Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Kapitel 40 - Albus

Under eftermiddagen satt Albus i sin säng i djupa tankar. Han hade fortfarande inte berättat om Max, men försökte överväga det.
Plötsligt hoppade han till av ett ljud han inte var van vid att höra.
"VAD ÄR DET DU SÄGER?!" hörde han sin pappa vråla.
"Lugna dig, Harry", sa hans mamma därefter.
Nog var han van vid att hans pappa kunde ha svårt att hålla humöret uppe, men aldrig i sitt liv hade han hört honom så högljudd. Han kurade ihop sig och svalde hårt.

Rösterna hade dämpat sig. Han kunde höra fotsteg i trappan som närmade sig hans rum. Dörren öppnades långsamt av Ginny som stack in huvudet.
"Albus. Kan du komma ner en stund?" sa hon lugnt, med ansträngd röst.
Albus reste sig upp och följde med henne ner till köket. Vid köksbordet satt hans pappa, och vid köksbänken stod Lily och tittade förvirrat åt alla håll. Ginny gav ett tecken på att Albus skulle sätta sig vid bordet, så han satte sig mittemot Harry.
"Vad försegår?" sa Albus?
"Jag skulle fråga dig desamma", sa Harry. "Det är minsann nånting du inte har berättat för oss."
Nu slog det till honom. De visste. Albus blängde ilsket på sin syster som han förstod hade skvallrat.
"Titta inte på Lily sådär!" snäste Harry. "Vi fick ett brev. Från Draco. Som han antydde det så är det nämligen något du inte har berättat för oss som du borde. Och då berättade Lily att Max väntar barn. Ditt barn. Så nu vill vi kolla med dig om det som Lily säger stämmer?"
Albus öppnade munnen, men inga ord kom ut.
"Hur länge har det pågått?" frågade Ginny lugnt, som verkade läsa av hans ansiktsuttryck.
"En månad", sa Albus tyst.
"Hur s- En månad?!" sa Harry chockerat. "Varför har du inte sagt något?"
Albus tittade ner utan respons.
"Svara mig!" röt Harry och dunkade knytnäven i bordet, vilket fick alla att hoppa till. "Varför har du inte sagt något?!"
"Därför att jag inte ville diskutera det här med er!" sa Albus högljutt och lämnade köket efter att ha rivit ner stolen han satt på.

Han gick raka vägen tillbaka till sitt rum med raskt tempo, i förhoppning av att slippa se sin familj för resten av dagen.
Draco hade skrivit till dem. Draco visste och det fanns bara ett möjligt skäl till det. Scorpius. Scorpius hade berättat. Albus som litade på honom. Allt det här var Scorpius fel.

Men det jobbiga var ännu inte över. Så fort han hade smällt igen dörren till sitt rum kom Harry in, efter att Albus hade satt sig på sängen.
"Du", sa han lugnt. "Förlåt att jag tog i så hårt. Det är bara det att-"
"Pappa, kan vi snälla ta det här imorgon?" avbröt Albus.
"Albus, du inser väl att det här inte kommer funka?"
"Nähe, men då för jag väl göra det bästa av det", envisades Albus.
"Du kan glömma tanken att behålla barnet!"
"Försent! Vi har redan bestämt oss."
"Har ni ens tänkt igenom det här ordentligt?"
"Vi jobbar på det!"
"Du är femton år, Albus. Femton!"
"Sexton när barnet kommer."
"Hur hade du tänkt göra med skolan då?"
"I värsta fall kan jag hoppa av."
"Och hur ska du då kunna försörja ditt barn? Och var i helskotta ska ni bo? Hur hade du tänkt lyckas med det här?"
Där fick Albus nog. Han reste sig ilsket upp och kollade sin pappa upp i ögonen.
"En sak är säker och det är att jag kommer bli en bättre pappa än vad du nånsin har varit för mig!"
"Och hur ska du lyckas med det när du knappt har dugit som son?"
Det tog en stund för Albus att ta in vad han precis hade fått höra. En liknande sak hade han hört förr och det trodde han skulle bli sista gången.
"Jag visste det", sa han.
Harry skakade på huvudet.
"Jag menade inte så."
"Du är helt otrolig", sa Albus som fick kämpa emot sina tårar.
"Förlåt."
"Ut härifrån."
"Albus, jag-"
"Ut härifrån sa jag!" sa Albus som inte kunde hålla sig längre. "UT FÖR I HELVETE!!!"
Han knuffade ut sin pappa genom dörren och smällde igen den. Därefter lade han sig ihopkurad i sin säng. Tårarna bara rann och rann. Både för det Harry precis hade sagt, och även de negativa tankar han gav honom om barnet.

