Winter is coming

Tripp trapp trull, ändå rätt roliga och fina namn till de tre kattungarna de funnit under den blommande busken. Åldern var det som avgjort vem som varit vem, efter som Earendil är den äldsta med tusentals av år är det bara naturligt att hans lurviga kompanjon är Tripp.
"Earendil.. vad är det du har på axeln?" frågar Sawen som höjer blicken när hans prins kommer in i ögonvrån en bit bort. I vanliga fall hade han velat följa efter, sett till så att de kungliga ungdomarna inte blir attackerade, men när hans vän protesterat något innerligt så hade han gett upp. Inga sår eller haltande syns på honom, vilket får en tung ankare att lyftas upp från hans utrustade axlar.
"Tripp," svarar Earendil nonchalant medan kissemissen försiktigt slickar honom på kinden, den sträva tungan får hela honom att vilja skratta till. Även om det kanske är lite äckligt, och inget man egentligen önskar, så kittlas det något förskräckligt.
"Vad är en tripp?" Hela bilden av Sawen ståendes i vacker alvisk klädnad med en pilbåge över axeln och ett svärd fäst i handen plus det frågande ansiktsuttrycket är lika skrattretande som kattens söta lilla gnällande. Earendil granskar vännen under tystnad medan ett finurligt, retsamt leende stryker sig över de sommarröda läpparna. Kinderna har blivit rosiga av solens strålar under deras lilla promenad, det får det trötta ansiktet att se mycket friskare och välordnat än innan.
"En katt Sawen, hon heter Tripp." Ibland kan det vara väldigt lätt att dumförklara den stackars beskyddaren, även om den unga alven är högt upp på listan av de mest intelligenta personer Earendil stött på så har han en del att förklara.. Katter är ioförsig inte någon art som brukar vandra runt på Rivendells gator, men de är väl en av de arter som varje person bör hålla koll på. Strunta i drakar eller vattendjur, katter är ett måste.
"Jaså.." är det enda som kommer som svar. Näsan rynkar på sig och armarna hamnar i kors över bröstkorgen, Sawen glider undan med blicken. Det måste vara rätt rastlöst att stå sådär dag in och dag ut, väntandes på att få följa sitt syfte och använda sitt svärd för att skydda de personer han håller kära. Dock har den några år äldre alltid varit rätt svår att läsa av anser Earendil, alltid tystlåten, kall på ytan men välkomnande till prinsen han känt sen barnsben. Earendil kan inte undgå att undra om det är av egen vilja som Sawen först börjat träna för att beskydda dem eller om det var endast pågrund av faderns tvång. Visserligen gör inte de tankarna någon större skillnad nu, de två unga alverna har fastnat för varandra, Sawen är Earendils favoritsoldat, och Sawen följer med på varje litet uppdrag som smyger deras väg. Men tankarna glider dit iallafall då och då, så många frågor som börjar med tänk om. "Skämt åsido. Din far sökte efter dig, han ville diskutera något viktigt, med Ned också."

"Mhm, men tyvärr är inte jag som Raemar." svarar Jack oberört och skakar beklagande på huvudet. Nej, det är väl omöjligt att förvänta sig såpass mycket från en och samma person, eller? Fixandet med ringen och all obehaglig trollkonst hade tagit över flera månader att gå igenom, göra den perfekt och inte till någon dödsmaskin. Han hade varit tvungen att leta reda på en drakes döda lik, bara för att bryta ihop benen. Ringen har en hel del historia bakom sig och den är långt ifrån lätt att fixa. Nu förväntar sig familjen att han ska göra allt han kan för att bli betalad med bullar? Allt är för mycket för Jack, vars enda mening med livet är att fixa det folk vill ha och bli betald i stora sedlar, plus dra med en del ner i sängen. Att sticka till Kings Landing med en klagande varg är ingenting han ser fram emot, även om han lovat att göra sitt allra bästa med att hjälpa till. Det är inte bara familjen som satt för mycket press på honom, utan Earendil också. Hur hade den förbaskade alven tänk egentligen? Jo, antagligen hade han varit taktisk och använt dessa små känslor till något bra. Hur kan det vara en hjälp för både honom och Aidan? Nej, i tjugofemåringens ögon verkar det endast som att all tid med Aidan bara kommer irritera honom. En ensamvarg är inte direkt så lätt att komma överens med. "Dina föräldrar släpade hit dig, så du personligen vill inte ha någon hjälp? I såna fall behöver vi ju inte ha den här diskussionen, att hjälpa någon som egentligen inte bryr sig är inte av mitt intresse. Jag har gett råd, men du verkar inte riktigt vilja prova någon ut av dem." med en djup suck drar Jack till sig brevet igen, stoppar ner det i fickan där det hör hemma. Nej, han tänker inte låta det ligga framför Aidan, bli alternativt offer för hans rastlösa tassars rivande. Dock verkar det som att det där med båten fångat upp mer intresse. Jack stirrar framför sig en stund innan han rycker på axlarna. Det verkar som att en jolle inte skulle räcka åt Aidan, rätt kräsen verkar han vara.
"En jolle är en riktig båt, men nej inte en sån. Det är inget paradis direkt, jag är inte rik. Men förhoppningsvis duger det tillräckligt åt dig." Armarna sträcks på sig ett tag innan han ställer sig upp. "Så, eftersom att du inte verkar vilja lyssna på mina väldigt fantastiska förslag så tycker jag att det får räcka en så länge. Vi åker imorgon bitti"."

