Over the rainbow [PRS]

Allt gjorde ont. Såren som strök sig över Zhìyuan var både djupa och breda och han hade även flertalet bitmärken över kroppen, främst runt vristerna. Benen hotade med att ge upp vilken sekund som helst, men han kunde inte tillåta dem att göra det. Varje gång den äldre brodern var på dörren och grävde, släpade han gång på gång bort honom, fick sig några smällar över nosen och sedan började allting om igen. Det var tröttsamt, men han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Yuxuan hade ingen aning om vad det var han sysslade med och det verkade inte som om han skulle återfå sitt medvetande inom någon snar framtid.
Lyckligtvis hade artonåringen ett stadigt grepp om storebrodern när dörrarna plötsligt slogs upp. Tänderna var nergrävda i nacken på honom och de gula ögonen flackade hejvilt mellan Loui och den stora klunsen. Däremot släppte han genast greppet han fattat om Yuxuan när pojkvännen höjde staven och kastade en lamslagningsbesvärjelse mot dem. Det röda ljuset träffade tjugoåringen mitt mellan ögonen och han stod där på stället och svajade ett tag, innan den stora, lurviga kroppen slog i golvet. Fan vilken tur att besvärjelsen träffat där den gjort, annars hade den nog inte haft någon vidare stor effekt. Varulvar var tåliga varelser och att få bukt med en förvandlad sådan var inte någon lätt uppgift.

Zhìyuan andades med ens ut och vinglade till på stället, innan han också slog i golvet. Öronen vickade på sig och han släppte ur sig ett skärande, gnällande läte. Pälsen var alldeles blodig och fan, han var helt slut. Flera revben var brutna och såren i nacken värkte något förskräckligt. Artonåringen slöt ögonlocken i några sekunder och tog några darriga andetag, innan han satte sig upp och började slicka över såren på benen. Tassarna var helt trasiga och flera av klorna saknades.
Samtidigt började även Yuxuan gnälla, i högan sky. Han hade fått sig ett ordentligt slag i huvudet och verkade ha tappat all den där mordiska instinkten. Istället låg han nu där och gnydde, med ögonen glansiga och öronen strukna bak över huvudet. Det verkade som om besvärjelsen fortfarande hade ett grepp över honom, då han inte verkade kunna röra sig ordentligt. Nej, allt han kunde göra i den stunden var helt enkelt att ligga där och försöka få in luft i lungorna.

Med osäkra ögon, vände Zhìyuan blicken mot Loui, både tacksam och förbannad över att han kommit ut från säkerheten av rummet. Okej, nu hade Yuxuan nog lyckats bryta sig igenom dörrarna förr eller senare, men det hade ändå varit ett riskfyllt drag. Tänk om den äldre brodern fått tag på honom innan han hunnit få ur sig besvärjelsen? Eller om han träffat fel? Åh, då hade allting nog sett helt annorlunda ut. Och inte på ett bra sätt.
Artonåringen vek undan med de gula ögonen igen, smått skamsen över att han inte lyckats få stopp på storebrodern och dennes galenskap. Fan vad värdelös han kände sig, och patetisk.

Kommit ut tidigare? Du borde egentligen inte ha kommit ut alls, grälade Zhìyuan och gnydde till när den andre förde trollstaven över de olika såren, där blodet sakta men säkert började skingra sig. Det gjorde förskräckligt ont och artonåringen var tvungen att bita sig själv i tungan för att inte släppa ur sig en hel hög med ynkliga läten.
Men tack för att du gjorde det ändå, knorrade han därefter med blanka ögon och gjorde vad som kunde liknas med en grimas, när Loui sedan rörde sig vidare mot revbenen. De knakade på ett ytterst obehagligt vis när de sakta men säkert började läka samman och slytherinaren gnydde återigen till. Merlin, han kände sig verkligen patetisk. Med samma underliga ansiktsuttryck som innan, började han noggrant göra rent de blodiga tassarna istället. Tungan strök över den mjuka pälsen och han spottade då och då ur sig en munfull med hårstrån som fastnade. Tänk att han inte kunnat få stopp på Yuxuan själv, att han behövt hjälp för att ens få ner honom på golvet, där han nu låg och såg extremt ynklig ut. Urk, tanken störde honom något enormt. Men det som störde honom mest var att Loui försatt sig själv i fara på det där sättet, att han öppnat de låsta dörrarna och ställt sig så gott som mitt framför nosen på en mordisk varulv.
Zhìyuan muttrade något som inte gick att urskilja medan han fortsatte att slicka rent såren, som redan såg betydligt bättre än de gjort innan. Varje andetag gjorde fortfarande ont, men det kändes ändå en smula bättre än det gjort för någon minut sedan, så det var helt klart någonting positivt.
De gula ögonen fäste sig återigen på Loui och han knorrade missnöjt, innan han stapplade rakt in i famnen på honom och gosade ner sig.
Tack..