Dörren öppnades återigen. Albus suckade.
"Jag sa åt dig att lämna mig ifred!"
"Det är jag", hörde han sin brors röst innan han stängde dörren efter sig.
Albus vred huvudet bakåt.
"Åh. Hej James", sa Albus och torkade sina tårar, och vände tillbaka huvudet igen.
"Jag hörde alltihop", sa James lugnt. "Både från köket och härifrån."
"Säg det bara. Pappa har rätt. Misslyckad som jag är kommer allt gå åt helvete."
"Vet du vad?" sa James och lade sig bredvid honom. "Där har du helt fel. Jag tror precis tvärtom."
"Va?" sa Albus och vred huvudet bakåt igen.
"Du kommer klara det. Du kanske har råkat ut för lite dumheter här och där, men det är det som är grejen. Du lär dig av dina misstag, och kan därför hindra ditt barn från att göra desamma."
Albus log av lättnaden och vände huvudet tillbaka igen.
"Man kan ju alltid hoppas."
"Och med Max som morsa kommer ni klara et suveränt. Hon är väldigt bra på att ta ansvar hon."
"Glöm inte bort vem du snackar med", sa Albus och vred sig så han låg vänd mot sin bror.
"Sant. Jag slår även vad om att du kommer bli en cool farsa. Fast jag kommer bli en ännu coolare farbror."
"Dröm vidare", flinade Albus och knuffade till honom.
"Hu blir det med Scorpius då?"
Albus blev tyst en stund och lade sig på rygg. Just nu var han inte säker.
"Jag vet inte."
"Ni är fortfarande tillsammans va?" frågade James bekymrat.
"Jadå", svarade Albus och tänkte på honom.
Han älskade Scorpius oerhört, men tanken på vad han just hade orsakat gjorde honom både ledsen och besviken.

Okej, jag bara älskar denna fanfic. Jag kan inte beskriva hur mycket, men jag kan säga det här: När jag såg att den uppdateras så nästan skrek jag: "Yes yes yeeeeees!!!"
Det känns som att Harry är femton igen, då fick han ju massa utbrott haha Undrar vad Albus ska säga till Scorpius?

Du beskriver Harry Potter från CC på pricken!

Men jag gillar James mycket, han är cool!

Ginnys reaktion verkar lovande. Hon blir nog ett starkt stöd för Albus

Måste återigen påminna er om hur tacksam jag är över att ni gillar denna ff och tar er tid till att läsa den. Betyder massor!! ♥
_____________________________________________

Kapitel 41 - Scorpius

Scorpius hade inte hört något från Albus sedan juldagen. Han var fortfarande besviken över att hans pappa skrev det där brevet. Det fick honom att rädda sig ur situationen genom att skriva till Albus och förklara allt, och även fråga om han fortfarande ville fira nyår ihop. Men Albus hade inte svarat.

