Almost PRS

”Precis, så var glad över att du är så pass kort att det rättfärdigar att jag fiskar upp dig i famnen lite då och då”, konstaterade Yaosu och sköt ut hakan. Nu behövde det inte ens finnas någon längdskillnad för att något sådant skulle vara rättfärdigat, men tjugoåringen greppade liksom efter strån för stunden, så det behövde inte vara helt korrekt. Sedan hade han inga planer på att gå omkring och kånka på Hayley dag ut och dag in, någonting som hon troligen inte ens skulle uppskatta. Tänkt hur många blickar de skulle ha fått! Nej tack, det var illa nog att de knappt kunde sluta stirra på varandra under lektionerna. Om de började vara öppet tillgivna skulle han bli avskedad på direkten och det skulle spridas så mycket skvaller att han nästan fick svindel bara att tänka på det. Så hur i allsin dar var de bekväma med att ligga och klänga på varandra för stunden? Tankarna hade tydligen gått upp i spinn igen och den äldre av de två ungdomarna gjorde en liten grimas. Sluta övertänka precis allting och bara lev för en gångs skull.
”Du trodde att de skulle göra någonting värre? Typ misshandla dig eller..?” Yaosu tystnade och slöt ögonlocken i några sekunder. ”Våldta dig?” Det var ganska uppenbart att det var jobbigt för Hayley att tänka på vad som kunde ha hänt, minst lika jobbigt som det måste vara för henne att tänka på det som faktiskt hänt. Efter allting som hon tvingats genomgå under sitt korta liv förstod han henne dock, förstod att hon måste ha varit livrädd över att bli tvingad att ge sig själv till någon.
”Hayley, tror du att de skulle kunna göra något sådant? Inte bara mot dig då, utan mer generellt? För isåfall måste vi göra någonting..inte skrämma dem, utan tala med rektorn..” Tjugoåringen grimaserade återigen och kände hur innehållet i magsäcken började leta sig upp genom strupen. Fy fan, ingen elev skulle behöva oroa sig över något sådant när de befann sig på skolan. Egentligen borde de inte behöva göra det någonsin, men världen var hemsk och de kunde inte ha samma kontroll utanför slottets murar. Det var helt enkelt inte möjligt, även om Yaosu önskat att det var det.
”Men du ville bli skådespelerska, eller hur? Så det måste väl vara något du brinner för?” Undrade den äldre smått nyfiket, glad över att komma in på ett lite mer muntert samtalsämne. Visst var det bittert att han själv inte kunde uppnå sina mål och följa sina drömmar, men Hayley hade hela livet framför sig! Kyssen fick däremot tjugoåringen på ytterligare ett annat tankespår, ända tills den yngre flickan stannade upp och bad om ursäkt. Att hon ens behövde göra det bara för att Yaosu var som han var, var ännu en sån där grej han skulle bli tvungen att lägga till på sin saker-som-är-sorgliga lista. Den började bli jävligt lång vid det laget.
”Inte lika fina som dina”, sköt han tillbaka och kupade händerna runt de mjuka kinderna. ”Det är ingen fara, jag vill bara inte råka göra något dumt..typ som att av misstag bita dig i läppen eller..ja”, fortsatte han buttert och putade med underläppen, för att därefter börja känna på tänderna med ett pekfinger. Framtänderna var inte vassa, däremot gick inte samma sak att säga för resten av tänderna, särskilt inte hörntänderna. Försiktigt pressade han tippen på fingret lite hårdare mot en av dem, tills spetsen slutligen trängde igenom huden. Det hade knappt krävts någon kraft alls, väldigt obehagligt.
”Förstår du vad jag menar?” Frågade Yaosu och höll det blodiga fingret framför näsan på Hayley. ”Det är så sjukt absurt.” Minst sagt.

