The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Stort tack till er allihopa! Ni fattar inte hur grymma ni är!

Okej, rätt ''splittrat'' kapitel. Men oroa er inte, ni ska få mer Jil... åh, jag menar ''The Lames''.


Kapitel 33
Dejter och förvirring
Mars 1977

’’Du tänker på det där med Remus bok.’’
Sirius suckade.
’’Nej, det gör jag inte.’’
’’Jo’’, konstaterade James.
’’Varför tror du det?’’
’’För att jag har pratat oavbrutet i en kvart och du har stirrat ner i marken och antagligen inte hört ett ord. Du behöver inte ljuga för mig, Tramptass. Jag vet att du blev upprörd.’’
’’Det är klart att jag blev upprörd.’’
’’Så prata med mig.’’
’’Vad finns det att prata om? Jag hade gärna spöat någon, men han vill inte att jag gör det, och han verkar själv inte ha något att säga om saken, så vad finns det egentligen att göra?’’
’’Okej, okej. Som du vill. Vi pratar inte om det.’’
De gick en bit i tystnad. De var på väg till James quidditchträning, som skulle börja klockan fem. Remus satt i sovsalen och pluggade, Lily var ute på promenad med Mary och Peter var spårlöst försvunnen.
’’Ska du och Lily ut imorgon?’’ frågade Sirius, som ville bryta tystnaden.
’’Mm. Du och Remus?’’ svarade James.
’’Jag vet inte’’, sa Sirius ärligt och ryckte på axlarna.
’’Du har inte frågat?’’
’’Jag har funderat lite på det. Borde jag fråga, eller är sånt en självklarhet nu? Att man går tillsammans? Han och jag skippade ju hela gå ut-biten och gick rätt in i ett förhållande. Det kanske var en dålig idé.’’
’’Gå ut-biten är till för att man ska lära känna varandra, vilket inte känns som en nödvändighet i ert fall.’’
Sirius ryckte på axlarna.
’’Du har en poäng. Antar jag.’’
’’Prata med honom om det!’’
’’Jag ska, jag ska’’, sa Sirius och viftade med handen. ’’ Är du redo för träningen?’’
’’Nu, Sirius’’, envisades James. ’’Prata med honom nu.’’
’’Nu, just i detta ögonblicket?’’
’’Precis i detta ögonblicket.’’
’’Okej, okej’’, sa Sirius och stannade upp. ’’Lycka till.’’
’’Tack och detsamma.’’
De skildes åt. James vandrade vidare mot Quidditchplanen medan Sirius styrde stegen mot sovsalen.

''Måntand?''
’’Mm…’’ hördes ett mumlande svar från Remus säng.
’’Lyssnar du?’’
’’Visst.’’
’’Jag åt en blå giraff till frukost, borde jag gjort det?’’
’’Jadå…’’ började Remus, men rynkade plötsligt på pannan och kollade upp från sin bok. ’’Vänta, vad sa du?’’
Sirius skrattade och slängde sig på mage över fotänden på Remus säng.
’’Jag ville bara kolla så att du lyssnade.’’
’’Du har nu min fulla uppmärksamhet.’’
Remus mötte Sirius blick och log. Det där leendet som smälte Sirius insida och fick den att börja koka i åttahundra grader. Med ens kom Sirius ihåg vad hans egentliga ärende var, och helt oförberedd på vad han skulle säga började han mumla;
’’Jag… vi… öh…’’
Varför var han så nervös över att bjuda ut sin egen pojkvän?
’’Vad är det?’’
’’…vill du typ… gå ut med mig?’’
Det lät konstigt.
Remus kollade på honom med ett höjt ögonbryn, och slog sedan igen sin bok.
’’Vad pratar du om?’’ frågade han medan han la undan den på sitt nattduksbord.
’’Alltså… ehm… Hogsmeade? Lördag…?’’ började Sirius trevande och satte sig upp på sängen.
’’Jag trodde vi var över bjuda-ut-varandra-fasen.’’
’’Jag vet, jag vet. Jag var bara osäker. James sa att jag skulle prata med dig om det.’’
’’Så du frågade James?’’
Sirius insåg med ens att han låtit det slippa ut att han faktiskt diskuterat det här med någon, kollade ner och rodnade. Han antog att Remus var irriterad. Irriterad över att Sirius gått till James och pratat om honom.
’’Förlåt, jag…’’
Men när han vände upp blicken igen möttes han av ett leende.
’’Du pratade faktiskt med James om det? Du är så jävla gullig.’’
’’Kalla mig inte gullig, Månis’’, sa Sirius och himlade med ögonen.
’’Men du är det.’’
’’Mm. Du med. Och…’’
Han hann inte säga mer, för Remus hade tystat honom med en kyss. Värmen var tillbaka nu. Den kittlande känslan. Deras läppar skildes åt, men Sirius tog snabbt initiativet till ännu en kyss, intensivare. Han kröp upp så att Remus fick luta sig bakåt mot väggen, och grenslade honom med sina händer redan på upptäcksfärd i Remus redan så rufsiga hår.
’’Jag har saknat dig, Månis.’’
’’Du var borta i en kvart…’’
’’Jag menar inte nu…’’ Hans kyssar vandrade ner mot Remus hals, och han blundade. ’’Jag menar senaste dagarna. Du har verkat så borta.’’
’’Det har varit mycket nu, bara.’’
Sirius pausade i några sekunder och kollade upp.
’’Är du okej?’’
’’Mm.’’
’’Lova?’’
’’Jag lovar. Nu, snälla, fortsätt.’’
Sirius log. Det glimtade till i hans ögon innan han placerade den mest perfekta kyssen på Remus kind och återgick.

