Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik låg på sängen, stirrandes i taket utan att se. Han var helt slut mentalt och det enda han såg var bilder från kriget, blandat med Aarons döda kropp och hans begravning.
Karl-Fredrik gick upp och grävde i garderoben där han gömt flaskor för Aaron och började halsa. Han ville bort från medvetandet, allra helst till ett ställe där han slapp allt.
Han tömde burken på tabletterna och svalde den med alkohol.
Det var så Magnus hittade honom när han skulle ge honom mat, omgiven av flaskor och medicinburkarna tömda. Magnus skrek på Maggan att ringa ambulans och försökte få liv i den tillsynes livlösa Karl-Fredrik. Han hade befarat att detta skulle hända, att Karl-Fredrik medvetet eller omedvetet skulle försöka avsluta sitt liv.
Snart sitter de i ambulansen och de försöker få liv i Karl-Fredrik.

Aaron var lyckligt omedveten om vad som hände på annat håll, även om han kanske inte skulle kalla sig lycklig. Han mådde fortfarande för dåligt för det, även om han var bättre - han orkade vara uppe allt längre stunder, och läkarna som ständigt kom in och kontrollerade allt möjligt blev allt mer positiva. Positiva till att han iallafall skulle klara sig - men återhämtningsprocessen skulle bli lång. Han var väldigt försvagad, klarade knappt av att ens sätta sig upp när läkarna skulle testa det.
Men han skulle förhoppningsvis bli helt bra åtminstone.

En likblek Magnus kom själv in till Aarons rum följt av en läkare. Hans blotta närvaro utan Karl-Fredrik skulle säkert ge mer frågor än han kunde besvara.
Magnus såg på Aaron och blev positivt överraskad av att se honom mer vaken och vid medvetande. Läkaren hade sagt att han blivit bättre.
"Hej." sa han och satte sig vid hans säng.
"Du kanske undrar var Karl-Fredrik är?" sa han men, tystnade. Hans röst svek honom och han såg på läkaren istället.
"De fann honom hemma." sa läkaren och nickade åt Magnus.
"Han hade tagit en överdos." fortsatte han.
"Vi har gjort allt vi kan och troligen kommer han klara sig. Men han behöver bevakning och vi undrar om vi kan ställa sängen i ditt rum?" frågar läkaren, av mer praktiska själ. Men de måste få ett godkännande.

Aaron förstod först inte alls varför Magnus var ensam, och hur blek han var fick honom orolig. Visserligen var han ju själv också blek, men det var på ett annat sätt - han såg så ut för att han inte mådde bra fysiskt, men Magnus min var något annat.
Ändå kom orden som en chock. Karl-Fredrik hade försökt ta livet av sig? Han kunde knappt ta in det, kunde knappt förstå det. Han hade alltså nästan förlorat honom, utan att ens ha haft en aning om att det var så illa med honom. Det gick en kort stund då Aaron var helt mållös, eller rättare sagt chockad, och inte fick fram några ord.
"Troligen?" frågade han med något skakig röst, det var alltså inte säkert att han skulle överleva? Nåt sånt fick inte ske, han kunde inte förlora Karl-Fredrik. Det gick bara inte, även om han redan varit väldigt nära tydligen. På nåt vis kändes det nästan som om det var hans fel, att han inte skulle ha gjort så ifall han inte varit så sjuk och legat här, att han skulle ha kunnat hjälpa honom annars. Även om han gjorde allt han kunde emot den här jäkla cancern.
Då läkaren frågade om han kunde vara här nickade han genast, han ville inget hellre än att få vara hos honom och hålla om honom just nu - men aldrig i livet att han skulle ha kraften att ta sig någon annanstans till honom, bara de gånger läkarna försökt kolla hur mycket kraft han hade genom att han satte sig upp hade det nästan varit för mycket.

"Chansen att han överlever är större om han själv vill. Men läget är ostabilt för tillfället." hälsar läkaren och går för att hämta Karl-Fredriks säng.
Efter ett tag kommer han och några till indragandes på en säng med Karl-Fredrik och kopplar upp honom till diverse slangar och även en mask för ansiktet för att få i honom mer syre då han andades dåligt.
"Han har hällt i sig massa olika tabletter blandat med alkohol, vi vet inte hur det kan ha påverkat honom." förklarade läkaren och såg mellan de tre männen. Två i sängar och den tredje likblek och uppskakad.
"Vi erbjuder samtalsterapi, vad jag förstår påverkar detta hela erat kollektiv." sa läkaren milt och vände sig mest mot Magnus i detta fallet. Aaron och Karl-Fredrik hade han koll på här, men resten av dem kunde också behöva något, särskilt om de bodde nära inpå och var som en familj.

Alltså var det fortfarande inte säkert att han skulle överleva, och smärtan det orsakade Aaron var helt obeskrivlig. Att han omedvetet kanske orsakat att den han älskade mer än något annat velat avsluta sitt liv och nu fick kämpa för det.
Och han kunde ingenting göra åt saken. Det var en hemsk syn att se honom så, och han förstod väl ännu mer hur Karl-Fredrik måste ha känt sig medans Aaron var dålig. Inte för att han var bra ännu, men ändå.
På ett vis var han nästan glad att han inte varit hemma när de hittat honom, eller varit den som gjort det - han hade aldrig pallat det. Men å andra sidan kanske det inte hänt i såna fall. Han hade inga ord för hur han kände sig, han hade ju mått fysiskt dåligt innan och visserligen också varit rädd, men det här var då något helt annat. Något så mycket värre.
Han ville inget hellre än att få rusa fram, hålla om sin älskling, hålla hans hand och förklara hur mycket han älskade honom och att han inte fick lämna honom, men han skulle inte ens klara att ta sig ur sin egen säng och än mindre fram till hans. Istället var han fast här, kämpande emot de tårar som genast letat sig fram.