När Madison slog sig ner bredvid Yuxuan och började stryka över den mörka pälsen, var tjugoåringens första instinkt att fly sin kos. Sinnet var fortfarande inte helt där, men han kunde ändå känna hur skammen sköljde över honom. Han visste precis vad han gjort och vilken röra han ställt till med, hur han förmodligen hade gett den yngre kvinnan miljontals psykologiska ärr som skulle vara resten av livet.
De gula ögonen vek åt sidan där han låg och andades tungt, samtidigt som han gnydde till. Såren över kroppen värkte något alldeles förskräckligt och det gjorde ont att försöka röra ens en endaste muskel, för att inte tala om att bara andas. Tjugoåringen slöt ögonlocken ett slag och snyftade till inombords. Vad hade han gjort? Hur hade han kunnat tappa kontrollen på det där sättet?
Små, nästan osynliga tårar letade sig nerför de pälsiga kinderna och han tog ytterligare ett raspigt andetag. Precis som Zhìyuan var hans revben brutna på flera ställen, nosen hade fått flera djupa märken över sig och benen var alldeles sönderslitna efter att den yngre brodern gång på gång släpat bort honom från dörren. Ögonen vände sig mot väggen där den satt och han kved med ens till. Hade han verkligen gjort det där? Stora hål överallt över det vita träet och djupa klösmärken kors och tvärs.
Yuxuan vände de gula ögonen mot Madison igen och stirrade på henne, med skräck i blicken. Hon skulle aldrig förlåta honom för det här, eller hur? Aldrig vilja komma nära honom igen..och det var nog lika bra, han var ju tydligen spritt språngande sinnessjuk.

”Det är klart att jag borde ha gjort det.. ni skulle ha tagit kol på varandra,” grälar Loui tillbaka och skakar lite på huvudet. Ja, det är säkrare att använda trollstaven, då kan man stå på avstånd och attackera på långt håll. Nu hade Yuxuan varit väldigt nära honom redan till att börja med, men det gick ju bra och han bestämmer sig för att fokusera på det. Hans ögon är fortfarande glansiga där han sitter och försöker hela sin pojkvän så bra han bara kan.. han hoppas på att den andres storebror ska kunna ta en titt på honom senare under dagen, men det blir väl svårt. De är båda två helt sönderslagna och det kommer nog ta en lång tid för dem att läka helt och hållet. ”Jag hatar att se dig ha ont Zhíyuan, det är klart att jag inte kunde låta dig ta hand om honom själv..” Mumlar han och stryker bort en liten tår. Han lägger ner trollstaven på golvet en sekund och tar ett djupt andetag. Det är väl så mycket han kan göra just nu, det blir lättare att ta en titt på alla sår när den andre kommit tillbaka till sin tvåbenta form, om han nu kommer att kunna göra det. Ett leende stryker sig över läpparna när slytherineleven faller ner i hans famn och Loui välkomnar honom med öppna armar.
”Det är klart..” Svarar han och lämnar en kyss på hans hjässa samtidigt som hans blåa ögon glider mot Madison och Yuxuan. ”Jag borde hjälpa din bror lite, men sen är jag din.” Loui släpper försiktigt taget om sin pojkvän och ställer sig upp från golvet.

