Racing roll wolfy & Emma07

Matthew följde genast med Sienna ut emot sin bil, lade försiktigt armen om henne. Hjärtat värkte vid tanken på vad hon måste gått igenom och hur rädd hon måste ha varit. Efter allt vad han hade varit med om så hade han ju åtminstone en aning om hur det var.
"Kom, vi åker till sjukhuset med dig", sade han mjukt, han ville att hon skulle bli kollad ordentligt.

Hon ryckte automatiskt till då hon kände hans arm om sig, motstod lusten att dra sig undan trots att beröringen gjorde henne obekväm.
"Nej, jag vill bara hem," sa hon med en liten trött suck. En sväng till sjukhuset varken orkade hon med eller ville.

Matthew såg på henne och rynkade pannan.
"Men vi måste kolla upp dig, så du inte är allvarligt skadad", sade han, han var utom sig av oro för henne. Dessutom hade han till sist bestämt sig helt för att anmäla pappan, det har var långt över gränsen.

"Jag vill hem." Sienna mötte tomt Matthews blick. Hon tänkte inte stå där och tjafsa, det hade hon varken lust eller ork med. Hon ville hem och det borde inte vara för mycket begärt. Hon öppnade dörren för att sätta sig i baksätet i hopp om att få ha eget utrymme där, och inte på samma sätt riskera att Matthew skulle röra vid henne. Hon ville inte att någon alls skulle röra vid henne för tillfället.

Matthew suckade lite.
"Okej", svarade han bara tyst, att hon var så... avskärmande mot honom sårade honom på något vis. Men han försökte att inte tänka på det utan satte sig för att köra iväg.

Väl hemma så lät hon hennes föräldrar krama om henne innan hon fortsatte in för att gå raka vägen mot badrummet. Hon ville duscha och det tänkte hon göra ända tills hon hade känslan av att vara ren. Ren från allt som hänt under de dagarna hon varit inlåst i källaren.
"Min lilla flicka," suckade William förtvivlat. En ilsken eld brann i Jeanines ögon. Hon skulle se till att personen som låg bakom det här hamnade i fängelset.

När Matthew väl lämnat henne körde han med en klump i magen emot polisstationen. Dels visste han med sig att det skulle vara något otroligt jobbigt att berätta om allt som hänt under barndomen, särskilt detaljerat. Och dessutom hade Sienna varit så.. Kort. Det var ju inte särskilt konstigt egentligen, men det fick honom ändå oroad. Tänk om hon tyckte det var hans fel på nåt sätt, eftersom det var hans pappa?

Sienna fick knappt någon sömn under natten. Hon kände sig utmattad fysiskt såväl som psykiskt, men ändå var det bara för korta stunder som hon slumrade till. På morgonen var hon inte ensam utan hennes föräldrar skulle åka in till jobbet senare. De var dock oroliga för henne och menade att de kunde hålla en ledig dag idag så hon inte behövde vara ensam. Det var ett rart erbjudande av dem med tanke på hur mycket de älskade sina jobb, men hon tackade ändå nej eftersom hon inte ville att de skulle pjåska med henne.

Matthew tillbringade i princip resten av kvällen på polisstationen - det fanns ju väldigt mycket misshandel genom åren. Och misstankarna om modern. Det var väldigt tufft för honom att prata om, men det gick nästan bättre än han hade trott och han blev mycket vänligare välkomnad där än vad han hade räknat med. Han kom dock hem ganska sent, och han ville inte ringa Sienna så sent ifall han skulle väcka henne - hon kunde nog behöva all sömn hon kunde få. Men så fort han vaknade nästa morgon ringde han dit.


~~~~~~

Matthew satte fast sig ordentligt, utan en aning om att det antagligen skulle rädda livet på honom senare under loppet. Han hade sett fram emot det här loppet - beroende på hur det gick kunde han plocka några viktiga poäng inför mästerskapen i slutet på säsongen. Han var dessutom glad att ha fått med sig Sienna dit, han hade lämnat henne hos Oliver i depån där hon också fått headset, så hon hörde allt han och Oliver sade under loppet. Och kunde prata med honom också då förstås ju. Snart var alla på plats och han startade den vrålande motorn, loppet var igång och de var iväg. Till en början lade han inte märke till att något var fel förräns han kom ut ur första kurvan, då något smällde till högt och han verkligen fick kämpa för att behålla kontrollen av bilen. Han svor högt.
"Oliver. Jag har inga bromsar", sade han lugnt, även om han febrilt försökte komma på något sätt att lösa det. Han visste att han inte skulle klara en enda kurva utan bromsar - han skulle utan tvekan krascha. Det enda han fick försöka göra var att sakta in så gott han kunde utan bromsar och hålla sig så långt ut som möjligt, i hopp om att ingen annan skulle bli skadad.

Sienna visste fortfarande inte riktigt vad hon tyckte om det faktum att Matthew tävlade. Speciellt så ofta som han gjorde. Hon förstod ju att han för tillfället levde sin dröm och det var ingenting hon ville ta ifrån honom, men varje gång hon stod i publiken och följde med loppet så var hon rädd att något skulle hända. Den här gången stod hon på ett lite lugnare ställe bredvid Oliver. Hon sneglade frågande på den äldre killen som lågt svor till, men kopplade på sig ett lugnande leende då han märkte att Sienna vilade blicken på honom. Han mimade 'jag kommer strax tillbaka' åt henne innan han ställde sig en bit längre bort. Det gjorde henne inte direkt lugnare för hon begrep ju att det var Matthew han pratade med. Vad var det som hände egentligen?