Winter is coming

"Du vet att vi inte har någon lång tid på oss, en hel del kommer att förändras här omkring. En upptrappning till en och samma krig, om ni lyckas medföra informationen till Stannis kan det förändra en hel del." Den här informationen är långt ifrån ny. Earendil kan orden utantill, fadern sätter verkligen ingen press på honom eller Sawen överhuvudtaget. Det är som att människorna är alldeles för korkade och naiva för att ens försöka förstå sig på vad det är som sker bakom andra sidan muren. Den tjocka vintern, mörkret och de odjur som kommer med det. Alverna har länge förbannat dem för det, vilket må vara en ut av anledningarna till att Lannister familjen vill se alver och deras påhitt förintade. En sån smörja vill man ju inte höra när kungen håller turneringar och super sig full. Nu är det inte som att kriget kommer knackandes på dörren under morgondagen, men som tidigare konstaterat så går år väldigt fort för alver. Som ett knäpp med fingrarna. Om man är odödlig, det vill säga.
"Det kommer fortfarande inte stanna kriget som kommer," påpekar sonen med halv intresse inlagd i rösten. Som sagt, politik är inte riktigt hans grej. Även om han kan mycket om det, och förstår det fullt ut, så är det ingenting han gillar att sysselsätta sig med. Så det är väl positivt på så sätt, att han slipper sitta och diskutera med en familj som Lannister och bli en landsförädare på rymmen istället. Ett sista äventyr i hans liv kan nog sitta bra, förhoppningsvis blir det inte alldeles vedervärdigt.
"Sant, men Stannis går att diskutera och övertyga mer än om Joffrey blir kung. Det är osäkert om ditt giftemål med Elanor Lannister däremot inte kommer att hinnas med tanke på omständigheterna, det är bråttom nämligen." fortfarande ingen ny information där. Earendils mun bara slänger ifrån sig frågor och påståenden även om han redan vet svaren, han är faktiskt bättre på ämnet än vad hans far ger honom cred för. Men, med valet av frågor och påståenden så väcks mer intresse upp hos Elashor, hans ögon liksom lyser upp så fort han får prata om något han är så passionerad över. Så även om politik kanske inte är Earendils favorit sysselsättning, så kanske det är sista gången han får se sin far så engagerad i något. De stora, kristallblå ögonen glider ner till sin hand, stryker försiktigt tummen över det ställe där lillfingret är menat. Det verkar som att lilla Tripp även funnit den delen av handen fascinerande, då hon undersöker den utförligt.
"Jag antar att du kommer åka tillbaka till Rivendell då? Lannister kommer inte låta dig komma iväg levande om de får reda på att det är jag som hindrat Neds dödsdom." Det är väl ändå det enda vettiga ändå? Se till så att hemlandet är okej, hålla koll på sitt kungadöme och sin befolkning.
"Fearenduil tar hand om det, jag kommer behöva stanna kvar här. Tyvärr kommer jag behöva låtsas att jag är på deras sida Earendil, som jag tror att du kan förstå. Det är en svår plan, och du riskerar mycket. Men om det fungerar kan resultatet bli guldvärd."

Den natten sov Aidan alldeles förfärligt illa. Gång på gång började han rulla omkring fram och tillbaka över madrassen, bara för att i slutändan råka lugga sig själv rejält. Han pep till ett flertal gånger innan Alyssa slängde sin kudde rakt i ansiktet på honom och klättrade upp i sängen med en mycket irriterad sinnesstämning. Hon var tydligen alldeles för trött för att vara rädd för sin äldre bror - hennes halvt stängda ögonlock avslöjade henne på den fronten.
”Kan du hålla tyst eller? Jag försöker sova”, knorrade hon argt och gosade ner sig under tjugotvååringens täcke, samtidigt som de slanka armarna fann sin väg runt havet av päls. Sådär ja, enligt henne själv borde det där få honom att hålla truten. Annars skulle hon klämma till riktigt hårt som en markering. De hade ju ägt en hel delar hundar genom åren och just i den stunden fick hon för sig att Aidan fungerade ungefär på samma sätt. Att allt han behövde var lite disciplin.
Fast det var ju inte så det låg till egentligen. Nej, den äldre brodern var bara väldigt orolig inför resan som skulle dra igång nästkommande dag. Inte för att han inte såg fram emot den, men det skulle ju även bli lite läskigt och framför allt nytt. Aidan hade aldrig lämnat Rivendell förut, så det var väl bara naturligt att han kände lite pirr i magen? Föräldrarna hade han ju rest bort från och vice versa, däremot inte under en så lång tid. Vem i den situationen skulle inte vara en aning orolig?
Därför fortsatte han att högljutt gnälla, vilket fick Alyssa att, mycket riktigt, klämma till honom riktigt hårt. Sedan bet hon honom även i ena örat av vild protest. Fan, hon var ju mer djurisk än han själv var vi den punkten!
Aj, vad i helvete håller du på med? tjöt den äldre och blängde stint mot systern.
”Äh, du håller ju inte tyst. Vad annars ska man göra för att få lite lugn och ro? Vi andra måste liksom jobba och har ingen liten trevlig semester bakom svängen, förstår du”, rabblade hon och blängde tillbaka, rakt in i de bärnstensfärgade ögonen. “Men jag kommer att sakna dig ändå, trots att du är jobbig”, fortsatte hon och putade med underläppen.
Det är väl klart? Jag kommer ju sakna dig med! Och alla andra såklart.
Självfallet förstod hon inte, precis som det varit med Raemar och Jaenya, men ändå verkade hon uppfatta ungefär vad han ville ha sagt med den där glansiga blicken. Och så började hon naturligtvis gråta. Nu kom den moderliga sidan, gömd så djupt inom henne, framkrypandes minsann.
”Lova att vara försiktig, Aidan. Jag menar det verkligen! Gå inte och gör någonting dumt nu bara för att du är olidligt kär i Earendil. Ni kanske älskar varandra och så, men tänk på att ni båda två har familjer som älskar er mer än allt annat! Och tänk också på att vi alltid oroar oss, dag och natt..så inga dumheter”, grälade Alyssa skarpt och gömde ansiktet mot pälsen, där tårarna beblandades med de tjocka, vita hårstråna.
”På riktigt? Kan ni två inte hålla tyst?” Morrade Taeron plötsligt borta från sängen på andra sidan rummet. Även han slängde sin kudde mot Aidans ansikte och kravlade sig därefter ner från sängen.
”Tyst med er, båda två! Annars kanske jag också börjar gråta och ni vet hur jag blir då”, fortsatte han varnande och klämde sig ner mellan de två, för att sedan vira varsin arm om dem. Det blev ju en väldigt fin syn det där, främst med tanke på att syskonskaran knappt fick plats i sägen alla tre. Ännu mindre nu där Aidan var fyrbent och bokstavligen massiv. Han var ju för fan som ett litet berg av vit päls!

