Vamäxen Nessie

mer !

Du är helt underbar på att skriva!

Nu är kapitlet nästan klart! E int säker på när de kmr!
Men nån måste skriva först!

Wäääe, det är så himla braaa ♥

^^ Det är du inte ensam om att tycka!!

Tack för alla super gulliga/Underbara/Bästa kommentarerna! ♥ Utan er skulle jag inte skriva! Det ska ni veta!♥♥♥

Kapitel. 20 Fredag!

Hela veckan flög förbi och man hann knappt göra någonting. Men sen var det fredag. Och Nessie skulle ju träffa Seth igen. Dom hade bestämt att dom skulle ses utanför stora salen kl. 19.30 och sedan skulle dom gå lite runt sjön och sånt.
Nessie var jätte nervös, men Mandy hade lovat hjälpa henne med kläder och sånt. Så det skulle nog gå bra i alla fall. Jag var jätte nervös och det visste Lill och Mad, så dom försökte alltid att lugna ner mig.
När fredagen äntligen var där så gick först på alla lektioner, och det gick inte så bra för mig för jag var för nervös. Jag råkade klanta mig fler gånger ön möjligt. När klockan äntligen var 18.33 så började Mandy fixa mitt ljus blonda hår, uppe i vår sovsal, och fick det att se ut som en designer hade fixat det.
Sedan gick hon och rotade i sin koffert och kom tillbaka med en ljus blå klänning. Hon hjälpte mig att sätta på den och sedan var jag klar.
”Vad ska vi göra nu då?” frågade jag, eftersom jag trodde vi hade massor av tid kvar innan jag skulle möta Seth.
”Vi ska inte göra nått! Men du ska gå och möta Seth, nu!” sa hon glatt och jag tittade på klockan. Hon hade rätt klockan var 19.20 så jag fick skynda mig. Jag kände hur paniken kom till mig och fick mig att villa spy.
”T-tack Mad!” stammade jag fram, och hon märkte att jag var nervös så hon försökte lugna ner mig.
”Det går bra!” försökte hon men det hjälpte bara lite. Bara ytterst lite. Sedan puffade hon mig framåt. ”Du måste gå nu, för att inte komma försent. Och det vill du ju inte!”
Sedan gick jag tvekande mot dörren och öppnade den med en skakande hand. Jag gick sakta genom uppehållsrummet och ut genom porträttet. Sedan gick jag ner 5 trappor och tog en genväg, som Lill hade visat, till stora salen.
Jag tittade mig omkring och såg att han redan var där. Han hade på sig en svart skjorta och gråa byxor. När han såg mig började han genast att gå mot mig. Hon log med hela ansiktet fast det nådde inte ögonen.
”Hej Nessie” sa han och inte alls blygt. Han tittade in i mina ögon och jag visste inte om jag kunde prata längre.
”Hej... Seth” pressade jag nervös fram, men det var inte mer än en hög viskning.
”Ska vi... gå?” frågade han. Jag nickade till svar och han tog min hand utan att bry sig om hur jag skakade. ”Du verkar nervös” sa han när vi hade kommit ut på gården. Vi började sakta promenera mot sjön.
”Hm... Kanske” svarade jag undvikande och undrade vad han tänkte på just nu. Det kunde vara två saker antingen ”Gud! Vad hon är konstig!” eller ”Kommer alltid att gilla henne!” och jag själv hoppades att det var det sista alternativet!
Vi gick i tystnad till sjön och satte oss ner under ett stort träd. När vi satt där tysta kom jag på att tystnaden alltid hade varit besvärande för mig. Men nu verkade det inte besvära mig alls.
Han höll hårt i min hand och jag kramade den lite lätt. Så där satt vi bara. I en evighet kändes det som, en bra evighet. Där satt och kollade på sjöns fina färger som speglades av månen som var full just i natt. Men när jag blev avbruten av mina fantasier, om hur perfekt just det här var, av ett ljud som hördes som ett par vingar som slogs mot nått. Jag hade hoppat till och Seth hade märkt det. Nu satt han och studerade mitt ansikte.
Jag tittade uppåt, för att både undvika Seths nyfikna blick och för att ljudet kom där i från. Det ända jag såg var en uggla och jag märkte först inte att den var på väg ner. Men det var den ju förstås.
Den landade på marken en meter i från mig och tittade på mig. Jag steg upp utan att släppa Seth, men blev tvungen att göra det när jag skulle ta ett steg. Han släppte min han och väntade på att jag skulle sätta mig igen.
Jag gick fram till ugglan och såg att det var en liten lapp med mitt namn på dens ben. Jag sträckte mig efter lappen och ugglan tog ett steg närmare. Jag tog lätt bort lappen och direkt när jag gjort det så sträckte ugglan på sina vingar och lade huvudet under vingen. Jag vek upp lappen och läste vad det stod. Jag kände genast igen den perfekta stilen.