Det tog några sekunder för Aidan att riktigt ta in det där första som Jack sa - det där om att den yngre inte alla ville ha någon hjälp. Sanningen låg ju i att han visst ville ha det, men samtidigt inte. Alltså det var inte ens någon mening med att börja beskriva hur löjligt förvirrad han var. Skulle han försöka sig på något så extremt skulle konversationen aldrig få något slut, främst eftersom tjugotvååringen som sagt knappt kunde skilja mellan höger och vänster längre. Det var lite som om någon slitit honom i en massa små mindre bitar och sedan mosat ihop honom till en stor hög. Figurativt men väldigt precist när det kom till känslan av det hela.
Jag vet inte vad jag vill, okej? Eller du vet vad jag menar.. knorrade han ytterst buttert och sneglade åt sidan, även om det mest handlade om nervositet. En båt, en riktig båt. Med en sådan skulle det väl gå att ta sig till Kings Landing, eller hur? Jo, det skulle det göra. Han sket fullständigt i hur lång tid det kunde tänkas ta, så länge de kom fram förr eller senare dög det mer än väl. Det enda han ville vara säker på var att den inte skulle kapsejsa det absolut första den gjorde, för han hade ingen riktig lust att flyta omkring ute på havet och sedan drunkna. Kanske efter att han gett Earendil en stor, fet kyss, men inte en chans i helvetet att han tänkte dö innan dess.
Så länge fanskapet flyter och kan segla en längre distans är jag nöjd, påpekade Aidan efter en stund och började med ens vandra i vida cirklar omkring den tjocka stammen. Shit, nu gick det verkligen inte att hålla sig lugn längre. Inte nu när han visste att alven han älskade så förbaskat mycket snart skulle finnas inom räckhåll, eller vad man nu skulle kalla det för. Allt han ville var ju att slänga sig över den äldre och slingra armarna omkring honom, dregla ner den slanka nacken och somna i den bekväma famnen. Ingenting annat, varken mer eller mindre. Imorgon. Imorgon. Resan var förvisso lång och skulle troligen bli svår, men det var i alla fall en början. En riktig början och inte bara en massa önsketänkande som inte ledde någonvart.
Tack..på riktigt alltså. Jag vet att jag är irriterande och att du troligen gör det för Earendil och bara Earendil..men tack, fick den yngre slutligen fram och stötte envist nosen mot Jacks rufsiga lockar. Istället för att skaka hand, väldigt smidig som vanligt. Absolut inte jävligt korkad och närgången eller så, nej inte alls!

Vinden drog genom de röda lockarna ännu en gång och den svala nattluften började äntligen göra sitt jobb. De hårda, rusande hjärtslagen började lugna ner sig och andningen var återigen stadig och rofylld.
Melleyah betraktade stjärnhimmeln under tystnad, följde bilderna som formade sig ovan och log blekt. Det var väldigt vackert, till och mer trevligare än det brukade vara. Kunde det möjligen ha någonting att göra med att hon andades i princip samma luft som en drös med alver? För alver var ju trots allt väldigt magiska, magiska och ståtliga, vackra och beundransvärda. Tänk om hon också kunnat haft en så pass bra hörsel och snabba språng? Eller den långa livslängden som förde med sig så otroligt många erfarenheter och upplevelser. Ett vanligt människoliv räckte egentligen inte till mycket. Hon skulle aldrig lyckas hinna uppleva lika mycket som en alv kunde göra, aldrig lära sig lika mycket eller finna samma ro. Och inte nog med det så skulle hennes utseende börja åldras några år fram i tiden, vilket hon absolut inte såg framemot. Rynkor var ju inte det mest attraktiva att ha i ansiktet och hon behöll gärna sin rörlighet och energi.
Livet i staden som gammal kvinna var ju aldrig lätt, åtminstone inte om man tillhörde arbetarklassen som hon gjorde. Ännu svårare blev det för de hemlösa eller de som levt på sina kroppar genom bordeller och så vidare. Nej, det hade helt enkelt varit väldigt trevligt att se ung ut lika länge som en alv - med andra ord så länge de hade kvar sin odödlighet. Sjukt orättvist, även om de troligen var tvungna att genomlida en hel drös med tunga perioder, krig och andra hemskheter. Äsch, varför stod hon fortfarande ute på balkongen och funderade över sådana saker? Nu var det dags att röra sig tillbaka in och gå och lägga sig.
Melleyah vände sig därmed om och stegade tillbaka genom korridoren, samtidigt som hon flätade håret inför den resterande delen av natten. När hon sedan anlände till sovsalen sjönk hon genast ner mot den mjuka madrassen och gled tillbaka in i drömmarnas rike. Förhoppningsvis skulle mardrömmarna låta henne vara den här gången.

