Flowers in the dark [PRS]

Var det för mycket att begära? Att inte ta det personligt? Kanske.. men i det här fallet är det verkligen ingenting personligt. Det är mycket att begära att Hayley ska känna sig komfortabel bara sådär.. särskilt med tanke på allt som hänt. Men det är nog inte lika förståeligt om man inte vet grunden till det hela. Sen är det lite tidigt att berätta allt det där för Yaosu, det är troligt ingenting han själv vill höra. Både Aeron och Samuel har vant sig lite vid det, men hon älskar dem bägge två och känner sig i säkerhet mestadels av tiden. Blicken är fortfarande riktad mot de små fötterna, där fingrarna håller på att pilla med de vita sockorna. Vad jobbigt det blev helt plötsligt, att någon skulle ha sådana känslor för henne känns overkligt. Hon vet att hennes vänner uppskattar henne, men bortsett från dem har hon inget förhållande med någon. Aldrig varit i något romantiskt förhållande. Hon tar ett djupt andetag och riktar ögonen upp mot tjugoettåringen, granskar de rosiga kinderna, de puffiga ögonen.. de mörka cirklarna runt ögonen. Hon hade inte lagt märke till dem innan. Hade han inte sovit bra trots allt? Ögonen fortsätter ner över ryggen på honom, följer ärret som sträcker sig däröver. Förbjudet område, hon får inte kolla på honom sådär. Trots att han ligger där utan tröja helt självmant. Hon tvingar tillbaka ögonen till det vackra ansiktet istället.
Efter de där komplimangerna blir Hayleys fräkniga kinder alldeles röda de också. Jösses… hon kan inte riktigt förstå hur hon själv kan få någon att känna sig trygg eller ge dem värme. Vacker. Hon har hört det en del gånger under hettande stunder, men det känns så mycket mer genuint när Yaosu säger det. Så mycket trevligare.
”Snäll? Jag tror nog ingen ser mig som särskilt snäll, förutom du.” Viskar hon med ett litet skratt, och lägger sig ner på sidan så att hon kan se den andre i ögonen. Hon drar försiktigt kudden ifrån hans ansikte en aning, så att hon faktiskt kan se honom i ögonen igen. Det är nog faktiskt det sista hon behöver veta, att behöva bekymra sig över det är inte riktigt något hon behöver för närvarande. Men det känns ändå bra, att någon faktiskt uppskattar henne.
”Nej nej, tack.. jag trodde inte att någon kunde göra det.”

”Klart att det är fler människor än jag som tycker att du är snäll”, svarade Yaosu och spände blicken i de där kristallblå ögonen han jämt verkade bli så svag inför. Fingrarna drog försiktigt i kudden, försökte greppa tillräckligt hårt tag om den för att kunna begrava ansiktet i det mjuka materialet. Men han var helt kraftlös, tydligen seg i både huvudet och resten av kroppen. Musklerna ville inte fungera överhuvudtaget och han orkade inte heller försöka dra igång dem. Allting hade blivit sådär extremt jobbigt igen. Varför hade han tillåtit sig själv att säga allt det där? Varför kunde han inte bara hållit klaffen och ignorerat det?
”Åh..du behöver verkligen inte tacka mig, jag sa bara som jag känner”, mumlade tjugoettåringen och torkade bort några enstaka tårar som letat sig fram. Perfekt, nu grät han också. Inte frivilligt såklart och han förstod inte heller varför, men tårarna slingrade sig ändå fram. Återigen, varför hade han sagt sådär? Hon ville nog inte ens veta det, speciellt inte med tanke på det där sista svaret. Så artig och rak, klart hon egentligen önskade att han hållit sin stora, ostyriga trut.