Hmh, rättfärdigar längden att den tre år äldre kan fiska upp Hayley? I hennes ögon är det inte något som behöver rättfärdigas alls, men det kan ju vara bra att ha det I åtanke. Det är alltså helt okej att hon skuttar upp i famnen på honom, då hon är så kort som hon är. Hon skulle nog ha gjort det även om längdskillnaden inte existerade, men äsch. Det behöver de inte gå in på. Men hon säger inget angående det där, känns inte som att det behövs. Hjärtat sjunker däremot en aning när Yaosu försöker lista ut vad det är hon pratar om. Våldta dig. Jo, det är precis vad hon pratar om. Hon sluter ögonlocken ett slag och drar händerna övet ansiktet, som att det på något sätt ska få bort den där obekvämligheten. Att prata om det får håret att resa på hennes armar och det tar ett bra tag tills hon blickar upp mot Yaosu igen.
"Jag vet inte.. jag kan bara vars extra känslig, helt ärligt går de varningsklockorna varje gång en man rör vid mig och jag inte är full. Förutom med dig.. vet inte varför."att tro att varje man tänker göra så mot en är verkligen inget trevligt, Hayley kan inte direkt beskylla dem för att de kan vara våldtäktsmän bara för att hon blir livrädd nät de rör vid henne. Om Hunter och Jackson är kapabla till något sådant har hon ingen aning om, det skulle hon inte tro. Att prata med rektorn bara för att hon blev sådär rädd går inte. Hayley ruskar på huvudet, tvingar bort de där tankarna för att fokusera på annat.
"Kanske.. men det är högst otroligt att jag skulle lyckas med det. Måste liksom ha ett andrahandsval.. men jag kan typ inga mugglarjobb." En nackdel med att växa upp i en amish by, hennes framtid skulle ha sett ut som alla andras, ta över gården. Inte skulle hon ha fått bli skådespelerska, eller något annat för den delen. Nu har Hayley inga planer på att åka tillbaka dit, aldrig.
Det här med att vem som har finast läppar är ännu en sak som skulle kunna fortsätta i evigheter. Ögonen blir lite större när Yaosu får hål i sitt finger på grund av tänderna.
"Jag biter sönder min egen läpp hela tiden.. jag är helt okej med det," mumlar sjuttonåringen, oerhört dumdristigt. Dumt, dumt, dumt. Men det är sant, Hayley gnager alltid sönder sin läpp så att hon börjar blöda. Hon tar tag om Yaosus finger och torkar försiktigt bort blodet, innan hon drar honom intill sig och placerar ännu en kyss på de underbara läpparna.

Det var helt förståeligt att Hayley var lite extra känslig när det kom till jag det där, det hade nästan varit lite konstigt om hon inte varit det med tanke på det som hänt under hennes yngre år. Däremot var det ju väldigt positivt att de där varningsklockorna inte gick när det kom till Yaosu, för då hade det varit svårt att ha någon typ av förhållande överhuvudtaget. Sedan att hon inte visste varför hon kände sig så bekväm runt den äldre, det var ett helt annat samtalsämne. Lite lustigt var det dock att han inte heller förstod sig på varför hon kände sig så säker runt honom, precis på samma sätt som han själv inte kunde begripa sig på varför han kände sig så bekväm runt henne. Kanske de aldrig skulle få svar på det där, men det var okej.
”Jag tror att det är någon form av omedvetet försvar, att du aldrig kommer kunna släppa det som hänt dig för att du aldrig vill tvingas uppleva något likande igen”, sade tjugoåringen fundersamt och började gnaga sig själv i underläppen. Jo, minnen, oftast dåliga minnen, kunde ju sätta sig djupt i ryggmärgen på en och aldrig släppa taget. ”Och det kan ju vara både bra och dåligt, men förstår att det måste vara väldigt jobbigt..” fortsatte han tyst och stirrade upp mot taket. Det var mörkt i salen, de enda ljuskällorna var de små strimmorna som letade sig ut under madam Pomfreys dörr och det bleka skenet från månen. Den kommande veckan skulle eleverna få vara lediga, även om de inte skulle få någon direkt möjlighet att åka hem. Istället skulle de få bevittna den första deltävlingen i magisk trekamp och ägna sig åt annat skoj än läxor. Perfekt tillfälle att ge både Hunter och Jackson lite välbehövlig straffkommendering.
