedjande på honom. ”Varför kan du inte…”
”För att jag inte kan det, okej?” sa han tvärt och backade ifrån mig. ”För att jag lovat.”
”Vem har du lovat?”
”Snälla Elli, bli inte mer inblandad än vad du redan är!” Hans röst var fylld av både panik och ilska. ”Jag vill inte att... något ska hända dig. ” 
Han rodnade när han sa det, vände bort blicken. 
Stillsamt såg jag på honom och kände en våg av glädje skölja över mitt hjärta.
Hade han sagt att han brydde sig om mig? Han som var så uppblåst att jag faktiskt börjat tveka på om han någonsin skulle kunna tycka om någon annan än sig själv.
”Draco, du är min vän.” sa jag försiktigt och vände honom på nytt mot mig. ”Min bästa vän.” la jag till och kände med hela mitt hjärta att jag faktiskt menade det. ”Om du håller på med något dumt…”
”Är jag?” sa han. ”Är jag din bästa vän?”
”Ja det är du”, svarade jag och lutade mig fram mot honom. ”Även om jag har svårt att förstå det själv ibland.”
Han log mot mig, inte elakt som han brukade utan ett riktigt leende. Det första riktiga leende jag sett hos honom, och det var det finaste jag sett. Det lyste upp honom inifrån och fick hans ögon att glänsa till på ett helt nytt sätt som avslöjade hur vackra det egentligen var. Jag lutade mig fram och drog honom intill mig i en riktig kram. Han stod alldeles stilla i min omfamning men den här gången var han inte alls lika stel som han varit förra gången.
Försiktigt, nästan omärkbart lutade han sig mot mig och jag kunde tydligt känna hur hans hjärta
slog snabba lite ojämnaslag. Han var rädd för något, och jag skulle mer än allt annat i hela världen vilja veta vad.

Perfekt slut på en jobbig dag! Tack för de. ♥

Du skriver som en gud!♥

Hur gör du det där egentligen? Du kan få vilket ord som helst att låta fantastiskt! Tell me your secret!

(Är Annie Lupin btw)

Jag har inga ord för hur bra det är ♥ ♥ ♥ ♥!!