Elbastian +10 [PRS]

Seb la märke till den äldres behov att göra något annat med händerna än att hålla i kläder. Därför tog han dem ifrån honom, eller tja, möjligtvis. Antingen hann han ta dem innan Elliot började släppa taget om dem eller så fick han börja plocka upp dem från golvet. Hur som helst hängde han plaggen över axeln samtidigt som han tittade på en ytterst... frustrerad? uppgiven? Elliot. Vad det var för känslor som snurrade runt innanför de gröna ögonen var lite oklart, det verkade vara en del, men det som stod klart var att det var ett starkt virrvarr. I alla fall vad han själv kunde tolka. Han kunde ju faktiskt ha fel också.
”Det är klart du kan sluta”, började han. Inte säker på vad han skulle säga. Ett femtonårigt beteende var svårt, mycket svårt, att förändra. Det kändes svårt att argumentera mot det. Ändå gjorde han det. Eller gjorde ett försök att göra det, i alla fall. Inte så värst övertygande, kunde han till och med själv inse. Men vad skulle han säga?
”Du... El, du har...”, fortsatte han, förgäves. Vad fan skulle han säga? Detta hade aldrig varit hans starka sida. Vad skulle han viljat höra om han var Elliot? Vad hade han behövt höra? Gud. Ingen aning. Han placerade händerna på sina egna höfter och blickade funderande på väggen bredvid Elliot. Vad. Fan. Skulle. Han. Säga?
”Jag vettefan, Elliot”, mumlade han en kort betänketid senare. ”Det brukade ju vara värre innan så... Du borde kunna... Sluta helt?” Naivt. Förmodligen inte till någon hjälp. Men försökte, det gjorde han.

Sambon hade läst av läget. Och tur var väl det för annars hade det kort därpå legat kläder på golvet och det hade definitivt inte hjälpt. Nu fick de istället hänga över den yngres axel. Betydligt bättre.
Det verkade vara svårt att hitta de rätta orden att säga. Och det var självklart något som Elliot förstod, men åh vad han önskade att det inte skulle vara så. Att Seb istället bara sa exakt det där som den äldre behövde höra. Vad det nu var, själv hade han ingen aning. För nej, den andres ord hjälpte inte så värst mycket. Att han ’borde’ kunna sluta. Det tänkte han ju ofta själv. Att det borde ha gått över. Att det borde ha stannat i tonåren och blivit till a thing of the past. Men nu var det inte så. Att bli påmind om att det hade blivit bättre hjälpte dock en del. Det var lätt att glömma när besvikelsen och allt det andra tog över. För han var ju trots allt sjuk. Självskadebeteende var ju en sjukdom. En beroendesjukdom. Det var absolut inga lätta saker att bli frisk från. Ändå hade skammen återigen börjat krypa sig på. Skammen över att inte kunna stå emot impulserna. Att dra in sambon i detta för tja, tusende? gången.
”Jag försöker”, mumlade Elliot med blicken fäst i Sebastians bröstkorg, samtidigt som händerna gled ned längst med sidorna.
”Kram?”, frågade han kort därefter. Ett trött, snett leende. Ja, en kram var absolut vad han behövde. Fast gud, han var ju genomsvett. Blä.
”Eller jag är äcklig nu, jag borde nog bara duscha”, sade han kort därefter. Ja, det klart den yngre inte ville krama någon som luktade svett. Med den insikten kände sig Elliot, om möjligt, ännu äckligare. Återigen, suck.