De nätta, ljusa fingrarna glider över dörrhandtaget medan Earendil gör ett tappert försök i att förbereda sig själv. Det som kommer sägas i rummet bara några ynkliga centimeter ifrån honom kan vara vad som helst, om giftemål, om icke giftemål, om död, om krig.. Många skulle döda för att få en plats i kungafamiljen, vara född i ett släkte fylld med rikedomar och lyckligtvis för Earendils del, snälla familjemedlemmar. Dock kommer det en hel del negativa delar med det hela, och om den unga alven fått välja själv hade han hellre velat leva som Sawen. Fortfarande tufft, men överraskningar finns inte bakom vardera dörr man öppnar. De spetsiga öronen rycker lite på sig, försöker att uppfatta orden som sägs mellan fadern Elashor och Ned stark, nu kungens höguppsatta högerhand. De har alltid kommit bra överens, de bägge två är en hel del fredligare än familjen Lannister och Baratheon. Men om nu prinsen fick bestämma, vilket han uppenbarligen inte får, skulle han töja väldigt mycket på Starks hårda straff. De stora, ljusa ögonen glider aningen bedrövat mot Sawen som står lutad mot väggen bakom honom.
”Det kan inte vara så illa, om det är det kan vi alltid fly härifrån..” Kommenterar den äldre med de mörka ögonen flytande över korridoren. Om någon annan än Earendil fått höra det där, ja då skulle han vara så gott som död. Att fly är aldrig ett alternativ för någon som är känd över länderna. Nu kanske det är menat att bli sett som ett skämt, men av någon anledning börjar Earendil att fundera mer ingående på det. Hur skulle det fungera? Hur skulle de ta sig åt? Tripps lilla läten får honom lyckligtvis att komma tillbaka till verkligheten igen.
”Och få pappa halshuggen? Det kräver en hel del mer planering Sawen.” Protesterar han och vänder blicken åter mot den stora trädörren. Med en lätt handryckning glider dörren upp på vid gavel och de välformade benen rör sig in mot de två männen och låter dörren stängas bakom honom. Eddard Stark sitter på sin maffiga stol med den alviska kungen lutad mot bordet. Bägges ögon bestämt fästa på boken framför dem. Inte ens ett godmorgon glider från deras läppar. ”Så, kan jag hjälpa er med något?”

Inte vet vad han vill? Jack försöker att fundera över hur det var för honom de där tidiga dagarna med ringens sällskap. Förvirrad, självklart.. men han hade full koll på vad det varit han ville, vad han ville åstadkomma och nå. Detta om något visar olikheten mellan varje person som går igenom skiten, det finns liksom inte några bestämda regler som funkar eller inte funkar, det är upp för var och en att hitta dem. Nu hade Earendil och Illbryn hjälpt honom en hel del med det där, testat på saker som satte dem i livsrisk, och kanske det är just vad Aidan behöver? Tyvärr har inte Jack en lika stor dödsönskan som de två alverna, eller lika omtänksam. Men han står där och funderar en kort stund, låter tystnaden ta över mellan de två hybriderna. Det enda han fokuserar på är fågelkvittren och vinden som grovt försöker gripa tag i hans tröja. Det är själviskt, men kanske han faktiskt skulle må bättre ut av det? Kanske han faktiskt skulle känna att han åstadkommit något ännu större än sig själv? Det måste vara fredligt att sätta alla andra i fokus innan sig själv, som de två bröderna gjort.
”Okej.. du kan väl försöka fundera på det tills imorgon kanske? Antagligen vill du få kontroll på det hela, på dig själv och förstå hur ringen fungerar, eller hur? Eller vill du vara kvar i den där håriga formen resten av livet?” Det sista är menat som ett skämt, men eftersom att Jack är rätt dålig på humor och låta genuin så är han lite orolig över om det kommer fram eller ej.. aja, Aidan får helt enkelt lära sig. En resa till Kings Landing kan ta evigheter. Än en gång faller den unga mannen ner i tankarna igen, rynkar på ögonbrynen. Skulle det inte vara bättre för honom själv dock om Aidan stannar i den där pälsformen resten av sitt liv? Då kan han sno halsbandet runt hans nacke och sätta på sig själv.. själviska tankar? Jodå. ”Fanskapet flyter riktigt bra, har dock inte haft en stor varg på den innan. Första gången för allt antar jag.” Jack rycker lite på axlarna, rynkar på näsan när han helt plötsligt får en nos inkörd i de mörka lockarna. Vad i helskotta? De stränga ögonen fäster sig på Aidan, om en blick kan mörda då är det hans. ”Jag gör det för mig själv och endast mig själv.” Lögn. ”Inget sånt där på båten dock, du kommer bli nerslängd i havet.”

Att bli slängd i havet var ju inte en punkt som stod speciellt högt på Aidans att-göra-lista. Han gillade att bada, men då dög helt klart de lugna floderna nere i dalarna. Där kunde man ligga och flyta omkring bäst man ville, utan att föras ner mot havets botten med en stark ström, eller slås omkull av en särskilt stor våg. Men förhoppningsvis skulle han väl kunna hålla sig i skinnet under färden och därmed slippa bli dränkt. Det ville säga om båten höll för både honom och Jack. Fast det skulle den väl göra? Den äldre hade ju precis konstaterat att fanskapet var stabilt så in i helvete, så det bådade ju ganska gott.
Jag vägrar att bli nerslängd i havet, så om det är någon som ska bli det så är det allt du, knorrade Aidan och satte nosen i vädret. Och jag förstår verkligen inte varför alla behandlar mig som om jag vore giftig! Det är inte precis som om min päls är täckt av någon dödlig substans, fortsatte han buttert och gav den äldre en mycket missnöjd blick. Nu kvarstod det bara att skutta iväg tillbaka till värdshuset och på något sätt tala om för familjen vad han hade för planer. Problemet var att de knappast skulle förstå honom, åtminstone tills han lyckades klura ut hur han skulle lyckas få kroppen att lyda. Tills dess fick väl lite bläck och pergament duga. Förhoppningsvis skulle de inte ha någonting att säga om det hela heller, utan låta tjugotvååringen fara bäst han ville. De skulle ju se varandra igen, även om det kanske dröjde några år. Bara den vetskapen borde ju räcka för att de skulle ge honom tillåtelse. Att han var vuxen gjorde även diskussionen lättare. Aidan hade ju trots allt rätt att bestämma över sitt eget liv, vilket föräldrarna gjort klart för alla sina barn vid det laget. De tvingade ingen att stanna, utan familjen hölls ihop av en helt fri vilja från alla dess parter.
Jag antar att vi ses imorgon då? Avslutade den yngre slutligen och ruskade på sig så att en massa små grässtrån lossnade från den vita pälsen. Han gav Jack en sista blick innan stegen började röra sig tillbaka mellan den glesa skogen, bort mot grusvägen som banade väg tillbaka mot värdshuset. Intressant vändning på dagen, inte sant?

