PRS botillia1 & Lupple

Hon hörde hans röst som om den befann sig långt långt borta men det gav henne också någon typ av drömmar som hon aldrig skulle kunna beskriva men han var central i dem alla. Och det hjälpte på nått sätt hon visste vem hon älskade över allt annat- han. Theodor.

Timmarna gick och först när det blev mörkt ute slog hon upp sina ögon och allt kändes väldigt väldigt konstigt.
Hon hörde så bra, hon kände alla möjliga lukter och hon såg bättre än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Theodor reste sig från sin stol när han såg hur hon började vakna till liv.
Han gick fram och tog hennes hand.
- Hej älskling, det är jag. Ta det bara lugnt så att du inte känner dig yr sa han och granskade henne. Han blev dock lite oroad eftersom han såg hennes ögon som var röda vilket innebär att man var hungrig.

Hon kände hans hand i sin även om hon inte riktigt kunde placera honom ännu, allt var på nått sätt ihop-trasslat i hennes huvud. Hon kramade hårt om hans hand, om det varit en människas hand skulle den nog brutits.
Hon morrade dovt och hoppade upp ur sängen och slängde sig mot honom med ena armen om hans nacke.
Först när hennes tänder, huggtänder helt plötsligt tog sig fram och det kändes så konstigt. Hon backade ifrån honom och höll sin hand för munnen.
Vad fan? Älskling, älskling. Hon lyfte blicken och såg på honom. Hennes älskling. Hennes Theodor. Hon sprang fram till honom i en väldig fart och omfamnade honom hårt.
"Älskling." Tjöt hon och tänkte kyssa honom när hon blev medveten om tänderna.
"Ta bort dem." Gnällde hon, hon verkade ha full kontroll över sin kropp och samtidigt inte. Det var så märkligt.

Han reagerade på en sekund och höll henne på avstånd från sig tills hon lugnat ner sig. Då la han armarna om henne.
- du kommer inte riktigt kunna kontrollera dig i början älskling. Men fokusera verkligen på att du inte vill ha dina huggtänder framme så ska de försvinna.
- men jag tror att du även är törstig så vi bör gå till köket la han till.

Hon försökte fokusera på att få bort dem men så nämnde han törstig och det var precis vad hon var. Det var mitt i prick och tänderna var inte ett problem alls.
"Törstig. " Viskade hon och ryckte åt sig en av hans tröjor och försökte få på sig den men den gick sönder. Hon stirrade på de två halvorna och förstod inte alls vad som skett.
"Förlåt." Viskade hon och tog ned en handduk från kroken istället och virade den mycket mycket försiktigt om sin kropp.
"Nu. " Sa hon och höll hans hand väldigt hårt men försökte att hålla mer försiktigt.

- älskling, du kommer bli förvånad över mycket du inte kan hantera sa han och gick mot sitt kök och kollade runt bland flaskorna med blod innan han tog fram ett glas och hällde upp lite av blodet.
- drick det här så kommer du må bättre genast sa han och hällde upp ett eget glas som han drack.

" Jag kan uppenbarligen inte klä mig än." Muttrade hon lågt men släppte den tanken direkt när hon såg blodet och kände lukten av det. Hon rörde sig närmare och morrade till. Hon ville verkligen ha det där. Det var bland det godaste hon någonsin känt lukten av.
Hon greppade åt sig glaset men försökte göra det försiktigt och började dricka. Det var otroligt gott. När det var slut ställde hon undan glaset och lyckades få in sina tänder och visade glatt resultatet.
"Se." Tjöt hon glatt och kastade sig med armarna om hans hals och kysste honom hårt. Intensivt. Allt kändes så mycket mer.

- men kolla, du behövde bara lite blod för att må bättre. Men får du lite hjälp så kommer du snabbt lära dig kontrollera det sa han mjukt och besvarade lätt kyssen.
- men du bör nog gå till mitt rum. Det kommer en levande människa jag ska ha ett samtal och du kan bli lite hungrig när du ser henne sa han och ryckte lätt på axlarna.

Amelia såg på honom och såg sedan mot dörren. En levande människa. Allt blod. Hon hade ingen aning om vad det skulle lukta men hon visste att hon ville ha det blodet. Hon drog med naglarna över bordet.
"Jag vill ha henne." Morrade hon och kände genast hur den lilla kontrollen hon haft försvann. Ögonen blixtrade.
"Åh snälla låt mig." Fräste hon och såg på honom.

Han stod så han blockerade dörren och såg på henne.
- nej för du ska inte få bita henne. Jag lovade dig det sa han lågt och höll henne ifrån dörren. Han svalde hårt när han hörde dörren stängas och kände en doft av blod, den levande hade kommit. Bloddoften störde inte honom längre men han visste inte alls hur hon skulle reagera.