Om Sebs ord hade varit helt värdelösa och mer irriterande än hjälpsamma var detta i alla fall ingenting som Elliot visade. Inte så mycket i alla fall. Sambons respons var, i Sebs öron, ganska tom på känslor. Men ”jag försöker” var väl ingenting hemskt? Det var väl bara bra. Det var klart att det var en process att bryta ett beteende - en process som fick sina försök och sina misslyckanden och till slut, förhoppningsvis, ett lyckligt slut. Men Seb hade ju inte direkt blivit förvånad om Elliot ville ha mer stöd än vad han kunde erbjuda. Verkligen inte, han var ju väl medveten om att han var dålig på att förstå sig på sånna där... psykologiska? saker. Men han gjorde i alla fall sitt bästa och erbjöd sambon det bästa stödet han hade att ge - och det fick väl också räknas?
”Mm, vi väntar med den kramen tills du duschat av dig”, svarade han efter att Elliot själv påpekat sitt smått grisiga tillstånd. Seb hade ju redan duschat en gång den dagen och var inte jättesugen på att göra det en gång till, direkt. Så han höll sitt någorlunda avstånd från Elliot innan han räckte fram kläderna som sambon tidigare plockat fram.
”Jag börjar fixa något att äta så länge”, sa han sedan. Något som kanske skulle mötas av protester från Elliot, med tanke på att Seb var below average i köket, minst sagt.

Om det hade varit ombytta roller hade inte Elliot heller varit sugen på en kram. Och att kladda ned sambon med svett var verkligen inte schysst. Ändå kändes det jobbigt. Fast i grund och botten var det väl kombinationen av allt som blev tungt. Närhet kunde han ju få varje dag. Det var bara kopplingen som den för tillfället deppiga hjärnan gjorde. Att det var Elliot som var det som Sebastian inte ville röra, inte svetten. Äsch, detta övertänkande skulle inte leda till något vettigt. Så han tog bara emot kläderna. Laga mat? Seb? Hmm.
”Vad ska du laga?”, frågade han tveksamt och rundade den längre för att lägga kläderna på toalocket.

Om Seb hade vetat om den äldres osäkra tankar som började röra sig runt i huvudet när han avstod från en kram hade han självfallet bröstat svetten och kramat honom ändå. Nu var han dock ingen tankeläsare, så någon kram blev det inte. Ibland hade livet varit så mycket enklare om de inte hade något filter överhuvudtaget och bara sa exakt det de tänkte. Fast å andra sidan skulle det väl få negativa konsekvenser det också. Äsch, stryk den tanken bara.
”Något med kycklingen bara”, svarade han med en axelryckning. Inget speciellt. Inget fancy. Inte för att deras mat brukade vara fancy. Men när Elliot lagade maten, vilket var det vanligaste, så smakade det nästan fancy.

Kyckling. Jo, det lät ju rimligt. Men samtidigt riskabelt. Det där var tänkt att räcka till många måltider. Andra- och tredjeförsök fanns det inte plats för. Därmed gällde det att lyckas direkt. Sätta smakerna. Och det var väl framförallt där som skon klämde. Matlagning var definitivt inte den yngres starkaste sida. Det kunde vara värre men det fanns helt klart förbättringspotential.
”Du kanske kan skära upp bitar och steka? Så kan vi hjälpas åt med såser och sånt sen?”, försökte Elliot. Kompromiss. Det var jättesnällt av sambon att försöka hjälpa till men samtidigt vore det fint om maten smakade okej.