’’Ooooch vi är på väg!’’ sa James exalterat när droskan började rulla. ’’Och du ser jättebra ut, förresten.’’
’’Tack’’, log Lily, som var klädd i en grå klänning, leggings och en jeansjacka. ’’Du med.’’
’’Remus klädval idag igen?’’
’’Faktiskt inte. Jag tyckte det var dags att jag började stå på egna ben i mitt klädväljande. Var är han, förresten?’’
’’De stannade på skolan. Remus var rätt trött, och de fick lite dåligt samvete över att lämna Peter ensam kvar igen.’’
’’Jaha. Jag förstår.’’
James vände sig mot slottet och betraktade det medan de försvann längre och längre bort. Lily iakttog honom. Hon förstod att alla tjejer föll för honom. Han hade verkligen utseendet. Men inte den där typiska ’’bad boy’’-looken som fick alla att svimma, inte som Sirius, nej, det här var något annat. Och det där håret – håret som Lily alltid stört sig på, för måste han alltid se ut som om han nyss stigit av en kvast? Det var ganska charmigt egentligen. Han hade inte kunnat få det välkammat om han så försökte. Det såg gulligt ut såhär.
’’Vad tänker du på, Evans?’’
Hon vaknade upp ur sina tankar och skakade på huvudet.
’’Inget. Du då?’’
’’Nä, inget.’’

Det var ganska varmt ute, trots att det bara var mitten på mars, och de tog god tid på sig att vandra runt längs med gatorna, diskutera quidditch och avnjuta varsin kopp med varmt te på en parkbänk.

’’Kenmare Kestrels, Lily!? Är du allvarlig? Hejar du på Kenmare Kestrels? Vad du än gör, säg inte det så att Sirius hör…’’
’’Åh snälla! De har absolut bästa stilen – och de vinner bara schysst och ärligt, till skillnad från Wimbourne Wasps!’’
’’Ursäkta mig, unga dam! Wimbourne Wasps vinner inte med fusk, de vinner med högst tillåten taktik…’’
’’Manipulation på hög nivå! Och dessutom –’’ Lily tystnade. Hennes blick hade fastnat på någonting bakom James. Hon såg bekymrad ut, och han vände sig om för att kolla vad det var som orsakat hennes reaktion.

