PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Åh, lilla Max”, skrockade Zhìyuan och lade armarna i kors. Återigen fann de mörka ögonen sin väg mot den jämnåriges gröna, där de osäkert fäste sig. Nu hade han en såndär obehaglig lust att skratta igen, men det var verkligen inte ett bra tillfälle att göra just det. Det var uppenbart att Max var allt annat än komfortabel med situationen, även om han var ganska bra på att dölja det.
”Det finns någonting som heter stormhattselixir, det smakar skit men är jävligt effektivt”, förklarade sjuttonåringen och började samla ihop sina grejer. Nej, han kunde inte sitta lugnt med någon som var smått rädd för honom - det gick bara inte.
”Du har uppenbarligen samma fördomar som resten av världen, så..”, fortsatte Zhìyuan och torkade ilsket bort några tårar som trängt sig fram. ”Tyck så då, kan inte direkt säga någonting som ändrar din åsikt.”

Fördomar. Ja, det kanske var så det var. Trots att han innerligt hade hoppats att han var annorlunda. Han försökte ju i alla fall förstå. Hur otillräcklig gick det egentligen att vara?
"Jag...jag menade att det måste ju finnas något sätt att få tag på elixiret efter att vi slutat skolan", svarade han försiktigt. Skamset. 'Samma fördomar som resten av världen'. Varför hade dem orden gjort så ont? Varför ville Max helt plötsligt vara så speciell. Inte vara en i mängden. Det var ju liksom allt han ville resten av tiden. Var det bara för Zhìyuan han ville vara speciell? Så kunde det mycket väl vara.
Max gjorde sig redo för att resa sig han med. Inte en chans att han skulle låta den andre sticka iväg. Han fick ju respektera om slytherineleven inte ville ha honom i närheten mer. Men de kunde ju inte skiljas åt sådär, med tårar sipprandes nedför kinderna.

Med tårarna slingrade nerför de bleka kinderna, stannade Zhìyuan till och vände sig mot Max. Var han arg? Ja. Besviken? Ja. Förvirrad och dum? Ja. Sjuttonåringen visste inte riktigt bart han skulle ta vägen. Egentligen ville han verkligen sjunka ner genom golvet och försvinna - en evig dröm - men det var som sagt inte möjligt. Istället virade han armarna om överkroppen och stod och blängde på Max genom de där smala, elaka ögonen. Den här gången menade han faktiskt att se lite bitter ut, till skillnad från många andra gånger innan.
”Jovisst, men jag suger på trolldryckskonst och ingredienserna är svindyra och mina föräldrar vill slänga ut mig..och ingen vill ha mig”, snyftade Zhìyuan, vars gråtande defintivt hade blossat upp igen. Det måste ha sett lustigt ut, då han var så pass lång, med de skarpa dragen och rosa hårspännena. Med andra ord så passade det inte riktigt ihop.
”Du tycker säkert att jag är äcklig och frånstötande nu också, vilket betyder att jag återigen bara har min vän väggen därhemma.” Dramatisk? Jajamensan.

Var Max anledningen till alla de jobbiga känslorna som verkat blossa upp inom den jämnårige? Ja, med största sannolikhet. Hur skulle han städa upp efter det här felsteget? Usch då. Han borde ha varit försiktig. Ännu försiktigare. Det klart allt det där var känsligt och ughhh.
Nu ville han bara ge den andre en stor tröstande kram men det stod ett bord i vägen och tusen osynliga murar.
"Zhìyuan...", försökte Max trevande. "Jag vill ha dig ändå". Okej, fy fy fy. Förbjudet. Väldigt förbjudet. Omformulera. Snälla rara Max.
"Alltså, jag ser dig inte så. Jag ser dig som samma person som jag pratade med igår. Bara lite mindre mystisk. Och så tycker jag att det är sorgligt att du måste lida. Lämna mig inte för din himla vägg", fortsatte han och försökte möta den jämnåriges blängande ögon.

Under några långa, obehagligt långa, sekunder stod Zhìyuan och blängde stint på Max. Underläppen darrade svagt och det kändes som om han skulle brista ut i gråt igen vilken sekund som helst. Men sedan sa den jämnårige någonting som fick sjuttonåringen att stelna till. Jag vill ha dig ändå. Orden ekade i huvudet på honom, slog i väggarna och studsade omkring. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Även om den andre genast försökte reparera skadan efter att han yttrat den meningen, så var det redan försent. För innebörden av de där små orden hade redan borrat in sig i huvudet på Zhìyuan, som ännu en gång torkade bort tårarna från kinderna.
”Men jag gillar min vägg”, mumlade han och sneglade ner på sina fötter. ”Däremot är du ett helt klart bättre val”, fortsatte sjuttonåringen ännu tystare och vände upp blicken mot Max igen. Vad fan var det här? Det fick verkligen inte ihop för slytherineleven. Inte alls.

