Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Efter en stund fick hon syn på mannen vars hennes hjärta tillhörde. Lyckan sken verkligen om honom vilket gjorde henne alldeles varm om hjärtat. Hon hade nog aldrig sett honom så glad förut. Candra övervägde att gå fram till honom men ångrade sig. Inte nu. Unga kvinnor svärmade runt honom likt getingar kring en sockerbit, han hade fullt upp. Såg hon honom ensam senare på kvällen så skulle hon kanske säga hej, fråga hur han hade det. Hon snurrade runt då hon kände en hand mot sin axel. En främling, en riktigt stilig sådan, hade kommit fram och bjöd upp henne till dans. Det tackade hon inte nej till, och snart snurrade hon runt med ett skratt.

Ailred dansade med en del av kvinnorna som hade samlats kring honom, för han såg ingen anledning till att inte göra det. Visserligen låg hans hjärta fortfarande hos Candra, men han hade utgått ifrån att det inte var besvarat så det skulle inte skada att dansa med några andra. Själv hade han inte sett henne än, men det var väl också bara en tidsfråga. Och mycket riktigt, när han senare äntligen lyckats ta sig ifrån de unga damerna för en stund och var lite mer ifred fick han se henne dansa med en ung man, och även om hon inte längre var hans så stack det till i hjärtat. Hon var otroligt vacker där hon dansade runt, och även om han egentligen skulle vilja prata med henne visste han inte om det var bättre att låta henne vara ifred. Kanske egentligen för båda parter, för det skulle för honom nog väcka en hel del gamla känslor till liv igen.

Då hon kände sig iakttagen vände hon på huvudet, såg in i ett par välbekanta ögon som nästan tog andan ur henne. Candra fuktade läpparna innan hon såg upp på främlingen hon dansade med, hade inte brytt sig om att fråga efter hans namn.
"Vill du gå efter något att dricka?" bad hon med ett rart leende. Den långa alven nickade innan han försvann iväg. Hon såg för ett kort ögonblick efter honom innan hon gick fram till Ailred. Det kändes som en evighet sedan hon sett honom senast, men samtidigt var det som om de bara varit ifrån varandra högst en dag. Som om ingenting hade förändrats trots att allt var annorlunda nu.
"Ers majestät," hälsade hon och neg med ett litet leende. Inte för att hon trodde att hon var tvungen att tilltala honom med den titeln nu, utan det var sagt på ett lekfullt sätt.

Ailred blev faktiskt lite förvånad då han märkte hur Candra började gå mot honom, men egentligen visste han inte varför han blev det. Dem hade ju inte direkt skiljs åt som ovänner, bara inte riktigt lika nära varandra dom de varit innan. Trots att det gått tid och Ailred försökt glömma sina känslor för henne, då han inte haft mycket hopp om att de skulle bli besvarade igen, så smälte hans hjärta ändå genast då han såg på henne. Hon var så fantastiskt vacker. Han kunde inte låta bli att le lite åt hur hon tilltalade honom, det kändes konstigt att höra det från henne av någon anledning.
"Du har förändrats", sade han lugnt, visste inte ens vad annat han skulle säga. Men det var sant, det var bara att se på de spetsiga öronen hon fått. Han var lite tveksam, för han var genast som hopplöst förälskad i henne igen trots att han lovat sig själv att ge henne det avstånd hon verkat vela ha och hålla sig undan.

Candra betraktade honom med nyfikna ögon. Han var precis lika vacker som hon kom ihåg honom, men ändå fanns där någotnytt som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske det hade något att göra med att han äntligen var där han hörde hemma, och att han äntligen satt på tronen som tillhört honom så länge.
"Har jag?" Hon la huvudet på sned. Utseendemässigt kanske en gnutta, men annars visste hon inte. Bortsett från att tiden hon tagit för sig själv gjort henne gott, så var hon fortfarande samma unga kvinna som hon varit tillsammans med honom.

