Kraften (femte året)

så bra

Det går liksom inte att beskriva hur bra du är! Nobel pris i litteratur om du fortsätter så här!♥♥♥

Åh, heliga Guds moder så bra kapitlet var!

Och spoilern: Oj, oj! Nu blev det pirrigt!
Och nu har Snape sett myntet. Undrar hur det ska gå nu. Och vi får se om hon möter den gräsliga Umbridge igen. Du kan ju fundera om du vill ta med att Miriam drömmer att Umbridge ligger i sjön och viftar med armarna, samtidigt som hon skriker på hjälp.

Förstår vad du menar med mobbning och det hon har sett i Quirrells minnen.

Spoiler från femte boken:


Spoiler från våra ugglor: (Igen! )

Kapitel 27

Titeln säger allt. Det är en kall årstid så denna hetta måste ha med en viss Snape att göra…
Jag går rakt på sak och börjar läsa direkt! Första meningen hade kunnat bli bättre.

”Ofta ganska” innan ruskigt tycker jag förstör en mening som annars beskriver omgivningarna väldigt bra. Det låter som att berättaren är osäker, om du förstår mig, och då blir läsaren osäker. Samma sak när någon talar! Nästa mening är jättebra!

Det jag menade med att det var orättvist mot Neville är för att han inte har någonting att avväpna Miriam på. Han får liksom bara stå där och acceptera att hon kommer vara först för han har ju inget… Att rikta mot? Visst kan han säkert slå omkull henne med en formel men det var inte jämlikt menade jag. Inte att det var just Neville.

Fin beskrivning av de förtrollade gallerierna och man märker att Miriam är imponerad över att Harry kan utföra formeln trots att bara elever i sista årskursen vanligtvis kan det! Kan ju även vara det som titeln på kapitlet syftar på - med hettan!

Åh att en svart skugga kan vara så ”trygg” typ. Allt beror på hur man beskriver situationen vilket du lyckas sååå bra med! MEN HURRRR visste Snape var hon var? Spännande. Bra att du inte drar ut på det hela i oändlighet utan kort och gott skriver att hon berättat alltsammans för honom! Enkelt men effektivt.
OMFG Mirre påminner om Lily för honom!!! Och fenixordern som hon var med i förstås!
ÄÄÄLSKAR att hon är lite utmanande i hur hon pratar. Något som säkerligen leder in till detta pg13!!!! OMG vad har jag att förvänta mig!?
GAAAAAH så intensivt med läpparna mot hennes! Du skriver det så otroligt bra. Bygger upp det så otroligt bra! Och en Snape som förlorar fotfästet… Måste vara en blandning av hans fascination av Mirre som så mycket påminner om Lily. För hur kan han någonsin glömma Lily?

Ja visst, Miriam, kan det vara så att intimitet i allra högsta grad kopplar bort resten av världen. Täta dimmor där bara två själar delar framfart. Existensen av begäret efter hans närhet… GAH. Så bra! Intim och känns… inte alls sexuellt utan mer som något två personer delar eftersom deras känslor är för starka för att visa på något annat sätt. BRINNANDE ÖGON OCH UTBRISTER!!!! Han vet inte ens själv vad han ska ta sig till!
Och hon, förmodligen lika ovan som honom, hes i rösten. Ryser vad bra det är. Även att hon håller hårt om hans klädnad påvisar stämningen i texten. OCH ATT HON LIKSOM BER HONOM ATT INTE SLUTA. IIIIH. Och han som retar henne, tämligen mer erfaren (trots allt) än vad hon är! Och hon - så upphetsad att det är få saker hon får fram förutom ”fortsätt”! Hon brinner av välbehag av hans bara närvaro…
Liiiite fnitter-känslor av att hon är klädd som en skolflicka.
Samtidigt som det är otroligt välskrivet har jag ganska svårt för att det är om Snape detta handlar. Jag menar - Lucius helt ok men jag har en helt annan grundbild av Snape. Ändå är det så overkligt och poetiskt skrivet att jag inte kan annat än dras med i det. Så ooootroligt välskrivet.