De där blickarna var obehagliga. Ruskigt obehagliga. Men nej, han skulle inte vika av. Nej, var inte så feg. Håll kvar blicken. Håll kvar. Seså.
Max ord hade helt klart skapat kaos inuti den jämnåriges huvud. Är det så fruktansvärt svårt att bara hålla munnen stängd? Inte säga allt som tänks? Ja. Det verkade som så. I vanliga fall var det ju inga problem. Inte alls. Då var det typ tvärtom. Herregud, säg åtminstone någonting. Men nu var det det där med Zhìyuan. Det där som speciella som Max hade väldigt väldigt svårt att ta in, acceptera och förstå. Det där speciella som var så annorlunda och nytt. Hmm.
Deras små diskussioner... Nu stod de alltså och pratade om hurvida Max eller en vägg kvalificerade bäst som vän. Vilket väl i o försig inte var en helt orimlig frågeställning med tanke på att den grönögde för det mesta gjorde ungefär lika mycket väsen som just en vägg. Men ändå. Lite udda.
"Vad bra...", svarade han tyst. "Ibland försöker man bli av med människor runt en för att de inte ska lämna en själv först. Gör inte så. Lämna inte mig bara för att då tror att du vet vad jag känner. Jag stannar. Svans eller inte".

Okej, samla dig själv Zhìyuan. Du kan inte stå och gråta mitt i den stora salen hela dagen. Eller, du kan om du nu absolut vill, men det kommer inte direkt att leda till någonting. Sjuttonåringen tog ett djupt andetag och slöt ögonlocken i några sekunder, innan han tog ett steg upp på bänken, därefter upp på bordet och sedan ner på bänken på motsatt sida av bordet. Om professor McGonagall sett honom göra något så förskräckligt mot sittplatserna och bordet, hade hon med största sannolikhet fått spel. Men då ingen började gorma och gräla på honom, tog han förgivet att ingen lärare lagt märke till hans lilla regelbrytande fasoner.
”Jag tror inte att jag vet vad du känner, jag vet”, påpekade Zhìyuan och stannade till mitt framför näsan på Max. ”Men jag har bestämt mig för att försöka sprida ett lite bättre rykte över mitt pälsproblem. Så om jag är din försökskanin när det kommer till bakningen, så får du vara min försökskanin när det kommer till det här”, sade sjuttonåringen och lade en hand på den jämnåriges hjässa, för att därefter rufsa igenom de kastanjebruna lockarna. ”Du har inget val.”

Ögonen spärrades återigen upp när den jämnårige bokstavligen klev över bordet. Och Max som hatade uppmärksamhet. Inte alltför bekväm situation.
Det var väl ändå lite mer riskfyllt att vara testperson för en varulv än någon som skulle prova nya bakrecept? Visserligen gick det ju att hälla i gift och så men det hade han verkligen inga planer på att göra. Om han blev biten av Zhìyuan då kunde han ju dö, Eller bli en varulv och inget av det kändes sådär fruktansvärt lockande om han skulle vara ärlig. Trustissues. Minst sagt. Ett perfekt tillfälle att öva. Om den andre säger att det är lugnt så är det det. Så sluta vara en mes. Snälla.
"Okej", svarade Max försiktigt. Jösses. En vän. En potentiell bästa vän. Och varulv. Återigen bevisade livet att det sällan gjorde som förväntat. Att saker och ting kunde ta väldigt oväntade vägar.

”Åh, hur många gånger ska jag behöva upprepa det här..nej, jag kommer inte att typ bita dig eller något annat dumt”, knorrade Zhìyuan och rättade till axelbandsväskan som hängde över axeln på honom, full med böcker och fjäderpennor med mera. ”Sluta vara så feg, Max. Jag tror att det här kan vara bra för dig till och med. Efter branden och allt det där..en ny start, okej?” Fortsatte han aningen mer försiktigt och pressade fram ett litet leende. Nej, sjuttonåringen kunde inte läsa tankar, men han kunde tyda den jämnåriges ansiktsuttryck hyfsat bra. Och vad han själv uppfattade, så såg den andre lätt förskräckt ut. Kanske för att han ljög för Zhìyuan och inte alls ville vara dennes vän? Äsch, sluta koka ihop en massa dumma teorier. Han hade ju sagt flera gånger att det inte spelade någon roll att slutherineleven var en varulv, eller hur? Så schas med alla dumma tankar. Men samtidigt..vem kunde vara helt bekväm med en situation som denna? För den längre av dem spelade ju ingen roll, då han inte utsattes för någon fara..men för Max? Urk, allting var så förvirrat och komplicerat.

Var det så uppenbart? Äh, bli inte förvånad. Du ser konstant rädd ut. Du är konstant rädd. Klart den andre förstod det. Men han var faktiskt inte så rädd. Lite, absolut. Men inte sådär förskräckt som han kunde bli. Med tanke på att han stod upp, på hyfsat stadiga ben visade ju faktiskt att han var betydligt stabilare än...tja, vid en väldigt massa andra tillfällen.
Men tänderna fortfarande löst nergrävda i läppen, nickade han som svar. Hängde försiktigt tygpåsen, innehållande ca allt, över ena axeln.
"Ska vi gå?", frågade han försiktigt. Jo, det började nog bli hög tid att röra sig mot lektionen. I alla fall om en hette Max och var livrädd för allt. T.ex. att komma sent.