Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Det dröjde som tur var inte alltför lång tid medans läkaren kämpade på med hjärt och lungräddningen innan Matthews andning kom igång igen. Visserligen svagt, men den var åtminstone igång igen. Läkaren slutade upp med det för att istället börja fixa iordning en spruta han gav honom och återgick därefter till såren - han hade skyndat sig att lägga tryckförband, men de skulle behöva tvättas och sy ihop. Helst ville han ha honom lite mer stabil först dock, vilket sprutan hade varit för. Han vände blicken till Catherine.
"Jag kan inte garantera något, han är fortfarande instabil. Jag kan lova dig att vi gör allt vi kan - och jag vågar nog ändå påstå att den värsta faran är över ifall han överlever natten", sade han uppriktigt. De skulle kunna ta hand om honom här i herrgårdshuset, och efter att de gjort vad dem kunde var det bara att hoppas på det bästa och hålla honom under ständig och noga uppsikt.

Hon nickade sakta och såg på läkaren.
- så han kommer kunna stanna här eller måste vi ta honom till sjukhuset frågade hon och torkade sina tårar. En tjänare räckte henne en handduk så hon kunde torka bort blodet från sina händer och sin bröstkorg för att inte låta Serena få blod på sig. Catherine lyfte upp deras dotter i famnen, noga med att hon skulle ha huvudet bort så att hon inte såg Matthews kropp.
- men vem kan ha gjort detta mot honom? Han kan inte gjort det själv för här var aldrig någon kniv. Någon måste velat ha ihjäl honom sa hon tyst och gungade lätt Serena i sin famn för att lugna henne.

Läkaren såg på henne och nickade lite lätt.
"Då vi egentligen inte kan göra mycket mer än att sköta såren, så kan han stanna här. Dock kommer vi få övervaka honom noga med tanke på hans skick", sade han, ännu var inte faran över. Det gällde bara att göra allt för att han skulle bli bättre eller åtminstone hålla sig på samma nivå och inte bli sämre igen.
"Jag vet inte. Även om vi skulle ha hittat en kniv har jag svårt att tro att han ens skulle lyckas orsaka så pass mycket skada på sig själv med det, utan som du säger måste det ha varit någon. Men jag tror att du antagligen vet bättre än mig vad för ovänner din man kan tänkas ha", sade han, själv träffade han ju i princip aldrig de båda förutom ifall någon av dem var sjuk. Det dröjde inte särskilt länge förräns två tjänare dök upp med en bår, för att hjälpa läkaren få upp Matthew till närmsta säng så försiktigt som möjligt.

(tänker att han är i koma minst ett par veckor, om du vill hade vi ju kunnat spola lite tills han börjar vakna till igen? )

Catherine såg på Matthew. Hon hade suttit vid hans säng så mycket hon kunnat och bara smekt hans panna eller hållit hans hand. Men ju äldre Serena blev, desto mer uppmärksamhet behövde hon vilket gjorde att Catherine kämpade med att vara på 2 håll samtidigt. Dessutom hade det lämnats brev som egentligen Matthew skulle svara på men som var brådskande som hon hade behövt svara på. Till råga på allt detta hade hon haft kontakt med polisen, de skulle hjälpa henne hitta de som gjort detta. Nu satt hon på en stol bredvid sängkanten och bara höll hans hand medan Serena satt på en filt bredvid och lekte med en av sina leksaker. Catherine var bara glad över att Serena var så liten så att hon inte skulle komma på något av detta och att hon inte heller sett sin pappa när han låg blodig på golvet.

Läkaren hade egentligen inte kunnat säga så mycket om Matthews tillstånd, mer än att det kunde ha orskats också utav chock - kanske på grund av knivhuggningen, och kanske något annat. Nu visste ju inte han om vad som hade hänt precis innan han blivit skadad, men hade han gjort det hade han nog vågat påstå att det vore en mycket starkt bidragande orsak till varför han inte vaknat ännu. Om han nu skulle vakna - sanningen att säga kunde ingen svara på det, och det hade han också förvarnat Catherine om. Det kunde hända att kroppen och hjärnan inte klarade av att vakna till längre, att den tagit så pass bestående skador av det.
Han hade dock blivit allt bättre och bättre, även om det inte märkts det minsta utåt. Såren hade redan hunnit så gott som läka ihop, och efter att han hela tiden känt sig nästan som i dvala - eller snarare sömn, men ändå inte helt. För smärtan fanns där hela tiden, även om han inte var vaken nog för att kunna tänka sammanfattande eller ha nån tidsuppfattning. Men närmast som sömn, där han kunde drömma och känna smärta. Men det kändes som om han började lyckas bryta upp det mer och mer, bli mer fri istället. Börja vakna till. Och kanske att det till slut började synas. Han öppnade visserligen inte ögonen ännu, men började smått smått röra på sig. Eller ja, snarare mest huvudet och händerna lyckades han röra lite på.