Älskar din sista mening!

Här är veckans låt - passande till texten den här gången.

Har tänkt extra mycket på dig eftersom jag i helgen befann mig i en miljö jag förknippar med dig Var nämligen och lyssnade på min syster som spelade fiol i en sorts mindre orkester i kyrkan under Earth hour. Det var så vackert och stämningsfullt, bara levande ljus (och lite ledlampor över notställen) och en kör som sjöng med de som spelade. Tänkte på dig och din vackra sång.

Haha åhh, vad sjukt dock… för i helgen hade vi earth hour i kyrkan med exakt samma installation…

Oavsett, har knappt kunnat bärga mig under dagen eftersom jag vetat att ett kapitel skulle laddas upp. Dock hade jag fullt upp hela kvällen med jobb, och kunde därför inte förrän nu sätta mig ner och läsa… Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det!
Som vanligt kör jag på mitt spontana kommenterande, det känns meningslöst att sitta och fundera ut små kluriga detaljer när meningen är att det ska komma sköljande över en, i alla fall ser jag det så.
Här följer några av mina favoritcitat/favoritbeskrivningar;

Vädret kring Hogwarts fortsatte att vara oberäkneligt och ofta ganska ruskigt.

Så himla snygg inledning. Jag vet förstås inte om det är så du tänkt själv. Men detta fick mig genast att tänka på hur det är på Hogwarts under tidpunkten. Umbridge är allt annat än beräknelig och ofta ganska ruskig, och jag tänker att det reflekteras här i vädret och årstiden…

Uppkrupen i nischen med min litteratur, njöt jag av tystnaden i det avskilda rummet

Åh, jag kan inte låta bli. Men detta låter så, och ser för mitt inre öga så mysigt ut. Jag har själv en favoritnisch i ett fönster som jag brukar sitta och filosofera i… Ser verkligen hur regnet slår mot rutan och, ah… myyyys!

Jag kunde nu avväpna flera DA-medlemmar med blicken mot deras trollstavar, även om det varit svårare med deras än med Nevilles.

En väldigt intressant utveckling utav hennes kraft. Eftersom som jag sa sist, Nevilles trollstav inte lyder honom helt var det inte en större bedrift. Men att hon faktiskt lyckas ta staven ur handen på de vars stavar valt sin bärare är häftigt. Jag undrar verkligen hur kraften ska komma till deras fördel i kampen mot ondskan…

föll en svart skugga över dem och en välbekant röst hördes alldeles intill mig: “Lite sömniga, är vi?”

Hann läsa raden under innan jag helt tappade det och trodde att Umbridge hade hittat Miriam i hennes fristad…

blundade jag och andades in den underbara doften av fullständig trygghet.

Jag blir alldeles varm i bröstet när jag läser detta. Hur mycket betyder inte en annan själ för oss? Hur mycket kan inte en beröring, en doft av en person betyda trygghet över allt annat? – Ah, jag blir alldeles salig vid tanken av vad kärlek kan göra, vad det kan betyda och att vi är så attans beroende utav den. V


över i ömma, försiktiga kyssar och smekningar, som sände skimrande vågor genom alla sinnen. Inuti dimmorna av längtan efter hans närhet, kände jag hettan stiga alltmer, strömma genom mig vid varje ljuvlig, ny beröring.

Ahh, jag älskar mush! – Jag blir så förbannat glad när jag får ta del utav en liten bit av kärlek. Möjligheten att få se genom ett litet fönster vad det kan betyda, hur det uttrycker sig och hur öm man kan vara mot den man älskar… och vilken verkan det kan ha på människor. Även de kallaste hjärtan kan smälta vid de ömmaste beröringar…


“Vad är det här, Miriam?”

