Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

I takt med ju närmare de kom hennes hus igen, desto nervösare blev han på ett vis. Men han såg också väldigt mycket fram emot att ge det lilla paketet till henne och få se hennes reaktion, och trots att han egentligen tänkt vänta tills när dem satt och åt sen insåg han när de kom tillbaks att han aldrig skulle lyckas vänta så länge. Han var alldeles för fylld av nervositet och nästan barsnlig förväntan. Promenaden hade kanske gjort honom gott, att få komma ut och tänka lite, men han hade inte tänkt på särskilt mycket annat på vägen tillbaks igen. När de väl var inne i hallen igen och han hade fått av sig skor och jackor, såg han återigen på henne.
"Jag har en liten överrraskning till dig, jag hade tänkt vänta tills vi skulle äta men jag lär inte klara att vänta tills dess", sade han med ett brett leende. Ur den stora kassen han tagit med sig hemifrån - utöver det här andra så hade han också tagit med sig lite matvaror och annat - drog han upp det lilla paketet. Inuti låg ringasken med den lilla ringen i, han hoppades det framgick vad för slags ring det var. Han såg väl inte på det hela som att "låt oss gifta oss om en månad" utan mer som en förlovning, ett löfte om att alltid vara varandras. Han kände inget egentligt behov av att stå i en kyrka och lova sig till henne - honom i en kyrka, bara det kändes som ett hån - men han ville vara bunden med henne.
"Öppna den", sade han och räckte den till henne, med ett leende som närmast kunde jämföras med en liten pojkes på julafton.

"En överraskning?" upprepade hon nyfiket och vände sig mot honom. Grace var inte så mycket för överraskningar egentligen eftersom hon aldrig visste vad hon skulle vänta sig att få, men handlade det om paket så brukade hon reagera bättre på det hela. Mest för att hon tyckte om att få presenter och öppna paket. Hon var som ett litet barn ibland. Hon studerade det lilla paketet han räckte henne, gick och satte sig på soffans armstöd för att öppna det. Med tanke på den lilla asken av sammet så hade hon förväntat sig något smycke, men att det skulle vara en ring kom verkligen som en överraskning. Det var som om en blixt slagit ner från klarblå himmel. Häpet stirrade hon på den en stund innan hon vände blicken mot Ederel igen. Ville han verkligen..? Hon sprack upp i ett stort leende som var så brett att hon rynkade på sin lilla näsa, vilket var typiskt av henne att göra så hon blev glad. Hon förde ringen på sitt finger innan hon höll ut handen mot honom för att han skulle kunna beundra den, kände sig mållös och inga ord ville riktigt lämna hennes läppar.

Ederel log brett, kunde inte ens beskriva den helt fantastiska känslan som infann sig då han såg hur glad hon blev. Bara det där leendet, med det ursöta rynkningen på näsan, var alldeles underbart att se. Han skulle nog inte ha kunnat sluta le än ifall han ens försökt, det skulle ha varit ett hopplöst försök. Han tog hennes hand med ett stort leende, ringen verkade passa perfekt på hennes hand och det var en alldeles fantastisk känsla att se den där. Tänk att en så liten sak kunde få en så lycklig. Han satte sig ner på huk så att han mer kom i samma höjd som henne.
"Jag älskar dig. Så sjukt mycket, du har gett mig ett liv igen. Och jag vill vara med dig för alltid, genom vad som helst", nästan viskade han fram till henne med samma breda leende.

Grace placerade sina händer mot hans kinder då han sjönk ner på huk framför henne. Hon smekte hans kinder med tummarna innan hon böjde sig framåt för att mjukt kyssa hans läppar.
"Jag älskar dig." Hon var så rörd att hon fortfarande inte hittade ord. Hon visste inte om det här i sig var ett frieri eller inte, men oavsett så var det en fin gest och den här stunden skulle hon alltid komma ihåg. Det kändes ganska overkligt för henne att han ville ta det här steget med henne: hon kunde inte förstå vad han såg i henne. Hon var bara en ung, patetisk människa jämfört med honom. Men hon tackade ändå högre makter om att han valt ut just henne av alla.

Ederel log brett, bara de orden betydde så mycket. Han besvarade mjukt kyssen, lade en hand bakom hennes nacke. Allt detta kändes näst intill overkligt, av den enda anledningen att han var så glad och lycklig över det. Det här var något han hade tänkt på länge, att binda sig mer med henne, visa hela världen att de två hörde ihop. För det gjorde dem, och han hoppades på att kunna hålla ihop med henne genom både vått och torrt.
"Så du säger ja, du vill bli min fästmö?", frågade han mjukt, bara tanken på det var hisnande. Och tänk då att en dag kanske till och med få kalla henne sin fru... Jösses.

