Kraften (femte året)

Är sjuk så orkar inte skriva någon längre kommentar.
Jättebra, som vanligt.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Devilssnare♥♥♥




Kapitel 26 - Avväpning

Höststormarna rasade nu med jämna mellanrum kring Hogwarts solida grund. De dränkte väggarna i piskande regn och hagel, slet i den förbjudna skogens träd och ven sorgset kring Hagrids alltjämt övergivna stuga. Inomhus samlades man kring brasorna och kurade ihop sig i närheten av de värmekällor och varma punkter som fanns.

Jag hade funnit en ny favoritplats långt inne i biblioteket. Det var ett avskilt litet läsrum, dolt bakom en labyrint av höga hyllor. Där fanns inga bord utan endast några pampiga fåtöljer och en fönsterhög, djup nisch, där man kunde krypa ihop och läsa.

Denna undangömda vrå passade mig perfekt nu, då biblioteket inte längre kändes som den fredade plats det brukat vara. Flera gånger hade jag sett Umbridge stryka omkring där inne i närheten av hyllorna med litteratur om trolldrycker. En gång hade hon haft Snape med sig. Dold bakom hyllorna hade jag kunnat se, hur hon lagt en kollegial hand på hans axel och lett ett förbindligt leende mot honom. Det hade huggit till i hjärtat - tänk att kunna gå så tillsammans i offentlighetens ljus.

Efter den iakttagelsen hade jag dock börjat uppsöka långt mer avskilda platser för mina studier och på så sätt hittat det här rummet, dit aldrig någon verkade ha ärende. Här brukade jag plöja igenom den avsevärda mängd fransk litteratur, som ingick i kursen. Den fredade platsen erbjöd också tillfälle till reflektion över de omtumlande händelser, som just nu pågick inne i slottet.

Sedan den händelserika måndagen, då Hedwig blev angripen och Umbridge inspekterade Snape, hade det bara fortsatt. På kvällen hade Sirius enligt planen dykt upp i brasan i Gryffindortornet. Han hade varit mycket positiv till bildandet av den hemliga gruppen, vars existens han fått reda på genom ordenmedlemmen Mundungus Fletcher, som förklädd befunnit sig på puben under ungdomarnas första möte. Harry var tydligen fortfarande bevakad. Efter en stunds uppmuntrande samtal med trion, hade dock, till deras fasa, även Umbridges knubbiga hand blivit synlig i glöden och börjat treva runt. Det hade förstås blivit ett abrupt slut på kontakten och nu kunde man bara hoppas, att Umbridge inte hunnit uppfatta att det var Sirius. Hermione var övertygad om, att det var Umbridge som angripit Hedwig, läst Harrys post och på så vis kunnat lista ut när och var mötet skulle äga rum. Nu var alltså både uggleposten och brasorna bevakade, så att skicka meddelanden till och från slottet var mycket riskfyllt. Till mina föräldrar skrev jag bara om det absolut vardagliga och de visste, genom Leonardus, att de också måste uttrycka sig mycket försiktigt och inte avslöja varifrån vi kom.

Just nu kunde det dock inte vara lätt, ens för en uggla, att ta sig fram i ovädret. Genom rummets enda, smala fönster såg jag att mörkret började tätna genom den svepande mattan av regn. Det var snart dags att bege sig till stora salen för att äta middag.

En lätt knackning på dörren fick mig att hoppa till, och sekunden efteråt stod Harry plötsligt i rummet. Han såg fokuserad och ivrig ut, med skolväskan fortfarande på axeln.
“Jag tänkte väl att jag skulle hitta dig gömd någonstans här”, sa han lite andfått. “Vi har äntligen funnit en plats där vi kan träffas med gruppen. Klockan åtta, sjunde våningen, mitt emot gobelängen med Barnabas den barnslige som blir påpucklad av trollen, du vet. Gå bara dit, så löser sig resten. Jag hoppas verkligen att du vill komma, Miriam.” De stora gröna ögonen såg bedjande på mig, omöjliga att motstå. Frustrerat slängde jag boken ifrån mig.
“Oförbätterliga pojkvasker”, morrade jag och blängde på honom. “Det är klart jag kommer.”