Uhh, Jag hoppas verkligen att Snape inte låter känslorna ta överstyr direkt utan förstår varför Miriam har valt att gå med Dumbledores armé…


“Jag borde berättat det för dig med en gång”, sa jag ångerfullt. “Du måste lova att bevara hemligheten. Det gäller inte bara mig ...”

Hmm, innebär inte det att Miriam kommer drabbas av den där förhäxningen… som skulle drabba den som ’tjallar’ om deras sällskap… Om så, hoppas Snape kan hjälpa henne…!

“Du tänjer på gränserna. Leker med elden och utsätter dig medvetet för fara. Precis som ...” Han tystnade tvärt.

Jag är glad att han inte avslutade meningen. Det blir liksom mer effektfullt och man får lov att tänka en sekund på vem det är han egentligen syftar på… bra sätt att få en som läsare att stanna upp och tänka tillbaka.

och innan jag rätt hunnit förstå vad som hände, var hans heta läppar mot mig på nytt.

Jag gillar Snapes nya sätt att kommunicera sina tankar… haha!
Nää, men alltså, åhhh, mitt hjärta brister av sötdöd och glädje. Tack och lov för att hans reaktion inte var värre vid avslöjandet. Dessutom verkar ju Miriam vara skonad från den där förhäxningen!

Det ska bli tämligen spännande att få läsa fortsättningen nu! Jag kan knappt vänta, och hoppas verkligen på att det kommer en uppdatering på Söndag som vanligt.
Fantastiskt jobb som vanligt, ett underbart kapitel med många fina inslag. Ah, jag är helt uppe i varv nu när jag läst klart och jag kan inte nog tacka dig för denna fullkomligt älskvärda historian! Längtar sååå till nästa!

Jättebra som vanligt Älskar hur du kan gå över från att berätta vad som har hänt innan och vad som händer nu (alltså typ, det är ju fortfarande i dåtid, men du fattar vad jag menar och kunde inte beskriva det bättre). Och jag kanske läste PG-13 biten fast jag inte är 13 ... men jag fyller faktiskt 13 på torsdag (den 11:e april)! Nu längtar jag till nästa ♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


I verkligheten har nu våren kommit på allvar men i berättelsen är det vintern som stundar.

Kapitel 28 - Snö

“Jag måste bara övertyga honom!”
Hermione satt mitt emot mig i biblioteket med en tjock bok om magiska djur framför sig. Hon hade sökt upp mig, tidigt en söndagsmorgon, med nyheten att Hagrid var tillbaka. De tre vännerna hade upptäckt hans ankomst sent på kvällen, när de tittat ut från fönstret i Gryffindortornet, genast begett sig till hans stuga iförda Harrys osynlighetsmantel och fått höra om alla äventyr som deras store vän upplevt. Det hade inte krävts mycket för att locka ur honom allt som han och Madame Maxime upplevt på sitt hemliga uppdrag hos jättarna i bergen.

Problemet var bara att Hagrid fått ännu en gäst den kvällen. Trion hade hastigt fått gömma sig när Umbridge trätt in i stugan. Hon hade sett deras fotspår och börjat förhöra Hagrid, både om det och om var han befunnit sig halva terminen. Slutligen hade hon förvarnat honom om inspektion.
“Så nu måste han gå med på att låta mig hjälpa honom med lektionsplaneringen!” sa Hermione ivrigt. “Det blir katastrof om Umbridge inspekterar någon lektion med den typ av djur han brukar använda.”
Det kunde jag livligt föreställa mig.
“Hon skyr inga medel”, sa jag. “När hon var hos mig kommenterade hon min svenska accent och frågade rakt ut några elever om de förstår vad jag säger. I min värld … ehm, jag menar, i mitt land … hade jag kunna anmäla henne för diskriminering på grund av etniskt ursprung. Hon hade åkt fast direkt.”
“Det hade hon gjort här i England också, för bara något år sedan”, sa Hermione dystert, “men nu är vår eländiga ursäkt till ministerium totalt korrumperat. Jag är ledsen att säga det, men det är nog inte värt att anmäla henne.”
Hon hade sorgligt rätt i detta faktum. Dessutom kunde jag inte anmäla något överhuvudtaget, eftersom registrering hos ministeriet var ungefär det sista jag borde utsätta mig för just nu.