Hallå?! Klockan är 21.30 och du har inte kommit hem? Vi är oroliga för dig! Malfoy har väl inte kidnappat dig va? Om du inte skriver om 10 minuter kommer jag att säga till rektorn!
Oroliga hälsningar från. Lill och Mad!

Jag läste meddelandet en gång till för att vara säker på att det var sant, dom hade verkligen varit oroliga för att Seth skulle kidnappat mig! Jag krafsade snabbt ner ett svar på baksidan av den lilla pappersbiten:

Jag är okej! Vi glömde bort tiden! Han kidnappade mig inte! Det är inte som nu tror, jag förklarar senare!
Ett snabbt tack för att ni bryr om mig!
H. Ness

Jag skrev vek ihop den lille pappersbiten och skrev på den: Mandy Spinnet och Lily Lovegood. Jag gick sakta mot ugglan och den sträckte ut benet och jag satte lätt fast den lilla lappen på ugglans ben och såg till att den satt ordentligt innan tog upp den i famnen.
”För det här till Mandy Spinnet och Lily Lovegood!” befallde jag den, och kastade den sedan upp i den mörka natten.
Jag vände mig om för att sätta mig ner men blev osäker. Borde jag sätta mig breddvid honom eller inte? Jag bestämde mig för att jag skulle sätta mig breddvid honom. När jag satte mig ner satte han handen på min midja och drog mig närmare sig. Jag lutade mig mot ryggen mot honom och blundade.
”Vad var det?” frågade han intresserat. Jag öppnade ögonen och tittade på honom. Jag svarade inte, för jag visste inte vad jag skulle svara. Han verkade förstå att jag inte ville berätta och såg missnöjd ut.
Han for med handen på över mitt hår och fortsatte så. Jag blundade igen och njöt av stunden. Vi var tysta i 10 minuter innan jag bröt tystnaden.
”Vet du vad klockan?” frågade jag och öppnade ögonen. Han tittade på mig med sina lugna och underbara kastanjebruna ögon. Han log ett perfekt leende som fick mitt hjärta att hoppa ett extra slag.
”Gör det nån skillnad?” frågade han mjuk och kramade mig lite hårdare.
”Jo, mina kompisar är oroliga för mig.” sa jag och han såg ytterst förvånad ut. Så jag försökte förklara. ”Jag har aldrig varit ute så här sent” förklarade jag och han förstod.
”Då borde vi kanske gå till dom?” föreslog han och gjorde mina drömmar sanna. Det betydde att han skulle förlja mig till uppehållsrummet.
Jag reste mig upp utan att släppa hans hand och väntade på honom. Han dröjde sig lite med flit och hade ett JÄTTE snyggt leende på läpparna när han steg upp. Mitt hjärta pumpade på fullt när vi gick hand i hand upp mot slottet.
Vi gick tillsammans upp till Den Tjocka Damen. Vi stannade några meter ifrån Den Tjocka Damen och han tittade på mig med mjuka, underbara ögon.
”Du klara dig va?” frågade han och tittade oroligt på mig.
”Ja, jag klara mig!” sa jag och suckade. Måste alltid pojkar leka beskyddande?! Han tittade bekymrat på mig och log sedan. Ett leende som inte nådde ögonen.
Innan han vände sig om böjde han sig ner mot mig (vid det tillfället hoppade mitt hjärta dubbelt så fort som vanligt) och gav mig en snabb puss på kinden. Sedan log han, och vände sig om och gick iväg. Jag följde honom med blicken ända tills jag inte såg honom mer. Då vände jag mig mot Den Tjocka Damen i stället.
”De Vises Sten” mumlade jag och blundade för att samla mig. Jag hade inte varit beredd på det där...

superduperbra!!!!

Jäklar så bra!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

JÄTTEBRA!!! Men heter Mandy Spinnet eller Clearwater i efternamn, för du har bytt några gånger?