Love or not - PRS botilia1 och Emma07

När läkaren gått och hon började prata visste han att han inte skulle kunna ignorera det hela något mer. Han hade ju förstås blivit både väldigt chockad och sårad, för med tanke på hur tydligt de kysst varandra ansåg han det ju rätt uppenbart att hon varit otrogen.
"Du säger så. Men efter att ha sett er två så, hur har du då tänkt att jag ska veta ifall jag kan tro på dig eller inte?", sade han, han visste inte vad han skulle tro på längre då han inte visste varken ut eller in just nu. Han skakade som lätt på huvudet, slog ner blicken något igen.
"När vi först gifte oss hade jag knappt något hopp om att vi ens skulle kunna gilla varandra, än mindre att jag nånsin skulle komma att älska dig så mycket som jag gör. Men det var kanske dumt av mig att tro att du också skulle ha ändrats så", sade han nästan lite kort, det var den förklaring han funnit på det hela - att det varit ett skådespel från hennes sida, att hon spelat med för att underlätta för sig själv i och med att dem var gifta. Men egentligen älskade någon annan.

Hon såg på honom.
- varför tror du jag suttit vid din sida ända sen detta hände? Varför tror du att jag satt bredvid dig när det hände och försökte hjälpa dig? Jag kan inte få dig att tro mig mer än att säga sanningen och den var att han kysste mig för att uppehålla mig medan någon knivhögg dig. Dessutom, om jag nu skulle vilja ha ett nytt liv med en annan man, varför skulle jag fortsätta ta hand om barnet som är ditt och mitt och inte bara lämnat bort henne? Frågade hon och såg ner i marken.
- jag har dessutom någon som kan styrka att det inte var mitt fel la hon till.

Matthew skakade lätt på huvudet.
"Hur har du tänkt att jag ens ska kunna veta det i det skick jag varit i? Och om inte annat skulle det inte se bra ut utåt ifall du inte skulle verka bry dig något. Jag vet inte vad jag ska tro längre efter vad jag sett - och man kan älska ett barn utan att älska dess förälder", sade han ärligt, i dagens samhälle var det inte accepterat att skiljas ifrån sin make så att hon fortsatte låtsas var inte särskilt konstigt då det inte fanns något annat val än att vara kvar med honom.
"Om du menar Juan, så kan du inte på allvar mena att jag ska tro på ett ord han säger efter det här", sade han, inte att han skulle göra det.

- jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag älskar dig så fruktansvärt mycket och att det inte var mitt fel. Om jag nu inte brydde mig om dig, varför skulle jag då springa efter och vara den som skrek att folk skulle kalla på läkaren? Varför skulle mina händer och kläder vara fläckade av ditt blod i mitt försök att få såren att sluta blöda? Nej, såklart det inte är Juan, honom letar polisen efter, det är faktiskt en av våra tjänare jag menar sa hon och reste sig upp. Serena hade somnat i Matthews famn.

Matthew suckade och skakade än en gång på huvudet.
"Du säger så, men jag vet inte längre vad jag ska tro på. En del av mitt hjärta vill tro på dig, men det krossade det mesta av mitt hjärta att se det där. Och jag vet inte om jag ens skulle klara det igen eller något", sade han, han hade bara hennes ord att gå på men samtidigt så älskade han henne ändå.
"Angående det, så är det inget jag kan veta. Mitt minne går inte längre än tills strax efter att den där mannen kommit", sade han uppriktigt, och blicken blev för en kort stund fylld av smärta. Han skulle inte säga att allt blev svart därefter - nej, det kändes snarare som om han tagit sig till helvetet och tillbaka av all den smärta det inneburit efter att han förlorat medvetandet.

Catherine svalde hårt och slöt ögonen.
- jag vet att du kanske inte kan tro mig igen men jag älskar dig verkligen viskade hon och en tår rann nerför hennes kind medan hon smekte hans kind snabbt och sedan reste sig upp. Han skulle kanske inte tro på henne och isåfall fick han lämna henne, hon kunde inte hindra hans val trots att hon älskade honom mer än hon någonsin kunde beskriva.

Det gjorde på sitt vis ont att se henne så - se henne gråta - men samtidigt hade det han sett gjort honom mer stängd och försiktig med att våga för mycket.
"Visa mig då det istället", bad han, måhända att hon gjort det tidigare men det var något han omöjligt kunde komma ihåg. Men det var inte som om han var ett hopplöst fall. Han hade blivit sårad av vad han sett, men han älskade ju henne ändå för det. Han ville bara veta säkert att det gick att lita på henne och att han inte skulle bli sårad på det viset igen.

Hon gick fram och la handen på hans kind och kysste snabbt hans läppar.
- Jag råkade bryta hans näsa, efter att han hade kysst mig så slog jag honom och en av läkarna berättade att han kommit dit blödande och pratat om "den jäkla horan" sa hon och bet sig löst i läppen och gav deras lilla dotter en blick innan hon vände tillbaka blicken mot Matthew.
- hade jag slagit honom om jag älskade honom? la hon till.

Matthew lyssnade tyst och suckade, besvarade snabbt hennes kyss.
"Jag vill tro på dig, det hoppas jag du vet. Men jag vågar inte helt tro på bara ditt ord, för jag skulle inte klara att få hjärtat krossat igen. Men det är dina ord, och skulle du inte vilja rädda ditt eget skinn om det faktiskt var så? Jag vill inte tro det, men du får förstå att jag blir osäker. Vad jag menar är att du får visa att du bryr dig från och med nu. Eller också att någon annan kan bekräfta att du talar sanning", sade han, man märkte på honom nu att han dessutom började bli tröttare igen - han hade knappt några krafter kvar och bara att ha hållit sig vaken och pratat den här korta stunden gjorde honom helt slut.

Hon nickade sakta.
- det enda bevis jag har är att en tjänare såg mig slå honom och har hört honom prata om det med en vän. Att han sa saker som att " jag kommer använda hans svagaste punkt" och " om jag kysser henne så kan du göra ditt". Men eftersom Juan var vår gäst och inte specifikt sa våra namn så kände tjänaren att han inte kunde säga något till oss sa hon och såg på honom och smekte hans hand.