Den äldre satte sig upp och slängde med ens benen över sängkanten. Stannade han mycket längre till och betedde sig sådär skulle han förmodligen skrämma bort henne - precis som han nästan gjort under gårdagen. Då hade hans lilla utbrott räddat honom, däremot kunde han inte låta paniken drabba honom på samma sätt igen. Inte pågrund av en så dum anledning. Han snappade upp polotröjan och drog den över huvudet, för att sedan dra ner den över midjan mot höfterna. Den var inte riktigt så lång men räckte ändå ner till byxlinningen.
Händerna drogs genom håret och han pressade fram ett leende innan han vände sig mot den yngre flickan igen. Vid det laget såg Yaosu säkert alldeles förstörd ut, med ögonen som fortfarande var glansiga, de mörka cirklarna under ögonen, röda kinderna och stökiga håret. En enda stor, jävla röra med andra ord.
”Vad vill du ha till frukost? Tänkte gå ut och köpa något på bageriet bredvid.”

Jaha ja, är det fler som tycker att Hayley är snäll? Jo, vännerna tycker nog det. Kanske de som tar lite tid att lära känna henne finner henne trevlig och omtänksam. Men sådär vid första glans brukar de flesta finna henne dryg, främst pågrund av hennes eviga resting bitch face. Det känns iallafall bättre när tjugoettåringen, känns genuint och välkomnande. Jösses, han skulle säga något helt knasigt och hon skulle ändå sitta och lyssna godtroget. Den lilla vovven som vilat i hennes knä skuttar ner på golvet, vilket leder till att hon kan rikta sin absolut fulla uppmärksamhet till Yaosu. Under tystnad låter hon de smala fingrarna glida till det ljusa ansiktet, tar bort en test lock som hänger över de mörka ögonen.
”Tro inte att jag inte tycker om dig, okej? För det gör jag verkligen.” Mumlar hon långsamt, innan kugghjulen inne i hjärnan börjar fungera igen och hon tvingar sig själv att dra tillbaka handen. Det gör hon ju verkligen, tycker om Yaosu alltså. De senaste dagarna har varit väldigt fina, hon har känt sig lugnare än innan, trots att tankarna på magen och bebisen blivit allt fler. Men de kommer och går. De där tårarna som trillar ner längs kinderna på den andre får skuldkänslorna att komma tillbaka, hjärnan tickar på och usch.. tänk om hon kunde göra något för att få dem att stanna upp. Att stryka bort dem känns inte riktigt rätt, nu när han berättat om sina känslor. Att vara för nära honom känns inte riktigt rätt. När han sedan sätter sig upp sjunker hjärtat i bröstkorgen på henne.. hon vill verkligen inte att deras relation till varandra ska förvärras. Därför följer hon hans exempel, sätter sig upp i sängen för att sedan komma upp på fötter. Lyckligtvis blir de inte alldeles kyliga, tack vare strumporna. Bra val att sätta på sig dem.
”Men jag kan gå och fixa frukost, du behöver nog vila mer än vad jag behöver.” Med tanke på de mörka ringarna runt hans ögon är det rätt uppenbart.

Ännu en gång drog Yaosu de långa fingrarna genom håret. Han hade slutit ögonlocken för några sekunders tid och försökte desperat reda ut alla tankar. Vad betydde det när någon sa att de tyckte om en annan människa? Betydde det att de gillade deras sällskap, att de tyckte om personligheten hos personen i fråga eller någonting annat? Hade det med känslor att göra? Alltså känslor som liknade de tjugoettåringen själv hade? Troligen så kunde det nog göra det, men inte i just det här fallet. Han var liksom ingenting annat än en trevlig arbetsgivare som hade förmågan att bli världens bästa, mjukaste nallebjörn. Ingenting mer än så, förutom en massa problem och annat jobbigt. För han hade väl redan konstaterat det för sig själv - att han var jobbig? Jodå, han var en riktig liten skamfläck hälften av tiden och hela den här situationen bevisade det bara ännu mer.