Severus Snape släntrade fram med sin vanliga släpiga gångstil, helt ensam. Han hade trots det soliga vårvädret tjocka, svarta kläder på sig, och kragen var uppdragen till hakan. Han stannade ungefär tjugo meter ifrån dem och hade ögonen rakt fästa på Lily.
’’Gå’’, sa hon innan han hunnit säga något.
’’Lily…!’’
’’Gå, sa jag!’’
’’Jag måste få prata med dig!’’
Lily reste sig upp så hastigt att lite av teet i hennes kopp skvimpade upp på det svarta plastlocket.
’’Hör du dåligt?’’
Han såg ut som om hon kastat en lamslagningsbesvärjelse rätt i bröstet på honom. Han stapplade försiktigt bakåt några steg med ett aningen skrämt ansiktsuttryck.
’’F… förlåt, men Lily, snälla…’’
’’Jag är faktiskt här med någon!’’ snäste hon. ’’Och vi var mitt i ett samtal…’’
Snape kollade från James till Lily, och det såg ut som om någonting inom honom rasade totalt.
’’Du sa –’’ började han, och nu talade han så lågt han kunde men ändå så att hon kunde höra honom. ’’ – du sa att Potter var en arrogant knöl, en värdelös kackerlacka, en…’’
’’Stick härifrån, Severus!’’
Han stirrade vilt in i hennes ögon i några sekunder och vände snabbt på klacken. Den svarta manteln fladdrade runt hans axlar och han stormade iväg. Han försvann runt hörnet till en gränd en bit bort. Lily stod kvar och kollade på den fläck där han försvunnit. James iakttog henne. Hon stannade med ryggen vänd mot honom, och till sist reste han sig upp, gick fram till henne och lade en hand på hennes axel. Lily vände bort ansiktet.
’’Borde jag lyssnat på honom?’’ frågade hon med skakig röst. ’’Det kanske var viktigt.’’
’’Om det var viktigt så kommer han att fråga igen’’, sa James lugnt. ’’Är du okej, Evans?’’
’’Jag är okej. Och förresten, förlåt för…’’
’’Behöver du verkligen be om ursäkt?’’ suckade han. ’’Att jag var en arrogant knöl och en värdelös kackerlacka under väldigt många år är ingen hemlighet, eller hur? Kom nu, så tar vi något att käka.’’

Superbra! Jag älskar den sista biten, alltså hur den var skriven! Man kune verkligen förstå hur sårad Severus blev när han såg Lily och James tillsammans.


Haha!xD

OMG THE LAMES, THE LAMES, THE LAMES

HELT MEGAMUGGLISFANTASTISKT, BÄST, UNDERBART OCH ALLT SÅNT DÄR

Mina ord räcker inte till för att beskriva den här fanfictionens nivå av braighet.

Jippie gillar så mycket när Snape är med Han har en sådan karaktär eller vad man ska säga ♥
Hura hura för att Sirius har börjat äta blåa giraffer, och för att Remus är på!
’Jag åt en blå giraff till frukost."
"Jadå..." HAHA

Åhh, ett nytt kapittel!! ♥♥ Så underbart bra, som vanligt! Ditt sätt att skriva och formulera meningar är ju bara perfektion (haha, vet inte hur många gånger jag har skrivit det, men har inge bättre ord)

Suuuuperbraaaa!!♥♥

Meeeeeera

OMG VAD GÖLLIGT KAPITEL!!!!
LAMES OCH WOLFSTAR ♥♡♥♡♥♡♥♡♥♡

Älskar fortfarande namnet the Lames xD det är så bra xD

Och älskar den här ff:en!! Har sagt det förut och jag säger deg igen: du är BÄST! ♥

Och kul att få lite mer av Severus! Mer drama med honom, please!

Stort tack! ♥

Detta är ett sånt där kapitel som inte är speciellt relevant för händelseförloppet utan bara roligt att skriva

Kapitel 34
Eldwhisky och kärleksförklaringar
Mars 1977

Två veckor passerade och det började gå mot slutet av mars. Alla lärarna verkade ha kommit överens om att förpesta sina elevers liv till den grad det var möjligt genom att bygga läxberg efter läxberg på deras axlar, fast beslutna att få gjort att allting innan påsk. James och Lily hann inte med några dejter, men utbytte med blossande kinder några leenden varje lektion. Sirius och Remus hade svårt att få en stund ensamma, och om det hände så var det alltid under samma tidspress. De hann knappt ha en riktig konversation i fred, utan deras förhållande bestod för ögonblicket mest utav snabba kysstunder i tomma korridorer och oskyldigt handhållande under bordet.