”Högst otroligt är ju inte samma sak som definitivt omöjligt”, påpekade Yaosu och vände blicken mot Hayley istället, med ett svagt leende dansandes över läpparna. ”Men förstår att du vill ha lite andra alternativ också..hm..” Den äldre såg fundersamt på henne med ögonbrynen sammandragna, medan han försökte komma på olika arbeten som fanns i mugglarvärlden. ”Mugglare tycker ju om teknik och elektronik väldigt mycket..man kan jobba med typ sådan utveckling, designa kläder, jobba som försäljare eller barista..det finns massor med olika yrken!” Tjugoåringen sträckte armarna över huvudet och spände sig tills både benen i armarna, men även ryggen, knakade till. Merlin vad skönt. Det hade ju varit en dröm att ha någon som trampade omkring på hans jämrande muskler - bokstavligen någon som trampade omkring över ryggen på honom alltså.
”Skillnaden är att dina tänder faktiskt hör till dig”, började Yaosu och sneglade mot sjuttonåringen. ”Om jag råkar bita dig eller riva dig eller något i den stilen, kommer du med största sannolikhet bli infekterad och skaffa dig smak för rått kött”, predikade han därefter, bara för att snart bli tystad av kyssen, efter att blodet torkats bort från fingret. Han klagade absolut inte och slängde genast armarna runt den yngre flickan, medan kyssen blev djupare och djupare. Om hon var okej med det, så var han okej med det. Och ja, det var till hundra procent fullmånen som resonerat fram det där.

Jo, det är väl ett omedvetet försvar. Efter det som hänt de där två åren är det förståeligt att Hayleys tillit för omvärlden försvunnit. Borta med ett puff redan efter första gången en av de där männen rört vid henne. Sen hade det bara blivit värre när föräldrarna inte lyssnat på henne. Men rädslan för män kommer från de äldre männen hon träffade i kyrkan. Det är väldigt jobbigt faktiskt. När Yaosu greppat tag i hennes axlar för några månader sedan hade hon även blivit triggad. Hur hon klarat av att ligga med honom helt nykter förstår hon sig inte på. Men att få dela vidare på det där kommer inte leda någon vart. Hon får vara glad över att det funkar med Yaosu. Om han däremot på något sätt skulle göra henne triggad finns det stor chans att den där tilliten skakar till. Hon önska att det inte varit så, men hon blir lätt livrädd, trots att hon är så bekväm med honom. Sjuttonåringen ruskar på huvudet, hon ska inte stanna upp och överanalysera saker och ting igen. Istället fokuserar hon på det här med alternativa yrken för henne. Man lär sig något nytt varje dag, och just idag får Hayley lära sig nya jobb som finns att arbeta med.
"Jag gillar kläder.." ögonen skiner upp medan hon börjar gnaga sig i underläppen. Hon har alltid gillat kläder, hon har sytt en hel del faktiskt. Ms Lewis började lära henne för några år sedan, och sen har hon suttit vid symaskinen i flera timmar om dagen under sommarlovet. Ja, de sommarloven som hon kunnat spendera hemma hos Joshua. Det är väl en till sak som hon är rätt duktig på, sy och ge massage. Väldigt bra egenskaper. Med tanke på att hon i princip har noll pengar så har hon kunnat sy många av sina egna kläder. Designer skulle väl vara något... eller att jobba med människor som genomgått sexuellatrakasserier, hon skulle kanske kunna hjälpa andra så som Hayley själv aldrig blivit hjälpt. Så det finns tre arbeten hon skulle kunna satsa på, skådespelerska, kläddesigner och sexuallbrotts utredare. Lite polis-aktigt. Blicken som tidigare varit fäst ut genom fönstret glider till Yaosu när han knäcker sina ben. "Du skulle nog behöva massage, när smärtan gått ner kan jag kanske ge dig en? Är faktiskt rätt duktig!" Ja, skryt du. Nejmen helt ärligt skulle Yaosu nog behöva massage, både över axlarna, ryggen, armarna och benen. Hans ben knäcks ju varje månad.
