PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny
Trots att officern inte var helt övertygad om att allting var okej, så lämnade han snart dem ifred. Fanny kände sig bedragen, och så var hon lite irriterad på sig själv. Hon hade ju misstänkt något sådant här hela tiden, men ändå hade hon bara släppt det.
"Anastasia?", frågade hon med en okänd hårdhet i rösten.

Ana drog ett djupt andetag. Ärlighet, eller i alla fall lite ärlighet, varade längst.
”Anastasia Petrova,” sade hon och visade upp sitt pass till tjejerna i bilen. ”Det är mitt namn. Men jag är inte Amerikansk medborgare, jag har inte ens ett visa. Så jag använder ett annat namn, så att polisen inte ska deportera mig,” sade Ana, och hoppades att lögnen skulle passera

”Det låter ju logiskt...”, sa My. Fanny var inte lika övertygad. Hennes tillit till Nadja, eller ja, Anastasia, var helt borta nu.
”Men hur kommer det sig att du inte ens har ett fejk ID med namnet Nadja?”, frågade Fanny.

"Fejk ID är inte direkt lätta att få tag på," svarade Anastasia. Lana tittade ut genom rutan. Osäker på vad hon skulle tro om det hela. Anastasia verkade ha massa saker hon inte berättade för dem, som varför hon hade fult med blåmärken runt halsen eller varför hon inte sagt sitt riktiga namn.
"Nu när ni ändå kan mitt namn, snälla kalla mig Ana," sade Nadja/Anastasia/vem fan hon nu var.
"Vad mer är det du inte berättar?" frågade Lana och möte Anastasias blick i backspegeln.

Fanny satt bara där helt tyst. Vad var Anas plan med detta egentligen? Tänk om hon inte ens var halvgud, fast nej, det måste hon ändå vara. Tänk om hon jobbade för den där Luke precis som killarna i central park.

Ana tystnade. Hon skulle behöva verka trovärdig. En till halv-sanning kanske skulle duga?
"Jag är också på ett uppdrag," sade Ana. "Jag fick en profetia i en dröm. Om en månsten som jag behövde hitta. Men efter att jag påbörjat uppdraget så stötte jag på ett monster och..." Ana pekade på blåmärkena runt halsen. "Jag ville inte fortsätta helt själv. Monstet skrämde mig," sade hon. Det var nästan sant. Hon hade ingen profetia, och Kurt var ju inte ett monster i mytologisk bemärkelse, bara ett monster i personlighet.

My
My ville verkligen tro på Anas historia, men det var svårt. Förtroendet var borta men hon ville fortfarande se det bästa hos Ana, precis som hon ville det hos alla andra.
"Okej..., det verkar troligt..." sa hon sakta.

Ana skulle orecis säga någonting när hon plötsligt kände hur synen svartnade framför henne. Hon kände sig plötsligt illamående, och sedan förlorade hon medvetandet
_______
Lana stirrade på Ana. Hennes ögon blev gröna, alltså verkligen gröna. Hennes ögonvitor, pupiller blev limegröna. Som... som oraklets.
"hon har blivit besatt av någonting," sade Lana. Sedan började Ana med väsande röst tala;
"När Kräftans sista dag är gömd
kommer Dottern till Hermes leta
efter månskensstenen som varit bortglömd
så ska dotter till skugga och solsken sammarbeta
Sju dagar genom stad och mark
ett mord, en lögn, en hemlighet
Ett svar dolt i månens park
månstenen gömd där ingen vet
Fyra halvblod skall höra dess kall
dottern till Hermes kluvenhet
hennes obeslutsamhet kan bli deras fall"

My förstod först inte vad som hände med Ana, men sen kopplade hon det, hon var besatt. Ana öppnade munnen och började tala och My frös till is. Det kunde inte vara? Eller? Men jo det var just det, deras profetia. My satt som fastfrusen när Ana passerade den sista raden de kände till och... fortsatte? Hade oraklet besatt Ana och gett dem hela profetian? När Ana tystnade tynade den gröna färgen från hennes ögon sakta bort, men bilen förblev tyst av häpnad.

"v.. vad hände?" frågade Ana chockat. Alla i bilen stirrade på henne. "svimmade jag!?" sade hon