Vintern hade kommit tidigt detta år. Hermione och jag fick pulsa genom en halv meter snö för att ta oss till Hagrids stuga. Pojkarna hade, som vanligt om söndagarna, varsitt stort berg av läxor att ta igen, så vi var ensamma.
“Men ser man på, är lilla fröken med idag?” Hagrid kom klivande genom snön, på väg ut ur Förbjudna skogen, och kom oss till mötes. Jag fick en dunk i ryggen, vilket höll på att få mig att falla framstupa i närmaste driva. Vår vän skrattade godmodigt.
“Om ni visste, vilken fin överraskning jag har åt er där inne”, myste han med en blick åt skogen till, men Hermione såg inte det minsta glad ut.
“Hagrid”, sa hon allvarligt, “du måste ligga lågt med de … ehm, lite vildare djuren, nu ett tag. Du får absolut inte ha med några farliga djur, när hon inspekterar dig. Fråga Miriam - Umbridge lyckades hitta massor av fel på hennes lugna lektion i latin!”
“Jamen”, sa Hagrid, “då kan ja ju lika gärna göra som ja hade tänkt. Om hon ändå hittar fel, menar ja. Då kan de ju lika väl va en intressant lektion, så ni inte missar överraskningen …”
“Snälla Hagrid”, bönföll Hermione förtvivlat, “hon är i stånd till vad som helst. Du vet ju att hon stängt av Harry på livstid från att spela quidditch, det han älskar allra mest. Som straff för att han hoppade på Malfoy, när Malfoy förolämpade hans mamma. Jag säger inte att det Harry gjorde var rätt, men livstid! Säkert kan hon få lärare sparkade också, och hon är särskilt ute efter dem, som hon misstänker står nära Dumbledore.”
“Åh, kan hon vara så farlig, den där lilla damen?” Hagrid såg tvivlande ut. “Visst va de nedrigt å stänga av Harry från quidditch, men inte kan de va på allvar, de där me livstiden. De ser Dumbledore till så småningom. Oroa er inte, flickor, ja ska nog klara av henne, ska ni se.”
“Vad har hänt med ditt ansikte, Hagrid?” undrade jag, som vid en närmare titt upp på honom såg att han hade både blåmärken och rivsår.
“Åh, de e inget, lite arbetsskador från uppdraget bara”, sa Hagrid överslätande. “Kom in på lite te, vettja.”
Sörplande ur de hinkstora kopparna fortsatte vi att försöka övertala honom, men det var stört omöjligt. Han ville hellre tala om hur svårt det var att få tag i ägg som kläckte fram eldsprutande chimaeror. Hermione och jag utbytte ängsliga blickar med jämna mellanrum. Vi visste ju, från händelsen med Rita Skeeters artikel förra vintern, att det bakom Hagrids bullrande yta dolde sig ett varmt och lättsårat hjärta, och vi ville inte att något liknande skulle hända honom igen.



Den natten drömde jag en av mina så kallade argdrömmar. De var ett relativt sällsynt, men likväl återkommande, inslag i mitt liv. I de drömmarna var jag alltid fullständigt hänsynslös och vrålade ut min ilska över de oförrätter som begåtts mot mig eller andra.