”Nej, jag kan inte låta dig gå ut alldeles själv i den här kylan..det är alldeles för halt, tänk om du halkar och ramlar?” Mumlade Yaosu och skakade på huvudet. Han hade långsamt vandrat fram till dörren och ställt upp den på glänt, där han nu stod och pillade ner guldkedjan i kragen på tröjan. Det var bättre att ha den under ett lager med tyg, där den inte kunde fastna eller liknande. Vad som skulle hända om den slets i två bitar var det ingen som visste, men förmodligen skulle konsekvenserna inte vara särskilt bra. Kanske han skulle förbli i den fyrbenta formen för resten av livet, glömma hur man tänkte ordentligt, hur man kände..skulle det ens vara så dåligt? I vanliga fall brukade han inte behöva dras med känslor speciellt ofta och nu när han väl gjorde insåg han hur lite han uppskattade det. Varför känna någonting om det ändå bara gjorde ont liksom? Dock var det bara en massa spekulationer och inte en teori han ville pröva. För även om det gjorde ont för stunden, kunde det även kännas väldigt bra.
”Vad vill du ha? Jag måste ändå ut och få lite frisk luft.”

Helt plötsligt blir det av någon anledning väldigt svårt för Hayley att läsa av den äldre av de två. Han ser så fundersam ut där han står vid dörren, fingrarna stryker sig genom de mörka lockarna ett flertal gånger, ögonlocken är slutna. Vad kan han tänkas fundera på? Hade hon sagt något knasigt? Jösses, vad allt förändrats så snabbt. Det hade verkligen inte varit något hon velat, för hon gillar verkligen tjugoettåringen. Hans snälla beteende, roliga humor och rogivande sällskap. Hon har nog inte stött på någon som hon tyckt om så snabbt på det viset, ingen annan har gett henne samma trygghet. Trots att det är riktigt bra saker hon får känna så har hon ingen aning om vad de betyder. Kanske hon har ovanligt starka känslor för Yaosu hon också, men efter tidigare händelser i hennes liv är hon väldigt dålig på att hantera sådant. Av alla människor hon stött på under sina dagar så är den tre år äldre en av de hon uppskattat mest av alla. Men vad betyder egentligen det? Hon har inte varit med om något liknande innan och är därför rätt ny till vad hon ska göra med det hela.
”Joho du, jag kan visst gå ut själv.” Hon blir faktiskt lite förnärmad över det där påpekandet. Ja, hon må vara gravid, men gå ut själv och göra några ärenden kan hon då ta sig fan klara av. Nu var det antagligen inte varit så som Yaosu menat, men det var så det låtit. Efter en stunds tystnad sätter hon sig upp i sängen. De blonda lockarna har blivit aningen rufsiga medan tröjan glider ner över ena axeln på henne. Hon låter blicken vila på fötterna som glider fram och tillbaka över sängkanten, innan hon ställer sig upp och sträcker ut ryggen. Med ett litet, behagligt knak går hon fram till sin väska. ”Låt mig åtminstone följa med dig.. eller vill du vara ifred?” Frågar hon och gnager sig i underläppen. Det är mycket möjligt att den äldre av de två vill vara själv en stund, ifrån henne. Men hon vill ändå inte lämna det så jobbigt mellan de två.
”Om du nu vill gå själv, så kanske en tekaka?”

Att gå ut alldeles själv i kylan var kanske inte en så värst bra idé trots allt. Däremot skulle det nog varit skönt med lite ensamtid och andrum, borta från allt och alla. Ett litet ljus gick plötsligt upp för honom i och med den tanken och tänderna började genast börja med sitt febrila gnagande. Borta från allt och alla. Meningen studsade fram och tillbaka bakom pannbenet, fick honom att börja fundera sådär extra hårt. Kanske inte det bästa att göra i och med hjärnans allmänna tröghet dagen till ära, men men. Det var som det var och det fick bli som det blev.