"Varför har inte du lika långt hår som dina bröder? Ni alver brukar väl spara ut det, det blir alltid så vackert," undrar Sansa med fokus på sina broderier framför sig. Earendil är rätt överraskad över vilken talang hon har, varje liten del av broderiet medför en hel känsla. Samtidigt som den unga flickan fokuserar på sitt lilla skapande så sysselsätter sig den äldre alven med att fläta hennes långa, röda hår. Sansa behöver tid att lugna ner sig lite, efter allt som hänt med Joffrey behöver hon nog lite tid där hon inte behöver tänka på sin framtid, även om han gärna skulle vilja hjälpa henne med det. Precis som Earendil behöver lite tid att inte tänka på det som kommer inträffa de kommande dagarna.
"Jag skulle ha sparat ut mitt om jag levt som mina bröder, men i mitt fall kan jag inte få en massa hår i ögonen eller munnen i de sämsta stunder, rätt jobbigt om du frågar mig." svarar han med ett magert litet leende, det är många som frågar samma saker. Varför har han inte lika långt hår som alla andra? Varför är de så lugnande, beroendeframkallande? Hur kommer de överens med varje art? Han minns en gång hur han fick precis vad han velat bara pågrund av sina ögon, manipulerande? Lite. Intelligenta, lugna, vackra och manipulerade varelser det där. "Du har sett vakterna eller hur? Sawen har också kort hår. Plus har han mörkt, rätt ovanligt bland oss."
"Jaså," hon drar ut på rösten ett långt tag, låter blicken glida över sitt sovrum medan tjänstflickorna ställer fram några koppar te åt dem bägge två. "Jag var och pratade med min pappa i fängelsehålorna. Tror du att Joffrey kommer skona honom? Han kommer inte göra honom illa va?" Att hålla sig borta från det ämnet gick åt skogen, men vad hade han förväntat sig? Om något skulle det förvåna honom mer om hon inte tagit upp det, Earendil är faktiskt väldigt duktig på att lugna ner folk i dessa stunder. I alla stunder faktiskt.
"Jag vet inte hur Joffrey kommer att göra, men din pappa kommer att överleva oavsett." med en liten suck glider han ner bredvid den unga damen efter att ha flätat upp de vackra lockarna. Hjärtat sjunker i bröstkorgen på honom, snart är det väl dags antar han. Även om Kings Landing är långt ifrån ett ställe han gillar att vistas i så hade det känts okej. Men det kommer gå fint, han måste intala sig själv det. Ned skulle ha tagit Roberts plats efter hans död, men Cersei hade på något sätt kommit undan med att neka honom, och Joffrey sitter på sin tron med ett hemskt flin på läpparna. Vägledning lär behövas, för även drottningen kommer ogilla vad han nu väljer att göra.
"Ms Stark, Cersei bad mig hämta dig. Er faders dom ska hållas om någon timme." Det gick fort.

Efter en smärtsamt lång natt började det slutligen ljusna utanför de buckliga fönsterglasen. Alyssa och Taeron verkade ha flyttat tillbaka till sina egna sängar någon gång under natten, vilket lämnade Aidan med betydligt mer plats att sprida ut sig över. Han rynkade på ögonbrynen och drog händerna över det skrovliga lakanet - till en början totalt omedveten om vad han ens höll på med. Det var egentligen inte förrän han slog upp ögonlocken och kvicknade till ytterligare som han insåg innebörden av detta.
Med ett ryck for han upp ur sängen och rusade fram till spegeln, utan att riktigt bry sig om hur stegen myllrade genom hela byggnaden. De darrande fingrarna strök fascinerat över de fräkniga kinderna och de mörkbruna ögonen stirrade blankt in i dess reflektion. Hur i helskotta hade han lyckats skifta tillbaka i sömnen men inte när han väl var vid medvetande? Underligt, väldigt underligt. Men tjugotvååringen orkade inte lägga någon mer vikt vid den tanken utan fokuserade istället på det dåvarande ögonblicket. Äntligen började livet återgå till vad det en gång varit, även om det här var långt ifrån en ordinär dag. Han skulle ju för fan ut på havet, segla till Kings Landing med en man han i princip inte kände överhuvudtaget! Och där stod han och fokuserade på att släta ut de ljusbruna lockarna och peta bort eventuella löv och kvistar som torkat in i hårbotten. Det fans faktiskt viktigare saker att fokusera på.