Tillslut kom skolstarten. Scorpius hade klivit på tåget för att desperat leta upp Albus. Han kollade igenom varje kupé, en efter en, tills han fann honom. Han satt helt ensam med blicken mot golvet.
"Där är du ju", sa Scorpius och drog igen kupédörren. "Jag letade efter dig."
Albus gav ingen respons.
"Albus?" sa Scorpius i försök att få ögonkontakt. "Hur är det?"
Albus tittade upp på honom.
"Jag skulle berätta", sa han och reste sig upp. "Men de visste redan."
Scorpius skulle just öppna munnen för att svara innan han kände hur Albus knytnävar slog till hans bröstkorg.
"Förrädare! Jag litade på dig!" sa han och slog till honom igen. Scorpius försökte få honom att sluta men det gick inte. "Fan ta dig, Scorpius! Du har förstört för både mig och min familj."
"Albus-" började Scorpius som nu stod pressad mot dörren innan Albus slog till honom igen.
"Är du nöjd nu?!" Han skulle just slå till honom en gång till men den här gången tog Scorpius tag i hans armar.
"Albus, sluta!" sa han och höll fast honom. "Slår du mig en gång till så tänker jag lämna dig för gott, och då får du klara det här själv."
Albus suckade och sänkte sina knytnävar.
"Förlåt", sa han och satte sig igen. "Allt blev bara så fel."
Scorpius satte sig mittemot honom.
"Det är jag som borde be om ursäkt", sa han. "Pappa såg rakt igenom mig att något inte var som det ska. Så jag kunde inte hålla mig tillslut. Men jag försökte hejda honom från att skriva det där brevet."
"Min pappa blev helt sinnessjuk. Mamma gjorde ingenting. Lily kunde jag inte ens se på eftersom det var hon som berättade. Den enda i familjen jag har vid min sida är James, men det hindrade ju inte nyårsafton att gå åt helvete."
"Fick inte du mitt brev?"
"Va?" sa Albus och tittade upp.
"Jag skrev till dig. Förklarade situationen och frågade dig om nyår, men du svarade inte."
"Jaha", sa Albus och tittade ner. "Alltså... brevet kom efter att jag och pappa hade grälat. Och helt ärligt talat... så var jag besviken på dig. Så jag öppnade det aldrig."
"Men du är inte arg på mig längre va?" ville Scorpius klargöra. "Det var absolut inte meningen att det skulle bli såhär."
Albus gick och satte sig bredvid och kramade om honom hårt från sidan.
"Jag vill bara att vi ska få det här att funka", sa han.
"Vi fixar det här", sa Scorpius och kramade tillbaka. "Vi behöver bara prata med Max och hitta en bra lösning."
Albus vred sitt huvud tills deras pannor lutade mot varandra.
"Jag älskar dig, Scorpius", viskade han.
"Och jag dig", sa Scorpius.

De spenderade resten av resan till att prata lite positivt om framtiden, hur det skulle se ut när de flyttar ihop och Albus barn är lite äldre.

* * * * *

De hade just anlänt till Hogwarts, men innan de kunde äta middag med de andra eleverna var de tvungna att gå till biblioteket för att lämna tillbaka böckerna som Scorpius hade lånat.
På vägen uppför trapporna fann de Max som satt ihopkurad på ett av trappstegen.
"Max?" sa Albus och satte sig bredvid henne. "Max, hur är det?"
Scorpius hukade sig ner framför Max.
"De har bannlyst mig", sa hon.
"Va?!" sa pojkarna i kör.
"Eftersom jag fyllde sjutton igår så är jag inte deras ansvar längre", förklarade Max. "De skickade hit alla mina saker ihop med ett brev."
"Shit", sa Albus.
"Hur är det för din del då? Berättade du?" frågade Max Albus.
"De fick reda på det. De tog det inte så bra, men det kvittar just nu. Max, du vet att både jag och Scorpius finns här. Vi löser det här tillsammans."
Scorpius hade under pratstunden suttit tyst och funderat.
"Jag har en idé", sa han, men tvekade sen då han var osäker ifall det var en bra idé eller inte. "Men då måste jag kolla med min pappa först."
"Vad var din idé?" frågade Albus nyfiket.
"Jo... eftersom du Max har blivit utkastad, och jag gissar att Albus inte har det så bra hemma just nu... Kanske skulle jag kunna fixa så ni får bo hos mig. Om pappa går med på det alltså! Då kan vi alla tre bo där tills vi flyttar hemifrån, och sen kan pappa kanske ta hand om barnet medan vi är här."
"Det låter helt fantastiskt!" sa Albus. "Eller hur, Max?"
"Ja. Jo. Tack för erbjudandet. Men... din pappa kommer isåfall inte behöva ta hand om ungen ensam. Jag ska hoppa av skolan."
Varför då?" frågade Albus.
"Varför inte? På något sätt måste jag ju försörja barnet. Plus att det finns ändå inget jobb inom trollkarlsvärlden som lockar mig. Jag kan gå en mugglarutbildning senare framöver. Finns skolor som inte kräver allt för höga betyg."
"Men som sagt, jag ska prata med pappa och se", påminde Scorpius.