"Det finns ingenting jag hellre vill." Grace sökte ögonkontakt med honom. Bara tanken av att hon från och med den här stunden var hans fästmö... Det skulle ta en tid innan hon blev van vid den tanken. Och en vacker dag skulle hon vara hans fru. Om han inte hann ifrågasätta sitt val, och be henne returnera ringen före den dagen. Hon vände blicken mot den vackra ringen för att ägna en stund åt att beundra den.
"Jag kommer bli gammal en dag," sa hon efter en stund och lyfte blicken igen för att se på honom. Den tanken hade slagit henne igen. Det var något hon tänkt på några gånger men inte lagt så mycket vikt vid. Hon var ju ung nu, det skulle ta år innan hennes utseende skulle ändras.

Ederel breda leende skulle nog vara omöjligt att sudda ut. Istället för att svara något närmade han sig istället och gav hennes läppar en rejäl kyss, Hans fästmö.... Wow. Det skulle ta ett tag innan han helt och hållet vant sig vid tanken, men alltför svårt skulle det nog inte vara - det här var ändå något han drömt om länge, han hade bara varit lite för nervös för att göra det tidigare. Men nu hade han gjort det, och det hade sannerligen gått fantastiskt bra.
"Jag vet. Och jag kommer aldrig sluta älska dig, hur gråhårig du än blir", sade han med en retsam ton på det sista. Han tvivlade inte en sekund på att han aldrig skulle sluta med det, för hur skulle han kunna göra det? Han skulle vara hennes så länge hon ville ha honom, och antagligen skulle han inte heller kunna sluta älska henne för det.
"Jag vet att jag inte åldras på långa vägar lika snabbt som dig, men vi löser det. Vi har många år kvar innan vi ens behöver oroa oss för det", sade han mjukt, det var en tanke som slagit honom förut men han visste inte hur han skulle göra med den saken. Han hade ju valet att bli människa, men han ville också kunna beskydda henne, och den förmågan förlorade han med det. Även om han ville åldras med henne. För en sak var åtminstone säker, han skulle aldrig klara av att förlora henne och tvingas leva i massvis med år till.

Grace hade svårt att le trots hans retsamma tonfall. Hon visste att han menade allvar med sina ord men det var ju nästan just det som gjorde henne ledsen. Han skulle alltid finnas där för henne. Och en dag skulle hon inte finnas längre, och då skulle han bli kvar ensam. Det kändes redan nu som om hon skulle göra honom besviken vilket var en oerhört otrevlig känsla.
"Folk kommer tro att jag är din farmor eller något," suckade hon förargat och rynkade på ögonbrynen. Trots att det var meningen att hon skulle se frustrerad ut, så påminde hon förmodligen mer om ett litet barn som inte fick den leksak hon önskade sig från butiken. Hon reste sig upp och gick fram till fönstret för att titta ut. Ingen syntes till på vägen, om man bortsåg från grannen på andra sidan vägen som krattade löv.
"Det är någon som iakttar mig. Inte när du är här men då jag är ensam."

Ederel förstod att det måste vara jobbigt. Han visste att han skulle få se henne bli äldre och äldre medans han själv inte skulle ändras mycket alls - han åldrades, men väldigt långsamt. Från den tiden han fallit hade han utseendemässigt åldrats från 17 till något i 20-årsåldern, medans han i verkligheten borde ha åldrats till en pensionär vid det här laget. Men han var förberedd på det, även om han aldrig skulle kunna vara förberedd på att förlora henne. Men han skulle alltid ha valet att också han bli människa, något han hellre skulle bli än att ägna kanske hundratals år till att sörja henne.
"Kanske. Men jag kommer alltid att ha ett val. Men vi får se", sade han, visste att hon skulle förstå vad han menade med sitt val. Och de hade en del år kvar innan de behövde bestämma sig om något. Han följde henne med blicken, blev genast lite kall då han hörde vad hon sade.
"Har du någon aning om vem det hade kunnat vara?", frågade han oroligt, reste sig upp och såg emot henne.

"Vadå för val?" Grace rynkade på pannan. Hon förstod inte vad det var för val han syftade på, undrade om det bara var något nonsens han sa för att försöka få henne att sluta tänka på saken. Det var ju inte som om hon om ett par år skulle bli gråhårig och rynkig i ansiktet, det var många herrans år tills det skulle bli hennes bekymmer. Istället för att börja gå uppför backen i förtid så borde hon slappna av och njuta av det hon hade nu. Vilket inte skulle bli svårt med tanke på att hon var lyckligare än hon varit på länge. Att hon så här tidigt skulle förlova sig hade hon aldrig trott om sig själv, men livet var fullt av överraskningar och det här hade känts rätt.
"Jag vet inte. Någon nefil, skulle jag tro. Kanske någon av de som låg bakom kidnappningen?" Grace ryckte på axlarna och la armarna om sig själv.