Nu var det Umbridge som var måltavlan. Hon låg i sjön, kämpande för att hålla sig över ytan och viftande med de knubbiga armarna mot mig, medan hon gällt skrek:
“Hjälp mig! Det är … faktiskt er skyldighet … jag arbetar vid ministeriet! Om ni inte hjälper mig … blir det inte roligt för er!” Hon knöt hotfullt näven mot mig och det stänkte om den luddiga skära dräkten som var tung av vatten.
“Så du hotar mig till och med nu, din padda!” skrek jag. “Vid Merlin, vad skönt det vore att slippa dig! Så behövde jag inte oroa mig för alla mina vänner du terroriserar dagligen!”
“Vänta du bara, din lilla snärta …” Hon försvann under ytan och jag vaknade med ett ryck, invirad i trassliga sängkläder och helt förfärad över mig själv. Var det så här jag såg ut innerst inne? Med lakanet krampaktigt svept om mig smög jag fram till fönstret och såg ut över Svartsjön som lyckligtvis redan var täckt av ett tjockt lager med is.



Precis som vi fruktat, kom Umbridge och inspekterade Hagrid tisdagen som följde, och det gick exakt så illa som man kunde förvänta sig.
“Det var faktiskt en intressant lektion”, suckade Hermione, “ända tills kärringen dök upp mitt i skogen och började förstöra allt. Hagrid visade oss testraler - svarta, bevingade hästar. Det är tydligen de, som drar vagnarna till Hogwarts vid terminsstarten, men man kan bara se dem, om man sett döden. Det borde jag räknat ut för länge sen …”
Det var alltså därför det bara var jag och Harry som kunnat se hästarna. Så drog jag mig till minnes att även Luna kunnat det - vems död hade hon bevittnat? Dessa dystra tankar överskuggades dock tillfälligt av oron för det som hänt på lektionen.
“Vad gjorde hon mot Hagrid?” undrade jag oroligt.
“Ungefär detsamma som mot dig. Vände och vred på allt han gjorde, så att det verkade olämpligt, avbröt honom, började fråga ut elever med hög röst, när han försökte ha genomgång … Ja ja, vi försökte ju varna honom innan, men jag tror att hon skulle ha sabbat för honom oavsett. Det är hennes idéer om halvblod ...rasistiska satmara!”
Nu var det bara att hoppas att Umbridge inte var tillräckligt intresserad av att få bort Hagrid. I mitt fall hade ju Snape avlett henne, fast jag fortfarande inte begrep riktigt hur det hade gått till. Han försummade dock inte att ofta påminna mig om sin insats, när han gruffade över mitt deltagande i de återkommande DA-mötena. Gruffandet brukade dock innehålla en del inskjutna frågor om hur min kraft utvecklades och vad jag lärde mig i användandet av den. Han hade inte heller gjort något för att hindra sammankomsterna eller fört informationen vidare, åtminstone inte till någon som inte borde veta. Jag kunde ibland undra om han varskott Dumbledore, som ju alltid brukade veta allt som pågick ändå. I vilket fall kunde vi obehindrat fortsätta med mötena, medan ännu mer snö föll över slottet och julen närmade sig.



Jag mindes hur julen varit förra året. Det var svårt att föreställa sig en vackrare utsmyckning inför denna högtid än den färgprakt, som varje år förgyllde Hogwarts. Magiska skönhetsupplevelser väntade runt varje hörn, när man gick genom korridorerna. Glittrande konstverk av rimfrost tävlade med levande dekorationer som snögubbar, älvor och sjungande rustningar. Ju längre ner i slottet man gick, desto dunklare blev dock även inredningen. Ner mot fängelsehålorna och Slytherins regioner gick nästan allt i smaragdgrönt, svart och silver. Och längst ner i hålan, i det gudsförgätna trolldryckskontoret dit inget dagsljus nådde, saknades pyntet helt.

