[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Jag vet inte vad jag vill! Eller jo, men det är helt sjukt så jag tänker inte erkänna det”, utbrast Natsume och sneglade ner mot armarna som fäst sig runt midjan på honom. ”Grejen är att jag inte vill lämna dig ensam, utifall att Kotaro kommer tillbaka..men samtidigt vill jag inte vara i vägen..så jag tänkte typ gå och lägga mig i en snödriva och se till att han inte kommer tillbaka och gör dig illa”, förklarade han sedan tyst och stirrade blankt ut genom den öppna dörren. ”Det är vad jag vill göra tills vidare, okej?”
Det lät säkert helt absurt, men det var ju faktiskt sanningen. Natsume ville inte lämna Hideo fullständigt ensam. Däremot ville han inte heller vara en börda, så vad var egentligen det bästa alternativet? Jo, att gå och lägga sig i en snödriva och hålla vakt.

"Men du är inte i vägen! Natsume, jag vill ha dig här, hur förstår du inte det?' Frågar Hideo medan armarna faller på sidorna och blicken glider ner mot sina fötter. Den andre är riktigt omtänksam, som tänker på vad tjugoåringen skulle må bäst av, men ibland gör det honom irriterad. Han vill ha honom där, nära, och inte ensam. "Om det är det du vill, okej." Hideo tänker inte stå i vägen, även om han vill. Axlarna sjunker och han vänder på klacken. Varför ens försöka om nittonåringen bestämt sig? "Bara.. se till att stänga dörren."

Fast enligt Natsume själv så var han ivägen, både för Hideo och hans känslor. Men det verkade ju inte heller som om den andre ville att han skulle gå, då han var mer än angelägen att hålla nittonårongen kvar inomhus.
”Nej, om jag ändå inte är ivägen så kan jag väl lika gärna stanna”, mumlade han och drog igen dörren, då den vinande vinden var allt annat än förlåtande. Han hade redan börjat hacka tänder och darrandet hade förvärrats en hel del. Varför var kyla tvunget att vara så jävla påträngande? Det var irriterande och inte heller bekvämt.

Bra, Hideo hade ändå tänkt springa efter den yngre om han bestämt sig för att inte följa hans exempel och stanna kvar. Jepp, men nu stanna ju Natsume faktiskt, vilket sparade mycket på hans krafter.
"Tack," viskar han med ett blygt litet leende över läpparna, och sätter på tevatten. "Tänk inte så om dig själv, du har fått mig att må mycket bättre de här tolv timmarna, så du är långt ifrån en börda, förstått?"

”Ska jag vara helt ärlig så kommer jag nog aldrig förstå det. Du ser på mig i ett helt nytt ljus, som jag verkligen inte är van att bli sedd i”, förklarade Natsume tyst och satte sig ner på golvet i hallen, återigen med ögonen fösta på dörren. Om Kotaro inte haft en nyckel så hade de kunnat låsa dörren och så hade det varit bra så. Nu när han däremot hade det, var nittonårongen alldeles för orolig för att lyckas få någon ro.
”Är det okej om jag sover i hallen? Vill inte att den där äckliga saken ska komma tillbaka och slå dig över ditt friska öga.”

Det där kan Hideo om någon känna igen sig i, framför allt nu när det kommer till Natsume. Bröderna ser honom på samma sätt som hans vänner, medan Kotaro ser honom på samma sätt som männen han sålt sig till. Nittonåringen däremot.. Han ser honom för den han är idag, och inte den han var under tonåren, och det är väldigt härligt att veta det.
"Du får vänja dig.. du har inte blivit sedd på hela två år." Påpekar han i låg, lugn ton innan han sätter sig på huk framför den längre och räcker fram en tekopp. "Men.." Han biter sig i kinden, hindrar sig själv från att prata. Det är nog för mycket att fråga om de kan sova tillsammans, i samma bädd. Även om nu Hideos undermedvetna praktiskt taget klängt sig fast vid den andre som den söta lilla koala han är. "Det behöver du inte göra. Sov på en madrass, Kotaro är inte så läskig."

Det behövdes visst. Allt Natsume behövde göra för att stärka den slutsatsen, var att slänga en blick på Hideos öga som var alldeles svullet. Personer som gjorde så mot sina partners var defintivt läskiga, och inte bara det! De gick emot alla naturens lagar. Varför vara med någon som man inte älskade? Varför låta allting hänga kvar i en liten, tunn tråd? I längden tjänade det ingenting till. Lustigt hur snabbt nittonåringen börjat greppa allt det där - om hur männsikor var och tänkte och sådär. Han var riktigt stolt över sig själv faktiskt.
”Men jag vill sova här..kan ju dra ut madrassen hit om det skulle vara så?” Föreslog Natsume och kupade ovant händerna runt koppen, samtidigt som naglarna skrapade löst i keramiken. Det var väl helt enkelt så han var, envis och jobbig. ”Om du inte vill sova ensam får du gärna släpa ut din madrass också, det spelar ingen roll för mig.”

Jaha, så det är så det ska vara.. om du inte vill sova ensam, du, du, du. Nu är det ju så att Hideo inte heller vill vara en börda, vilket är vad Natsume får honom att verka som. Om den yngre inte vill sova tillsammans med honom så behöver han helt enkelt inte det. Med en djup suck nickar tjugoåringen, och tar med sig sin kopp till vardagsrummet. Där börjar han dra ut den bäddade madrassen ut i hallen, och släpper sen med en ljudlös duns.
"Så, se till att sova på den istället för golvet." Påminner han och tassar tillbaka in i soffan där han drar upp Eiji och sin detaljerade tekopp.

”Det är ju inte precis som om jag tänker sova nu”, svarade Natsume och himlade med ögonen. Försiktigt tog han ett litet skutt över madrassen och skyndade efter Hideo ut i vardagsrummet. Vad skulle vara att sätta sig för nära? Vad skulle vara för långt ifrån? Med tveksamma ögon satte han sig ner någon halvmeter ifrån den äldre och höll koppen upp mot kinden. Gud vad varmt och skönt, betydligt bättre än blåst och snö.
”Har du missat din föreläsning nu?” Undrade han trevande och betraktade den andre diskret - försökte se om det fanns någon irritation hos honom eller inte. Hade det varit Natsume som tog hand om någon random person, så hade han troligen varit bra mycket mer irriterad.

Föreläsningen.. Jo, den måste han ja missat vid det här laget. En viktig föreläsning som bara hålls en gång varje år, men kanske någon klasskamrat noterar hans frånvaro och varit bussig nog att filma.. förhoppningsvis.
"Ja, men det är okej. Vill än Så inte gå ut med den här." Försäkrar Hideo och pekar upp mot den stora blåtiran, usch. Vad kommer hans bröder säga om det? De har länge avskytt Kotaro och nu skulle de väl definitivt ta dö på honom om de får reda på sanningen. Tänk att Kotaro varit en så snäll och hygglig kille förr i tiden.. saker och ting förändras verkligen. "Vill hellre vara hos dig, ärligt talat."