I slutet så hade Madison fått en hemsk panikattack över det hela, så hela hennes kropp darrar fortfarande.. men hon känner extrem lättnad över att Yuxuan verkar ha lugnat ner sig nu, trots att hon fortfarande känner sig ängslig. Det är uppenbart för henne att mannen framför henne har börjat få ångest och skam över det som har hänt, vilket betyder att hans medvetande nog snart kommer att komma tillbaka. Artonåringen gör små masserande rörelser över hjässan på honom med ett svagt leende på rörelserna. Det gör ont att höra hans små gnällande läten, det gör ont att tänka på hur ont han måste ha. Tjugoåringen har tvingats gå igenom en smärtsam förvandling, förlorat kontrollen totalt och hamnat i slagsmål som lett till svåra skador. Det har verkligen varit en hemsk natt för den andre, trots att den varit så bra i början. När Yuxuan vänder blicken mot henne och skräck skrikandes i den så kan hon inte göra så mycket mer än att le svagt och fortsätta med de masserande rörelserna. Tårarna är inte lika många nu, men de glider ändå några stycken över kinderna då och då.
”Det är okej Yuxuan,” försäkrar hon i en viskning och böjer sig framåt för att lämna en liten puss på hans hjässa.. trots att hon fortfarande är vettskrämd. Madison vänder upp blicken när hon ser sin tvillingbror stå där bredvid henne. Även han sjunker ner på golvet och börjar utföra samma besvärjelser som han gjort på Zhíyuan.

”Aj, kan du vara lite mer försiktig?” Gnällde Zhìyuan medan Yuxuan lindade bandage runt revbenen på honom. Snön föll fortfarande ner utanför de stora fönstren och ett tjockt, vitt lager låg över marken.
”Nej, det måste sitta ordentligt så att de läker rakt”, mumlade den äldre brodern och fäste bandaget i sidan, innan han började behandla de råa såren med bladningen av silver och andra örter. ”Och det här kommer att bränna lite”, fortsatte han och strödde pulvret över skårorna. Artonåringen gnällde genast till och försökte dra sig undan, men hindrades av den andres bestämda grepp.
”Varför måste allting göra så förbaskat ont hela tiden?” Undrade den yngre och tog några djupa andetag, medan såren brände och fräste samtidigt som de drogs samman.
”Tro mig, jag undrar precis samma sak”, svarade tjugoåringen och skakade på huvudet för sig själv. Natten hade varit lång och fylld till bredden av smärta, men det jobbigaste var nog den psykologiska smärtan Yuxuan lämnats med. För även om Zhìyuan hade extremt ont i mer eller mindre hela kroppen, hade han åtminstone inte försökt mörda alla.

Som tur var hade den äldsta Huaze brodern lämnat stora delar av rummet ifred. Det enda som var ordentligt trasigt var dörren till badrummet och dörrarna ut till korridoren. Allting annat var mer eller mindre intakt, vilket var en stor lättnad. Okej, den största lättnaden var att han inte hade gjort någon allvarligt illa, men det var ändå skönt att han lämnat rummet ifred.
”Förlåt”, mumlade tjugoåringen medan han spred salva över såren i nacken på Zhìyuan. ”Jag vet verkligen inte vad det var som hände..allting hände så jävla snabbt och jag hade ingen kontroll”, fortsatte han tyst och gnagde sig själv i underläppen, innan han drog med staven över de grunda skårorna.
”Det är inte ditt fel, Yuxuan”, försäkrade den yngre brodern genast och gjorde en grimas när skårorna sakta men säkert blev mindre. ”Du kan inte direkt styra över det där, så ingen kan lägga någon skuld på dig”, resonerade han fortsättningsvis och vred lite på huvudet, så att han kunde se Yuxuan i ögonen.
”Men tänk om det händer igen? Tänk om jag gör någon illa på riktigt?” Tjugoåringen vek undan med blicken och tog ett steg åt sidan. ”Jag är färdig för övrigt, du kan fly din kos”, konstaterade han och ryggade tillbaka när Zhìyuan drog in honom i en plötslig kram.
”Då får vi helt enkelt se till att det inte händer igen, okej? Du får öva upp det där”, sade han och klappade tafatt över ryggen på honom, för att sedan dra sig undan och nicka mot de förstörda dörrarna. ”Ska vi dra oss ner? Det är ju trots allt julafton och du kan inte sitta och gömma dig häruppe för evigt.”