Så kom det sig att jag, efter en hel del sökande på sjunde våningen som varit större än jag trodde, vid åttatiden befann mig på angiven plats. En skinande blank dörr fanns i väggen mittemot gobelängen. När jag öppnade den, skymtade jag mina tre Gryffindorvänner där inne, samtidigt som jag hörde en annan grupp ungdomar närma sig bakom mig.

Snart var det rymliga utrymmet fyllt av förväntansfulla elever, som satt på kuddar på golvet. Väggarna kantades av bokhyllor med massor av litteratur om magisk försvarsteori och på ett bord stod en mängd magiska apparater, vilka enligt Harry var till för att upptäcka onda krafter.
“Men det går att lura de där detektorerna”, sa han, “så man ska inte lita helt på dem.”
Det var Harry som hade befälet, först något tvekande men efterhand allt mer varm i kläderna. Han berättade om rummet, som bara uppstod vid speciella tillfällen och då var utrustat med det man bäst behövde. Här kunde vi utföra våra övningar utan risk för att bli upptäckta. Jag såg mig tyst omkring på eleverna. Hela min klass var där, liksom ett stort antal från Gryffindor. Inte en enda från Slytherin.
“Vad gör hon här?” sa plötsligt en lång, gyllenblond pojke från Hufflepuff och tittade skeptiskt på mig. “Är inte hon lärare?”
“Jo, hon har undervisning i tillval en timme i veckan”, sa Elvira raskt. “Med oss. Det är vi i klassen, som föreslog att Miriam skulle vara med i gruppen.”
“Just det!” inflikade Anthony hängivet. “Det var faktiskt vi.”
“Men tänk om hon skvallrar?” vidhöll pojken och såg surmulet rakt på mig. “Hur ska vi kunna lita på dig?”
Hans genomträngande blick väckte hela min inre känslostorm till liv, allt som började bli komplicerat. Likväl såg jag fast på honom och sa det enda jag var helt säker på:
“Jag skulle aldrig i livet avslöja den här gruppen för Umbitch.” Det gick ett sus genom samlingen.
“Just det, Zacharias”, sa Hermione beslutsamt. “Ingen här har något intresse av att förråda oss inför den där gamla haggan. Nu tycker jag, att vi ska välja en ledare.”
När Harry enhälligt valts att leda gruppen, som fick namnet Dumbledores armé, började han introducera den första övningen.
“Jag tänkte att vi skulle börja med avväpningsbesvärjelsen Expelliarmus,” sa han. “Även om den är ganska grundläggande, kan man ha god användning för den.”
“Allvarligt?” Det var den blonde pojken, Zacharias, igen. “Skulle den vara till nytta mot Ni-vet-vem, menar du?”
“Det var den som räddade livet på mig i juni”, sa Harry stilla, och då teg Zacharias.
“Vi delar nu upp oss i par och övar”, fortsatte Harry, “och då är det en sak till ni behöver veta. Miriams magiska krafter är fördelade på ett annat sätt än våra. Hon använder inte trollstav, utan syn och tankekraft. Det betyder att hon inte kan göra allt som vi kan, men vissa saker är hon oerhört mycket bättre på.”
“Som?” undrade lille Colin Creevey från Gryffindor nyfiket.
“Det får du se så småningom”, sa Harry och log. “Det vi måste undersöka nu, är om du kan påverka motståndarens trollstav med din kraft, Miriam. Jag tänkte, att du skulle vara med Neville. Ni andra, dela upp er så kommer jag runt och tittar till er, allihop.”
Zacharias kastade ännu en skeptisk blick på mig, men sedan skymdes mitt synfält helt av Neville, som glatt kom fram och hjärtligt skakade min hand. Den raringen!
“Du behöver inte vara rädd”, sa han med ett godmodigt leende. “Trevor fick stanna i sovsalen idag.”
“Det uppskattas”, log jag tillbaka.



Efter en stunds träning med Neville visade det sig, att jag kunde få hans trollstav att segla iväg i luften. Det krävdes hård koncentration för att få det att fungera, eftersom den var ett så relativt litet och smalt föremål. Jag var också tvungen att vara försiktig, så att den inte skadades, men det verkade alltså som att just förflyttning av även magiska, fysiska föremål var möjligt för mig. När vi hållit på en stund var jag fullständigt utmattad, så Neville fick öva en stund med Harry för att själv träna avväpningen.