Läkarna lämnade dem och de tre blev själv. Det blev en tystnad Magnus inte orkade med och han orkade inte se dem så.
"Skvallra inte på mig." sa han med ett snett leende åt Aaron och sköt hans säng närmare Karl-Fredriks. Sedan sträckte han sig efter Karl-Fredriks hand och la den över på Aarons säng. Handen var obehagligt kall och blek och Magnus bad till de gudar han inte trodde på att det skulle vara försent. Men ingen av de maskiner Karl-Fredrik var kopplad till sa något sådant. Han levde men verkade inte vara vid medvetande ännu.
"Tänkte att du ville ta hand om honom." sa Magnus med kvävd röst och med tårarna rinnande. Visst var han ledsen över Aarons situation med, men det tog honom inte så hårt som Karl-Fredriks. Karl-Fredrik och han hade varit pojkvänner och sedan bästa vänner och nu var han påväg att förlora honom.
"Ta hand om honom snälla, han kanske kan höra dig eller känna dig." han drog sakta över Karl-Fredriks långa hår och såg på Aaron.
"Ta hand om dig med, koncentrera dig att bli frisk nu." han log snett innan en sköterska stack in huvudet och sa att han skulle gå och lämnade dem.

"Tack." Det låg en hel del känsla bakom det ordet, självklart den chock och sorg han kände men också en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att Magnus förstått och hjälpt honom med det, för han skulle inte ha klarat det själv men att ha honom så nära gjorde det iallafall lite mer uthärdligt.
Även om det var så otroligt jobbigt att se honom sån, att känna hans hand sådär. Han ville bara få honom frisk igen, skulle göra precis vad som helst för att få honom att bli det vad det än innebar.
Även om det var en lättnad att Magnus var där - någon han kände och litade på som inte var i samma skick som Karl-Fredrik. Men samtidigt ville han också få vara själv med honom, han kände sig tvingad att hålla sig lite samman när han var där men nu slapp han det. Han hade ingen aning om ifall Karl-Fredrik ens märkte att han var där, men han trodde det skulle gå - han hade märkt av honom kvällen innan och det hade gjort så otroligt mycket.
I samma stund som Magnus gått ut brast det i princip för honom, tårarna rann okontrollerat och han kramade hans hand hårt. Inte särskilt hårt egentligen, men hårt med tanke på hur lite krafter han hade.
"Du måste kämpa, hör du det? Jag älskar dig så otroligt mycket, och jag kan inte förlora dig." viskade han skakigt, med en röst som var långt ifrån stadig.

Karl-Fredrik låg och svävade någonstans i det härliga omedvetna. Några röster hade trängt igenom, bland annat Magnus. Men inget var så starkt som när han hörde Aarons.
Var de båda död nu? Fast hade han hört Magnus så borde de inte vara döda? Betydde det att....? Karl-Fredrik orkade inte hålla tanken vid liv och försvann bort igen. Men trycket på handen blev allt mer tydligt och det borde han väl inte känna?
Vad skulle han ens kämpa för?
Karl-Fredrik vände all sin kraft mot rösten och trycket. Han visste vad det betytt för honom, så han ansträngde sig med allt han hade och besvarade handryckningen. Aaron borde inte gråta så, eller gråta alls. Betydde det att han levde?
Karl-Fredriks ögonlock fladdrade till vid den tanken och maskinen gav ifrån sig ett surrande ljud som tillkallade en läkare.
Han såg på de ihopdragna sängarna, men sa inget utan studerade istället Karl-Fredriks nu halvöppna ögon.
"Men god morgon." sa han och log uppmuntrande och såg sedan mot Aaron.
"Fortsätt med vad du än gör, så kommer jag och besöker er snart igen." sa han uppmuntrande och lämnade dem åter.

Aaron blev rentav häpen då han kände att han tryckte också Aarons hand. Betydde det alltså att han hörde honom, att han inte var helt förlorad ännu? Han hoppades så innerligt det, även om han inte vågade låta sig själv hoppas för mycket - trots allt så hade han själv varit någorlunda pigg direkt efter operationen, bara för att vara döende några timmar senare.
Men då han också öppnade ögonen var det som om hans hjärta hoppade över ett slag. Han var vaken! Visserligen verkade han kanske inte vara helt med ännu, men det om något måste väl vara ett gott tecken?
Att läkaren lämnade dem igen var både förvånande och en lättnad. Han verkade ju iallafall se det som positivt att Aaron pratade med honom, och han ville helst av allt bara få vara själv med honom vilket han ju också fick. Han fortsatte också vad han hållit på med, vilket till stor del var att gråta - han trodde nästan han snart skulle ha slut på tårar vid det här laget - men också att prata, försökte förklara hur mycket han älskade honom och vad han betydde för honom. Han skulle inte klara av att förlora honom.
Försiktigt, försiktigt lyckades han dra sig lite närmare sin egen sängkant och närmare Karl-Fredriks säng, för att lägga en arm om honom. Fortfarande hållandes hans hand med sin andra arm. Det var rent skrämmande hur bara en sådan liten sak vad så otroligt jobbigt och krävde mycket energi - men energi och kraft var en väldigt stor bristvara i hans kropp för tillfället, men han tänkte används varenda liten uns av den ifall det kunde hjälpa Karl-Fredrik.
"Snälla, lämna mig inte." viskade han än en gång.