Efter att de två bröderna rört sig nerför marmortrapporna, valsade Zhìyuan genast in i vardagsrummet och slängde sig ner över en av de vita sofforna. Modern hade ställt iordning en riktig fest på soffbordet, med tekannor, flera olika sorters kakor och en julgran som prydde ena hörnet av rummet, ordentligt pyntad med både ljus och glitter.
Yuxuan stannade själv till i dörrvalvet, där han tvekade. Var han verkligen välkommen? Tårarna hotade med att börja rinna nerför kinderna och varje andetag värkte. Han hade fortfarande otroligt ont efter skadorna han ådragit sig under nattens gång, även om Loui hjälpt honom en hel del med dem. Sedan hade han ju själv lagt om dem senare under morgonen, men ändå.

Under natten som gått så hade Madison inte kunnat somna någonting. Varje gång hon slöt ögonlocken så hörde hon Yuxuans smärtsamma skrik och såg hur han knuffade sig mot dörren för att komma åt henne. Hon hade darrat hela natten lång och endast suttit vid brasan i gästrummet hon bor i och stirrat in i elden. Om hon ska vara helt ärlig så har hon inte träffat den två år äldre mannen sen de suttit i korridoren. Loui hade tagit med henne till rummet för att lugna ner henne, och han hade lyckats relativt bra tillsammans med lite te. De kristallblå ögonen glider upp mot klockan i rummet och hon bestämmer sig själv för att det är dags att göra sig i ordning. Hon är fortfarande riktigt trött och sliten, men en dusch brukar hjälpa åtminstone lite.

Efter att ha tagit en lång dusch, tvättat håret och skrubbat kroppen så känner hon sig lite bättre och stiger ut ur badrummet. Det tar en liten stund för henne att göra sig helt i ordning, eftersom att hon sminkar sig ett tag, sätter på sig ett par handgjorda örhängen och klär på sig till en mörkröd klänning som passar de nu målade, röda läpparna. Att sminka sig får henne att må bättre, det får henne att se mer livlig ut och gömmer faktumet att hon är förskräckligt trött. Madison ser in i sin spegelbild och tar ett djupt andetag innan hon öppnar dörren och stiger ut med en drös julklappar i famnen. Poppy följer lydigt efter henne ner mot vardagsrummet där hon finner Loui sittandes i soffan med en bok i händerna. Det verkar som att Yuxuan och Zhíyuan inte kommit ner ännu, vilket gör henne bara nervös.
”Godmorgon,” hälsar hon till sin tvillingbror och lägger ner en del av julklapparna vid den vackra granen som står i vardagsrummet.
”Godmorgon! Hur är det med dig? Har du fått någon sömn?” Undrar Loui och slår igen lärarboken han läser och lägger den på soffbordet. Madison slår sig ner bredvid tvillingbrodern och slingrar armarna om honom bara för att gräva ner ansiktet i hans nacke. Åh, hon vill bara krama någon. Egentligen är det Yuxuan som hon vill krama, men eftersom att han inte är närvarande så går inte riktigt det. Gryffindoreleven drar åt sig en kaka som hon nervöst börjar gnaga på. Hon kanske kommer käka alldeles för mycket under dagen, hon brukar göra det när hon är ängslig. Det kan sedan leda till att hon kräks upp det, men just nu orkar hon inte bry sig om det.

När hennes öron snappar upp Yuxuan och Zhíyuans röster så ställer hon sig upp, tar några ut av julklapparna, och börjar gå mot dörrvalvet. Där ser hon honom och hjärtat börjar genast att värka, man ser att han har förskräckligt ont och att han tvekar på att gå in i vardagsrummet.
”Hej..” Börjar hon med ett litet leende och går fram mot den två år äldre mannen. ”God jul.” Lägger hon till och räcker fram julklapparna till honom. Hon har stickat både mössa, halsduk, vantar, sockor och en tröja till honom. Hon har inte stickat lika mycket till resten av de som befinner sig i huset.. nej, hon ville ge Yuxuan ännu mer av uppenbara anledningar. ”Kanske det är lite tråkigt.. men jag tyckte om dem iallafall.”