När Melleyah vaknade nästa morgon stod håret ut från alla håll och kanter. Flätan hade tydligen rett ut sig själv och lämnat henne ensam kvar med ett fågelbo utan dess like. Solen kittlade över hennes fräkniga ansikte och det sved i ögonen av det skarpa ljuset. De borde verkligen se till att skaffa ett par mörka sidengardiner inne i sovsalarna, så att tjänstefolket slapp huvudvärk så pass tidigt på mornarna. Då skulle de ju troligen arbeta bättre också, så en investering var nog värd det.
”Godmorgon sömntuta, du är sen”, kvittrade en av de andra tjänsteflickorna, Allena, muntert när hon passerade den rödhåriga flickans säng.
”Jo tack, jag vet”, muttrade hon till svar och putade med underläppen. ”Varför väckte ni mig inte för?” Frågade hon fortsättningsvis och kom upp på fötter. Hon snappade kvickt upp en av hårborstarna som låg på byrån bredvid sängen och drog snabbt igenom taggarna i ett försök att eliminera fågelboet. Det gick inge vidare, men efter typ tusen drag så började det i alla fall se mer anständigt ut.
”Vi märkte hur du var uppe inatt och strövade omkring, så vi ville inte störa dig”, förklarade Allena och slängde bort en hög med kläder mot sin kollega. ”Du har typ fem minuter på dig, vi ses där nere.” Och med de orden försvann hon hastigt ut genom dörren, bort mot korridoren där hennes steg ekade i dess ensamhet.
”Fem minuter? Tack för den”, knotade Melleyah bistert och himlade med ögonen. Fy vilken jobbig morgon.

Att de två männen hoppat över artigheterna att säga godmorgon, som vanligtvis brukar vara något som är intränat, blir allt mer förståeligt för varje sekund som Earendil vistas där i rummet. Ned hade suttit själv i sitt sovrum med näsan nersjunken i den gamla boken när den gamla alviska fadern dykt upp från ingenstans med sin näsa i blöt, och stannat där. Bara för att kalla på sin son. I vanliga familjer är detta en ut av grundpelarna som de flesta brukar skippa, att ta råd av sin son och tvinga honom ner i en massa farligheter. För Mithalta släktet däremot är det rena vardagen, att inte fylla sina barn med aktuell information anses mer som skamligt hos alverna.
"Så du har haft rätt pappa, det måste glädja dig." påpekar han aningen påträngande, och med tanke på Starks ansiktsuttryck hade han inte förväntat sig att de två alverna skulle ta den här informationen så vardagligt. Det är chockerande, varför skuttar de inte omkring och skriker? Som sagt, det alviska släktet är fylld med överraskningar och egenskaper som människor skulle mörda för, ögonen kan få så mycket information av personer som om de är öppna böcker. Spelar ingen roll hur avstängd personen i fråga är. Elashor rätar lite på sin rygg innan han stiger bort från det vackert slipade bordet för att börja vandra fram och tillbaka i rummet.
"Vad tänker du göra med informationen Eddard?" frågar han, alldeles försjunken i sina egna tankar. Alla nyheter svirar runt där innanför pannbenet likt rinnande vatten, ingen reaktion alls från hans sida. Precis som han lärt sina barn, håll alltid ett neutralt ansikte. Även om det kan irritera rikligt med människor så är sekunderna därefter betydligt mer värda än om man försäger sig.
"Kungen måste få veta, tycker ni inte?" Rummet tystnar ett ögonblick. Det är väl en fråga om moral den där, berättar man för kungen så att han halshugger både drottningen och hennes barn, eller låter man nyheten ligga kvar i tomma luften så att Joffrey blir kung? Vilket orsakar mest döda kroppar? Frågan om rätt och fel är något som skiljer människorna och alverna ifrån varandra något extremt, och detta är ett prima exempel.
"Det får du avgöra, som kungens högerhand. Men det finns stor risk att drottningen försöker få tyst på dig, som familjen Lannister försökte göra med din son. Men du har rätt, Stannis Baratheon är den rättfärdiga kungen om ni följer traditionerna." Earendils stora ögon glider emellan de två männen. Fadern kan vara riktigt dålig på att ge sina råd ibland, framförallt att förmedla dem. För någon som inte är van vid det är hans ord säkerligen som gåtor. "De kommer att få dig att se riktigt dålig ut, falska bevis och liknande. Men det kanske är värt det?"