Det är sant.. det hade inte sjuttonåringen tänkt på, att det kunde bli infekterat och ge diverse olika biverkningar. Då kanske det inte är så smart alls, men läpparna dras till den andres likt magneter.
"Jag tänkte inte på det," mumlar hon mellan kyssarna. Hon har ju saknat honom så mycket, hon vill bara vara nära honom och läpparna skriker efter hans uppmärksamhet. Det är väl därför hon fortsätter medan kyssarna blir djupare.

”Där ser du”, svarade Yaosu och log plötsligt med hela ansiktet. Sättet som de där blåa ögonen nyss lyst upp på gjorde honom rätt igenom lycklig och han kunde liksom inte undgå att bli glad. För så länge Hayley kunde göra någonting hon tyckte om, var han nöjd. Det spelade ingen roll att han inte kunde följa sina egna drömmar, inte så länge hon hade chansen att göra det. Att jobba som lärare på skolan var ju inte allt för hemskt och han fick ju chansen att dela med sig av all kunskap han skaffat sig under sina tjugo år. Sedan kunde han i alla fall försöka hjälpa alla ungdomar med deras problem, även om det inte ens var i närheten av samma uppgift en botare fyllde. Nåväl, att hjälpa någon stackare med läxorna var bättre än ingenting.
”Absolut, du får gärna gå fram och tillbaka över ryggen på mig..slår vad om att det skulle vara himmelskt skönt”, mumlade den äldre och lät de svarta ögonen fäste sig i Hayleys kristallblå. De glittrade extra vackert i månljuset, nästan på ett magiskt sätt. Hans egna ögon å andra sidan, de var så mörka att de istället slukade allt ljus. Som två svarta hål på ett ungefär. Det var en överdrift, men de var bra mycket mörkare än sjuttonåringens klara, ljusa ögon.
”Nej, uppenbarligen tänkte du inte på det då och tydligen spelar det ingen roll nu heller”, konstaterade Yaosu, som sakta men säkert började kunna känna hur hjärtat bultade ända uppe i halsgropen. Var det fysiskt möjligt för en person att explodera, för isåfall fanns det en risk att han snart skulle göra det. Eller det hade åtminstone funnits det tills dess att dörren till madam Pomfreys kontor glidit upp. Tjugoåringen blev genast styv som en bräda och slängde sig ner från sängen, mot stolen han suttit på innan. Jösses vilket oväsen han lyckades föra på det och inte heller verkade han kunna sitta normalt när han väl fått ner sin stackars bak på stolen. Hur satt en människa i vanliga fall? Med benen i kors? Med benen pressade samman? Bredbent? Med smalbenet korsade? Äsch, det var redan ett förlorat slag, då draperierna snart drogs åt sidan.
”Varför är draperierna fördragna?” Undrade skolsystern och sneglade misstänksamt från Yaosu till Hayley. ”Är du fortfarande kvar? Borde inte du gå och få dig lite sömn innan morgondagen?” Fortsatte hon och höjde ett ögonbryn mot den äldre av dem.
”För att jag bryr mig om mina elever”, svarade tjugoåringen oskyldigt och vände de mörka ögonen mot den blodiga skjortan istället.
”Vi säger så.” Skolsköterskan gav honom en sista, långdragen blick innan hon vände uppmärksamheten mot den yngre flickan istället. ”Hur känner du dig? Behöver du mer smärtstillande? Kanske något att dricka?”

Det känns orättvist att Hayley kan drömma om lite olika arbeten medan den andre förlorat sitt drömjobb. Nej, inte bara orättvist, det känns faktiskt riktigt hemskt. Hon vill så gärna hjälpa på något sätt, men huvudet står still. Det går inte riktigt att tvinga på honom ett jobb, han måste helt enkelt försöka hitta någon annan passion. Hur ska de kunna rota fram det? Hayley vill verkligen hjälpa till, hon känner sig rätt värdelös på alla sätt och vis med tanke på all hjälp den tre år äldre erbjudit. Fan, hon känner sig verkligen patetisk på så sätt. Yaosu om någon förtjänar att jobba med det han älskar, och några idioter har tagit ifrån honom det. Jösses, hon vill verkligen slå till de jävlarna. Hur kan man göra så mot någon som verkligen inte gjort något fel?