I samma sekund som Yuxuan lade ögonen på Madison, började hjärtat värka något alldeles förfärligt. Han vek genast undan med blicken och fäste de mörka ögonen på golvet, där de sedan förblev. Dunkandet i bröstkorgen blev med ens hastigare och tårarna hotade med att välla över vilken sekund som helst. Bara att kolla på henne fick hela kroppen att göra ont och framförallt minnena att svämma över bakom pannbenet. För han kunde klart och tydligt komma ihåg vad han gjort under nattens gång, hur han kastat sig mot den stängda dörren i ett försök att komma åt den yngre kvinnan.
”Hej”, svarade tjugoåringen tyst och snörvlade till, medan en av händerna kliade löst bak i nacken. Såren gjorde fortfarande ont, men han visste inte vad han annars skulle göra. Att bara stå där och glo kändes liksom alldeles för stelt.
”God jul..” Yuxuan tog nästan motvilligt emot julklapparna och betraktade de fint inslagna paketen ett slag, innan han vände de glansiga ögonen mot Madison. Hon såg väldigt gullig ut, med sina fräkniga kinder och målade läppar. Vacker, rättare sagt. Men fan så utom räckhåll för den äldre. Bara faktumet att hon gett honom en drös med julklappar efter det som hänt fick bröstkorgen att riktigt svida.
”Förlåt”, snyftade han och gled ner på huk, med armarna virade runt presenterna och kroppen darrandes som ett asplöv. Det gjorde ont, det gjorde så jävla ont.
”Jag..jag hatar mig själv”, fortsatte tjugoåringen kvidandes och kände hur tårarna forsade nerför de bleka kinderna. Han hade ett stort rivmärke tvärs över ansiktet och flera skrapor lite här och var. Underläppen var brusten och mörka cirklar smekte sig under ögonen på honom. Merlin, han måste ha sett helt förskräcklig ut där han satt och grät, lite som en galning nästan.

Samtidigt som de andra två höll till borta i dörrvalvet, grävde Zhìyuan ner ansiktet i Louis nacke med en djup suck. Han var helt slutkörd efter allting som hänt och orkade inte tänka på någonting alls i den stunden. Det var nästan så pass att han glömt att det var julafton, trots att han nyss påpekat att det var det för sin äldre bror.
”Jag tror aldrig att han kommer komma över det här”, mumlade artonåringen och pillade försiktigt med pojkvännens fingrar, fortfarande med huvudet lutat mot en av de slanka axlarna. ”Tack, för att du fanns där”, fortsatte han därefter och lämnade en kyss över en av de släta kinderna. ”Annars hade jag nog varit helt söndersliten nu.” Med ett svagt skratt skakade han på huvudet och vände de mörka ögonen mot brasan istället, som sprakade inne i eldstaden framför soffgruppen. Det var egentligen en helt perfekt julafton för övrigt, med snö över marken, alla möjliga olika sorters godsaker och personer han tyckte väldigt mycket om. Hade det inte varit för Yuxuans bräckliga psyke hade det verkligen varit underbart, sådär mysigt det bara kunde bli runt julen.

Det börjar rinna små tårar längs Madisons kinder när hon ser hur dåligt den andre verkar må. Han har sår överallt och mörka cirklar runt ögonen, synen får hjärtat att brista och hon stryker envist bort de tårar som fortsätter att rinna ner. Artonåringen tar ifrån honom julklapparna och ställer ner dem på golvet så att det ska bli lättare för Yuxuan att sätta sig ner. Uppenbarligen har hon sminkat sig förgäves eftersom att även det börjar bli förstört pågrund av tårarna. Hon gnager sig hårt i underläppen medan hon slår sig ner bredvid den två år äldre mannen. Nu är hon förvisso lite rädd fortfarande, men hon vet att han inte skulle göra henne illa, djupt där inne är hon säker på det. Om hon ska vara helt ärlig så är hon rädd att det ska hända igen.. men det vill hon inte riktigt medge.
”Du, du har ingenting att be om ursäkt för. Det här var inte ditt fel,” säger hon sanningsenligt och virar försiktigt armarna om Yuxuan och lutar sin kind mot hans axel. Hon börjar försiktigt att massera den andres rygg, noggrann med att inte göra det för hårt. När han sedan säger att han hatar sig själv så skakar hon på huvudet och kramar om honom hårdare. ”Ingen här tycker att det är ditt fel, ingen här hatar dig. Du ska inte hata dig själv.. du är en av de snällaste, mest omtänksamma människorna jag har träffat.” Det är sant, Yuxuan är en av de bästa människorna hon har stött på, och även om hon inte stött på jättemånga snälla människor så vet hon att han är bättre än de allra flesta.