Nu verkar det definitivt som att Aidan fått något om bakfoten, eller ja, baktassen i detta fall. Jack kanske hade varit lite flummig med sitt förmedlande, men så dålig är han faktiskt.
"Jag kommer kasta ut dig ur båten om du gör så igen, okej? Jag vill inte ha din nos i mitt hår, eller i min nacke. Du får vänta tills vi kommer fram till Earendil för sånt." muttrar Jack, och nu kan det väl ändå inte missförstås? Nej, för i såna fall är lurvbollen verkligen helt slut på hjärnceller. Att resa med en någon sådan person kan nog vara minst sagt påträngande. Alldeles för utmattad på Aidans tjat och solens brännande strålar så ställer han sig ytterligare ut. Händerna skakar av gräset som fastnat på byxorna innan armarna sträcker sig över huvudet. Ett ljuvligt knakande kan höras, nöjt sänker han armarna och nickar godkännande. Väldigt bekvämt, dags att jobba lite och sedan sova. Kroppen behöver väldigt mycket vila ifall de ska vara till sjöss den kommande veckan. "Folk kanske puttar undan dig för att du klänger dig fast vid dem, bara efter att ha känt dem i en halvtimma. Tro det eller ej, det är inte särskilt bekvämt för de allra flesta. Mig allra minst, så kom ihåg det. Om du tänker fortsätta så kan du strunta i att fara imorgon." Solklart, eller hur? Japp, i hans egna öron är det lika självklart som vindens prasslande och dragande i träden, som kaninen som skuttar bredvid bäcken. Förhoppningsvis kan Aidan få in det innanför pannbenet så att hela resan inte blir obehaglig och jobbig för den stackars smeden. Folk som är alldeles för närgångna kan helt enkelt sluta försöka bli vän med honom, annars blir de definitivt nerslängda. De mörka ögonen följer den vita vargen som börjar röra på benen bort från den säkrade skuggan. Bra, dags för lite lugn och frid. Med en axelryckning stoppas händerna ner i byxfickorna innan Jack själv börjar röra sig bort mot sitt egna arbete. Ångern börjar bubbla i honom, varför i helvete hade han erbjudit det där? Så jävla dumt.

När man har fyra ben och en kondition som heter duga, verkar det inte ta många minuter att röra sig närmare en mil. Ett väldigt stort plus på det är att man slipper bli andfått, eller åtminstone nästan slipper det. Det enda negativa med ensamtiden var Jacks ord som studsade omkring i huvudet på honom. Åh, ibland var han verkligen för närgången och kelig för sitt eget bästa! Jösses och jösses hundra gånger om.
Aidan saktade in på stegen när den gamla kåken kikade slutligen fram mellan träden. Men istället för att fortsätta rakt fram mot den stora dörren, svängde han vänster och tog sig osmidigt in genom köksdörren istället. Där blev han, vilket inte var någon större överraskning, bemött av sina syskons gigantiska ögon. Hur kunde de ens spärra upp dem så mycket? Det var minst sagt obehagligt.
Alyssa tog genast till flykten, snart följd av de två yngsta syskonen. Detta betydde att de enda som vågat stannat kvar var Raemar och Jaenya. Härligt.
”Jaså, du lyckades alltså inte göra någonting åt det där?” Frågade brodern och gjorde en gest mot hela Aidan, som om hela vargen i sig var en enda stor hög av problem.
”Låt honom vara och försök att sätta dig in i samma situation! Du hade nog inte heller varit så glad på att försöka lista ut livets gåta om du stapplat omkring på fyra ben utan att förstå varför”, grälade modern genast och gav sin äldsta son en ogillande blick. ”Nåväl, du stannade ganska länge”, fortsatte hon, betydligt trevligare på tonen än innan, och log snett. Nog förstod hon att Aidan inte kunde svara, men det var ändå bäst att bete sig som vanligt. För då skulle det kanske faktiskt återgå till just det - vanligt.
Tjugotvååringen nickade långsamt och vek sedan undan med blicken, någonting som gjorde Jaenya misstänksam. Hon kände liksom igen den där blicken och det där beteendet.
”Du har någonting att berätta, eller hur?” Frågade hon och torkade av händerna på en av de rutiga kökshanddukarna.
”Han har någonting att berätta men han kan inte berätta någonting..det låter ju väldigt logiskt”, insköt Raemar och tog över sin mors arbete - hacka lök och skära isär körsbärstomater.
”Nej, eller jo”, började hon sakta och tog det lurviga ansiktet mellan sina händer. ”Grejen är att han ser jävligt skyldig ut, eller vad tycker du?” Undrade hon och bet sig försiktigt i underläppen.
”Äh, han ser alltid skyldig ut, precis som Alyssa också. De kan inte se normala ut förstår du, kära mor”, svarade Raemar och frustade till. ”Men jo, han ser lite extra skyldig ut faktiskt. Kanske grisarna har blivit uppslukade? Vill du att jag ska gå ut och ta mig en titt?”

