Ondskans dotter

Du skriver helt fantastiskt och man bara "åhhhhh". Jag har nu läst hela och känn dig bevakad!

JÄTTEBRA♥

jag har inte varit aktiv på ett tag så jag blev superglad av att få läsa flera kapitel i rad och jag vill bara säga att de är amazing! (Y)

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

ni vet vad som händer nu ^^ först vill jag säga tack för att ni fortfarande läser, det gör mig så glad! Sen vill jag säga att jag inte har prioriterat skrivandet i sommar som jag hoppats och sagt att jag skulle. Om jag ska vara ärlig har jag knappt plockat upp boken på flera veckor. Men jag tittade på det igår och insåg att jag faktiskt hade tillräckligt för ännu ett kapitel så jag lägger upp det idag (kom inte ut på mugglis igår..)

Kapitel 27
"GRYFFINDOR!" skrek sorteringshatten när den sista eleven blev sorterad. Han sprang över till långbordet på andra sidan salen, där alla andra satt med gula och röda slipsar och emblem. Själv hade Vanessa grönt och vitt. Uniformen var ful, för stor och kliade så himla mycket. Hon undrade om de andra tyckte samma sak eller om det bara var hon som var konstig. De verkade inte reflektera mycket över det. Däremot noterade hon att de andra i Slytherin då och då kastade nyfikna blickar (de tittade bort så fort de fick ögonkontakt med henne, de fegisarna) men för det mesta hånlog de åt dem som satt vid de andra borden och viskade med varandra. Några andra hade börjat gräla med varandra lite längre bort men annars var det ganska lugnt, till skillnad från Gryffindorbordet där det var fullt liv och en massa gapande.

En blond kille sam satt snett framför henne lutade sig plötsligt fram mot henne och sa lågt:
"Är det sant att du har dödat någon?" Vanessa ryckte till. Var hade han fått det ifrån?
"Nej. Varför skulle jag ha gjort det?" Pojken ryckte på axlarna och återgick till sin mat som om det bara varit vädret han precis frågat om. Vanessa såg sig omkring. Var det henne alla viskade om? Hade det redan kommit upp rykten om henne? Hon mindes hur de andra på barnhemmet en gång hittat på rykten om henne och en annan tjej, det ena värre än det andra. Det hade upphört ganska fort, eftersom någon skvallrade till Mary. Egentligen var Vanessa inte särskilt orolig. Såna här extrema rykten dog ofta ut ganska fort och hon visste ju att hon inte dödat någon (bara tanken på det var ju absurd). De andra fick väl tro vad de ville (även om det inte är något bra första intryck). Dessutom skulle väl lärarna prata med eleverna om det i alla fall. Vanessa återgick därmed till sin måltid, som nästan överträffade Matts matlagning.
###

Det blev kort, jag vet, men å andra sidan har jag nog ännu en (kort) del att lägga upp sen. Den kommer upp om några dagar. Tack igen

YEYEYEYEYYEYEYYEYEYEY!

Bra

Braaaaaa!

Så himla bra!♥

Bra!!

Kapitel 28
När alla var mätta och belåtna och efterrätten var undanplockad (för det första: det var den godaste hallonsorbet Vanessa ätit - och den enda visserligen..., för det andra: den blev inte "undanplockad" - den försvann av sig själv!) kom en tjej från Gryffindor fram till Vanessa. Man såg att hon var från Gryffindor, både för den gula och röda slipsen och för hennes sätt att få. Vanessa kunde inte förklara det men de i Gryffindor gick på ett speciellt sätt. Hon såg ut att vara jämngammal, men till skillnad från Vanessas långa, svarta hår hade tjejen brunt som bara gick till nacken.
"Visst är det du som är Vanessa? Professor McGonagall bad mig ge den här till dig. "Hon höll fram en liten ihopvikt lapp. Vanessa tog emot den, tackade och log. Tjejen log osäkert tillbaka och gick snabbt bort till sitt bord. Det syntes att hon inte ville stå vid Slytherinbordet längre än nödvändigt. Vanessa var inte överraskad. Hon hade redan hört flera andra elever prata om hur Slytherin var det sämsta elevhemmet och så vidare. Just det, lappen! Hon hade nästan glömt bort den. Den löd:

Kära miss Dolder,
var snäll och stanna kvar
i stora salen när alla
andra går till sina solvsalar.

McGonagall

Vanessa suckade. Hon trodde att det skulle vara lite... trevligt att få meddelanden då och då, men att få dem av McGonagall var verkligen jobbigt. Varför visste hon inte riktigt. Kanske för att hon hela tiden blev så särbehandlad - sorteras enskilt, gå inte tillsammans med de andra eleverna, åk till skolan en dag tidigare... Det var alltid något.

Bara någon minut senare började folk resa på sig.
"Förstaårselever följ med mig", ropade några här och där. Folk gick ut ur stora salen i långa led. Vanessa lade märke till att flera av eleverna var betydligt yngre än henne, det var säkert minst fem års skillnad. Var det någon grupp med yngre som gick på skolan? Till slut satt bara lärarna och Vanessa satt kvar... och tjejen som lämnat lappen tidigare. Så det kanske inte blir någon särbehandling den här gången om hon också är här.
"Bry dig inte om miss Granger här, sa McGonagall. "Hon har inget med det här att göra." Men vad gör hon här då?
"Anledningen till att du är här är att vi måste diskutera din utbildning här."
"Min utbildning?" Vanessa såg osäkert på McGonagall och de andra lärarna.
"Ja, på grund av dina speciella krafter blir det riskabelt att ha normala lektioner åtminstone den första terminen." Pratar hon verkligen om det bland alla de här människorna? Skulle det inte vara hemligt? Vanessa gav McGonagall en menande blick för att visa vad hon tänkte.
"Du behöver inte vara orolig. Lärarna kan du lita på och för att det hela ska fungera måste en annan elev känna till det här, och miss Granger är den mest pålitliga eleven på Hogwarts enligt mig." Vid de orden rodnade den andra tjejen lätt och tittade leende ner i golvet.
"Okej, hur kommer det bli då?" frågade Vanessa. Hon blev nervös vid tanken på att ha "onormala" lektioner. Det kunde förstås betyda vad som helst, men att få en privatlärare igen var inte lockande.
###

Tack för era kommentarer och för att ni fortsätter läsa