Loui virar en arm om Zhíyuan och lutar sin kind mot hans hjässa med ett svagt leende strykandes över läpparna.
”Nej.. det kommer han kanske inte. Men vi får försöka att finnas där för honom så mycket som möjligt,” säger han och kliar sig bakom nacken. Han har ingen aning om hur de ska hjälpa honom bortsett från att bara finnas där för honom. Han vet inte riktigt hur han ska göra för Madison heller, för uppenbarligen är hon rätt förstörd hon också.. Nu är hon nog lite rädd för Yuxuan, och med tanke på att Matthew också gjort henne rädd så blir det dubbla slag. Loui kramar om sin pojkvän hårt och sluter ögonlocken ett slag. ”Det är klart, önska bara att jag hade kommit tidigare.” Han lämnar en kyss på toppen av Zhíyuans huvud, han vill verkligen aldrig släppa taget om honom. Aldrig.

Ingenting blev bättre när tårarna började stryka sig över kinderna även på Madison. Hjärtat brast inne i bröstkorgen på tjugoåringen, som genast virade armarna runt henne efter att hon slagit sig ner bredvid honom. Det kanske var ett dumt drag från hans sida, men han visste inte vad han skulle ta sig till. I den stunden ville han helt enkelt hålla henne så nära intill sig det bara gick och försäkra henne om att allting skulle bli okej i slutändan.
”Jag har allting att be om ursäkt för”, protesterade Yuxuan och drog in hennes söta, välkomnande doft. ”Om jag bara haft lite bättre kontroll..om jag inte hade varit så naiv, hade inget av det här hänt”, fortsatte han sorgset och torkade bort tårarna som strömmade nerför de bleka kinderna. Därefter begravde han ansiktet bland de mörkblonda lockarna och släppte ur sig en högljudd snyftning. Du ska inte hata dig själv. Åh, han önskade innerligt att han kunnat ta in de där orden, men efter allting som hänt gick det inte riktigt.
”Hur kan du tycka att jag är snäll och omtänksam när jag bokstavligen försökte mörda dig igår natt?” Frågade den äldre med ett kvidande läte och ruskade på huvudet. ”Inte för att jag gjorde det medvetet, men ändå..jag kommer fortfarande ihåg allting, hur jag bröt mig igenom flera dörrar, hur du stod därutanför och grät..men jag slutade ändå inte, jag bara fortsatte..” Yuxuan tog några darriga andetag och slöt ögonlocken. Minnena var hemska, så hemska att han mådde illa av dem. Men ändå fanns de där, djupt ingraverade i hjärnan på honom. Fan, han skulle nog ha mardrömmar flera år framåt i tiden.

”Det är svårt att finnas där för någon som jämnt drar sig undan när han kanske behöver stöd som mest”, mumlade Zhìyuan och kvävde en djup suck. Ögonen letade sig bort mot dörrvalvet där Yuxuan satt på golvet och snyftade, en syn som fick bröstkorgen att värka på artonåringen. Även om han själv aldrig riktigt genomgått något liknande, kunde han ändå relatera till hur den äldre brodern kände. Att inte ha kontroll över sin egen kropp, det var en hemsk känsla. Och ännu hemskare var det när man kom ihåg precis allt man gjort under tiden man inte varit vid fullt medvetande. Usch, bara tanken fick den mellersta Huaze brodern att rysa till där han satt, med Louis armar slingrade omkring sig.
”Hade du kommit ut tidigare finns det en risk att Yuxuan hade slitit dig i stycken..så jag håller inte riktigt med om det där”, svarade slytherinaren och gjorde en grimas. ”Men jag är ändå glad att du kom när du gjorde, även om det var riktigt dumdristigt”, fortsatte han med ett blekt leende och gosade ner sig i den jämnåriges famn. Där hörde han hemma, särskilt nu när han var skadad och behövde vartenda uns av den andres uppmärksamhet.

