[PRS] Step brothers

"Det är ju du som behöver fakta, använd riktig svenska," protesterar Edward och blänger på den andra. Han har alltid varit lite ut av en pryd när det kommer till språk, då det är något han älskar. "Ehm joho? Jag är inte lika självkär som dig, punkt slut." den kortare lägger armarna i kors över bröstkorgen och sparkar till den andra under bordet. "Du kommer säga så varje gång vi äter något, och sen om två år, poff!" säger han och breder ut sina armar. "Om två år kommer du bli en jätte, och då kommer du inte ha samma fåniga flin." dock gillar Edward flinet som pryder den andres ansikte, det är stiligt, vilket han inte kommer att erkänna.

"Jag använder nutida svenska, gammelmorfar", rättar Derek. Han använder för det mesta något hans mor kallar för "ungdomsspråk" och pratar ändå ganska bra, troligtvis då det finns både engelska och italienska på mammas sida. Tyska på pappans, men det är något han helst inte tänker på. Den mannen har han inte träffat på väldigt länge och något han inte har något emot att fortsätta undvika, trots att hans mamma planerat att fadern ska komma på besök så snart som möjligt.
"Jag kommer inte bli tjock!" protesterar han sedan, skakar bort tankarna. Mötet med sin egen pappa har han ångest inför och han tänker inte låta det förstöra dagen. "Kolla på mig, bara." Derek drar med händerna från bröstkorgen , längs magen. "Jag lever på pizza och har gjort det länge. "

"Nutida svenska är inte lika fint," protesterar Edward och skakar besviket på huvudet mot den andre. Han höjer på ögonbrynen. "Prata inte som att tjock är någonting negativt, jag snackar om överviktig." säger han och lägger sitt huvud på sned, innan han puttar upp glasögonen lite till på näsryggen. "Visst, du är allt annat än överviktig, men det betyder inte att du inte kan bli det."

"Fint och fint", muttrar Derek, petar med gaffeln på pizzan. Gud, vad mätt han har blivit. Vanligtvis brukar han orka en hel pizza men.. nu är det väl sockervaddens fel. "Jag är mätt", klagar han, klappar sig på magen. "Sa jag någonsin att det var nåt negativt eller? Att va tjock?" Han skrattar och skakar på huvudet.

"Ja, fint," upprepar Edward och stoppar i ytterligare pasta i sin mun. "Jag sa inte att du sagt det, jag sa att du pratar som att det är någonting negativt. Du praktiskt taget skrek att du inte kommer bli tjock," säger han roat och låter ett litet skratt lämna hans läppar.

Dereks mungipa kurvar sig uppåt trots att han inte vill le.
"Men kolla på mig, bara", gnäller han pekar på sin bröstkorg. "Jag kommer inte bli tjock. Det betyder ju inte att det är något negativt utan något jag inte kommer bli!"

Edward kan inte undgå att skratta till. Ärligt talat har han ingenting emot det den andra säger, eller hur han gnäller, han finner det på något sätt attraktivt. Hur fan nu det är möjligt är en bra fråga, men den orkar han inte ens försöka finna svar på.
"Visst, vad du än säger." retas han och pekar mot Dereks pizza med ätpinnarna. "Ska du inte ha mer?"

Derek har inte riktigt någon aning till hur Eddie finner humor i hans klagande, men han kan inte låta bli att skratta ändå. Det är för honom en omöjlighet att inte göra det när Edward gör det. Varför vet han inte, vanligtvis brukar han bara skratta åt sig själv då han är den roligaste personen i universum. Det kanske låter självgott, men fakta är alltid fakta.
"Det är bra, tack", får han fram mellan skrattsalvorna. Att skratta när man har så här proppmätt tycker Derek man borde få magrutor av.

"Jag skämtade med dig, det fattar du väl? Jag tror inte att du kommer bli överviktig pågrund av pizza.." berättar Edward och skakar på huvudet. Han finner det roande hur Derek kan skratta så mycket, för i princip ingenting. Charmig, tycker han. "Du får fan inte säga att du vill ha mer mat om en timma, då blir jag sur."

"Men om en timme kommer jag vilja ha mat men jag kommer då inte köpa nån till dig om du trodde det", förklarar Derek och petar olyckligt på pizzan med gaffeln. "Och kolla inte på mig som om jag är rolig, det var du som började skratta."