’’Nu får det vara nog!’’ röt James plötsligt så högt att Remus ryckte till och välte ut sitt bläckhorn. Det var fredag kväll och de låg allihop på golvet i sovsalen och skrev på en uppgift de fått av McGonagall samma dag. ’’Det är helg! Jag vill inte plugga på en fredagskväll!’’
’’Så länge du inte har lust att sitta hela din födelsedag och plugga’’, suckade Remus. ’’Så har vi nog inget val.’’
James satte sig upp och kollade på honom som om det var hans fel att deras tid var så begränsad.
’’Jag måste skaffa en ny snabbcitatspenna’’, sa Sirius. ’’Det här tar för lång tid. Jag orkar inte. Jag vill hitta på någonting.’’ Han smällde ihop boken framför sig.
’’Hur stavas ’’exceptionellt’’?’’ mumlade Peter.
James lade armarna i kors.
’’E-X-C-E-P-T-I-O-N-E-L-L-T’’, bokstaverade han, och tillade sedan; ’’Jag är också rastlös.’’
’’Ursäkta, men vem i det här gänget är det egentligen som har störst behov av att rastas?’’ skämtade Sirius.
’’Åh, kom igen, Tramptass.’’
’’Vet ni vad’’, sa Remus plötsligt och kollade upp. ’’Jag är så trött på det här.’’
’’Där har vi gnistan.’’
Remus satte sig upp, skruvade på locket på sin bläckflaska, lade ihop sina anteckningar i en stor hög och med en snärt på trollstaven sköt han iväg den under sin säng.
’’Jag orkar inte gå någonstans, dock’’, sa han. ’’Kan vi stanna här?’’
’’Visst. Pete, ge mig flaskan under min säng, är du snäll’’, sa James. Peter nickade exalterat, kröp fram till James säng, drog fram flaskan med eldwhisky och slog sig ned i ringen mitt på golvet. ’’Härmed förbjuder jag mig själv och mina vänner från att ens kolla på några läxböcker under kommande tolv timmar.’’ Han skruvade av locket, tog en klunk och grimaserade innan han skickade vidare den.
’’Vänjer mig aldrig vid smaken.’’
’’Jo då. Eventuellt’’, sa Sirius, tog emot flaskan och drack lite ur den. ’’Den här är inte så god, dock. Vi kan nog hitta bättre.’’ Han skickade vidare den till James.
’’Var inte så kräsen, Tramptass.’’

Tjugo minuter senare hade konversationen spårat.

’’…och hon bara… Stick härifrån! Och jag sa ingenting, men det kändes som världens triumf, inte för att hon var upprörd såklart, men…’’
’’Gamle Snorgärsen fick så han teg!’’ sa Sirius, snurrade runt ett varv i rummet och tog ännu en klunk. ’’Härligt.’’
Han ställde ner flaskan igen och lade sig ner med huvudet i knät på Remus, som satt lutad mot Peters säng. Remus tog tag i flaskan, lät whiskyns brännande hetta fylla hans strupe och sa sedan, med aningen sluddrande röst;
’’Mm, James, kommer du ihåg när jag… varför kollar ni på mig så?’’
Remus hade inte sagt något på ett bra tag, men nu när han öppnade munnen riktades tre ögonpar mot honom direkt.
’’Säg det där igen’’, bad James.
’’Säg vadå? Vad menar du?’’
James, Sirius och Peter utbytte en blick med varandra och brast sedan i gapskratt.
’’Jag älskar när du är full!’’ sa Sirius, vrålande av skratt. ’’Fan, Månis. Ditt riktiga jag kommer fram.’’
’’Vad pratar ni om?’’
Hans fråga fick de tre andra vännerna att, om möjligt, kikna ännu mer i svår andnöd.
’’Din… dialekt!’’ sa James mellan attackerna.
’’Jag har ingen dialekt!’’ sa Remus förolämpat. ’’Sluta!’’
’’Du börjar alltid prata med walesisk accent när du har druckit. Och det är alltid lika roligt’’, sa Sirius.
’’Det gör jag inte –’’
’’Försök inte, Månis. Vi alla vet att det är sant. Och urgulligt’’, sa James.
’’Mm. Jag måste sluta dricka med er.’’
’’Förlåt. Jag uppfattade inte vad du sa. Ta det på engelska, är du snäll’’, skämtade Sirius, och vände sig sedan mot Peter och James. ’’Pratade han såhär när vi träffade honom? Det kan jag inte komma ihåg.’’
’’Han pratade värre’’, sa Peter.
’’Usch, det var förskräckligt’’, sa James dramatiskt.
’’Mobbning’’, sa Remus med en fejksnyftning.
’’Nu pratade han igen! Hörde ni vad han sa?’’
''Nej, gjorde du?''

Timmarna passerade och plötsligt var det efter midnatt. Marodörernas onykterhet hade, enligt vanlig rutin, övergått till det stadie då de låg utpumpade på golvet och hade djupa konversationer med saker de aldrig kunnat sätta ord på och säga högt utan alkohol i blodet.