Med ett leende fastklistrat på de bleka, torra läpparna, tog Aidan ett steg tillbaka och slängde sig över sängen med ett skri. Turligt nog vrålade han in i en av de mjuka kuddarna och inte rakt ut. Hade han gjort det hade nog Alyssa tagit livet av honom.
”Aidan? Vänta..vänta lite nu..” Rösten kon från den andra sidan av rummet, nyvaken och förvirrad. Taeron kikade över kanten på sitt täcke med rynkade ögonbryn ett slag innan han kliade sig själv löst i huvudet.
”Jag trodde att du inte visste hur man skiftade tillbaka?” Fortsatte han efter en löjligt lång gäspning och gled tillbaka ner mot kudden.
”Det vet jag inte heller..alltså antar att det skedde när jag sov, super spontant men jävligt praktiskt måste jag säga”, svarade den äldre glatt och kramade om täcket med uppspelta ögon.
”Hm, trevligt för dig”, mumlade brodern sömnigt och gäspade ännu en gång, innan han vände sig om för att somna om. Vilken lång, oerhört produktiv, konversation! Inte, långt ifrån.
Tjugotvååringen himlade lite med ögonen och skakade på huvudet. Taeron kunde verkligen somna innan de där ljusbruna lockarna nått fram till huvudkudden. Orättvist. Själv brukade Aidan också kunna somna relativt snabbt, men inte på det där sättet. Hur kunde någon ens koppla av så snabbt och låta tankarna flyta iväg? Äh, sådant hade han faktiskt inte tid med. Magen kurrade gång på gång och det kändes som om han skulle gå av på mitten av smärtan. Shit, det var längesen han var så pass hungrig. Om han blivit given chansen hade han nog kunnat äta en hel häst eller två. Kanske tre, men det var nog lite av ett gränsfall om sanningen nu skulle fram.

Nästa gång han steg upp var han tyst och försiktig, lätt på stegen och kvick - så att inte golvet skulle knarra och gasta som det brukade göra. Inte ens dörren hann med att gnissla förrän han stängt den igen, efter att ha dragit på sig ett par gamla smutsiga byxor och en stickad tröja. Naken kunde han ju inte springa omkring. I alla fall inte nu när han visste att det fanns gäster som övernattade i de uthyrda rummen.
Lika tyst som innan tassade Aidan ner för den rangliga trappan, ner i köket där han genast kokade upp vatten i en av kittlarna. Samtidigt gjorde han i ordning några mackor och fyllde upp det heta vattnet i en kopp, för att därefter slänga ner två ägg i det kvarvarande vattnet. Egentligen gillade han inte ägg, men bu var han alldeles för hungrig för att orka bry sig. Hungrig som en varg, hur ironiskt det nu än lät. Nu när han hade ringen var det inte så jävla hemskt, allt det där med pälsproblemet och så vidare. Visst hade han mer än gärna levt utan det, däremot var det hanterbart.
Under tystnad, i väntan på äggen, slukade han macka efter macka med ögonen fästa på eldslågorna. Shit, det här var verkligen den sista dagen? Alltså den sista dagen i värdshuset för de kommande åren. Det var bara lite mer än skumt, en gnutta. Tjugotvååringen lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd och slät ögonlocken. Sedan satt han bara där i son ensamhet och drog in luft i lungorna för att sedan släppa ut den. Dags att memorera dofterna, ljuden och allting annat.

Under omständigheterna har det varit väldigt svårt för Earendil att få grepp på allting, något som vanligtvis kommer naturligt till honom. Likt rinnande vatten. Han behöver inte göra någon planering på det han måste få gjort, det kommer av sig själv och det brukar alltid bli gjort utan några större problem. På så sätt är stress något som sällan fyller hans kropp, får honom att känna sig lustig. Nu dock? Faktumet att han skulle behöva försvinna ur tomma intet, ha flera riddare med rustningar efter sig och bedra många av hans vänner, har slagit hårdare mot hans sinne än något uppdrag innan. Huvudet brukar inte bli överfullt med tankar, han brukar inte få huvudspänningar, men just nu är det precis det han får. Bristen på sömn och den hungriga magen gör inte direkt någonting bättre, och alla tragedier, hade fått honom att glömma bort väldigt viktiga saker. Earendil stryker fingrarna över pannan, masserar tinningarna under tystnad medan benen rör sig ner över trappen. Lätta steg, ohörbara. Han hade inte berättat för någon, ingen vet om vad det är som kommer hända förutom han och hans far. Om Aidan kommer till Kings Landing och personen han söker är helt spårlöst försvunnen.. ja, vad kommer han att tro då? De vita, raka tänderna gnager frenetiskt hål i den fylliga underläppen. Han måste lämna ifrån sig ett meddelande. Att lämna det till Elashor är absolut inte optimalt, han kommer med största sannolikhet läsa det själv och döma sonen för första gången. Vilken besvikelse. Därför är han påväg till korridoren där han fått höra att tjänsteflickorna hör hus, håller hårt i papperslappen som vilar i de lösa byxfickorna. Tripp gömmer sig mot hans bröstkorg då de stora, blåa ögonen faller på en flicka med långa, brinnande röda lockar. Han behöver inte se ansiktet, ansikten är så lätta att placera så försiktighet är inget måste.
”Melleyah,” väser han, noga med att ingen annan tjuvlyssnade tjänsteflicka står bakom ett hörn. De långa, smala fingrarna griper försiktigt tag i hennes handled. ”Nu lägger jag alldeles för mycket förtroende på dig, men förhoppningsvis har jag rätt om dig.” Att ge en sådan viktig lapp till en flicka man träffat bara några timmar innan är helt ologiskt, något Earendil aldrig skulle ha gjort om livet varit som i Rivendell. ”Om Aidan eller någon annan som verkar vara min vän kommer hit, ge den här då till honom.” Lappen är noggrant ihopvikt när han tar upp den från fickan och sträcker fram den till den unga flickan. Han ska precis öppna munnen igen då en vakt kommer gåendes emot dem.
”Rör er ut härifrån, särskilt ni Mr Mithalta.”