”Vi kommer att hitta något du tycker om mer än lärarjobbet..” Försäkrar hon trevandes. Kanske hon bara gör det värre, men hon vill så gärna att han ska älska sitt arbete, som han förtjänar. Det är ju bra att han är okej med jobbet som lärare, han är riktigt duktig på det. Men det räcker inte, han ska kunna se jobbet som ett måste, en utväg. Ett ställe där han kan få tak över huvudet och mat på bordet. Nej, hon hatar verkligen det här, att inte kunna göra något åt det. Det minsta hon kan göra är åtminstone att ge honom en välförtjänt massage. Inte nu, men senare. De blåa ögonen är fastfrusna i den andres varma, välkomnande blick. Den där mörka färgen är så härlig. Som att hon sitter vid en brasa tillsammans med honom.
Nej, det spelar ingen roll för Hayley. Det borde verkligen göra det, men just nu styrde någonting annat än hennes hjärna, och ja det gick inte riktigt att kontrollera. Läpparna vill ha hans uppmärksamhet, och ja, när de väl får det vill de aldrig släppa taget. Den fina stunden förstörs ganska snabbt. Medan Yaosu hoppar fram till stolen ser Hayley till att fixa till täcket där han nyss legat, så att det inte ska se ut som att han legat där. Lyckligtvis reagerar inte hennes kinder. De blir inte varma och alldeles rosiga, det skulle avslöja en hel del i såna fall. Madam Pomfrey är redan misstänksam, detta tyder hon med hjälp av hennes blick som glider mellan de två. Ja, varför är draperierna fördragna? Varför är Yaosu fortfarande kvar? Sjuttonåringen har inga bra lögner i huvudet. Hon hade tänkt säga att han hjälpte henne komma på bättre humör, men det kunde lätt misstolkas. Så hon förblir tyst istället. Bättre att säga ingenting. Lyckligtvis får den äldre ut någonting som är vettigt, hon själv vill hålla tyst så att hon inte gör bort sig totalt.
”Smärtstillande låter bra.. tror inte jag kommer sova en blund om det fortsätter göra så här ont,” berättar hon och kollar ner mot magen. Alldeles platt nu. Gud vad tomt det känns. Det är sant, hon skulle inte kunna röra sig alls i sängen om buken fortsätter göra så förbaskat ont. Madam Pomfrey nickar och rotar i sin lilla magväska där en massa härliga tabletter antagligen finns. Hayley skulle vilja sno den och prova några av dem, men det kommer hon aldrig kunna komma iväg med. Hon häller upp vatten i ett glas som står på den lilla bänken bredvid sängen.
”Det finns lite chokladpudding kvar från festen tidigare ikväll, om jag minns rätt är det en av dina favoriter?” Hayley nickar glatt. Hon känner sig inte längre äcklad av hennes älskade chokladpudding. Det är riktigt skönt faktiskt. ”Du behöver få i dig något innan du går och lägger dig, chokladpudding borde inte göra ont i magen.” Damen ger henne glaset och två smärtstillande tabletter.
”Jag tackar inte nej till något att äta, framförallt inte chokladpudding. Tack.”

Madam Pomfrey hade halvt om halvt skrämt livet ur Yaosu, vara ansikte blivit vitt som ett lakan när hon dragit draperierna åt sidan. Ögonen var stint fästa på en specifik knappt på skjortan, som han pillade frenetiskt med. Skolsystern var verkligen fantastisk på alla sätt och vis, tänk att hon kom ihåg vad Hayley gillade att äta. Hur många elever tog hon inte hand om varje dag? Många, och att då lyckas komma ihåg så pass specifika grejer om en av hundratals elever, det var ingenting mindre än beundransvärt. Personligen kunde han inte ens komma ihåg alla elevers namn, trots att han träffade dem flera gånger i veckan. Det kändes ju sisådär.