Ailred såg på henne, önskade att hon skulle bli hans igen. Men det var nästan en lite melankolisk känsla, för han hade lite tappat hoppet om att det skulle hända igen. Hur mycket han än önskade det. Men hon hade lämnat honom, och var det så hon ville ha det så fick Ailred också acceptera det. Visst att det gjorde honom ont, men det var hans problem och han behövde inte bekymra henne med det. Han följde hennes exempel och lade huvudet lite lätt på sned.
"Det verkar så", sade han, han kunde inte sätta fingret på precis vad det var. Men det kändes som något med henne hade förändrats åtminstone, men det kanske bara var han som inbillade sig det.
"Har du haft det bra?", frågade han, för vare sig han blivit sårad eller ej så brydde han sig fortfarande om henne.

I ögonvrån såg hon flera unga, vackra kvinnor stå och kasta trånande blickar mot Ailred, samtidigt som de suckade drömmande för sig själva. Candra tyckte inte om att de studerade honom på det viset, för visst hade en svartsjuk del av henne vaknat till liv och blottade tänderna. Utan att tänka mer på saken ställde hon sig närmare för att fjäderlätt låta sina läppar nudda vid hans. Kvar på sina läppar kände hon en pirrande känsla: hon ville ha mer. Ändå backade hon igen, visste inte ens om han var en fri man eller om han hade någon i sitt liv vars hans hjärta slog ett extra slag för.
"Det har varit välbehövlig egentid," sa hon, svarade inte direkt på hans fråga.

Ailred blev minst sagt förvånad över hennes så lätta kyss, som tände som eldar inom honom som desperat brann efter mer. Han förstod egentligen ingenting, han trodde helt att hon lämnat honom. Trots allt hade hon varit sur på honom innan hon blivit fångad, och sen hade hon gett sig av efteråt så Ailred hade knappt ens tänkt tanken att så inte skulle vara fallet. Ändå kom hon hit och kysste honom nu. Han skakade lätt på huvudet med ett svagt leende.
"Dig blir man då aldrig klok på. Först lämnar du mig och kommer nu tillbaks och kysser mig?", sade han, inte anklagande utan med en snarare helt vanlig ton.

Med ett leende strök hon tungspetsen över sin överläpp.
"Ja?" svarade hon bara på hans fråga, fanns väl inte så mycket mer att säga. Hon visste att han säkert förväntade sig en förklaring vilket fick hennes leende att långsamt tona bort.
"Jag lämnade dig inte. Inte på det viset som du tror i alla fall. Jag behövde tid för mig själv. Som fånge bryter de ner dig på alla sätt som finns. Emotionellt, fysiskt och psykiskt. Jag behövde tid för mig själv, att hitta mig själv. Skulle jag ha följt med dig så skulle jag inte ha gjort annat än saktat ner er." Hon snurrade en mjuk slinga av sitt hår runt pekfingret.
" Du klarade dig galant ändå." Han hade fått tillbaka sin familj, han var den rättsmätiga kungen över Periold, och hans ögonsten Amethyst var i säkerhet. Han behövde inte längre gömma henne eller dölja vem och vad han var. Candra log lite innan hon vände upp ansiktet mot himlen för att studera de små molnen som rörde sig med vinden.

Ailred hade faktiskt trott helt att han blivit lämnad, så hennes ord fick honom snarare bara ännu mer förvirrad över allting. Han visste inte riktigt vad han skulle tro eller tänka längre riktigt.
"Varför sade du då inget om det? Jag riskerade allt för att rädda dig och du gav dig av utan att knappt ens säga något, vad skulle jag annars tro?", sade han, fortfarande inte anklagande utan nu kände han sig på något vis snarare lättad. För där fanns då kanske hopp iallafall. Visst kunde hon ha sagt något om vad hon skulle göra, men Ailred förstod faktiskt att hon velat vara ifred. Han visste inte säkert ifall hans känslor ännu var besvarade, men den lilla kyssen hade åtminstone fått honom att hoppas på den saken. Han log lite mot henne, för han var faktiskt glad över att fått höra det här.
"Du verkar också ha klarat dig bra. Jag har saknat dig", sade han, mer än han velat erkänna.