Fingrarna är som alla gånger innan stadiga, ögonen rör sig inte ur fläkten där han sitter hukandes bakom en ut av de tjocka kullarna. Sawen står bakom honom med två hästar i fullgång, Cadiths står redo bakom prinsens ben, hon är väldigt angelägen över vad det är som kommer ske. Kanske inte att Earendil ska skjuta en bödel som är menad att sätta ett svärdblad i halsen på Eddard Stark, men att hon kommer behöva springa som aldrig förr, och det på liv eller död, det vet hon helt klart.
”Hur ser det ut?” Viskar Sawen på avstånd, ryggen rak och de mörka lockarna vackert klippta över pannan. Den blonda andas lätt ut, känner den lätta blåsten mot sina bara fingrar som värker mot den hårda bågen. För många brukar huden att brista med en båge i handen, åtminstone välgjorda sådana, men Earendil har vant sig så mycket vid den känslan. Spelar ingen roll om de repar upp hans händer, ger lätta likaså djupa sår, för honom är det som en del av honom. Smärtan existerar inte efter all träning, och det brukar hans småsyskon alltid finna oerhört fascinerande.
”Joffrey kommer inte skicka honom till nattens väktare, men det visste vi redan.” Mumlar Earendil, ingen överraskning där inte. Antagligen för Sansa, drottningen och resten av hovet, men som sagt är alver lite duktigare på det där att tyda vad som kommer att ske. Om de trott att Joffrey skulle vara godhjärtad och skicka iväg honom, då skulle de två unga alverna inte hålla hus där. ”Elashor har placerat en häst strax bredvid Eddards kedjor, några andra kommer att snabbt hugga av dem så att Ned kan hoppa på hästen. Det är mycket att hoppas på, men folk kommer inte vara förberedda, och kommer inte kunna komma ikapp honom så värst snabbt.” Egentligen är det väl vettigt att endast hålla detta mellan sig själv och sin far, men efter alla tusen år som han känt Sawen är det praktiskt taget omöjligt att inte dela med sig. Han är som en bror, med samma intressen och liknande uttryck. De har färdats genom helvete och tillbaka tillsammans, så det kommer rent naturligt för honom. Earendil lyssnar på de hårda orden från Joffreys äckliga strut halvt om halvt, ögonen fokuserar på bödelns alla rörelser. Hur han höjer sitt svärd, hur Sansa skriker och Arya försöker tränga sig förbi i folkmängden. Hur invånarna skriker efter hans huvud, rättvisa för kungen. Många olika uttryck som skulle göra vem som helst förvirrad som aldrig förr, men i Earendils huvud står det solklart. Han spänner bågen ytterligare när han ser svärdet höjas, och på en sekund flyger de tre pilarna iväg i den varma, illaluktande luften. De borrar i sig i bröstkorgen på bödeln allihop, och sätter fart på alltihop.

Minuterna passerade långsamt förbi, släpade sig fram så pass sakta att Aidan nästintill började känna sig olustig. Dagen var fortfarande ung och solen hade just klättrat upp ovanför horisonten. Det skulle alltså troligen dröja någon timme innan resten av familjen vaknade till, vilket betydde att tjugotvååringen hade mycket tid över till att begrunda livet och dess mening.
Han fiskade slutligen upp äggen från det heta vattnet med en slev, för att därefter börja skala dem. Vad var det egentligen med ägg som var så äckligt? Varför började magen vända och vrida på sig vid bara synen av dem? Så förfärliga var de ju faktiskt inte och de innehöll mycket näring. På tal om det där kanske han borde gå ut till hönsen och stjäla några ägg inför resan? Eller han borde nog vänta tills någon annan kunde hjälpa honom med det där, då hönsen verkligen inte tyckte om honom för fem öre. Många djur skydde Aidan, även om han stod ett flertal meter bort. Det var nästan som om de kunde känna av att han inte var mänsklig - att han egentligen var rovdjuret. Fast å andra sidan var väl ändå alla människor rovdjur? Många av dem i alla fall.
Fingrarna pillade med de sköra skalen, plockade bort de små bitarna som absolut inte ville ge med sig. Samtidigt fortsatte tankarna att virvla omkring likt en drös med tornados. De rörde upp en massa skit, dumma funderingar och teorier han knappast ville tänka på. Och så gömde den där lilla realisationen någonstans i bakhuvudet, alltså vetskapen om att han hade en tendens att bli sjösjuk. Skulle Jack döda honom om han spydde på båten? Nej, nej det skulle han väl ändå inte? Sluta med de där dumma funderingarna nu va? De gör dig inget gott. Aidan ruskade på huvudet och började istället gnaga på ett av de färdigskalade äggen. Nåja, det kunde väl ändå inte skada att förvarna honom? Däremot efter att båten lämnat land. På så sätt kunde den äldre knappast ändra sig angående resan. Åtminstone så länge han inte ville vända på båten bara för att slänga av sin yngre kompanjon på en torr grässlätt.

När äggen var uppätna och teet slut, reste Aidan på sig. Han sträckte armarna över huvudet med en grimas och började sakta men säkert stretcha ut lederna. Aldrig igen - aldrig igen skulle han spendera så mycket tid som ett dumt djur. Ögonbrynen drog ihop och han bet sig själv själv löst i underläppen, allt eftersom han lät stretchingen röra sig längre nerför kroppen, mot benen och sedan ryggen. Egentligen så behövde han ju aldrig skifta igen. Det var i alla fall så det skulle bli i slutändan, förhoppningsvis. Jack behövde ju aldrig göra det, så samma sak borde väl gälla för tjugotvååringen i fråga?
Med en stor gäspning ruskade han på kroppen och plockade snabbt undan efter sig. Tallriken och koppen diskade han snabbt av i diskbaljan och äggskalen slängde han ut till grisarna. Förr eller senare skulle de väl äta upp dem, trots att de för tillfället skockat ihop sig längst bort i hagen, där de stod och såg alldeles vettskrämda ut.
”Jag bits faktiskt inte, och jag har inga planer på att äta upp er!” Ropade Aidan ut genom dörren och lipade mot dem, innan han drog igen den så pass hårt att hela huset skakade.