Det uppstod en kort tystnad.
"På tal om barnet", sa Max och tog upp något ur sin ficka. "Predington tog med mig till st Mungos häromdagen, så jag fick göra mitt första ultraljud."
Scorpius flyttade sig och satte sig bakom Max då hon vecklade ut bilden hon höll i.
"Nämen", sa Albus med ett stort leende.
"Hen är redan lik sin far", sa Scorpius och klappade Albus på axeln.
"Så vacker", sa Albus.
"De frågade mig även om vi ville veta könet redan nu. Men jag sa att jag ville avvakta eftersom jag inte har frågat dig."
"Åh..." sa Albus. "Det har jag faktiskt inte tänkt på... Men jag tror nog jag vill bli överraskad."
Albus tog en titt på Max' mage.
"Kan du tänka att det ligger en person där i?" sa han fascinerat. "Jag har liksom inte tänkt så långt."
Max log och lyfte upp sin tröja. Albus lade handen där och kände försiktigt.
"Det märks att du har blivit större", sa han.
Max flinade.
"Känn du också, Scorpius", sa hon.
Scorpius tvekade en stund först, men sträckte sedan fram sin hand och lade den på magen. Det var tredje gången i sitt liv han fick äran att känna på en gravidmage, och kände därför igen den lilla bebisbulan.
"Vet ni vad jag tror?" sa Max. "Att vi kommer bli en riktig ballfamilj."

Bra som vanligt! Hoppas nu bara att Draco säger okej

Vänta... Borde det där------^ vara i en spoiler?

En riktigt cool ballfamilj! Draco är den coola Harry är losern och han kommer antagligen säga ja... annars... buuuuuuuuuuu

Härlig sista replik. Gillar Max mer och mer!

Same!

Jag må ha tidernas sämsta nätverk, mugglis må jävlas med mig, men det hindrar mig inte från att uppdatera nu när det börjar bli spännande!
_________________________________________

Kapitel 42 - Albus

Max hade ordnat en kopia på bilden från ultraljudet, så Albus skulle ha en egen bild att kolla på. Han gick alltid runt med den i fickan, och så fort något bekymrade honom tog han alltid upp bilden. Jag ska göra allt för dig, min ängel, tänkte han.

Han befann sig uppe i astronomitornet, en eftermiddag. Minnena från allt som hände i julas var nu tillbaka. Han hade nyss berättat allt för professor Predington, som de var överens om, men inte ens hennes stöd hjälpte.
Efter att ha fått se sitt barn skulle hans pappa inte våga säga emot om att behålla det. Men han var trots allt fortfarande rädd att han skulle misslyckas.

