PRS Medi & Vidomina

"Va nej du lovade att vara med!" Hon såg på honom och sträckte sig efter honom men han försvann och hon kände modet sjunka ner och hon såg skärrat upp på Sherman som återigen var hårdhänt och hon ryckte till av sticket och såg bort.
"Du är för hårdhänt." Hon såg på nålen och såg sedan sig om och svalde hårt. Hur kunde han hitta något i detta oreda?
Hon vände blicken mot honom igen och svalde allt hårdare. Ruby? Nej vad var det han pratade om.
"Sherman vad är det du vill ha utav mig?"

Caspian hade gått in till sig, så hade hade inte hört Alices bedjande ord. Han hade återgått till arbetet för att göra det arbete Sherman önskat av honom.

Sherman tittade på Alice med en forskande blick. Han granskade henne uppifrån och ner och sedan uppåt igen. "Hm.", sa han och vände sig mot bordet igen. Behållaren som han hade hällt blodet i gav ifrån sig ett ljud, vilket skvallrade om att den hade arbetat klart. Sherman plockade upp behållaren med sin gamla han och iakttog apparaten. "Ruby.", sa han igen och mumlade ångor ohörbart. Han vände på sig mot Alice igen med behållaren i sitt grepp.
"Nu vet jag.", sa han och tog ett steg närmare Alice. Han lade en hand på henne huvud, den här gången med en mjukare rörelse, som för att hålla henne varm och trygg.
"Du är skapad av Ruby och mig. Det är därför du liknar henne.". Han tog ner handen från hennes huvud och mötte hennes blick. "Det är därför du inte svarar på läkningen så bra som en vanlig människa hade gjort efter att du hade blivit biten av Rion."
Han vände på sig och gick till ett skåp som verkade vara fyllt av drycker, i olika flaskor med olika färger. Han plockade fram en liten, liten. Han granskade den och nickade sedan som om han hade haft en konversation med sig själv.
"Här, den här ska nog göra susen.", sa han och räckte den över till Alice. "Drick.", sa han.

Hon hade knäppt händerna och såg sedan ner. Drog upp axlarna och bet ihop käkarna. Skulle han vara hårdhänt var hon beredd. Men hon slappnade av och såg upp på honom och verkade inte förstå vad han pratade om. Oförstående nickade hon bara och tog emot drycken och såg på den. Drack innehållet och räckte över den.
"Det smakade riktigt illa." Hon grimaserade och såg på honom.
"Så du hade samlag med Ruby är det du säger? Så du är min pappa?" Hjärtat började slå allt fortare och hon lutade sig tillbaka i stolen.

Sherman tog emot flaskan när Alice räckte över den till honom. Han återgick till sitt bittra uttryck då ansiktet skrynklade ihop. Sherman verkade besvärad igen. Han suckade och vände sig om för att gå med flaskan till skåpet igen. Han placerade de bland de andra.
"Nej, Alice.", sa han när hon frågade om Ruby och hans egen relation. "Jag skulle aldrig röra henne.", sa han och tittade på Alice från skåpet. "Jag har samlat dna från hennes ofödda barn och lagt ihop det med mitt.". Han pausade lite och stängde skåpet efter sig.
"Så ja, jag är väl biologiskt sett din pappa.". Han harklade sig igen och satte sig ner på stolen vid sitt stöka skrivbord. "Caspian!", ropade han och genast öppnade Caspian dörren in till sig och visade sig vid öppningen.
"Ta med henne till Jules och Mary. Hon är färdig för idag.", sa han och Caspian nickade. Han försökte le mot Alice, men var osäker vilka nyheter eller information hon hade fått av Sherman. "Kom, Alice. Vi går". Han vinkade henne till sig och öppnade den andra dörren för att komma ut i korridoren igen.

Hon tappade hakan och såg på honom med en oförstående blick och reste sig. Skakade sedan på huvudet och svalde.
"Så Caspian är min far med?" Hon såg över axeln och såg Caspian och började gå efter honom och drog sig i håret. Hon kände sig inte ren och hon såg sig om och drog upp axlarna. Hjärtat slog fortare och hon svalde hårt.
"Caspian kan vi stanna en stund? Jag håller på att svimma..."