”Jag köpte en stuga uppe i bergen för några månader sedan..den ligger förvisso mitt ute i ingenstans, men det är så otroligt lugnt och fridfullt däruppe”, började Yaosu långsamt och vände sig hastigt mot Hayley. ”Den är inte speciellt stor och nätverksåtkomsten är begränsad..” fortsatte han och fortsatte gnaga sig själv i underläppen. Gnaga, gnaga, gnaga. Vart hade han tänkt sig att det här skulle leda nu då? Inte en chans att den tre år yngre flickan ens skulle överväga att följa med honom efter all skit han slängt ur sig. Han skulle inte döma henne för det, snarare tvärtom. Bara en halvt galen människa skulle tacka ja till ett sådant erbjudande från ingenstans, men å andra sidan hade hon tackat ja till ett minst lika skumt erbjudande bara några dagar innan. Åh, så jävla rörigt. Fingrarna letade sig upp mot tinningarna och han slöt ögonlocken igen, försökte reda ihop virrvarret som knökat ihop sig i skallen.
”Skulle du..skulle du möjligen vilja följa med mig upp dit? Det tar bara några timmar att åka och..allting är så fridfullt..jag tror att du skulle gilla det. Och jag lovar att hålla mig borta från dig! Vi måste inte ens sova på samma sida av huset”, avslutade tjugoettåringen efter en lång tids tystnad och blickade tveksamt in i de kristallblå ögonen. Tröjan hade glidit ner över en av de smala axlarna och även huden där såg sådär otroligt perfekt ut, slät och mjuk. Dock tvingade han genast bort blicken och fokuserade istället på Chuchu, som hade lagt sig tvärs framför fötterna på sin husse. Fast det var nästan lite omöjligt att hålla de svarta ögonen där och de ville mer än gärna glida tillbaka mot artonåringen, om och om igen. Hur svårt kunde det vara att inte stå och glo som ett fån? Hon blev säkert bara okomfortabel av den sortens uppmärksamhet, återigen någonting han inte sade någonting om. Om hon kände obehag var det inte hans uppgift att ifrågasätta det, utan istället försöka minska på det och ta avstånd.

Mitt i sitt första steg för dagen stannar Hayley upp. Hade hon missat något nu? Det kändes som ett väldigt stort hopp mellan att knappast konversera om frukosten, till att prata om en stuga uppe i bergen. Hon är lite förvirrad över vad som kommit in i den andres huvud under den där korta stunden, men hon är inte direkt ny när det kommer till att vara lite efter. Flera gånger har hon funnit sig själv helt oförstående i konversationer, att hon är korkad vet hon redan om. Men trots att hon varit med om liknande innan så kan hon inte riktigt greppa tag om vad tippningen varit. Kanske det har något att göra med det där att vara ifred, borta från lägenheten, jobbet i några dagar. Jo, det är nog det som Yaosu tänkt på. Men babblandet om nätverksåtkomsten och att stugan ligger avskiljt gör det lite svårt att hänga med. Hur som helst rör hon sig mot badrummet medan den unga mannen fortsätter prata. Uppmärksamheten ligger fortfarande bara på den andre, men hon vill ställa fram sminket och sakta men säkert börja göra sig i ordning. Så att de kan gå tillsammans. Däremot skulle hon verkligen uppskatta en dusch för att få bort all trötthet.
”Åhh, uppe i bergen? Kan man åka skidor?” Frågar artonåringen med stora, nyfikna ögon. Det var faktiskt en av få saker föräldrarna lät henne göra under ungdomen. På vintern fick hon åka upp i liftarna ensam, åka några rundor i snön. Hon har alltid gillat det, vinden i håret, solen.. Luke brukade ibland följa med, tvillingbrodern. Guldkornet i familjen. Det var nästan bara då hon uppskattat broderns sällskap. Lite tragiskt kanske, men det är så det legat till. Bara tanken på sin bror får håret att resa sig på Hayleys smala armar, en liten del kanske saknar honom.. men det var verkligen svårt att uppskatta honom när föräldrarna föredrog honom, och han kunde vara rätt elak ibland. Med en liten grimas ruskar hon huvudet, det är inte tid att tänka på det. Yaosu kan nog ersätta de där funderingarna. Och hon skulle nog föredra dem. Men sen försvinner det där leendet. Hålla sig borta från henne? Bara de orden får axlarna att sjunka och hjärtat att värka en aning.
