Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron log smått åt hennes lite gulliga reaktion, tog försiktigt ett bättre tag om henne men försökte undvika revbenen nu då hon nämnde det.
"Vi borde få dig till en läkare", sade han oroligt, kunde fullt ut förstå hur orolig hon varit för honom tidigare nu då rollerna var ombytta.

Han nickade sakta och såg på honom.
- din pappa är äcklig. Han tog på mig mumlade hon och gick sakta fram med honom medan hon grimaserade av smärta och tårar rann nerför hennes kinder.

Aaron fylldes genast av ilska. Tog på henne? På sin sons flickvän? Det var nästan värre än vad han trott om sin far.
"Vad gjorde han mot dig?" frågade han oroligt, försökte dölja ilskan han kände - det skulle knappast få henne att känna sig bättre. Istället försökte han lugnt och försiktigt hjälpa henne mot bilen.

Hon satte sig försiktigt i bilen och slöt ögonen.
- han smekte mig, kallade mig sötnos och gumman. Han slog mig mumlade hon, skämdes för det och kände sig fruktansvärt smutsig och ville bara duscha av sig. Men samtidigt gjorde smärtan i revbenen väldigt ont.

Det kändes vidrigt att hans pappa betett sig på det viset emot henne, men han hade inte tid till ilska emot honom för det just nu, han behövde ägna sig åt henne istället. Inte heller hade han direkt ork nog för det - han fick ju egentligen bara ta det lugnt, och att oroa sig så för henne och i princip springa hit hade tagit på krafterna. Men det var oviktigt just nu, tyckte åtminstone han.
"Du är säker nu åtminstone, och han är äntligen gripen." sade han.

Hon nickade sakta och såg på honom.
- du ser trött älskling. Lämna av mig vid sjukhuset och ta dig sen hem och vila. Jag har med mig pappa på sjukhuset. Du är helt blek i ansiktet sa hon tyst och smekte hans kind försiktigt med en av sina darriga händer.

Aaron såg på henne och skakade lätt på huvudet, ville verkligen inte lämna henne ännu. Inte efter vad som hänt och innan han visste vad hon kunde ha för fysiska men.
"Nej, jag klarar mig. Jag kan ju ta det lugnt där medans dem kollar dig", sade han envist, ville inte lämna henne mer än en sekund mer än nödvändigt efter det här.

Hon nickade sakta och slöt ögonen. Efter ett tag kom de till sjukhuset och Sophie togs in i ett rum och fick lägga sig på en brits medan en kvinnlig läkare försiktigt började röra på henne där hon hade ont och hon började lägga på förband där det blödde.
- jag misstänker att i alla fall ett revben är brutet men vi måste röntga för att ta reda på det säkert sa läkaren mjukt.

Aaron följde med in på sjukhuset iallafall, höll sig där mest tyst och stilla på en av stolarna där i väntan på vad läkarna trodde och allt sådant. Han började kunna slappna av lite, nästan iallafall - han var fortfarande orolig för henne. Men det fick också tröttheten att komma över honom mer och mer - eller trötthet och trötthet. Snarare mer nästan utmattning. Men han kunde vila senare - nu fick det duga med att vänta här.

Ska vi spola till de börjar bråka?