Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik var säker på det nu, han hörde Aarons röst tydligt. Om inte rösten var nog, så var den varma klumpen som kom nära honom det. Klumpen som luktade och lät som Aaron och som la en arm om honom.
Detta betydde då att de inte var döda? Karl-Fredrik hoppades det. Levde Aaron kanske han orkade det med, dessutom lät han mer levande än förr.
Han ville svara honom, men kunde inte höll bara i hans hand.
Han ville svara att han tänkte stanna kvar om Aaron gjorde det.
Ögonlocken fladdrade åter till och försiktigt vänes hans ansikte till där klumpen låg, men han orkade inte öppna ögonen mer. Men han verkade vid medvetande i alla fall. Han verkade kunna dra djupare andetag med, för maskinen som gav honom luft började pumpa ifrån sig mer.

Det hade varit en otroligt tuff tid för Aaron. Självklart nu främst på grund av Karl-Fredrik - att nästan ha förlorat honom hade påverkat honom djupt, och han kunde inte riktigt låta bli att fötebrå sig själv för hur han mådde även om han inte kunde hjälpa att han blivit så sjuk. Men det var den här jäkla cancern. Som minst sagt också gjorde sitt - han blev tokig på att bara vara så svag, att inte orka nånting. Nu hade han visserligen kommit så långt att han iallafall kunde vara uppe och stå och kunde väl också gå några få steg, men det var knappt och det mesta av tiden låg han bara och vilade och om inte det hade han iallafall fått lite mer frihet i form av en rullstol. Vilket var en stor frihet ändå, att kunna ta sig runt trots att han inte orkade promenera runt.

Den första tiden hade Karl-Fredrik vilar och sovit, han var så otroligt trött. Han kunde mer och mer avvänja sig med andningsmasken och kunde andas på egen hand. Men han fick nya mediciner som skulle vara starkare än de föregående. Men han hade det fortfarande jobbigt, särskilt om nätterna då tankarna fick fritt spelrum och hade det inte varit för sömntabletterna så hade han väl inte sovit alls.
Men det gick bättre och det tack vare att Aaron allt oftare var uppe och rörde på sig och framförallt levde. Karl-Fredrik som trott att han förlorat honom för alltid.

Det var en otrolig lättnad att Karl-Fredrik blivit allt bättre. Det i sig gav väl också Aaron kraft till att krya på sig mer och mer, han fick ju träna på att vara uppe och promenera men körde mest runt. Även om han älskade att få lite mer spelrum, var han mest kvar på rummet ihop med Karl-Fredrik av den simpla anledningen att han var där och han ville vara med honom.
För tillfället var klockan mitt på dagen, och han såg fram emot att Magnus och de andra lovat att komma dit - varje liten sak här blev mycket roligare i och med att man hade så lite att göra. Men han och Karl-Fredrik fick iallafall chansen att prata en massa med varandra, vilket i sig var bra.

Karl-Fredrik låg i sägen med halvslutna ögon och andningsmasken på för att göra sig redo för de andras besök. Han drog djupa andetag för att få ordentligt med luft. Vanligen klarade han sig ändå, men det kunde bli ansträngande och han ville göra sig beredd med att vila med.
Han mådde för tillfället okej och såg fram emot de andras besök. Aaron blev bättre och då skulle han det med även om han var rädd för återfall, dock hade han starka mediciner för det.
Karl-Fredrik la ifrån sig andningsmasken och satte sig upp då hela kollektivet på fyra personer kom in.

Aaron hade försökt vila upp sig lite innan de kom, och hade faktiskt till och med sovit en liten stund. Vilket nog varit rätt bra för att han skulle orka med besöket, och dessutom riktigt bra tajming på den lilla tuppluren då han vaknat upp lagom till att piggna till tills dess att dem dök upp. Då de gjorde det sprack han genast upp i ett leende och följde Karl-Fredriks exempel med att sätta sig upp, gillade självklart besök och särskilt ifrån dem - det hände annars inte särskilt mycket här.
"Hej." log han genast, på gott humör även om han fortfarande var ganska allmänpåverkad och svag.