Det var förbaskat svårt att ta in något av det Madison sa, att det var bättre att ignorera de självkritiska tankarna som surrade omkring inne i skallen. Han försökte verkligen, försökte att skjuta dem åt sidan och ge fan i dem, men i slutändan gick det inte.
”Är det verkligen så konstigt att jag ser ner på mig själv?” Undrade tjugoåringen tyst och snörvlade till, samtidigt som han återigen torkade bort den envisa strömmen av tårar som forsade ner för kinderna. Ansiktet såg sådär sjukligt ut igen, alldeles blekt, nästan en smula grått. Cirklarna under ögonen var svarta som natten och läpparna hade verkligen ingen färg kvar efter gårdagens natt. Han hade tagit sig en lång dusch på morgonen, men den hade inte hjälpt nå värst. Livlösheten kvarstod och all ork var som bortblåst, av ganska så uppenbara anledningar.
”Hade jag inte kommit ihåg allting så hade jag nog kunnat acceptera det där, men..jag minns precis allt, hur det kändes, hur tankarna gick och hur jag inte ville annat än att slita dig i stycken”, snörvlade Yuxuan och gömde ansiktet i den yngre kvinnans axel, med ett kvidande läte. Om han inte haft några minnen efter allt som hänt hade det varit betydligt lättare att se på det som om någon annan varit boven i det hela, att det inte varit hans egna gärningar. Däremot var det svårt att banka in det där i skallen när han så klart och tydligt kom ihåg varenda liten detalj.
”Jag försöker lyssna på er, på dig, men..men det går inte.” Den äldsta Huaze brodern stönade och lutade sig tillbaka ett slag, för att ännu en gång torka bort tårarna och försöka samla sig själv en smula. Okej, han kunde inte sitta där och gråta hela dagen, hur mycket han än ville det.
Efter att ha tagit flera djupa andetag, började tjugoåringen gräva omkring i en av sina fickor, tills de darrande fingrarna slutligen slöt sig runt en liten guldkedja. Han drog långsamt fram den och höll ut handen framför Madison, med blicken fäst åt ett helt annat håll. Det var en liten, tunn kedja i äkta guld med flera små stjärnor fästa vid sig. Egentligen var det ingenting märkvärdigt alls, men han hade tyckt att den var fin när han passerat skyltfönsterna vid Harrods. Den glittrade på ett väldigt vackert sätt i alla fall.
”Jag vet att det inte är någonting stort, men jag tänkte att den skulle passa dig när jag såg den”, mumlade Yuxuan och tog ytterligare några skakiga andetag.

”Från början hade jag tänkt sätta mig på honom, men det hjälpte inte vidare värst”, sade Zhìyuan med ett frustande och himlade med ögonen åt sig själv, innan de fäste sig på den mysiga, sprakande brasan. ”Glömde helt bort att han är minst lika stor och stark som mig..han brukar alltid bete sig så mesigt under fullmånarna annars. Fan, i vanliga fall ligger han i sängen och läser som ingenting”, fortsatte han och gjorde en liten grimas. Så hade verkligen inte varit fallet under natten. Nej, då hade klorna varit framme och tänderna blottade, för att inte tala om det där dreglet som flugit hejvilt. Det var hemskt att tänka tillbaka på och säkert något som skulle återkomma i mardrömmarna senare.
”Kan inte klara mig utan dig heller”, mumlade artonåringen och gosade ner sig i den där kramen. Hur fjantigt det än må ha låtit så var det sant, hundra procent sant. Trots att de bara känt varandra i några månader var Zhìyuan oförnekligt beroende av Loui. Han kunde knappt klara sig utan den jämnårige i mer än några ynka dar, och det var inte ens att gå till överdrift.
”Vet inte hur jag ska klara mig när du åker tillbaka till Hogwarts..”