Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Phiilip granskade henne allvarligt, hoppades verkligen inte hon skulle tro att han var tokig eller något för att han ville det. Han nickade lite.
"Helt säker", sade han, han hade hunnit tänka över det en hel del. Och han var verkligen helt fäst vid henne, visste att han aldrig medvetet skulle svika henne och ville skydda henne livet ut.

Det var faktiskt ganska svårt att få in det i sitt huvud, att han ville ha just henne till sin parabatai. De hade inte känt varandra särskilt länge, jämfört med hur länge han bott på institutet och hur många vänner han fått under den tiden, så att han kände sig hundra procent säker på att hon var den rätta gjorde henne alldeles varm inombords.
"Det vill jag gärna." Aubrey log brett mot honom innan hon gav ifrån sig ett skratt, sträckte ut armarna mot honom.

Philip började bli rätt oroad av att inte ha fått något svar från henne än, så lättnaden när hon till slut svarade var enorm. Han log brett, slog sig ner intill henne och kramade stort om henne.
"Jag älskar dig", utbrast han i kramen, det var ännu en sak han blivit mer och mer säker på under tiden.

Hans kramar var något av det absolut bästa hon visste. Hans famn var inte bara mysig och varm, utan den gav henne en känsla av trygghet också. Den gav henne en känsla av att vara hemma. Ju mer tid hon spenderat bland skuggjägarna, ute på uppdrag och inte minst på institutet, desto säkrare hade hon blivit på att det var här hon hörde hemma
"Va?" Aubrey lutade förbryllat huvudet bakåt, vågade inte tro på att hon hört rätt.

Philip hade nog inte helt själv varit medveten om vad han sagt heller, utan mest bara sagt det instinktivt. Men det hade varit rätt från hjärtat. Av någon anledning rodnade han lite lätt, lutade sig lätt bakåt så han kunde se på henne och lägga handen mot hennes kind.
"Jag älskar dig, och kommer nog alltid att göra. Du har verkligen tagit mig med storm med det där söta lilla ansiktet", sade han, i början mjukt men det sista tillade han med sin vanliga retsamma ton.

Det var ord hon inte förvämtat sig att höra från honom. Hon hade bara inte trott att lämnat ifrån sig ett så starkt intryck. Då hans tonfall övergick till mer retsamt himlade hon smått med ögonen.
"Jaha, så det är mitt ansikte du älskar?" Aubrey snurrade en slinga av sitt hår runt pekfingret och putade med läpparna.

Philip log lite retsamt, det var väl typiskt honom - när han blev lite nervös och känslosam kring ett samtalsämne försökte han ofta skämta bort det lite.
"Ånej, jag älskar hela dig. Även om ditt ansikte är mycket smickrande", svarade han retsamt.

"Säger du det?" Aubrey skakade på huvudet åt honom innan hon lutade sig närmare för att mjukt pressa sina läppar mot hans i en kyss, smekte hans kind med sin tumme innan hon lutade pannan mot hans. "Jag älskar dig också." Lite förvånad var hon över att hon hade så starka känslor för honom.

Philip log retsamt tillbaks, besvarade mjukt kyssen som liksom vanligt sopande undan varenda tanke han haft i huvudet som inte varit om henne. Han log och lät handen som varit på hennes kind istället vila mot hennes hals. Hennes ord värmde enormt - han hade inte haft gott om kärlek i sitt liv och att få höra dem orden betydde otroligt mycket. Mjukt kysste han henne igen.
"Nå, det är sent. Har du tänkt stanna här?", frågade han med en viss charmig ton efter att ha avslutat kyssen.

"Naturligtvis." Aubrey fick det att låta som en självklarhet vilket det för henne också var. Hon hade inte fått sova bredvid Philip sedan den där dagen då han tvingats till sjukstugan. Hon reste sig upp för att slänga tröjan över en stol, krånglade därefter överdrivet långsamt av sig byxorna. Endast iklädd den svarta, halvt genomskinliga bodyn tassade hon fram till hans garderob för att rota i den efter en tröja att sova i.