Veckorna hade gått och de hade fått kommit hem till kollektivet. Karl-Fredrik mådde rent fysiskt bra nu och var uppe och rörde sig utan problem. Men rent fysiskt mådde han inte bra och gick på stark medicin för att orka genom dagen.
Han ville orka för de andras skull, särskilt för Aarons. Han hade inte talat om självmordsförsöket med någon. Men kände skuld mot Magnus som hittat honom och de andra. Skuld mot Aaron som faktiskt då levde. Men han var tacksam att Aaron var på bättringsvägen och att operationen tycks hjälpt. Nu kanske allt kunde återgå till det normala.

Karl-Fredrik stod vid spisen iförd endast pyjamasbyxor och kokade gröt. Det var tidig söndagsmorgon och ingen annan i huset vaken ännu. På radion spelades julmusik, det var första december och första advent. Han hade tänt ett ljus i staken och dukat fint till alla.
Han log sakta nynnandes på en sång och såg ner i kastrullen. Plötsligt blev hans blick glasartad och han tappade sleven. Han var inte närvarande längre, långt borta i krigets fasor som han inte talat med någon om.
Läkaren hade sagt att det var vanligt att det kunde bli så och de närvarande skulle bara förflytta honom från farliga ställen så han inte skulle göra sig illa. Gröten började sakta koka över och handen var farligt nära plattan.

Veckorna som gått hade varit väldigt tuffa, både fysiskt jobbiga av hur sliten han blivit av operationen men också psykiskt. Dels att knappt klara något på egen hand, knappt klara att gå i början av ren utmattning, men mycket också för Karl-Fredrik. Att veta hur dåligt han måste må, och det var så svårt att han inte kunde göra något. Självklart försökte han stötta allt han kunde, men han ville bara kunna trolla bort allt som fick honom att må dåligt.
Men istället fick han bara försöka finnas där för honom. Dagen till ära hade han för en gångs skull inte vaknat av att Karl-Fredrik gick upp eller gjorde något, då han i vanliga fall var lättväckt. Istället hade han redan varit borta då han vaknat till. Han vandrade snart ner i köket iklädd sin pyjamas, var helt enkelt törstig och det var ju en bonus att han kanske kunde hitta sin älskling på vägen. Han klädde sig fortfarande helst i tröja också när han sov, även om det var med Karl-Fredrik - han hade dock lagt på sig något, var fortfarande sjukligt smal men han hade en tid direkt efter sjukhuset fått ta sprutor för att kroppen ens skulle ta upp all näring den behövde. Nu hade det dock sakta men säkert börjat gå bättre, och han hade kunnat börja lägga på sig normalt igen.
Då han först kom ut till köket log han stort av hur Karl-Fredrik tydligen fixat, men anblicken av honom fick leendet att blekna då han snart förstod vad som hände igen. Det skar i hjärtat att se honom sådan varje gång. Han gick fram och föste försiktigt undan honom ifrån spisen, drog undan gröten ifrån plattan innan han gick fram till Karl-Fredrik igen och bara höll om honom. Han struntade i vad läkaren sade, han tänkte försöka finnas där iallafall - det kändes som det enda vettiga att göra.

De andra hade kommit in i köket, Maggan tog reda på gröten och Magnus dukade fram resten av frukosten medan de andra satte sig vid bordet. De lät Karl-Fredrik och Aaron vara visste att de inte kunde göra något.
Efter ett tag gick det som en darrning i Karl-Fredriks kropp och han slappnade av, blev närvarande och långsamt la han armarna om Aaron.
”Förlåt” mulade han, han kunde visserligen inte rå för det men han hatade när det skedde. De andra fick ta reda på efter honom och han kunde inte lämnas själv långa stunder.

Aaron kunde inte göra annat än att bara hålla om honom, vilket också var vad han gjorde tills han verkade komma tillbaka. Efteråt också för den delen, strök med handen över hans rygg.
"Det är inte ditt fel." protesterade han, på ett vis var det nästan jobbigt att det inte fanns någon att skylla på för det här. Om inte kriget räknades då förstås. Han suckade lite och gav Karl-Fredrik en kyss på pannan ihop med ett svagt leende.
"Kom, så sätter vi oss och äter."