De levande ljusen fanns där dock i ståtliga hållare längs väggarna, och de olika vätskor som fanns i de hundratals flaskorna och burkarna, avslöjade ett helt spektrum av färger. I de olika stadier den genomgick, ändrade drycken i kitteln också färg, vilken svagt återspeglades och lyste upp Snapes koncentrerade ansikte.
“Så …” , började han, medan han sakta rörde om i drycken med exakt precision, “ … hur går det med era möten?”
“Det går framåt”, svarade jag lugnt. “Ju mer jag tränar, desto lättare går det att precisera kraften. Det går allt snabbare att förflytta och påverka föremål, och den regelbundna träningen gör ju också att jag inte glömmer …” Jag följde hans händers arbete, såg hur han vägde något i sin kupade handflata. En lång stund var bubblandet från kitteln allt som hördes i tystnaden mellan oss.
“Och era möten?” undrade jag försiktigt. “Dina och Umbridges? Hur går de?”
Med ögonen fortfarande fixerade på det han vägde i handen, svarade han långsamt: “Jag kan inte precis påstå att det är något trevligt tidsfördriv, men hon ger mig onekligen värdefull information.” Fortfarande utan att se på mig fortsatte han att arbeta med sina precisa rörelser vilka jag iakttog allt mer fascinerat. Med bultande puls såg jag till sist ner i golvet och drog lite generat i klädnaden vid minnet av hans händer mot min hud, lika undersökande och målmedvetna som när han arbetade vid kitteln ... men jag tänkte inte låta det distrahera mina tankar utan återtog beslutsamt:
“Jag har funderat på en sak.” Och tillade med en släng av ormens list: “Harry har också undrat över det.” Precis som väntat, såg han genast upp med vaksam blick. “Det gäller kraften”, fortsatte jag. “Grundprincipen verkar vara att den enbart kan påverka fysiska icke magiska föremål och växter, men trekampspokalen och trollstavar är ju magiska, och jag lyckades ändå styra dem.”
“Så, hade Potter någon teori om det?” undrade Snape sarkastiskt och återgick till att röra i brygden.
“Han undrade över det, precis som jag. Vi tror att det kan ha med föremålets syfte att göra”, sa jag och berättade om samtalet med Harry.
“Föremålets syfte ...”, upprepade han och såg med ens tankfull ut. Sedan mörknade han: “Du måste ta dig i akt, Miriam. Låt henne inte få ögonen på dig igen. Det är inga oskyldiga elixir hon är ute efter, ska du veta. Inget som bådar gott ...”
“Jag går inte i vägen för henne precis”, sa jag. “Och du byter ämne väldigt hastigt … sir.”
Men han nappade inte på den kroken:
“Ja, det gör jag, när ämnet är relevant. Du leker med elden”, vidhöll han strängt. “Jag kan inte se efter dig, och du experimenterar med kraften nästan rakt under näsan på henne …”
Jag bet mig obeslutsamt i läppen. Det kändes svårt att fortsätta framhärda och argumentera, även om han ibland, som nu, uppträdde lite väl mästrande.
“Du vet mycket väl”, sa jag tyst, “att jag helst skulle experimentera med kraften tillsammans med dig.”
“Hm … verkligen?” Han muttrade för sig själv, medan han med rynkade ögonbryn fortsatte att väga och mäta olika ingredienser. “Vet du vad, Miriam”, sa han plötsligt, som om han kommit att tänka på något. “Trolldrycker består till stora delar av växter och föremål från naturen.”
“Menar du att … tror du att …”
“Sannolikt inte”, klippte han av, men såg sedan upp på mig: “Men det skulle kunna vara värt ett försök. Så, vad säger du?”

Nej du skojar? Hade ni Earth hour i kyrkan med exakt samma installation? Vi var i en stor kyrka i centrala Halmstad, Sankt Nicolai kyrka. Så vackert, nästan lite Hogwartsmiljö på ett sätt.

Haha, neeej vad sjukt! Det är exakt samma kyrka, det är där jag jobbar osv. Det var min orgellärare (Ann-Catrin) som ledde kören
Ja, det är jättevackert inuti, och den gotiska interiören och exteriören ger en liten Hogwartskänsla nästan =)

Jag blev så glad när jag såg att du hade uppdaterat och satte mig genast ner nu för att läsa igenom det. Jag blir nästan lite för ivrig och ögonen börjar leta i texten redan innan jag börjat läsa. Men jag försöker hålla mig ifrån att spoila för mig själv i förhand… Som vanligt kommer här också mitt väldigt spontana kommenterande, förvänta dig inte Shakespeare, för jag förstår knappt hälften av mina kommentarer ibland i efterhand. Det är liksom bara känslan i stunden… och sådana kan ju vara väldigt ’conflicted’… här kommer de i alla fall;


“Så nu måste han gå med på att låta mig hjälpa honom med lektionsplaneringen!” sa Hermione ivrigt. “Det blir katastrof om Umbridge inspekterar någon lektion med den typ av djur han brukar använda.”