Catherine granskade sin dotter innan hon vände huvudet mot Matthew. Såg hon i syne eller rörde han verkligen lite på sig? Hon tog hans hand försiktigt i sin och smekte honom över pannan.
- Älskling, ta det lugnt. Både jag och Serena är här och vi älskar dig så mycket viskade hon. En tjänare gick direkt för att meddela läkaren att han hade börjat göra små rörelser.
Catherine visste inte hur Matthew skulle reagera när han vaknade. Han trodde fortfarande att Juan och hon hade kyssts trots att det bara var han som kysst henne, troligtvis så att attacken kunde ske. Hon visste inte om han skulle bli arg, om han inte skulle vilja ha henne i samma rum eller om han skulle förlåta henne. I alla fall var hon beredd på allt, bara han vaknade.

Matthew lyckades uppfatta ungefär vad hon sade, men det var fortfarande inte glasklart utan ungefär som om hon skulle ha pratat genom en glasvägg. Men det blev bättre. Han förstod dock inte riktigt varför det kom sig att hon var här nu, men hade inte orken för att tänka något mer på det. Istället försökte han koncentrera sig på att vakna till, vilket han lyckades rätt bra med - han lyckades få upp ögonen ungefär samtidigt som läkaren kom in i rummet igen. Han var visserligen vaken nu och vid medvetande, men ännu rejält påverkad, trött och seg. Han hade rätt snabbt sett att Catherine satt där och slagit undan blicken igen - hur hon sårat honom var fortfarande som ett öppet sår värre än något av dem han fått tidigare. Han blev nästan något lättad över att läkaren var där redan nu, för då slapp han behöva säga något till henne nu - för han hade ingen aning om vad. Men å andra sidan borde väl bollen ligga hos henne efter att hon uppenbarligen varit otrogen.
"Ser man på maken. Hur känner du dig?", frågade läkaren vänligt, hade mer än en tanke med sin fråga då han också ville se hur pass bra Matthew klarade av att tala ännu.
"Trött", svarade han något hest efter endast en kort stunds tystnad.

Catherine lyfte upp Serena i famnen för att hon skulle se sin pappa och Serena lyste direkt upp.
- pappa tjöt hon glatt och klappade i sina händer och sträckte armarna mot honom. Catherine satte henne försiktigt bredvid honom, noga med att inte skada honom och Serena kröp ihop i hans famn med ett nöjt leende på läpparna. Catherine stod en bit bort för att låta läkaren prata med honom, samtalet om vad som hänt tänkte hon ta i enrum och inte när det var folk i närheten som kunde höra vad de pratade om.

Även om Matthew var trött - något som dock kändes allt bättre och bättre - så kunde han inte låta bli att le brett av Serenas rara reaktion. Det värmde hans pappahjärta rejält att se henne bli så glad av att se honom vaken, han älskade henne något otroligt och lade genast armarna omkring henne.
"Älskade lilla trollunge", viskade han mjukt till henne, vände sedan blicken till läkaren då han började tala igen.
"Du måste ta det väldigt lugnt framöver, tänk inte ens tanken att ta dig upp ur sängen förräns du blivit starkare igen. Du kommer få ta det lugnt ett tag nu, men i övrigt verkar du ha klarat dig otroligt bra. Och tveka inte på att höra av er för minsta lilla", sade han innan han lämnade dem igen, även om den värsta faran var över nu skulle han tvingas ta det försiktigt.

Catherine svalde hårt och gick fram och satte sig på en stol och såg på dem båda. Hon tackade doktorn när han gick.
- Jag vet vad du tror Matthew, Att jag var otrogen med Juan men det stämmer inte. Han började prata om jag var lycklig här och rätt som det var så kysste han mig och hade ett grepp som jag inte kunde ta mig ur. sa hon tyst och såg på honom med smått bedjande ögon. Hon ville verkligen att han skulle förstå att hon inte gjort något och att hon verkligen älskade honom.