Harry Potters liv efter striden [SV]

Kapitel 14: Lilys dagbok
Försiktigt öppnade Harry pärmarna på sin mammas dagbok. Pärmarna kändes ömtåliga, men de höll trots allt och han kunde vända på det första, tomma, bladet. Det första datumet lydde 3 november 1979, och han började nyfiket läsa.

Jag undrar egentligen varför jag börjat skriva här. Kanske är det för att folk dör varenda dag, att jag vill lämna något efter mig om det skulle vara min tur nästa gång. Antingen till James, om han inte dör med mig, eller till det barn jag nu vet finns inuti mig. Det är konstigt, jag har vetat det i knappt fem timmar, men det känns redan så verkligt. Jag köpte ett test idag, efter att jag berättat om mina misstankar för James igår. Det var nog delvis han som fick mig att göra det, han verkade så hoppfull. Ja… Han slapp ju bli besviken, åtminstone. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle passa som en mamma, men när lappen till slut tog en mörkgrön färg kändes det bara fullkomligt rätt. Så nu får väl folk säga som de vill, jag vet att jag knappt är tjugo år gammal och James faktiskt två månader yngre, men vi kan absolut klara det här. Vi ska i alla fall försöka. Om inte annat kommer barnet att bli ett älskat barn. Och om vi inte får vara med hela livet, så hoppas jag att det någon gång läser mina anteckningar här.

Det börjar bli mörkt nu, och vi har fortfarande inte ätit middag. Jag tror jag ska ta och fixa det innan James bränner upp köket för att försöka ordna mat åt oss.

Harry log ett litet leende åt sin pappas klantigheter, och bytte sida. Nästa datum som stod antecknat med hans mammas prydliga handstil var 6 december 1979.

Jag hade nog egentligen tänkt att jag skulle skriva ofta här, men nu blev det visst en rejäl paus. Det var inte meningen, men det får vara så. Graviditeten går framåt, James tycker inte att det syns, medans jag tycker att jag visst gått upp ett par kilo. Å andra sidan, James är rätt sådär på att se nackdelar med mig…

Annars finns det en hel del nackdelar med att vara gravid. Tur att jag har Alice, som också ska få ett barn i sommar, vi stöttar varandra. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne, för det är inte så lätt med det här överskottet av hormoner man får, ena sekunden är jag arg och fräser åt allt och alla, nästa sekund börjar jag gråta, och sekunden efter det är humöret på topp igen. James håller på att bli galen på mig, och jag känner mig rätt galen på mig själv också, eftersom jag inte kan förklara varför jag blir så arg, oftast är det helt i onödan. Jag bara stör mig på allt, sedan får jag skuldkänslor och börjar gråta av dem, och sedan känner jag mig glad igen… Humörsvängningar är inte roligt. Dessutom krigar jag med det här klassiska graviditetsillamåendet, det gör mig galen. Visst, hittills har jag inte spytt, men att må konstant illa är nästan värre och det har fått mig att tappa matlusten helt. Jag hoppas det går över snart.

Förlåt för allt klagande. Det kan absolut vara trevligt att vara gravid också, men när jag mår dåligt är det inte roligt. Alls.

Humörsvängningar. Harry drog handen över orden. Det hade alltså varit för hans mamma precis som det nu var för Ginny… Nu hade han en förklaring på det, i alla fall. Harry fortsatte läsa, sida för sida, tills han kom till sidan daterad 31 juli 1980. Han hade ingen lust att läsa detaljerat om när han föddes, så han ögnade bara igenom detaljerna och hittade en hälsning till honom längst ner.

Harry, jag vet inte ens om du någon gång kommer att läsa detta, men jag hoppas det. Om jag inte kan finnas där när du blir stor och berätta hur mycket jag älskar dig, läs detta då. Livet kan vara tufft ibland och du kommer också att stöta på motgångar, men kom ihåg att vilka val du än väljer, så kommer det bli rätt, och det är aldrig för sent att ändra sig. Jag hatade James i sex år innan jag började gilla honom. På tal om det så ber han mig hälsa att du måste bli en bra Quidditchspelare och kär i en rödhårig flicka, annars kommer han bli besviken. Strunta i det, Harry. Visst, om du vill spela Quidditch, go for it, Men det där med rödhåriga flickor… För mig får hon gärna vara svarthårig, blond, brunhårig eller ha färgat håret rosa, så länge hon älskar dig och gör dig lycklig. Det är det enda jag bryr mig om, och jag är säker på att James säkert kommer acceptera dina val, trots allt. Du är rena kopian av honom, men jag hoppas du inte är lika bra på att hamna i trubbel. James är överförtjust över att du fick mina gröna ögon, och du kommer väl få höra hela ditt liv att du har din mammas ögon. Förlåt. Nu ska jag sluta skriva och försöka få lite sömn efter allt, men det verkar inte du sugen på, så vi får se hur det går. Kom alltid ihåg att jag älskar dig, Harry Potter./Lily

Tårögd skjöt Harry boken ifrån sig, slängde en blick på sin klocka och började svära häftigt. Halv fyra på morgonen. Ginny skulle inte bli glad… Han tog dagboken under armen, lejonet i handen och lämnade huset för att börja promenera i det kolsvarta mörkret till sitt eget hus.

Ginny hade somnat ihopkrupen i soffan när han kom hem, men hon ryckte till när han stängde dörren.
”Var det nödvändigt att skrämma slag på mig?” Hon suckade. ”Var var du någonstans?”
”I huset där jag bodde när jag var liten, där jag överlevde Avada Kedavra, du vet.” Hon nickade matt.
”Vad bär du på?” Frågade hon och Harry lade lejonet och dagboken i hennes knä.
”Du kan läsa den där om du vill… Om du behöver ha en påminnelse om att du inte var den första med humörsvängningar.” Han skrattade och Ginny log snett.
”Jag läser den imorgon… Vad är klockan?”
”Kvart i fyra, på morgonen. Vi kanske borde gå och lägga oss.”
”Det vore en rätt så bra idé.” Ginny gäspade. ”Jag röstar för att vi tar och gör det på direkten."

Jättebra skrivet!♥

Åhh spännande ♥

Åh bra!!!!! ♥

Haha, var det?

¨
Tack tack

Superduper-bra, längtar till nästa del!

Jätte super mega bra.

Åh, jag har total idéstopp Jag tror jag ska ta och hota min kära storasyster igen

Haha, ta det bara lugnt och vänta tills du får inspiration igen, skriv inget som du inte är nöjd med.

Så sorlig dagbok, men bra kapitel! Nu önskar jag inget mer än att du kommer med en lika bra, om inte bättre fortsättning på denna ff.