’’Jag tror inte på sexualiteter.’’
’’Åh, kom igen, Tramptass.’’
’’Nej men, på riktigt! Isåfall kan man ju bara säga att alla är pansexuella. Du kan ju aldrig veta helt säkert, eller hur? Du kanske EGENTLIGEN hade blivit kär i en av samma eller motsatt kön året efter att du dör, eller så hade du EGENTLIGEN blivit kär i någon men ni träffades aldrig.’’
’’Åh hjälp’’, skrattade Remus.
’’Sen finns det säkert preferenser eller så. Vad man föredrar.’’
’’Jag är för full för att ha den här typen av konversationer’’, sluddrade Peter med ett trött leende. Han sträckte fram flaskan till Remus. ’’Mer?’’
Remus skakade på huvudet.
’’Jag vågar inte dricka mer. Vem vet vad jag börjar prata för accent härnäst?’’
’’Smart val’’, sa Sirius och skrattade. Remus log och strök honom över håret. Sirius slöt nöjt ögonen.
’’Du ser ut som en spinnande katt när du gör så där’’, flinade James åt honom och ryckte åt sig flaskan.
’’Passa dig för att kalla mig för katt igen!’’ sa Sirius menande, slog upp blicken och fäste argt blicken på honom.
’’Okej, okej. Jag ska inte göra om det misstaget. Någon som ska ha mer?’’
Alla skakade på huvudet och James drack upp de sista dropparna innan han lät den urdruckna flaskan landa på golvet. Han fastnade sedan med blicken på sina fötter och ett leende på läpparna.
’’Vad tänker du på, Jamie?’’ sa Sirius.
’’Evans, såklart’’, svarade James ärligt. ’’Gud, hon är toppen, är hon inte?’’
Sirius, Remus och Peter nickade instämmande. James fortsatte;
’’Shit, jag vet. Jag vet att jag bara är sjutton, och jag vet att hon och jag bara gått på två dejter, men jag tror att jag har hittat den rätta. Skratta ni.’’
’’Ingen skrattar åt dig, Tagghorn.’’
’’Jag vet att jag låter som en idiot, men jag räknar in henne i min framtid. Jag kan inte stå ut med tanken på att förlora henne, och hon är inte ens min än. Jag tänker vinna hennes hjärta om det så blir det sista jag gör. Ni förstår inte, det är inte bara en ’crush’, Merlin, nej, hon är allt. Inte bara en snygg tjej med härlig personlighet, hon är det vackraste jag sett, varenda kvadratmillimeter av det som är hon, luften hon andas, shit, jag skulle kyssa marken hon gick på om det var mitt enda sätt att få fysisk kontakt med henne, hon är perfekt. Ni vet hur hon sitter i klassrummet med håret uppsatt – alltid håret uppsatt – och så ibland så trillar det ur små testar av hår i nacken, och då och då så samlar hon upp det, tvinnar det runt sitt pekfinger och petar in det i håret igen, och wow, det är så perfekt, jag älskar det. Och fy fan vad löjlig jag låter.’’
’’Lite. Du blir så poetisk med alkohol i blodet’’, skrattade Remus.
’’Det är så, va?’’ log James. ’’Men ärligt talat. Jag har ju berättat för henne om mina känslor, och hon vill fortfarande gå ut med mig. Hon vet vad hon ger sig in på. Det är något, eller hur?’’
’’Det är mer än något’’, petade Sirius in. ’’Och… har Slingersvans däckat?’’
James iakttog försiktigt den stillasittande Peter.
’’Mm. Vissa av oss är svagare än andra.’’
Remus och Sirius log och mumlade instämmande. James ställde sig upp, och med en kraftansträngning lyckades han ensam häva upp Peter till hans egen säng. Sedan sträckte han sig efter den lilla radion som han hade i sin koffert, slog på den och ställde den på golvet. Radiostationerna spelade bara musik så här sent på kvällen. Det brusade förskräckligt, men det var ändå ett behagligt ljud. De satt tysta ett tag och lyssnade till tonerna från radion. Det var mugglarmusik, och det var en låt ingen av de hört förut, men de gillade den.
Till sist hördes en ljudlig snarkning från ännu en av marodörerna.
’’Tja’’, sa Remus. ’’Du har rätt. Vissa av oss är helt enkelt svagare än andra.’’
’’Mhm’’, sa James. Han verkade inte helt klarvaken han heller. Remus fortsatte stryka Sirius över håret. Han hade tvättat det några timmar tidigare, och det var fortfarande lite fuktigt i botten. Han såg så fridfull ut när han sov, fortfarande med huvudet i Remus knä. Ögonen var slutna och mungiporna pekade lätt uppåt.
’’Jag har tur, visst har jag?’’ sa Remus och log medan han drog undan en hårtest bakom Sirius öra. Han hade fortfarande inte fattat att killen framför honom, den bästa och vackraste på hela jorden, ville ha honom, Remus.
’’Mm. Det har han också.’’
James svar fick leendet på Remus läppar att växa om möjligt ännu mer.