”Yaosu, jag vill umgås med dig. Att sova på andra sidan huset låter inte så tilltalande heller.”

Jo, det var nog konstigt hur han ändrat sig så otroligt plötsligt. Däremot inte när det kom till det mentala, absolut inte. Tankarna var fortfarande alldeles trassliga och han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Men bara tanken på att få det alldeles tyst och lugnt omkring sig fick honom att känna en gnutta hopp, som om allting skulle ordna sig om allt det där andra jobbiga bara försvann. Bort med allt arbete, bort med källaren där så mycket hemskt hänt det senaste året. Det var ju anledningen till att han ens köpt den mysiga villan, där det fanns eldstäder i nästan alla rum och mjuka färgtoner.
”Man kan åka skidor, men skidbackarna ligger en bit bort”, svarade Yaosu dröjande och pillade med en test mörkt hår. Hårstråna var mjuka, tjocka men samtidigt lätt sträva - troligen för att han nyss tagit en dusch och inte använt något balsam.
”Vadå då? Gillar du att åka skidor eller?” Fortsatte han undrande och sneglade mot den yngre flickan med glansiga ögon. Nej, tårarna var inte nära på att svämma över, dock hade de inte heller torkat fullständigt. Vad skulle det där svaret betyda egentligen? Att Hayley tyckte att frågan varit konstig eller att hon inte riktigt ville svara på frågan? Alltså för att hon egentligen inte ville följa med men samtidigt inte ville såra tjugoettåringens känslor? Helt ärligt skulle det inte förvåna honom, med tanke på hur han agerat under gårdagen när hon försökt säga upp sig. Tårarna hade flugit hejvilt och han hade betett sig som ett litet barn. Inte undra på att hon tassade omkring på tårna runt honom, inte konstigt alls. Eller rättare sagt gick på äggskal, för det var i princip samma sak.
”Du måste inte säga sådär, speciellt inte om du inte menar det”, konstaterade den äldre och började släta ut täcket över den breda sängen. ”Och du måste absolut inte dela rum med mig igen..vill bara inte förstöra det här”, fortsatte han tyst och lade alla kuddar tillrätta efter att ha fluffat till dem. Sådär, nu såg allting betydligt mer ordnat ut. Egentligen borde han ha slängt över ett överkast också, men i den stunden orkade han inte. Hjärnan fungerade fortfarande inte riktigt som den skulle, vilket förmodligen var uppenbart vid den tidpunkten. Varken hjärnan, håret eller någonting annat. Som sagt, allting kändes så jävla fel, på något sätt annorlunda från hur det brukade göra. Kanske det inte kunde beskrivas som fel, men definitivt konstigt.
”Kommer nog att åka oavsett om du väljer att följa med, det hade bara varit trevligt om du följde med. Måste bort härifrån innan jag tappar vettet helt och hållet.”

Det låter som en riktigt trevlig idé, att åka från centrum en stund, hålla sig i skogen och borta från alla andra. Helt ärligt har Hayley inte riktigt funderat på det ett tag, men det skulle nog vara precis vad hon behöver. Kanske det på något sätt kan leda till att huvudet blir tomt på tankar, så att hon inte behöver fundera över bebisen och Isaac varje minut av dagen. Jo, det skulle nog göra det bra för dem bägge två. Nu har hon i o för sig bott i en Amish by, borta från civilisation i evigheter, men hon vill åka till något liknande igen. Snön gör det hela mycket bättre. Det är väl minnena som gör det lite varmt i bröstkorgen på henne, trots att hon haft en riktigt vidrig barndom så har hon fina minnen från uppe i backarna.