Seb var inte dum. Han förstod ju att han var dålig på att laga mat och att Elliot oftast tyckte hans matlagning var äcklig. Nåväl, han kunde i alla fall steka kött utan att det blev äckligt. Oftast i alla fall. Men det där med kryddning och sånt kunde Elliot mycket gärna få sköta när han kommit ut ur duschen igen.
”Jajaja, duscha nu”, sa han och puttade lättsamt till sambon innan han gick ut ur badrummet. Förmodligen gick Elliot med på detta förlopp och stängde badrumsdörren efter Seb, som i sådana fall gick vidare till köket. Väl inne i köket la han märke till att alla varor inte hade blivit inplockade. Fan! Hade inte Elliot gjort det? Han hade ju hållit på med det? Fan. Hade deras bråk kommit emellan? Just det. Elliot hade ju till och med sagt (skrikit) till honom att han skulle ta in resten. FAN, Seb! Mjölken var turligt nog redan i kylskåpet. Det kunde man tyvärr inte säga om kycklingen. Fuck fuck fuck. Kanske gick den att äta ändå? En googling senare kunde han fastställa att det inte gick att äta kyckling som stått framme i flera timmar.
Helvetes jävla skit. Det här var ju definitivt Sebs fel. Han vågade inte störa Elliot i duschen med detta. För budgeten höll ju inte för att köpa en kyckling till. Skulle han bara skita i det och laga kycklingen ändå? Nej, okej, dumt. Försök inte matförgiftad din sambo, Seb! Han samlade sig för några sekunder innan han skickade iväg ett sms till Brandon. Frågade om han kunde få låna 20 dollar av honom. 20 dollar! Hur skulle han kunna betala tillbaks det? Tja, inte denna månaden i alla fall. Som tur var brydde sig inte Brandon så mycket och Seb blev snabbt 20 dollar rikare. 20 dollar som han kunde köpa en pizza med. Phew, okej. Han beställde en pizza och satte sig sedan ner vid köksbordet. Försökte lista ut hur han skulle berätta om kycklingen utan att ett bråk skulle blossa upp igen. Fan, fan, FAN! Sådana här dumheter var ju bara... Pinsamma. Bara Seb lyckades fucka upp det såhär. Särskilt nu, när budgeten var extra ansträngd.

Ja, Elliot flinade och stängde därefter badrumsdörren bakom sambon. Lika bra att få det överstökat. Känna sig lite mindre som typ en sådan där vante som någon tappar i en smutsig vattenpöl. Äcklig. Nej, en dusch var en bra medicin mot sådana känslor. Så han lirkade av sig de svettiga kläderna och lade de i tvättkorgen. Och till Elliots stora förtjusning fanns det faktiskt varmvatten! Definitivt en av fördelarna med att duscha på dagen.
Dock var inte varmvattnet oändligt. Och varje rörelse gjorde ont. Ooooch hungern hade totalt tagit över kroppen. Så det dröjde inte många minuter innan den äldre stod inne i köket, ren och påklädd. Han hade inte väntat sig färdigstekt kyckling men nu verkade middagen inte ens vara påbörjad. Suck.
”Varför har du inte börjat?”, frågade han med en viss irritation i rösten. Smärta och hunger var inget bra recept för ett gott humör.

Seb hade kanske lite naivt hoppats på att pizzabudet skulle hinna fram innan Elliot. Typ för att tysta mun, liksom. Men det var orealistiskt, såklart. Men naiva förhoppningar kunde man inte rå för. En annan naiv förhoppning hade varit att sambon inte skulle bli irriterad när han kom ut från duschen och fått syn på ett kök utan någon slags matlagnings-aktivitet. Seb, kära nån...
”Jag beställde pizza istället”, svarade han, med ett påtvingat leende och försökte få det att låta som det mest naturliga i hela världen. Vilket det kanske var för många andra men inte för Sebastian och Elliot. Gud, nej. Det var det ju verkligen inte.

Pizza? Elliot höjde på ögonbrynen. Pizza var ingen vardagsmat. Verkligen inte. Nu var det visserligen ingen vardag heller, men hämtmat var ändå inte aktuellt. Det ingick definitivt inte i budgeten och speciellt inte när de hade tinad kyck-...aha. Den äldres blick sökte igenom köket. Han själv hade inte plockat in någon kyckling i kylskåpet. Sambon hade ju blivit tillsagd att göra det men han hade ju störtat ut genom lägenheten nästan direkt. Om Elliot kände honom rätt så hade de där kycklingfiléerna haft cirka noll plats i Sebastians tankebanor.
”Du plockade inte in dem, eller hur?”, svarade han kort efter en liten tystnad. Han gick fram och lutade sig mot bänken. Bet sig i kinden. Hur skulle resten av veckan lösa sig? Och resten av livet typ. Var det såhär varje matinköp skulle se ut. Ett evigt pusslande. Nudlar. Helt ärligt var det tankarna om framtiden som gjorde den äldre mest frustrerad och deppig. Misstag gjorde ju alla. Dock hade varken hungern, smärtan eller irritationen släppt så det försvårade helt klart processen med att släppa saker.