Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip hade ingen aning om vad killarna ville, men han var som alltid rätt godtrogen av sig så trodde inte att det skulle vara något konstigt när han ställde sig lite mer vid sidan av dansgolvet med dem. Det var ju lite synd att de skulle komma just när han dansade med Aubrey dock.
"Vad är det?", frågade han nyfiket.

"Ingenting, vi ville bara prata?" Killen som svarade såg förvånad ut, förstod inte varför Philip trodde att det var frågan om någonting speciellt. Allt behövde inte innebära fara trots att de ständigt behövde vara på alerten. Aubrey studerade Philip och de andra skuggjägarna en stund innan hon vände sig för att småprata med Clary.

Kvällen for snabbt förbi, och även om Philip försökte fick han inte så mycket tid med Aubrey som han hade velat. Istället blev han flertalet gånger ivägdragen såsom när dem dansat. Men när kvällen till sist led mot sitt slut hade snart de flesta gästerna gått och han letade upp Aubrey igen, nu borde han ju åtminstone kunna få prata med henne när knappt några var kvar.
"Förlåt, blev hela tiden avbruten av folk", sade han till henne, hon var utan tvekan den han helst var med.

Aubrey hade inte riktigt lyckas skaka av sig den konstiga känslan hon hade, trots att hon gjorde sitt bästa i att inte fundera så mycket på det. Hon var nog bara trött vilket resulterade i att hjärnan ville spela henne ett spratt. Hon log mot Philip då han kom fram till henne: honom hade hon inte under kvällen sett så mycket av som hon velat.
"Nu är du här i alla fall." Hon la armarna om hans nacke och ställde sig på tå för att ge honom en mjuk kyss på läpparna.

Philip log brett tillbaks mot henne.
"Japp, till sist", sade han, lade genast armarna om hennes midja och besvarade kyssen. Under tiden han varit sängliggande hade han saknat henne mest - tidigare hade de tillbringat hela dagarna tillsammans, tränat tillsammans och allt, och att istället vara sängliggande och inte träffa henne lika mycket gjorde mer ont än han trott.

Aubrey avslutade efter en stund kyssen för att söka ögonkontakt med honom. Hon var lättad över att allt äntligen skulle återgå till det normala. Hon hade saknat träningarna med Philip. De var inte lika outhärdliga längre som de varit i en början. Det av flera olika skäl. Hon greppade därefter tag om hans båda händer för att fläta samman deras fingrar och krama om dem.

Philip mötte utan minsta tvekan hennes blick och log brett, han hade saknat så att vara med henne hela tiden. Men han hade också hunnit fundera mycket under tiden han varit sängliggande.
"Kom", sade han, han ville prata med henne men inte riktigt där bland allt folk utan hellre mer enskilt.

Nyfiket studerade hon honom då han ville att hon skulle följa med honom, men nickade och släppte taget om hans ena hand så att han skulle kunna leda vägen då hon inte visste vart de var på väg.

Philip log lite mot henne, kramade lätt hennes hdand och drog med henne till sitt rum. Efter att ha stängt dörren efter dem sökte han upp hennes ögon med blicken, hade tänkt en del på detta men var ändå nervös. Tänk om hon inte ville det?
"Jag har hunnit tänka en del medans jag var sängliggande, och du betyder enormt mycket för mig. Du fanns alltid där för mig, och jag vill finnas där för dig också när du behöver det. Därför undrar jag om du vill vara min parabatai?", frågade han.

Aubrey satte sig ner på sängkanten och fumlade med händerna i famnen. Hon fäste blicken på honom då han började prata, visste inte riktigt hur hon skulle tolka hans ord. Vart försökte han egentligen komma? Då han frågade om hon ville vara hans parabatai flämtade hon tyst till. Av alla han kunde välja mellan så var det henne han frågade?
"Är du säker?" De skulle förevigt vara bundna till varandra tack vare eden de skulle svära varandra för att bli parabatai.