Åh, jag vet ju att Hermione menar väl, men jag kan inte hjälpa med att känna lite för Hagrid som säkert kommer att känna att hon inte tycker om hans lektioner och utlärande. Lite förolämpande utan att det alls ska vara det.

I min värld … ehm, jag menar, i mitt land …

Ah, hjärtat hoppade till lite… där försa sig nästan Miriam… och om jag känner Hermione rätt kan hon mycket väl lagt märke till ordvalet och i hemlighet sedan lista ut precis vem Miriam är… nåväl det ska bli spännande att se vad som händer med denna lilla felsägning.

men det är nog inte värt att anmäla henne.”

Det gör så ont det faktum att det inte ens känns värt att anmäla henne för att de förmodligen skulle råka ut för mer problem om de gjorde det än om de bara lät det fortskrida. Tänk att detta pågår också i det verkliga livet, där barn räds att anmäla både det ena och det andra för rädslan att bli uthängda eller inte lyssnade på.

eftersom registrering hos ministeriet var ungefär det sista jag borde utsätta mig för just nu.

Tror att det är rätt klokt av Miriam att inte göra något dumt som ger Umbridge full rätt att inleda en riktig inspektion via ministeriet som skulle kunna var ödesdiger för Miriams del. Hon har långt mer att förlora än Umbridge i det läget.

Jag fick en dunk i ryggen, vilket höll på att få mig att falla framstupa i närmaste driva.

Jag dog av skratt nyss. Jag såg det verkligen spela ut sig framför mitt inre öga. Hur Miriam bara faller raklång med ansiktet först i snön… Haha!

myste han med en blick åt skogen till,


Man kan tänka att han menar något mysigt typ som en picknick, men nej… ett gigantisk jätte… jaaa, mysigt Hagrid!

“Snälla Hagrid”, bönföll Hermione förtvivlat,

Jag tycker att det är så fint att Hermione bryr sig om Hagrid så mycket. Att bara tanken av att Umbridge skulle hitta fel och förstöra honom gör henne förtvivlad. Usch, den tanten är rent ut sagt en häxa… vilket är ironiskt… haha!

“Åh, de e inget, lite arbetsskador från uppdraget bara”, sa Hagrid överslätande

Ja, eller så är det från den mysiga överraskningen Hagrid har

Sörplande ur de hinkstora kopparna fortsatte vi att försöka övertala honom, men det var stört omöjligt.

Hagrid kan vara lika envis som han är stor ibland alltså… jag blir nästan frustrerad åt Hermione och Miriam som bara försöker hjälpa honom. Kan han inte bara förstå och ge med sig!? AHHH, frustrationen är ett faktum. Haha.

Den natten drömde jag en av mina så kallade argdrömmar.

Det är om något verkar ju lite intressant, och jag hoppas att vi får veta mer om dessa drömmar som verkar ha varit återkommande i hennes liv. Innan kraften också? – Jag antar det från texten och kan inte låta bli men undra om det inte alltid funnits något uns av magisk kraft i henne…

Nu var det Umbridge som var måltavlan. Hon låg i sjön, kämpande för att hålla sig över ytan och viftande med de knubbiga armarna mot mig,

Jag trodde först att detta var verkligt, men insåg att det tillhörde hennes drömmar… jag blev såå besviken. Jag tänkte att äntligen blev de av med paddan för gott. Fast sedan fick jag genast skuldkänslor för att ha tänkt så mörkt, så jag blev lite lättad att det bara var en dröm…

Med lakanet krampaktigt svept om mig smög jag fram till fönstret och såg ut över Svartsjön som lyckligtvis redan var täckt av ett tjockt lager med is.