Melleyah skyndade sig genom den tomma korridoren med andan i halsen. Klänningen var alldeles för lång för henne och hon hade inte haft någon tid att binda upp den, så som hon i vanliga fall brukade göra. Även håret hängde fritt, vilket det aldrig gjorde annars. Hon var sen till köket, där de skulle hämta tallrikar och bestick för att duka upp borden i matsalen. När de var klara med det skulle de sedan bära ut alla olika maträtter och se till att göra alla nöjda och glada. Fy fan för gäster som kom till Kings Landing. Allting blev så hektiskt och jobbigt när de fick viktigt besök.
”Melleyah, sätt upp håret!” Ropade en av de äldre tjänsteflickorna och gav henne en varnande blick. Gör det här, gör inte sådär, sluta stjäla. Hon orkade knappast lyssna på folk och alla deras förbaskade anvisningar. Var det inte redan tillräckligt illa att hon behövde spendera hela sitt liv med att göra dom folk sa? Enligt henne själv då var det ju det.
Men putande läppar och smala ögon, satte hon upp de röda lockarna i en hög hästsvans som föll ner över ryggen på henne. Hon fiskade därefter upp ett förkläde som hon band fast runt midjan innan hon plockade upp en hög med silverfat och började följa efter alla andra unga flickor. En dag skulle hon slippa allt det här, men så länge Elanor fanns där så var det värt det. Bara synen av henne gjorde ju världen tusen gånger trevligare att leva i.

"Så vad tror du kommer hända?" frågar Earendil tvekandes medan de rör sig upp mot hans sovrum. Fadern sover längre ner i samma korridor, men just nu känner ingen ut av dem för att gå skilda vägar. Inte än. Elashor är fortfarande djupt nergrävd i sina egna tankar, analyserar och försöker komma på hur det är de ska gå tillväga, vad som är bäst. Kanske en vettig far skulle ha tagit med sin son bort från det giftiga slottet, bort från de farliga människorna, men de bägge två är långt ifrån vettiga. De är intelligenta, visa och mognare än många av människorna som vistas på landet, men det här är inte något de flyr ifrån. De är inblandade, och med tanke på hur högtemperament människorna är kända för att ha, och deras stora lust för hämnd och lustigheter så är det långt ifrån rätt för dem att fly därifrån. Elashor har alltid varit sträng, uppmärksam och långt ifrån särskilt kärleksfull, men i dessa situationer kan Earendil inte undgå att förundra honom iallafall. Även om syskonen då och då blir behandlande som luft så är faderns hjärna så häpnadsväckande att den unga sonen kan sitta i timmar för att försöka lista ut hur han tar sig till. Vad det är som går inne hos honom. Detta är en ut av egenskaperna som de fem syskonen ärvt från sin far, lyckligtvis en ut av några.
"Jag tror att syskonen Stark kommer bli föräldralösa om vi inte gör något. Och jag tror.." den ståtliga mannen stannar upp i mitten av sovrummet medan dörren stängs bakom dem av en ut av deras vakter. De glittrande blåa ögonen blickar bak mot sin mellersta son och fastnar på en liten krabat som hänger över hans axel. "Varför har du en katt på axeln?"
"Varför inte?" frågar Earendil nöjt tillbaka medan han öppnar glasdörren till den stora balkongen. Gardinerna sätter han fast vid en stolrygg innan han stryker sig igenom dörren och slår sig ner där i den friska luften. Hela atmosfären är så annorlunda från den han är van vid i Rivendell. Inga bäckar, skogarna ligger långt bort, inga djur som inte är avskyvärt magra eller döda. Det känns hemskt. Hjärtat svider av skuld för alla varelser som tvingas vakna upp till en sådan miljö, även om det kanske finns kärlek inom familjerna så är det långt ifrån hygieniskt. Sjukdomar kan komma och gå som de själva behagar. En liten del hade hoppats att han kan ändra på det, men han är maktlös. Robert är kung, sen Joffrey. Även om Earendil nu kommer gifta sig med Elanor i största sannolikhet så kommer han inte kunna göra någonting åt det, kanske hjälpa var och en med någonting, men befolkningen är körd. Djuren är körda. Joffrey bryr sig inte det minsta lilla, ger inte befolkningen ens sin lillfingers uppmärksamhet. Han har sett det så många gånger, så många hemskheter, men det går liksom aldrig att vänja sig vid det. De blå ögonen glider upp mot fadern, höjer på ögonbrynen lite grann när han märker hur Elashor granskar den lilla lurvbollen med misstänksamma ögon. "Det är en katt pappa, återgå till det vi pratade om snälla."
"Visst ja," han väcks upp från sin lilla dvala, rättar till sin vackra sidensklädnad och sätter sig ner mittemot sin son. Lite knasig kan man ändå vara när man är alvisk kung, inte så många som vet om det. "Jag kommer behöva be mycket av dig nu Earendil för att planen ska fungera.. du kommer att ses som en landsförrädare, men jag är orolig för att det är den enda chansen att få ut Ned levande. Som den våghals han är."

Till en början är både Jaenya och Raemar tysta. De stirrar blankt på Aidan som tvärt stirrar tillbaka utan att röra en muskel. Det hinner nästan bli en aning konstigt innan han slutligen sneglade ner mot halsbandet och samlar sig själv. Okej, nu var det dags att förklara vad han planerat, vad som skulle hända under morgondagen.
Med en menande blick fiskade han upp smycket mellan tänderna och viftade det fram och tillbaka. Däremot verkade ingen av de andra två förstå sig på gesten och förblev därmed helt oförstående.
”Vadå? Vill du att vi ska ta av halsbandet åt dig eller va?” Frågade brodern förvirrat och rynkade på ögonbrynen. Jösses, kunde ingen av dem tänka ett steg längre? Alltså typ ett myrsteg? De visste ju vart han fått halsbandet ifrån och vad han associerade det med, så varför kom ingen av dem att tänka på Earendil? Hade de gjort det så hade det varit relativt lätt för dem att gå vidare, att komma fram till resan och så vidare. Men nejdå, det var tydligen omöjligt att tänka i den riktningen.

