Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Edvard sken upp när Sienna kom ner och han såg på henne med glada ögon.
"Hej där." Sa han och la huvudet lite på snedden. Ville kyssa henne, krama henne men det var inte riktigt rätt.
" Låt oss tala om dem över en promenad?" Föreslog han leendes och kramade hennes hand och lyfte den mot sina läppar och kysste hennes handrygg mjukt.
"Om du orkar, det vill säga." La han snabbt till och såg oroligt på henne. Han ville vara själv med henne, sitta i nån avlägsen plats i skogen, krama, kyssa och känna på magen. På henne, känna hennes läppar mot sina. Han hade haft en stark känsla om att det skulle vara viktigt att skapa nån slags kontakt med magen eller snarare barnet där inne. Men han vågade inte göra det här. Han ville vara där det bara var dem- där alla beteenden blev naturliga och inte uppspelade för att det var rätt sak att göra eller säga.

Sienna log genast och kramade lätt hans hand, så glad över att han dykt upp. Hon nickade mjukt, ännu med ett leende på läpparna.
"Det låter som en alldeles strålande idé", svarade hon mjukt, höll kvar hans hand i sin för att börja styra stegen utåt. Hon såg resan fram emot att få en stund ensam med honom - bara få vara ifred och få prata utan någon annan, att inte ha någon som störde eller lade sig i. Utan att bekymra sig för några föräldrar. Väl på utsidan tog hon ett bättre grepp om hans hand.
"Så hur illa var det?", frågade hon mjukt.

Han följde med henne ut och skrattade lågt.
" Det var illa. De är mest arga på mig även om det går ut över er. Detta binder oss samman och de vet att de måste följa samma spår som jag för att inte riskera en ännu större skandal. " Sa han tyst och såg på henne och flyttade sig närmare henne och kramade hennes hand hårdare.
" Men hur är det med dig Sienna? Det är du som ja." Sa han och gestikulerade mot hennes mage.

Sienna vilade blicken på honom och lyssnade tyst, önskade att hon kunde göra något men hon hade ingen aning om vad. Hon var väl den minst populära personen hos dem just nu skulle hon gissa på.
"Kan jag göra något?", frågade hon mjukt, ville stötta så mycket som möjligt men visste inte hur. Hon log lätt och kramade om hans hand, glad bara över det lilla att han frågade om det.
"Relativt bra. Det börjar till sist verkligen sjunka in att jag har ett litet barn inom mig", sade hon mjukt, det var lite svårt att fatta ännu men hon hade ändå kommit över den gränsen nu att hon blev allt gladare över det lilla miraklet det faktiskt var.

" Du kan fortsätta vara den fantastiska kvinna du är." Log han och ledde henne mot en liten skogsstig så de kom lite mer i skymundan och stannade till vid en lite skogsdunge. Tog av sig sin jacka och la den på marken, satte sig på den och drog försiktigt ned henne i sitt knä och la armarna om henne.
" Mitt barn. " Viskade han och såg på henne.
"Vårt." Rättade han sig själv och gav henne en lätt kyss på läpparna och flyttade händerna försiktigt till hennes mage och lät dem vila på den.
" Relativt bra? Hur kan jag göra det bättre?" Frågade han lugnt och kände in hennes närvaro och la det på minnet.

Sienna skrattade till med en gång, ännu en sak hon älskade med honom var den här slags humorn. Och att han alltid lyckades få henne att skratta eller på gott humör.
"Du menar den fantastiska kvinnan som ställt till all den här röran?", frågade hon retsamt, med ett lite höjt ögonbryn. Hon log sedan brett och satte sig nöjt ner i hans knä, vände upp en kärleksfull blick emot honom. Han var ju bara för härlig. Hon log brett och lade händerna över hans.
" Du gör det bättre bara av att vara här", svarade hon mjukt, lutade försiktigt huvudet emot hans axel.

Edvard skrattade lågt och såg på henne, skakade lite på huvudet.
"Det är inte du som har ställt till med detta. Det är snarare jag." Viskade han ärligt och studerade henne en stund.
De båda hade ju varit lika närvarande och villiga men han hade ju tagit första steget.
" Då stannar vi här ett tag till." Log han och lutade sin haka mot hennes axel och slöt ögonen lite. Tänkte. Han var otroligt lycklig. Hon var i hans liv och hon skulle fortsätta vara i hans liv och de hade skapat något tillsammans.
Det var otroligt lyckligt.
"Så berätta, hur har dina föräldrar reagerat på allt?" Sa han fundersamt och såg mot henne.

Sienna log mjukt, var otroligt lycklig bara av att få vara där med honom - bara att få sitta där intill honom och få prata fritt med varandra ifred var guld värt.
"Vi var nog båda lika delaktiga i såna fall", sade hon med ett leende, lutade sig bättre emot honom och suckade nästan ljudlöst. Fast en suck av välbehag och njutning av att få sitta tätt intill honom och få ha hans härligt fantastiska doft i näsborrarna. Hon hade för en kort stund slutit ögonen, men öppnade dem igen då han pratade och suckade denna gången lite mer ljudligt.
"Mamma tog det väldigt bra, och jag tror vi kan lita på att hon kommer försöka hjälpa oss vad som än händer. Pappa däremot... Jag skulle inte kalla honom arg riktigt, men jag har aldrig sett honom så besviken förut", sade hon tyst, det gjorde ont i hjärtat att veta vilken besvikelse man var för sin egen far.

Han skrattade lågt över hennes första kommentar men tystnade sedan och studerade henne och lyssnade in naturen runt dem medan han inväntade nästa svar.
När hon väl började tala igen så försökte han lyssna väldigt noggrant.
Han förstod att besvikelsen var värre än nått annat. Han smekte hennes mage sakta och nickade.
" Din pappa kommer bli stolt när han ser vilken fantastik mamma du kommer bli." Viskade han ärligt och pussade hennes kind.
Det var skönt och höra att i alla fall hennes mamma var på deras sida- att någon fanns på deras sida det var vad som var viktigt.
De andra skulle komma ikapp inom snar framtid. Att ha deras stöd var det viktiga, men de hade i alla fall en snart skulle förhoppningsvis mer stöd komma till dem.

Sienna var tyst lite och nickade tyst, hoppades innerligt det. Hon hade nästan hellre önskat att han blivit arg, ledsen eller något annat - men just besvikelsen fick henne att känna sig ännu sämre. Att han inte ens sade någonting om det, men hans ögon sade mer än tusen ord vad gällde det här. Men hon var innerligt tacksam för Edvard, att han stöttade och verkligen försökte muntra upp henne iallafall - bara att han försökte så gulligt fick henne nästan att le lite.
"Vi får hoppas på det", sade hon tyst, visste inte hur bra mamma hon skulle bli men hon ville tro på honom i både att han skulle bli stolt och att hon skulle bli en bra mamma.