Melleyah stod utanför dörren som ledde in mot hennes respektive sovsal. Egentligen skulle hon inte vara där just vid den tiden, men hon hade varit tvungen att återvända för att byta om efter att ha spillt vin över sin vita klänning. Nu försökte hon mest snöra åt den korsettliknande konstruktionen i ryggen, helt på egen hand. Det var absolut ingen lätt uppgift och hon hade precis blivit klar när en viss alv greppade tag om hennes handled. Varit i helskotta hade han kommit ifrån? Hon drog ilsket åt sig handleden och blängde in i de blåa, stora ögonen med underläppen putande. Sedan for ögonbrynen upp i pannan på henne, när den lilla lappen plötsligt infann sig i hennes lätta grepp. Aidan? Den vita vargen? Bruna ögon. Nej, nu blev det för jobbigt för hennes stackars hjärna igen.
Just som hon tänkte öppna munnen för att fråga honom vad det egentligen var som försiggick, försvann han i samband med vaktens ord. Okej, någonting var definitivt i görningen och hon hade inte den blekaste aning om vad det rörde sig kring. Därför följde hon efter alven när han svängde runt ett hörn, med snabba steg. Det gick relativt bra, tills han försvann i folkmassan, där Melleyah stannade till. Folk rörde sig i en stadig ström, nerför de illaluktande kullerstensgatorna.
Hon hade precis hunnit placera sig i öppningen på ett fönster, för att hinna fånga en blick av scenen framför sig. Eddard Stark? Däremot hann hon inte komma längre i tankegångarna, då tre pilar borrade sig in i bröstkorgen på vad hon antog var bödeln. Därefter bröt kaoset ut, som aldrig förr.

Allt hade gått så snabbt, alldeles för snabbt för att Earendil skulle ha hunnit göra sig mentalt redo för vad som väntas av honom. Att gå ut i krig och slåss för det han tycker är rätt är så uppenbart, så naturligt i hans långa liv, något mer självklart finns det liksom inte. Men som tidigare påstått finner han lämnandet av sitt tidigare liv mycket svårare att gå igenom än tanken att stupa i strid. Hur korkat det än må låta. Kanske han aldrig skulle ha blivit mentalt redo för detta avsked, oavsett hur länge han väntar och försöker komma ifund med det. Patetiskt, men inte alls särskilt oförståeligt. Hans avsked till Kings Landing hade varit dramatiskt, inte det minsta diskret och med hans närvaro försvunnen kommer det vara självklart att han är den skyldige för bödelns död. Efterlyst och sårad. Nej, helt bekymmersfritt kom han inte iväg inte. Earendil kniper ihop de brinnande ögonen medan ljudet från huvudstaden ekar i huvudet på honom. Smärtan som slingrar sig runt precis i vänstra delen av bröstkorgen brinner något förskräckligt. Det känns annorlunda, efter alla pilar som trängt igenom huden på honom gör den här absolut ondast. Blodet rinner, dränker hans vackra sidensskjorta. Lika bra det, att gå runt i sådana fina kläder när de ska försöka hålla sig borta från bevakande ögon är inte direkt något vidare smart. De två unga alverna har fallit under tystnad under deras flykt, Sawen vet mycket väl om sin skadade vän, men de måste iväg så långt bort som möjligt innan solen försvinner och mörkret kommer. Någonstans där de är säkra, någonstans där de kan kolla på såret som blir värre och värre för varje sekund. Nu finns det inget större bekymmer sinsemellan, de vet att de inte kommer att bli tagna. De två snabbaste hästarna i Rivendell kan inte bli omringade av några oförberedda hästar från huvudstaden. På så sätt har de inga bekymmer, men faktumet att Eddard Stark kanske inte ens hunnit komma därifrån, och att de numera har stora summor på deras pannor är tillräckligt för att få dem att vilja skynda sig på. Tripp håller sig tätt intill den sårade huden, känner lukten av fara och stress hos den stora varelsen som skyddar henne. Hennes små, lurviga öron rycker lite på sig för att försöka fånga upp varenda litet ljud i skogen, precis som de två alverna håller på att göra själva. Per automatik. Hennes tunga glider försiktigt över det ömma nyckelbenet, som att hennes saliv och den sträva ytan ska få bort all ondska och det djupa såret. Väldigt gulligt, och faktiskt aningen lugnande. Dock har Earendil ingen tid att tänka på det, huvudet står tomt medan Cadith galopperar med full fart.

Himlen är alldeles stjärnklar när Earendil tar sig ner från hästen som burit honom hela vägen, otroligt vackert men alldeles kallt. Benen sviker honom, låter kroppen falla ner mot den mossklädda marken nedanför. Som om han vore feberlagd börjar kroppen skaka, frysa även om kallsvetten glider ner över pannan och händerna och munnen vattnas.
”Någonting är inte rätt med den här pilen,” orden drunknar av ogillande och hackande tänder. Han kniper ihop sina ögon, försöker att andas men varje andetag blir liksom fylld med aska. Sawen är inte sen med att komma fram till sin vän och sätter sig ner bredvid honom under det tjocka trädet. Vännens fingrar skyndar sig med att öppna skjortan, vilket blottar ett stort, varfyllt sår. Pilen slängs åt sidan, vilket gör det lättare att undersöka allt. Blodet rinner ner över den tunna bröstkorgen, men det är inte det som väcker uppmärksamhet hos Sawen. Märket runt omkring är mörkt, blått blandat i lila som ett litet blåmärke. Men långt därifrån. Det växer, vidgar ut sig för varje liten sekund.
”De var förberedda, tror inte de brukar ha gift i sina pågar.” Han muttrar lågt, irriterat och alldeles för insjuken i sitt arbete för att inse att han pratar till slutna öron. Mannen han följt alla dessa år har fallit medvetslös. Läkemedel, han kan ju allt om det, både från böckerna och från Earendil och Illbryn som alltid tjatat om det. Kom igen nu. Sawen drar till sig väskan som prinsen i några sekunder packat ihop. De är förvisso säkra för nuläget, men att tvätta såren är prioritet. Punkt ett. Sen, ja sen får de njuta av natthimlen och den tysta atmosfären. Lukten som inte luktar piss, sex eller alkohol som den gjort i huvudstaden. Om det nu går att njuta alls efter det som hänt.

