Skriva av sig-tråden

Vill kunna vara mer självständig och våga mera framför allt att våga fråga om saker som om be om hjälp och sådant har just svårt med just det.

vet att jag tjatar skallen av alla men vad ska jag göra med alla känslor, jag är lyckligt kär i en kille som är underbar och stabil och trygg och förstående och snyggast i världen

Igår satt jag och min pojkvän fast med bilen i 6-7 timmar på E22 mellan Hörby och Kristianstad, det som det rapporterats så mycket om. Jag hade onda aningar innan vi körde iväg men min överoptimistiska pojkvän övertalade mig att vi skulle åka till Malmö ändå (han tror jag försöker hitta på ursäkter för att slippa vara social). Vi fastnade vid 11-tiden och stod kvar på samma ställe tills 17-tiden då det började röra sig, då kunde vi köra upp på avfarten vid Ekerödsrasten, där vi blev stående till kanske 17:40. Vi hade såklart gett upp att ta oss till Malmö så så fort vi fick tillfälle vände vi och körde tillbaka hem. Vi körde via Linderöd och Tollarp och det gick bra. Vid 19-tiden var vi hemma.

Medan vi satt på E22:an sa jag till min pojkvän; "Vi kan mycket väl bli kvar här hela natten" men det trodde han inte på. Men det var ju faktiskt många som blev det. Jag fattar inte hur vi kunde ha sådant flyt att vi kom därifrån så "snabbt" (snabbt i jämförelse med att behöva sitta där hela natten). När jag läser om det i media så känns det som jag kommit lindrigt undan från en katastrof. Jag är så medveten om att det kunde ha varit jag. När vi stannade stod vi 500 meter från avfarten som tillslut blev vår räddning, tänk om vi varit lite tidigare och hamnat efter avfarten? Jag lider med alla som fick sitta kvar mycket längre, jag vet ju hur hemskt det kändes det lilla jag satt där.

Jag har blivit så påverkad av detta. Och känner mig dum som inte stod på mig mer innan vi åkte.

Fy vad jobbigt för er att sitta fast så länge! Men ja.. en del satt hela natten. Visst det är värre, men 6-7 timmar är ju inte kul det heller. Hade ni nån mat och dricka med er? Skönt ni tog er hem. ♥

Atira: Ibland brukar jag tycka min pojkvän överdriver när han alltid ska packa ner ostmackor vart vi än ska, men nu när vi satt fast i kön är jag väldigt glad att vi hade de där mackorna! Och vi hade med massa vatten också.

Sån tur!! Bra pojkvän hehe. ^^

På tisdag börjar mitt barn på förskola! Det känns helt overkligt att någon annan än hennes familj ska ta hand om henne större delen av dagarna... Att bli förälder är en långsam separation...

Känner mig olustig till sinnes. Tog mig vatten över huvudet med skolarbetet, alla andra hade gjort det så enkelt, varför krånglar jag jämt till saker Nästa kurs är statistik = siffror = min största svaghet vad gäller plugg. Min pojkvän ska resa bort och jag blir ensam i vårt gamla hus. Jag har svårt att hantera stress och oväntade situationer på mitt jobb. Mår dåligt och känner obehag.

EDIT: Grät hela kvällen igår. Mår illa idag. Måste göra klart det sista på kursen, är ledig från jobb idag och ordnat så jag kan jobba hemifrån i morgon. Idag ska jag opponera på två andras uppgifter (skriftlig i ett forum), och innan måndag ska jag ha hunnit färdigställa min egen uppgift för slutgiltig inlämning (deadline för opponering är i morgon midnatt och jag vill invänta all feedback innan jag börjar ändra, men jag hoppas bli klar på fredag så jag kan bli lite ledig i helgen). Jag har fått högsta betyg på alla uppgifter och kurser på utbildningen hittills men jag är ändå alltid så osäker. Just nu känns det som jag övergjort det och krånglat till onödigt mycket och jag våndas inför kritiken.

Min pojkvän reser bort idag och är borta två månader. Vi bor i ett jättegammalt trähus och jag är orolig för att saker ska gå fel när jag är ensam. Skadedjur (möss, råttor, stenmård...???), fel på vatten och elektricitet, sådana saker. Kommer sakna min pojkvän även om vi ska ha videosamtal varje dag, det är ändå inte samma sak. Hur orkar man med att vara ifrån varandra? Har inte så många vänner, jag är ganska ensam av mig. Min familj bor långt bort. Men som sagt börjar en ny kurs nästa vecka vilket innehåller mitt svagaste ämne SIFFROR (jag misstänker att jag har en släng dyskalkyli) så jag kommer kanske ha så fullt upp med att begripa mig på den att jag inte hinner tänka på att jag är ensam.

Jobbet orkar jag inte riktigt tänka på just nu. Känner mig trasig, instabil och värdelös. Jag vill vara självständig och lugn, inget nervvrak. Men jag är värdelös på akut stresshantering. Nu skäms jag för att jag är så dålig på det. Det är så jag nästan börjar tro på att det BARA är MIG det är fel på, och att organisatoriska problem inte existerar, fastän jag på riktigt vet att det är lite både och.

egentligen är det ett privilegium att ha någon att sakna som saknar mig lika mycket tillbaka men fan vad ont det gör. också att vi inte ALLS har samma planer på vilka ställen vi kommer hålla hus de närmsta ÅREN!!! vår plan just nu är att båda måste skaffa välbetalda jobb så vi har råd att resa till varandra oftare

Har varit i en lugn och balanserad känsla senaste veckan utan att behöva känna av oro eller stress över något egentligen. Och idag har det slagit mig att denna "lugna stund" snart tar slut och kroppen går in i en stressad, ångestladdad, vill-gråta-känsla som jag inte riktigt är beredd eller redo för. Det känns ju spontant som att det är för att verkligheten kallar och det är dags att återgå till vardagen, se vad jag går för och se vad vardagen går för efter allt som varit. Och jag kan ju det här. Men hjärnan slår mig ett spratt med att börja tänka "ingen tycker om mig, jag kommer bli uppsagd pga. jag är svag och tjurar i onödan utan att göra något konkret åt saken, jag är kass, jag är gammal, jag borde göra mer än jag gör, jag borde ha kommit längre än jag gjort" osv osv osv.

Jag hjärnan inte bara låta mig få vara stolt och glad med vad jag har, vad jag lyckats med, vad för framtid jag kan tänkas nå. Släpp prestationskraven, bara få lov att vara.

Det kommer bli bra att återgå till vardagen. Träffa andra, hänga med andra, prata om annat, tänka på annat än att bara vara i min bekväma introverta tysta bubbla där jag fått lov att grunda mig själv i en stund.