Han hade tagit med sig ciggpaketen och tändaren som han beslagtog från Max under förra terminen. Han hade ännu inte gjort sig av med dem, som han sa att han skulle. För det första var han osäker på hur han skulle göra sig av med allt. För det andra var han inte säker på om han ville göra sig av med det. Han hade hört från många att rökning kunde lugna ner en som lider av stress och ångest, så vid vissa tillfällen hade han försökt överväga att prova själv. Men han gjorde aldrig det. Det skulle han inte göra heller.
Han drog fram en kittel som brann om kvällarna, tände den med hjälp av tändaren. Därefter slängde han i alla cigarettpaket och lät dem brinna tills det inte fanns något spår av dem kvar. Sedan gick han fram mot staketet vid avsatsen och tittade rakt ner i marken. Han släppte ner tändaren därifrån och såg den falla tills han hörde ett brak. Tändaren hade gått sönder. Inte en levande varelse skulle ha en chans att överleva det fallet.

* * * * *

När han kom in i sovsalen var Scorpius den enda som var där. Som vanligt satt han i sängen och läste, och slog igen boken så fort han fick syn på Albus.
"Hej älskling", sa Albus och satte sig bredvid honom.
"Hej hjärtat", sa Scorpius och kysste honom.
Albus kysste tillbaka och lade handen på hans midja innan Scorpius drog ifrån sig.
"Har du varit vid en brand?" frågade han.
"Nej?" sa Albus förvirrat.
"Varför luktar du rök då?"
"Jag kan förklara senare", sa Albus och smekte hans kind. "Kan inte vi bara hångla lite nu?"
Scorpius nickade och återgick till vad de höll på med. Det fanns ingen bättre känsla än det här, tyckte Albus. När det kändes som att allt höll på att rasa isär, visste han att Scorpius alltid fanns där.

"Får jag fråga dig en sak?" sa Scorpius efter att de dragits ifrån.
"Vadå?" sa Albus.
"Hur insåg du att du var bi? Eller alltså, var det någon speciell kille du attraherades av?"
Albus blev tyst en stund medan han tänkte tillbaka.
"Alltså... det var ungefär likadant som för dig. Jag började ju tänka på saken efter att du kom ut för mig. Jag tittade på killarna som gick förbi, och fann några av dem sexuellt attraktiva. Så långt tänkte jag förstås inte i början eftersom jag fortfarande var ihop med Max. Men efter det så. Jag och sen råkade jag ju även se Jimmy naken när han klev ut ur duschen, och du hade rätt om honom. Jävlar vilken snygg överkropp han hade!"
"Albus-" började Scorpius men Albus fortsatte prata.
"Fast det var inte bara överkroppen. Han hade en väldigt stor-"
"Albus!" avbröt Scorpius.
"Förlåt, vad skulle du säga?"
"Er... Det var inte Jimmy jag såg utan tröja. Eller jag har sett det, men det var inte honom jag syftade på. Jag vet att jag sa det. Men... jag vågade inte berätta vem det egentligen var."
"Vem var det då?" sa Albus nyfiket.
"Det var du", sa Scorpius och blev röd i ansiktet.
"Tycker du jag har en snygg överkropp?"
"Vi har legat med varandra tre gånger och du frågar nu om jag tycker du har en snygg överkropp?" skrattade Scorpius.
"Vad vet jag? Du har ju inte sagt något förrän nu", påpekade Albus som också skrattade.
"Tycker du jag har snygg överkropp då?" frågade Scorpius.
Albus log och kysste hans kind.
"Varenda liten del av din kropp är snygg", sa han och satte sig i hans knä. "...och bara min."
Scorpius log och lade sin ena hand på hans kind medan den andra strök hans ena lår.
"Jag älskar dig", sa han.
"Jag älskar dig mer", sa Albus.
"Knappast."
"Jag älskar dig hela vägen till månen och tillbaka."
"Jag älskar dig hela vägen till pluto och tillbaka."
"Jag älskar dig hela vägen till pluto, några varv runt solen och sen tillbaka."
"Nä, nu får det räcka", sa Scorpius.
"Hah! Jag vann igen", sa Albus.
"Käften", sa Scorpius och kysste honom.