Caspian hjälpte Alice ut från rummet genom att erbjuda henne sin arm. När Sherman hörde Alices fråga viftade han med handen, verkade inte vilja svara henne.
De gick ut i korridoren då Alice stannade. Hon verkade vara i smärta. "Var har du ont?", frågade han henne och såg oroligt på henne. Han lade en hand mot hennes axel och böjde sig fram för att söka ögonkontakt med henne. "Du behöver något att äta, tror jag.", sa han med en lugn röst och förklarade på förbipasserande att det inte var någon fara med Alice när de stannat för att kolla läget med henne.
"Vi går till Jules och Marys avdelning. Det är mycket lugnare där.". Det var dessutom mycket renare och organiserat där, men det sa han inget om, det skulle Alice upptäcka själv när de kommit dit.
"Kom.", sa han och hjälpte henne att stå upp. "Det är bara en liten bit bort."

Hon höll i Caspians arm och gick vid hans sida.
"Jag har inte ont. Jag har bara sp hög puls." Hon nickade och såg sen på honom. Lade huvudet på sned och lutade huvudet mot hans arm och gick trött.
"Går det här bra?" Hon menade att hon var lutad mot honom och hon kände benen bli stadigare och hon kunde snart gå mer upprätt.
"Jag är inte speciellt hungrig. Jag åt innan men jag kanske behöver något sött. För att få mig lugnare."

"Det går bra.", sa han till Alice som hade sökt sig till honom.
Han ledde henne ut ur korridoren och svängde av åt det håll som Jules och Marys avdelning fanns. De jobbade inte med samma experiment som Sherman och var därför på olika ställen i byggnaden. "Här ska de vara någonstans.", sa Caspian och letade med blicken där han sett ett gäng forskare tillsammans med Mary och Jules tidigare. Han hostade de i ett stort rum, böjda över papper med belysning som hjälpte de att se vad som stod på papperna. Caspian harklade för att få Mary och Jules uppmärksamhet.
"Caspian!", sa Mary och såg genast orolig. "Är det något med Lisa?", frågade hon oroligt men Caspian skakade på huvudet och höll fram en hand för att visa att det var lugnt. "Nej, inget har hänt Lisa. Jag är här för att lämna över Alice till er. Ni får gärna ge henne något att tugga på, då hon inte mår så bra just nu.".
Han tittade på Alice och sedan tillbaka på Jules och Mary. Jules ställde sig upp från sitt skrivbord och gick fram till Alice. "Kom, du får sitta i soffan. Vi har inte mycket kvar att göra, sedan kan vi ta med dig hem till Ruby igen, okej?", sa Jules och försökte låta tröstande till Alice.

Hon log mot honom och såg sig om i rummet och såg på Jules.
"Ni verkar inte jobba så mycket. Jag har bara tagit blodprov och det är bara morgon fortfarande." Hon log och nickade.
"Ja det verkar som en bra ide. Jag kan gärna sitta i en mjukare soffa än stolen jag fick." Hon tog Jules arm och verkade upprörd fortfarande och vände på huvudet och såg på Caspian och såg sedan bort. Hur skulle hon förklara? Eller skulle Sherman förklara? Hon svalde och benen sjönk ihop och hon föll medvetslöst ihop på golvet.

Jules log mot Alice. "Nejdå, vi jobbar hemifrån ibland också, bara.", sa Jules och mötte Alices blick. Han ledde henne till soffan som stod i samma rum längst en vägg, men när de tagit några steg rasade Alice ihop. Mary rusade fram till henne och både Jules och Mary hjälpte henne upp och bar henne till soffan för att lägga henne där. "Hm, undrar om Sherman var för hård med henne?", sa Mary oroligt till sin man.
Jules såg bekymrad ut och granskade Alice där de hade lagt henne. Sedan tittade han på Caspian.
"Caspian, vad hände hos Sherman?". Caspian gav honom en allvarlig blick. Han fick inte prata fritt om Shermans arbete eftersom det mesta höll han för sig själv under processen. Men sanning var ju att Caspian inte hade varit i rummet. Så han hade ingen aning.
Caspian ryckte på axlarna och såg på Jules. "Här, ge henne den här, så piggnar hon till, lägg den på hennes tunga.". Caspian räckte över ett piller som han verkat haft på sig i kavajfickan. Jules tog emot det och gick mot Alice för att ge henne den.