"Oj, nu står vi och pratar med grisarna också, precis som vilken annan människa som helst", kvittrade Alyssa som precis kom skuttandes nerför den gamla rangliga trappan. Hennes busiga lockar var fastbundna i en lång fläta - någonting som fick henne att se betydligt mer städad och mogen ut. Ögonen var alerta och nyfikna, studerade den äldre brodern ingående när hon slog sig ner på en av stolarna runt bordet. Nästan genast snappade hon upp ett äpple som låg på ett fat, tillsammans med en massa andra frukter, och lutade sig tillbaka mot stolsryggen med en liten gäspning.
"För det första så var det inte precis som om jag höll i en konversation med dem", muttrade Aidan slutligen och himlade med ögonen. "Och för det andra så grälade jag på dem för att de beter sig illa", fortsatte han trumpet och putade med underläppen. Jo, just i den stunden tyckte han faktiskt att de betedde sig riktigt diskriminerande. De dömde liksom hunden efter håret, och även om många i familjen hade en tendens att göra just det så tvekade tjugotvååringen inte en sekund när det kom till att opponera sig mot ett sådant beteende. Han hade aldrig dömt någon innan han lärt känna denne, även om han kanske borde ha gjort det i vissa fall. Till exempel när de kom till det där maktgalna släktet Lannister. Åtminstone drottningen. Men nej då, han kunde inte döma henne förrän han hade anledning till det.
"Så du är alltså sur på dem för att de inte har en dödsönskan?" Undrade Alyssa med ett höjt ögonbryn och ruskade på huvudet. "Det är inte deras fel att du luktar hund..och på tal om det där, kan du inte ta ett bad i bäcken eller något? Du luktar verkligen superäckligt", knorrade hon fortsättningsvis och började vifta med en av händerna framför näsan.
"Fast så" dåligt luktar jag väl ändå inte?" protesterade den äldre av dem och blev med ens flera grader mer butter. Nu var det väl ändå så att hon gick till överdrift? Vad Aidan själv kunde känna av luktade han varken hund eller äckligt, utan snarare precis som han alltid gjorde. Visserligen var han inte direkt någon ros eller så, men hund. Nej, där gick faktiskt gränsen för hur långt hon fick lov att gå.
"Aidan, gå och ta ett bad", upprepade hon tvärt och fortsatte tugga på sitt nästan uppätna äpple. Snart var allt som fanns kvar ett äppelskrutt, vilket snart befann sig ute i grishagen. Det skulle väl bli uppätet så snart en viss varg lämnade bordet och försvann långt bortom både syn- och lukthåll. För det var väl helt enkelt så resten av världen verkade uppfatta honom från och med nu? Som någon slags evig blandning?
"Okej, okej, jag ska gå och slänga mig i floden. Ta det lugnt", utbrast Aidan efter ytterligare några ruttna blickar från sin syster. Med underläppen putande och en allmänt bitter uppsyn, reste han sig upp och borstade av byxorna från brödsmulor. Benen förde honom hastigt mot köksdörren och han stegade bryskt iväg rakt genom grishagen, utan varken skor eller strumpor.

Promenaden ner mot floden var relativt kort, max någon kilometer eller två. Snart befann han sig mitt bland det porlande vattnet, med axlarna strax ovanför ytan. Botten var stenig och hela floden alldeles klar och glimrande, så pass att man kunde se fiskarna som blixtsnabbt simmade förbi i strömmen.
Aidan drog en djup suck och vände de bruna ögonen upp mot den klara himlen. Återigen var ögonbrynen rynkade och inom några få sekunder hade han lyckats förlora sig själv i hundratals olika tankar. Hade Earendil gift sig med den där Lannister flickan ännu? Hade han det bra? Vad hade han på sig? Låg han och sov för tillfället? Hade han träffat på någon ny stallpojke att ha det ihop med? Käkarna bets med ens ihop och tjugotvååringen var tvungen att ta flera djupa andetag för att lugna sig själv. Bara tanken gjorde honom alldeles utom sig av svartsjuka. Och det var väl ändå klart att den äldre aldrig skulle göra något sådant? De älskade ju varandra, eller hur?
Långsamt lyckades han trycka bort alla kvävande funderingar och övergick istället till att skrubba rent huden - övergick till att försöka skrubba bort den där hundlukten som Alyssa klagat på. Han satt där en bra stund och ägnade sig åt just det där tills han slutligen fick nog och hastigt sköljde ur de ljusbruna lockarna samt kvätte lite vatten i ansiktet. Där kunde han ju inte gärna sitta hela dagen, han hade faktiskt saker att göra. Dels var han tvungen att packa det sista, men också ta farväl av familjen, kanske bädda sin säng en sista gång och se till så att ingenting stod fel innan han åkte. Aidan och hans behov av ordning gällde nämligen till och med det han inte såg för stunden, hur fånigt det nu än lät.