Aidan ruskade på huvudet och himlade med ögonen efter modern och broderns femtioelfte försök att lista ut vad han ville ha sagt släpat sig förbi. Men så kom äntligen en ängel till undsättning och redde upp det förfärliga trasslet. Aella.
”Förstår ni inte att det handlar om Earendil? Han vill väl troligen skutta iväg till Kings Landing och uppfylla alla sina twistade kärleksdrömmar”, sade hon när hon passerade genom köket, mot köksdörren.
”Och hur i helskotta lyckades du uppfatta det?” Frågade Raemar förvirrat och kliade sig nästan irriterat i nacken. De hade uppenbarligen slösat alldeles för mycket tid på ingenting, vilket var mer än en aning frustrerande.
”Han fick ju halsbandet av Earendil, eller hur? Så vad annars kan han mena?” Påpekade hon och vände sig om i dörröppningen, bara för att bli bemött av Aidans intensiva nickade. ”Japp, sa ju det”, avslutade Aella nöjt innan hon försvann ut i grishagen och klättrade över staketet.
”Är alla i den här familjen helt galna eller?” Undrade de två kvarstående familjemedlemmarna i kör och delade sedan en hastig blick sinsemellan. Svaret på den frågan visste de redan mer än väl, plus att det för nästan vem som helat skulle varit uppenbart. De var väldigt ordinära men ändå inte, någonting som alla som kände till familjen mycket väl visste om. Dock så var det ju inget fel med det. Hellre konstiga och ovanliga än att passa in perfekt i normen som oftast var huggen i sten. Vem orkade sig på att följa någonting sådant ens? Inte familjen Oxengrave, det var då ett som var säkert.

”Du vill åka till Kings Landing alltså? Med vem?” Frågade Jaenya och återgick till matlagningen, nu när de rett ut vad det var Aidan ville ha sagt. ”För att hälsa på Earendil vet vi ju redan, men hur ska du ta dig dit?” Fortsatte hon frågandes och höjde ett av sina vilda ögonbryn.
”Fast det är väl ändå inte så svårt att lista ut?” Insköt Raemar genast och ställde fram en stor järngryta på bordet, så att heparinet skakade till. ”Han spenderade ju typ hela dagen med Jack, så det är väl ganska uppenbart att det är de som ska åka tillsammans?” Mumlade han sedan och kollade mot den yngre brodern där teorin snart blev bekräftad.
”Men”, började modern, som inte riktigt verkade ha någon lust att acceptera det hela. ”Ni känner ju knappt varandra! Och kommer det ens att göra någon skillnad att åka dit? Har inte Earendil redan tillräckligt mycket att tänka på tror du?” Jo, men det var inte precis som han tänkt åka dig för att störa den äldre. Eller kanske lite, men inte bara därför!

Alla dessa intensiva planer på att frigöra en framtida fånge får Earendils huvud att missnöjt vrida på sig. Det påbörjas som svagt litet dunkande medan tornerspelet i huvudstaden fyller de sköra öronen, sedan utvecklas det till ett bedrövande dundrande medan tinningarna ömmar. Som att de värmer upp hjärnan för att bli redo för att explodera. Men den unga alven är inte redo för det, även om det bara är ett påhitt han själv skapat. Fadern sitter tyst mittemot honom, blicken glittrande av oro fäst på sitt mellersta barn. Det är mycket som han kräver från honom, först hans odödlighet till en människa, en Lannister kvinna för all del. Tvingat honom att resa från hemlandet, och nu lämna allt och alla han känner för att bli en flykting som kungafamiljen kommer vilja ha sina händer på. Som kungafamiljen kommer göra allt för att få tag på. Att leka hjälte och kriga kan vara rätt påfrestande, det måste finnas någon galenskap i Earendil som fortfarande går ut i strid efter allt han sett. Men det är som ett måste, hur annars ska han hjälpa deras land på bästa möjliga sätt? Att kriga, slåss är han duktig på, det är det han tränat på sen småben. Men att lämna allt och alla, förbli ensam i de år han har kvar tills tronen blir klädd till någon annan, det känns mer surrealistiskt. Av någon anledning finner han det mer rofyllt att dö ute på planen, hjälpa folk även om det får hans huvud att bli avskuret, än att förbli ensam. Om detta skulle ske, ja.. då skulle det inte finnas någon vits med att hoppas och längta till han får se sina syskon igen, eller Aidan och hans familj för den delen.. eller Jack. I såna fall kommer han att vara konstant jagad, och definitivt inte säker för någon ut av överstående personer. Det är som att det hela blivit mer allvarligt nu, som att alven trott att han snart skulle vaknas upp från den läskiga drömmen och återgå till sitt tidigare liv. Med halsbandet fortfarande slingrande runt hans taniga nacke, med fågelkvitten och bäckarna som den enda ljudkällan. Den lugnande känslan av Rivendell, och hästarna. Nu låter han nog riktigt bortskämd, en riktig prinsfjomp som Alyssa skulle kalla honom. Men kan man klandra honom? Han är van vid blod, inälvor, våldtäkter, misshandel och tortering, döda kroppar och saknaden av nära och kära. Han är inte bortskämd på det viset, han har sett mycket av världen många inte ens når i deras hemskaste mardrömmar, men ändå skrämmer det här livet av honom?
"Earendil," påbörjar Elashor med försiktig röst. Den där stränga, bestämda rösten har förvandlats till mänsklig, rörd och orolig. Någonting som sällan händer när det kommer till honom. Sonen höjer blicken från utsikten, bort från nöjet som människorna kallar det med riddare som mördar varandra för rolighetens skull, och ser upp mot sin far med de stora, trötta ögonen. Hans hand, vars ena finger är förlorad, är kupad, gömd innanför Elashors bägge större händer. "Du kommer att ha Sawen med dig. Jag vet att det är mycket att begära från dig, men du ska endast rida till Stannis. Jag skulle ha tvingat dig att stanna här, skicka ett meddelande istället, men här i Kings Landing är det aldrig säkert."
"Det är ingen fara pappa, det är klart jag ställer upp." viskar Earendil, plikten kallar, inte sant? Han har trots allt valt det här livet. Han valde inte att få i Fearenduil eller Haemirs fotspår och ägna sig mer åt det politiska hållet.. Nej, även om han avskyr våldet och tror innerligt på att konflikter kan lösas utan det, så har han alltid funnit fascination av pilbågen och svärdet. Kanske pågrund av sin mor. Och hans mor skulle aldrig avvika från plikten. Plus så slipper han se all bedrövligheter som finns i staden, slipper Joffrey och Lannister familjen. "Men är det ens nödvändigt? Kanske vi kan hindra att Ned blir dödsdömd? Kungen kommer nog ändå aldrig låta det hända, eller hur?"
"Kanske inte, men jag tror inte att kungen har särskilt lång tid kvar att leva heller."