Skolsystern försvann så småningom tillbaka in på sitt kontor, troligen för att ordna leverans av chokladpudding eller något i den stilen. Hur som haver lämnade detta ett fönster för tjugoåringen att säga godnatt till den yngre flickan och avlägsna sig. Efter att ha hört hur dörren gick igen, lutade han sig fram över sängen och placerade en hand över sjuttonåringens kind. Merlin vilken tur att ingen av dem börjat rodna innan, då hade det nog kunnat bli lite problematiskt. Poppy var redan misstänksam och han ville helst undvika ett scenario där hon blev ännu mer aningsfull.
”Jag borde nog gå innan hon börjar ställa fler frågor”, mumlade den äldre och strök försiktigt tummen över den mjuka huden. ”Försök att få i dig någonting så kommer jag förbi imorgon, okej?” Fortsatte han med ett svagt leende och lutade sig därefter tillbaka, för att sedan komma upp på de lätt darrande benen. Kroppen verkade fortfarande vara i chock, av flera olika anledningar - dels pågrund av missfallet, men även det faktum att de var ”en grej” igen. Hur han nu skulle lyckas ta sig tillbaka till sovsalen var ett mysterium, kanske han skulle få stanna och lägga sig ner på golvet någonstans på vägen?

Efter en sista blick mot sjuttonåringen, vände han sig om stegade ostadigt bort mot de stora dörrarna, som nu var stängda. Han sköt långsamt upp dem och försvann sedan ut i den mörka korridoren, alldeles vinglig vid det laget. Egentligen borde han nog ha stannat kvar i sjukhusflygeln och fått sig lite sömn, men han ville verkligen inte få några fler frågor från skolsystern. Hon var ju ändå klok av sig, så risken var den att det inte skulle dröja särskilt länge innan hon listade ut varför draperierna varit fördragna. Det var dock tur för de två ungdomarna att de varit det, för annars hade hon säkert haft ännu fler frågor att ställa.
Yaosu virade armarna runt sig och stönade därefter till. Helvete, han hade på riktigt lyckats gå in i en vägg med huvudet först. Fullmånen gjorde honom verkligen klumpigare, för att inte tala om dummare. En av händerna gled upp mot pannan, där huden tydligen rispats upp en del. Fingrarna var nämligen täckta av blod, även om det inte verkade vara allt för allvarligt. Han stirrade på de röda fingertopparna ett slag, innan han ruskade på huvudet och fortsatte genom nästa korridor. Det var bara en liten skrapa, ingenting att oroa sig över.

Att ta sig från sjukhusflygeln till kontoret tog ungefär en timme. Stegen hade varit långsamma och han hade lyckats gå fel så pass många gånger att det uppriktigt sagt var komiskt. Sedan hade tjugoåringen även varit tvungen att ta sig en lång paus mitt i alltihop, för att samla lite styrka till sina svaga ben. Därför var det inte konstigt att han kollapsat så snart han lagt ögonen på sängen, och som tur var faktiskt fallit ihop ovanpå denna istället för golvet. Bra, fint, nu var det bara att stänga ögonlocken och däcka. Och drömma om Hayley, väldigt viktigt. Så snart han slog upp ögonlocken skulle han bege sig tillbaka till sjukhusflygeln, tillsammans med en skål chokladpudding och hennes katt. Ja, på något sätt skulle han få tag på bådadera, då skulle hon säkert bli glad.

Hayley är faktiskt väldigt imponerad. Att madam Pomfrey kommit ihåg hennes favoritefterrätt trots att hon bara varit i sjukhusflygeln några gånger är fantastiskt. Hon som knappt kan komma ihåg vad hon ätit till frukost. Det är nog precis vad hon behöver just nu, chokladpudding för att komma på lite bättre humör. Hur nu det ska gå vet hon inte, hon mår fortfarande skrot efter missfallet. Kan någon döma henne? Nej, det hoppas hon åtminstone inte. Nu har tjugoåringen gjort ett väldigt bra jobb att få henne på andra tankar, men tyvärr kommer inte han vara närvarande när hon väl ska somna. Nej, uppenbarligen kommer han behöva bege sig tillbaka till sitt kontor för att inte väcka ännu mer misstankar. Det är typiskt, hon skulle gärna ha sällskap, det är så mycket mer behagligt att ligga tätt intill honom istället för att ligga i den stora salen alldeles ensam. Det känns lite bättre när hans hand glider upp mot hennes kind. Sjuttonåringen har stor lust att lämna en kyss på de där vackra läpparna, men det kommer aldrig att gå. Tyvärr. Madam Pomfrey kommer nog ut vilken sekund som helst, och hon vill verkligen inte äventyra Yaosus jobb mer än hon redan gjort. Det är faktiskt rätt hemskt hur hon låter den andre äventyra jobbet för henne sådär.