Det tar inte lång tid förrän den brustna kroppen börjar återgå till ett vanligt stadie. Eller ja, så gott Sawen kan lösa det med det material de har. Förgiftningen stryker sig ner över axeln, längre ner mot bröstkorgen som en svart mögglad. Men det har börjat lugna ner sig en aning, spridningen har saktat ner. Iochmed att de knappast kan amputera hela bröstkorgen så krävs det en riktig förbaskad kunskap i läkekonst för att få det att försvinna. Som sagt, de är duktiga, men långt ifrån tillräckligt. Smärtan hade varit outhärdlig, Earendil hade behövt bita hårt i tröjans tyg för att inte skrika ut i den mörka natten, lyckligtvis lyckades han rätt bra. Nu har han däremot fallit till sömns av utmattning, ögonlocken ihopklistrade och bröstkorgen hävandes uppåt och neråt i en lite lugnare takt. Sawen stryker försiktigt fingrarna över det djupa såret som ligger gömd bakom lite bandage, allt var har han försökt tvätta bort ett tappert försök att inte skräpa ner. Men han kan inte vara mer osäker. Vad händer om det fortsätter växa utan att de får någon hjälp, vad händer om Earendil förlorar medvetet helt? Det är en läskig tanke, inte endast för att han lovat att skydda den yngre.. utan även för att prinsen bredvid honom är den bästa vännen han har. Alla tider de känt varandra, alla krig de gått igenom och alla olika kriser, ingen kan ta hans plats. Att förlora honom för en mes till pilbärare är ingenting han godkänner. Aldrig.
”Du kommer att bli okej,” viskar Sawen trevandes innan han lägger sig ner bredvid den blonda, ståtliga alven bredvid honom. Ena armen slingrar sig om hans midja och ansiktet gosar ner sig i nackvecket. Ingenting han gjort innan direkt, mysa är långt ifrån det de brukar sysselsätta sig med. Men han känner ett väldans behov att se till att vännen håller sig varm. Att den skakande kroppen inte förlorar mer energi än den redan gjort. Ett svårt jobb, men helt klart något han absolut måste se till att göra. Tripp som ligger nergrävd på Earendils bröstkorg kan inte direkt hålla hela honom varm nu när han har brist på kläder. I någon sekund får Sawen ögonkontakt med den lilla, lurviga katten som ser alldeles förfärad ut. Allt hon velat är ju att få mjölk, värme och gos, inte en massa blod och sorg. Dock stannar hon där med de två alverna och slickar försiktigt på den ömma huden. Går det att tvätta bort?

Vad hade han egentligen gett sig in på? Skjutsa en klagande lurvboll till Kings Landing, en hemsk, illaluktande huvudstad? Vacker må den va, men det förändrar absolut ingenting. I grund och botten var hans anledningar själviska, han är ingen mördare, men han skulle inte ha något emot att se Aidan falla ner från båten och drunkna. Jack skulle nog få att göra med en rätt ledsen Earendil i såna fall, men det kanske är värt det.. den unga smeden kniper ihop sina ögonlock och skakar på huvudet för sig själv. Herregud, nej han ska följa sitt uppdrag och sedan bege sig hemåt igen. Bara att lämna av den andre och försvinna till sitt vanliga liv igen. Det är allt han vill faktiskt. De grova händerna knyter ihop den hårt knutna knuten innan han hoppar ner i båten. Ingenting stort, ingenting förvånansvärt vackert. Men det är en båt med plats för att sova, plats för att äta och stadig. Förhoppningsvis kommer inte Aidan sitta och klaga likt förbannat, eller försöka gosa. Nej, något sådant uppskattar Jack inte. Än så länge har den yngre varit alldeles för närgången för hans smak, och helt ärligt vill han inte behöva gå igenom det igen. Lyckligtvis, om Aidan faller överbords så har han fortfarande lite sällskap. Sadies lilla nos hänger över kanten på båten medan de stora, korpsvarta ögonen bevakar sin egna spegelbild i det vackra vattnet. Gupp, gupp. Fascinerande. I vanliga fall hade han nog försökt hitta en hundvakt, men många är rätt upptagna.. Även om Ilbryn varit den mest sannolika ansvariga så hade Jack inte lyckats hitta honom. Så nu är den snälla, lilla lapphunden med i båten. Risken att falla ner i havet är stor, och även om simningen är på tipptopp så är vatten inte något hon uppskattar. Vilket kanske gör Jack till en helt avskyvärd husse. Stackarn.
”Sadie,” viskar han försiktigt medan fingrarna stryker sig av den solstänkta pälsen. Den enda som får gosa med honom är den lilla vovven. Hon ser upp på smeden med stora, osäkra ögon innan hon gräver ner nosen i knät på honom. Det enda som får resan att inte se så väldans hemsk ut är faktiskt hunden, och kanske, bara kanske, att han får se sin vän igen. Handen håller upp lite hundgodis, och utan att tveka äter fluffmolnet upp det med ett nafs. Om hon faller ner i vattnet, ja då tänker Jack definitivt inte fortsätta sin resa med Aidan. Punkt slut.