Ändå fint att Miriam är så sympatisk att hon vaknar förfärad av vad hon ’gjort’ även om det var i drömmarnas land. En ganska stor kontrast mot Umbridge fasansfulla karaktär.

Det är hennes idéer om halvblod ...rasistiska satmara!”

Jag vet inte varför men det är något så befriande med när Hermione blir rasande. För hon lyckas alltid slå huvudet rätt på spiken…


Och längst ner i hålan, i det gudsförgätna trolldryckskontoret dit inget dagsljus
nådde, saknades pyntet helt.

Det är något så tragiskt över denna meningen. Som att liksom all glädje bara dör där mitt i ensamheten. Julglädjen existerar inte, den liksom dör vid tröskeln och skuggan är ständigt vilande över platsen. Huja, det är inget jag önskar någon… inte den ensamheten och deprimerande tillvaron. Hoppas att han ändå, även om pyntet inte finns där känner annorlunda denna julen…

“Jag kan inte precis påstå att det är något trevligt tidsfördriv, men hon ger mig onekligen värdefull information.”

Ibland har jag tänkt att Snape kanske är bra på att dra information ur sådana som Umbridge för att han har så lätt att läsa av folks tankar. Han vet hur han ska vira de runt sitt finger och få de att spilla alla mörka hemligheter. Jag menar han lyckades ju ändå få Voldemort att tro att han var den mest lojala tjänare…

“Föremålets syfte ...”, upprepade han och såg med ens tankfull ut. Sedan mörknade han: “Du måste ta dig i akt, Miriam. Låt henne inte få ögonen på dig igen. Det är inga oskyldiga elixir hon är ute efter, ska du veta. Inget som bådar gott ...”

Usch, jag kände en ilning nerför hela ryggraden. Jag undrar verkligen var det är för obehagliga trolldrycker som hon vill att han ska göra… hon jobbar på en skola! Ah, alltså världen där är bra sjuk just nu. Sedermera undrar jag exakt vad Snape tänker när han får höra det där med föremålets syfte och varför han väljer att fortsätta meningen som han gör… vad vet han som inte vi vet?

“Du vet mycket väl”, sa jag tyst, “att jag helst skulle experimentera med kraften tillsammans med dig.”

Det hade varit så mysigt om de återtog mötena där de ’experimenterade’ med kraften tillsammans… sedan kan man ju undra hur mycket som hade blivit gjort
Skämt åsido, tror jag att Snape besitter en större kunskap om hur det skulle kunna te sig än Harry.

“Sannolikt inte”, klippte han av, men såg sedan upp på mig: “Men det skulle kunna vara värt ett försök. Så, vad säger du?”

Näää, nu blev det ju jättespännande! Du kan inte lämna mig såhär hängandes, jag kommer ju inte kunna tänka på något annat förrän du uppdaterar igen… =O

Fantastiskt bra kapitel som vanligt, otroligt spännande och jag vet liksom inte riktigt vad jag ska känna eller tänka för slutet lämnade mig helt klart i tankar om både det ena och det andra… Denna historia är verkligen intressant på riktigt, och jag älskar alla karaktärer, och miljöbeskrivningar så mycket. Som sagt, jag kan inte bärga mig för nästa uppdatering!

Bra dag idag! Först ridning och nu underbar läsning! Super bra som vanligt!

Underbart kapitel som vanligt! Hehe! Gillar hur du skriver att Miriam har sina argdrömmar. Du beskrev stunden med Umbridge bra! Hon förtjänade det.
Gillar hur Hermione kommer med öknamn om Umbridge.

Slutet på kapitlet var bra. Undrar vad de ska hitta på.

Angående det jag skrev i spoilern: Jag längtar så mycket!