”Sov så gott,” mumlar hon med ett litet leende på läpparna. De kristallblå ögonen följer efter den tre år äldre när han rör sig ut ur sjukhusflygeln. Hans ben skakar, det ser ut som att han ska trilla. Hon önskar att hon kunnat hjälpa honom, tyvärr skulle det inte göra någonting bättre. Med en grimas sjunker huvudet tillbaka ner mot den mjuka kudden. Äsch, det är bättre att sova här än i sovsalen. Omständigheterna däremot är långt ifrån lika bra. Det skulle vara lättare om Milo varit där för att hålla henne sällskap, istället är den lurviga katten utan sin matte, alldeles förvirrad och ensam. Stackarn.
”Ät det här så kanske det känns lite bättre. Vill du ha något annat, te? En macka?” Damen ger henne en liten skål med chokladpudding och munnen börjar genast att vattnas. Hayley tar tacksam emot den och skakar på huvudet, chokladpudding räcker bra. ”Okej, vila ut dig så kommer jag med frukost imorgon bitti.”
”Godnatt,” säger hon efter damen som rör sig tillbaka till kontoret. Jösses, madam Pomfrey måste ha det mest krävande jobbet. Jobbar som sjuksköterska på en skola med hundratals elever som gör sig illa, och som behöver stanna över natten för att bli ompysslade. Hayley känner nästan lite skuld över att förstöra hennes kväll på det viset.
Efter att ha ätit upp sin chokladpudding, vilket går väldigt snabbt.. hon måste ha varit vrålhungrig, lägger hon sig ner igen och kramar om kudden. Som att den hade varit Yaosu eller Milo. Hon vill verkligen ha något att krama.

Natten passerade snabbt och det kändes som om ögonlocken varit stängda i några ynka sekunder när solens strålar letade sig fram över det bleka ansiktet. Yaosu stönade till och rullade över på mage, bara för att därefter knipa ihop ögonlocken så hårt han bara förmådde. Han var inte redo för en ny dag, inte än i vilket fall. Kroppen gjorde förskräckligt ont och hjärnan var redan alldeles mosig, som om den börjat strejka i förväg. En grimas strök sig över ansiktet på tjugoåringen och han satte sig uppgivet upp, trots att han var yrvaken. Hade han inte lovat sig själv att ta med en skål med chokladpudding åt Hayley så snart han öppnade ögonlocken? Jo, och vad han mindes hade han även lovat att leta rätt på hennes katt. Det skulle nog inte bli lätt med tanke på att han aldrig sett den lilla kissemissen innan, men kanske Joshua kunde hjälpa honom? Förhoppningsvis var det fortfarande så pass tidigt på morgonen att han kunde hinna få syn på sjuttonåringen innan denne försvann ut från elevhemmet och ner till den stora salen.

Efter många om och med, kom Yaosu slutligen upp på fötter och började byta om. Skjortan var nästan brunaktig då blodet torkat och fy vad det luktade. Näsan hade tydligen bestämt sig för att bli extra känslig tidigare än vanligt, dum som den var. För det var väldigt dumt, lukten fick nästan tjugoåringen att kräkas flera gånger och det var först efter en stor kopp med te som magen äntligen lugnade ner sig. Och såklart nya, fräscha kläder på det, annars hade den heta drycken inte varit till mycket hjälp.