Efter att ha hållits i samma gamla hus i över tjugotvå år, var Aidan tvungen att medge det simpla faktumet att det var ytterst svårt att slita sig. Tanken hade inte varit så förskräcklig när den hade varit just det - en tanke. Men det hade ju ändrats och allting kändes så ofantligt oöverstigligt, främmande och krångligt. Han drog frånvarande en av de ärriga händerna längsmed stängslet som inhägnade fårhagen, samtidigt som han betraktade den lilla flocken som stod och tryckte i ett hörn. De satt bokstavligen på varandra, kämpade för att komma så långt bort från tjugotvååringen som det bara var möjligt. Nåja, det betydde väl att någon i alla fall var glad över att han lämnade, eller hur? Inte för att det gjorde saker och ting lättare, men det var åtminstone en liten tröst mitt i allt kaos.
Försiktigt klättrade han över staketet och lät fötterna finna fäste inne i grishagen istället, där nu även grisarna flydde för livet. Varför hade de fått för sig att just Aidan, Aidan av alla personer och varelser, skulle äta upp dem? Han föredrog faktiskt grönsaker och liknande i stora drag, så mycket det bara gick. Tyvärr ingick väl köttet halvt om halvt i hans naturliga menyval, men det betydde inte att han accepterade det utan protester. Även om han visste att det var praktiskt taget omöjligt att hålla sig helt till en vegetarisk diet, så försökte han faktiskt. Och det, det var värt ganska jävla mycket med tanke på omständigheterna, om han så själv fick en syl i vädret.
”Nej, jag har inga planer på att äta upp någon av er”, började den unge mannen bittert och gläntade lite på köksdörren, innan han fortsatte. ”Om det är någon ni ska akta er för så är det Alyssa, hon är betydligt värre än mig”, knorrade han och lipade mot den lilla skocken. Därefter drogs den gamla dörren igen med en lätt smäll och lämnade allting i tystnad. Eller alltså, kanske inte direkt tystnad, men någonting i den stilen.

”Alltså jag är väldigt förvirrad..” ljöd en såsig röst borta från köksbordet som utan tvekan tillhörde Raemar. ”Varför pratar du med grisarna? Jag förstår inte..förstår de vad du säger och vice versa?” Undrade han och lät huvudet falla på sned. De gröna ögonen var ytterst fundersamma och de tjocka ögonbrynen rynkade. Jo, han trodde nog allt att Aidan gått och blivit absolut knasig i bollen. Nu var ju det inte en absolut osanning, fast det visste båda att den yngre aldrig skulle erkänna det lilla faktumet. Aldrig. Han dog nog faktiskt hellre.
”Vadå? Som om du aldrig pratat med dem”, kontrade tjugotvååringen med en axelryckning och slängde en hastig blick mot sin äldre bror.
”När du nu säger det..”, erkände Raemar trevande och fortsatte tugga på sin halvätna macka. ”Ska du dra nu eller?” Fortsatte han och vek därmed undan med blicken. Jaså, nu tyckte han minsann också att den tanken var sorglig? Då var de två om saken.
”Jo, jag tänkte nog det”, svarade Aidan och log blekt. Han drog händerna genom det våta håret och fortsatte genom köket, ut i den tomma matsalen där modern tydligen lagt fram hans packning. Hon lite verkligen inte på sin son, någonting som vem som helst kunde se. Fast det fick ju även hjärtat att bli alldeles varmt, vilket betydde att hon var mer än förlåten. Allt det bevisade var att hon brydde sig om sina barn, vartenda ett av dem.
Leendet på läpparna bleknade när han långsamt rörde sig genom salen, mellan alla bord och stolar. Det kändes så hemvant och trevligt, fyllt med kärlek och värme till bredden. Fan, det var nästan så pass illa att han började sakna den äckliga källaren därunder. Som tur var och gränsen precis där, men funderingen susade ändå förbi ett antal gånger när de svarta ögonen fästes vid den fallfärdiga dörren. Den var hemsk men ändå så otroligt jävla charmig.

”Aidan.” Han spann med ens runt på stället och fann sig själv näsa mot näsa med sina föräldrar. Tja, någonting åt det hållet i vilket fall. Vaelar stod någon meter bakom sin fru medan Jaenya praktiskt taget redan hade hunnit fatta tag om sonens kinder, som hon nu klämde på utan dess like.
”Nu får du lova att hålla dig själv i schack, okej? Inga små utbrott och sådär”, sade hon allvarligt och fortsatte klämma på de fräkniga kinderna. ”Och var inte alldeles för jobbig mot Jack heller!”, fortsatte hon och gav honom en lätt varnande blick. Var det verkligen det de hade fått för sig? Att han skulle vara en liten jobbig prick mot Jack under hela färden? Det var ju inte så han själv tänkt att det hela skulle sluta. Visserligen insåg han redan där och då att den äldre inte uppskattade hans sällskap något vidare, men nu var det försent att dra sig ur.
”Klart jag inte tänker”, muttrade Aidan slutligen och gjorde en grimas, när modern övergick till att klappa honom på kinderna istället. Däremot mjuknade det trumpna ansiktsuttrycket snart och han slängde armarna om henne. Visst var hon lite jobbig då och då, men han älskade henne mer än hon någonsin kunnat föreställa sig. Detsamma gällde för fadern, som snart också var indragen i den lilla kramen.
”Jag kommer sakna er, helt ärligt”, mumlade han, när han motvilligt drog sig undan. ”Och alla andra såklart!” Tillade han snabbt och drog en hand genom håret, samtidigt som han snappade upp packningen i sin lediga hand.

Det tog en ganska bra stund att ta farväl av alla familjemedlemmar efter den lilla konversationen. Några tårar fälldes och när Aidan äntligen fann sig nere vid hamnen, vid slutet av grusvägen, var han alldeles utmattad. Stegen var extremt släpiga och kinderna alldeles rödflammiga efter hans egna vattenfall av tårar.
”Förlåt att jag är sen”, mumlade han och slängde ner packningen i den relativt lilla båten. Fast äsch, den skulle definitivt klara av att ta dem till deras slutgiltiga destination. Det ville säga om Jack inte fick nog av tjugotvååringen och kastade honom överbord. Helt ärligt skulle han inte bli förvånad om det var så det hela slutade, då de båda två verkade ha hyfsat lätt för att bli irriterade.
Han tog tvekande ett steg ner i båten, ostadig som bara den. Dock så försvann osäkerheten med vinden när han lade ögonen på den lilla hunden. Hundar, han gillade hundar. De var lojala och hade typ ingenting emot Aidan, vilket i princip alla andra djur verkade ha.
”Har du en hund?” Frågade han ivrigt och satte sig ner på huk, för att locka på den lilla bollen med fluff.