”Älskar att åka skidor. Brukade göra det varje vinter när jag var yngre,” berättar hon och stänger dörren till badrummet för att göra sig i ordning. Hon kan fortfarande höra Yaosu, och att konversera med honom är fortfarande lätt som en plätt. Hon vill bara bli klar, så att de antingen kan gå och fixa frukost tillsammans eller åka raka vägen till den omtalande stugan. Hon sätter på det varma vattnet i duschen, och glider in mellan duschdraperiet. Lyckligtvis hinner hon tvätta sig och de blonda lockarna innan den äldre öppnar sin mun. När det där kommer ut kan hon verkligen känna hur hjärtat värker på henne. Hayley slingrar sin handduk runt bröstkorgen, så att hon kan vara täckt när hon kikar ut genom dörren. Blicken fäster sig på honom medan fingrarna rättar till det lätt våta håret.
”Yaosu, lyssna på mig. Jag menar det, jag gillar verkligen att umgås dig, och jag gillar verkligen dig.” Det verkar inte riktigt som att Yaosu får in orden riktigt, som att han kan förstå sig på dem. Precis som hon gjort när han berättat att han gillar henne lite för mycket. De kristallblå ögonen följer efter honom när han bäddar sängen, och under tystnad masserar hon sin ena, bara axel. Hon vet inte riktigt hur hon ska få honom att lita på henne. ”Jag vill dela rum med dig.” De blonda lockarna glider ner mot höfterna på henne, de börjar bli lite väl långa.
”Jag följer med, om du vill ha med mig.”

Med tanke på omständigheterna var det inte särskilt smart av Hayley att tassa ut från badrummet i bara handduk. Den täckte förvisso det mesta av kroppen, men det kändes ändå som om var lite extra bar. På ett helt annat sätt än om man jämförde med sovkläderna. Yaosu ville nästan slänga en hand över ögonen, så att han inte skulle drivas till vansinne. Kanske hon inte insåg det, men hon var otroligt vacker och tja, det skulle nog vara svårt för vemsomhelst att stå öga mot öga med henne i den stunden. Istället försökte han ta avstånd från hela scenariot och fokuserade på en punkt sett bakom henne. Sådär, nu kollade han i alla fall inte rakt på henne, som den idiot han nu var.
”Jag lyssnar på dig”, svarade tjugoettåringen och sänkte blicken. Ajdå, riktigt dålig idé. De svarta ögonen strök sig över den slanka kroppen, betraktade varje liten vattendroppe som fortfarande gled över den där släta huden. Återigen, den såg så extremt mjuk och len ut, nästintill glittrande nu när den var lätt våt. Och sedan håret som hängde över ryggen, sträckte sig ner över midjan. Det var verkligen långt, någonting han inte riktigt lagt speciellt mycket fokus vid innan. Nu gjorde han dock det, troligen då det var blött. Tyngden av vattnet fick det liksom att sträckas ut till sin absolut fulla längd, medan lockarna höll det uppe med sin volym.
”Skulle jag ens ha frågat om jag inte ville ha med dig?” Fortsatte den äldre och höjde frågande på ett av ögonbrynen. ”Och..du behöver inte säga att du gillar mig, okej? Jag förstår ändå inte innebörden av orden”, mumlade han därefter och drog försiktigt på munnen. Därefter slog Yaosu sig ner vid fotändan av sängen och fiskade upp Chuchu från golvet. Husses famn var det bästa stället på jorden, men Hayley var minsann redan med och tävlade i den kategorin.
”Om du nu vill följa med ber jag Jonathan ta fram bilen ur garaget”, konstaterade han och fiskade upp mobilen från en av fickorna. ”Men du kan naturligtvis säga nej, som sagt..” De svarta ögonen stirrade blankt ner mot mobilskärmen och tänderna gnagde löst i underläppen. Fast han ville ju inte att hon skulle tacka nej, även om det var helt okej om hon gjorde det.