Stegen förde honom nerför sprialtrappan och vidare ut från klassrummet, vars dörr han såg till att faktiskt låsa efter sig - för en gångs skull. Benen var inte lika darriga som de varit för några timmar sedan, så det var i alla fall någonting positivt. Det tog honom inte mer än tio minuter att leta sig fram till den tjocka damen, och detta trots att det tog många extra sekunder att ta sig uppför alla trappsteg. Nu var det åtminstone bara att vänta tills Joshua dök upp, om han inte redan lämnat elevhemmet och gått på andra äventyr. Något som bådade smått gott var att många elever strömmade ut genom porträtthålet, vilket måste betytt att han inte hoppades alldeles i onödan. Däremot var blickarna som slängdes mot honom inte alls lika trevliga, eller vad man nu skulle säga. Ja, han höll lektioner framför grupper om trettio elever varje dag, men det var ändå jobbigt när folk stirrade på honom sådär. Och nu hade de liksom inga böcker att kika ner i eller fjäderpennor att sitta och fippla med. Yaosu bestämde sig för att ge det max tio minuter, chokladpudding var också en fin gest.

Det tar inte lång tid för Hayley att märka hur den smärtstillande medicinen slutat värka under natten. Jaja, det var skönt så länge det varat. Det är därför hon vaknar upp med en grimas, under nattens gång hade hon visst vänt lite på sig.. och ja, det hade inte gjort ont när hon väl gjort det, men nu gör det det, tyvärr. Kudden kramar hon fortfarande om hårt, hon hade visst dragit bort den bakom huvudet och använt den som en tröst. Hon ångrar sig inte, utan att ha något att krama skulle hon nog inte ha kunnat somna.
”Hur känns det idag?” Hör hon madam Pomfrey fråga när hon kommer gåendes med en bricka. På den står det gröt och en kopp te. Gröt är lätt att äta, så det underlättar en hel del. Hayley ska nog kunna få ner det i magen.
”Som om någon knivhuggit mig i magen,” mumlar hon och sätter sig försiktigt upp. Det går inte helt och hållet, bara lite grann. Att sitta upp helt skulle bara göra saker ännu värre. Nu har hon aldrig blivit knivhuggen, så hon överdrev säkert, men ändå. Huvudsaken är att det gör förskräckligt ont. Skolsköterskan ställer ner sängbrickan över benen på sjuttonåringen så att hon inte behöver ha den i knät. Därefter öppnar hon magväskan och börjar rota efter samma tabletter som hon gett henne under natten.
”Ta de här två så ska det nog kännas bättre, och ät upp gröten. Chokladpuddingen bara räcker inte,” Damen lägger de två tabletterna vid bordet, och Hayley slänger i sig dem på direkten.

Samtidigt letar Joshua sig ner till sällskapsrummet. Han har inte sett till sin bästa vän sedan hon gick för att hämta lite snacks under gårdagen. Men det hade varit vid åtta snåret, att hämta lite mat skulle bara ha tagit högst en halvtimma. Han hade letat efter henne i korridorerna men inte funnit henne, Aeron lugnade honom med att hon troligen gått och lagt sig. Men jodå, han hade varit orolig. Ännu mer orolig blir han när hon inte är i sällskapsrummet där de brukar träffas på morgonen för gemensam frukost. Hans andra vän hade insisterat på att ta sovmorgon, det är trots allt söndag. Därför bestämmer han sig för att vänta på flickan, men klockan tickar. Ögonen är fastfrusna på brasan ett bra tag, osäker på vad han ska göra. Uppmärksamheten dras tillslut bort från flammorna och blicken landar på Yaosu som står där inne i Gryffindors sällskapsrum. Nu skulle han aldrig kalla honom Yaosu i skolan, men i och med att det är hans pojkväns bror har han blivit van vid att kalla honom det i huvudet.. ja. Joshua skjuts kvickt upp från sin plats i fåtöljen. Vad skulle läraren göra i Gryffindors sällskapsrum? Han kan inte komma på en anledning som inte har med Hayley att göra.
”Hej… vet du var hon är? Har letat efter henne.” Självfallet håller han sig tyst så att ingen annan elev ska höra, däremot har alla som tidigare befunnit sig i rummet gått för att äta frukost. Vilken tur de har.