Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

"Ååå, visst allt är perfekt, som alltid." fräser Alex till med en röst drypande av sarkasm. Det var inte hennes mening att låta så. Men hon kunde inte rå för det. "Jag, ska ta och gå nu." säger hon med illska, drar väskan över axeln och på något ostadiga ben lämnar hon köket.

Damon såg förvånat på Alex då hon steg upp och vandrade iväg. Han skyndade ut efter henne, för han hade en obeskrivlig känsla över att det här hade något med honom att göra. Och dessutom var Alex något full, så det var inte bra att hon gick ensam i slottet under natten.
"Alex!" Ropade Damon efter henne och joggade ifatt flickan. Han ställde sig framför henne och sökte ögonkontakt. "Vad är det? Ärligt."

"Inget, inget som har någon betydelse. Det är ditt val." säger hon med ilska i rösten, men tårarna är nära på att tränga fram. Så hon undviker hans ögon som söker henne med blicken. "Det spelar ändå ingen roll, jag klarar mig alltid." säger hon med kvävd röst och känner tårarna komma.

Damon rynkade bekymrat ögonbrynen, men såg rent ut förskräckt på Alex då hon brast i gråt. Försiktigt lade han sina händer på hennes axlar och försökte fånga hennes blick.
"Mitt val? Alex, jag kan inte hjälpa dig om du inte säger vad som är fel", sade Damon enträget och tvingade upp Alex ansikte med ett finger under hennes haka.

"Men du kan inte hjälpa." sa hon och såg sen in i hans ögon. Hon vågade inte säga det, men han ville, men hon ville inte förstöra deras vänskap. "Vill du ha henne kan ju du inte hjälpa det." sa hon tyst och försökte vika undan med blicken.

Damon såg förbryllat på Alex, tills han insåg vad hon menade.
"Suzie? Kom igen, du har inte brytt dig om det hittills", försökte han. Så som de flesta pojkar, var Damon inte den bästa på att läsa outtalade känslor. "Eller?" Tillade han tyst. Damon hade hoppats i början på att Alex kanske skulle vilja ha något mer av honom än bara vänskap, för hon var både vacker och rolig, och dessutom klok. Men hon hade inte gjort något för att indikera att hon var intresserad, och Suzie hade varit mycket tydlig.

"Ja, men strunta i det. Det spelar ändå ingen roll." säger Alex och torkar bort de förbannade tårarna. "Jag fattar att du inte vill, så bry dig inte om det." säger hon tyst och drar sig loss ur hans grepp och börjar gå mot tornet.

Damon sträckte sig efter Alex hand och drog henne hårt intill sig, så deras blickar möttes. Det här började bli alltför mycket drama i hans smak.
"Jag sa ju åt dig, du borde göra så som du vill oftare", sade han lågt utan att släppa hennes hand.

"Men jag vill inte tränga mig på, inte om du inte vill." säger hon tyst men möter hans blick. "Jag vet inte vad man ska säga, eller hur." säger hon sedan lamt.

Damon suckade.
"Är du en Tyr eller inte?" Frågade han utmanande och log snett. Om Alex ville ha honom, om, så skulle hon få ta det första steget. Damon var inte säker vad han ville, om det var Suzies rättframhet eller Alex blyghet, men för tillfället hade Suzie ett rejält försprång.