Efter ytterligare en hel rad diskussioner mellan modern och Raemar, finner Aidan sig själv äntligen uppe på sitt rum. Det doftar hemvant, vilket han skarpt uppskattar. Alla nya intryck gjorde honom halvt yr, så det var väldigt trevligt att återvända till någonting han kände till.
Jaenya höll sig till en början tyst, medan sonen grävde ner sig under lakanen och stirrade ut genom fönstret. Någon var ju tvungen att hjälpa honom med packningen, se till så att allt det viktiga följde med. De smala fingrarna slöt sig om klädesplagg efter klädesplagg tills hon övergick till att vika ihop en av filtarna hon lappat ihop av en massa gamla dukar och förstörda kläder. Den var inte särskilt vacker, men väldigt varm och bra att ha ute på en så lång resa. Eller det var i alla fall vad hon hoppades. Inget av barnen hade dragit iväg på ett så långt äventyr förr, så om sanningen skulle fram kände hon sig en gnutta ängslig. Men Aidan var ju faktiskt vuxen och hon förstod att han kunde ta hand om sig själv. Och så skulle ju Jack finnas där hela tiden.
”Du får se till att skriva under tiden, eller i alla fall försöka så gott du kan”, sade hon och rätade på sig, så att hon kunde slå sig ner ovanpå den mjuka madrassen. ”Och lova att vara försiktig och inte beblanda dig med en massa trubbel”, fortsatte hon allvarligt och spände sina gröna ögon i de respektive bärnstensfärgade.
Som om jag någonsin gjort det innan, så varför i all världens namn skulle jag göra det nu? Undrade Aidan trots att han insåg att hon inte skulle lyckas uppfatta den tanken. Däremot hade han tydligen lite fel när det kom till det där, då Jaenya verkade uppfatta precis vad det var som den näst-äldsta sonen ville ha sagt.
”Du vet mycket väl vad jag menar, unge man”, grälade hon buttert och putade med underläppen, samtidigt som fingrarna återigen fann sig själv nedgrävda i den vita, tjocka pälsen. ”Eller vad man nu ska kalla dig för vid det här laget..det är faktiskt inte så lätt ska du veta, att inte veta varesig ens egen son kommer gå på två ben igen eller ej”, knorrade hon fortsättningsvis och drog in tjugotvååringen i den stor kram. Det kändes bara lite konstigt, bara pyttelite. Hennes armar var så smala och korta mitt bland all päls, precis på samma sätt som hennes kropp jämförde sig otroligt liten med Aidans egen. Han var förvisso alltid bra mycket längre och bredare än henne, men det här var ju bara bisarrt.

”När blev du egentligen så stor? Eller..när blev du vuxen, Aidan?” Mumlade Jaenya tyst utan att dra sig undan - med all rätt också. De skulle ju troligen inte se varandra på flera år, och det var i det bästa fallet. Nu var det bara att ta vara på den kommande kvällen, se till att ta ordentliga farväl och slänga iväg en massa kramar och pussar.
Jag vet inte..kanske när jag stötte på Earendil igen? När jag insåg att jag var kär i honom? Fast egentligen så vet jag inte ens själv, precis som vanligt med andra ord. Ännu en gång förstod han att hon inte kunde förstå vad han ville få ut, vad det var han ville säga. Men det blev i alla fall sagt och förhoppningsvis förstod hon innebörden av det hela.
”Inte för att jag förstår mig på de där pipandena, men samtidigt så gör jag nog ändå det”, svarade hon efter en lång tystnad och skrattade till. ”Varför är det just du som måste lämna såhär i all hast? Du vet att jag älskar er alla, men du är ju så mammig och gosig. Hur ska jag klara mig utan min klängigaste son?” Klagade modern högljutt och nöp tag om de fluffiga kinderna.
Det hela slutade med att de satt och höll sina små konstiga dialoger ända tills långt in på kvällen. Så småningom kom även fadern och den äldsta brodern in för att ansluta sig till den lilla avskedsfesten. Underligt? Absolut. Älskvärt? Till månen och tillbaka.