Timmen gick oerhört fort och plötsligt hade vi dragit över tiden. Harry fick snabbt dra fram sin speciella karta, där man kunde se var alla personer på slottet befann sig för tillfället, och lotsa iväg eleverna i små grupper. Det var bara att hoppas, att de inte skulle bli ertappade med att vara ute i korridorerna vid denna alltför sena tid.

Vi fem blev dock kvar en stund till i rummet, medan vi andades ut i den speciella stämning som följer på en intensiv, lyckad lektion. Hela rummet var fyllt av energi som sakta började dala till marken.
“Det är intressant hur din kraft fungerar”, sa Harry fundersamt till mig. "Du kunde påverka trollstaven och få den att flyga iväg, precis som i juni när du fick trekampspokalen att komma till oss. Den var ju också magisk. Men du kunde inte påverka repen, som älvorna band dig med.”
“Jag har också funderat på det där”, sa jag och stödde handflatorna mot den stora kudden jag satt på. “Kanske är det så, att det beror på syftet med föremålet. Repen var ju gjorda för att fängsla, medan pokalen var till för att förflytta. Därför kom den så villigt till oss. Och trollstaven … den kanske helt enkelt reagerar som på annan avväpnande magi.”
“Har det något namn, det där du är?” undrade Ron plötsligt och lite oskyldigt. Hermione blängde på honom, men han fortsatte: “Där du kommer ifrån, är alla häxor och trollkarlar som du?”
“Nej”, svarade jag och såg på Hermione med ett litet leende och en blinkning. “Det är de inte.” Det blev tyst och ingen sa något mer förrän Ron plötsligt vände blicken mot Harry:
“Har du känt av det något mer, förresten?”
Harry skakade på huvudet och såg bort, men suckade sedan och mötte våra undrande blickar:
“Jag var med om något igår”, sa han. “Mitt ärr gjorde väldigt ont efter quidditchträningen och jag kände att Voldemort var arg över något.”
Nästan ofrivilligt ryckte samtliga av oss till vid namnet, men både jag och Hermione försökte dämpa vår reaktion.
“Fatta, alltså”, sa Ron. “Det är nästan som att Harry kan läsa Ni-vet-vems tankar, eller i alla fall känna hans känslor ibland. Visst borde han berätta det för Dumbledore?”
Alla nickade tveklöst, men Harry skruvade på sig. Av någon anledning ville han inte. Det var precis som då han utsatts av Umbridge.
“Vi får se”, sa han undvikande. “Om det händer igen och blir värre, kanske. Just nu vill jag ta chansen att fokusera på quidditch, nu när vi äntligen fick återbilda laget. Tur att Angelina gick till McGonagall med det!”
“Ja, vid Merlin!” utbrast Ron och de kastade sig in i en diskussion om quidditch. Harrys blick dröjde sig dock kvar på mig. Hans ögon mötte mina för en sekund och åter kändes det, att vi delade något speciellt.

Det var bara vi, som visste hur det kändes att ha ett ärr med en länk till en annan varelse.

så bra

Jättebra! Då måste jag ha missat att hon viskade, ibland läser jag inte så ordentligt hehe ... Men kul att du håller med om hur de skulle reagera x) Kul med första DA-lektionen i alla fall, och intressant det där om Miriams fundering. Det verkar logiskt, faktiskt. Längtar till nästa ♥

Duuuu är underbaaar♥♥♥!!

Ahh, så fort jag såg att du uppdaterat var jag ivrig att få läsa, jag var dock hos vänner så jag kunde inte smyga iväg och flyga in i denna otroliga värld. Men nu är jag hemma och ska sätta mig ner för att läsa den spännande fortsättningen.
I vanlig ordning följer här de favoritcitat/beskrivningar som jag efterhand som jag läser har kommenterat;

Höststormarna rasade nu med jämna mellanrum kring Hogwarts solida grund. De dränkte väggarna i piskande regn och hagel, slet i den förbjudna skogens träd och ven sorgset kring Hagrids alltjämt övergivna stuga.

Älskar att du inleder kapitlet med denna vackra skildring. För det berättar för oss att vi har gått lite längre in på hösten. Men det kunde lika väl ha varit en skildring över för tiden och hur trollkarlsvärlden ser ut, men de stormar som börjar blåsa i och med Voldemort’s återkomst.

Jag hade funnit en ny favoritplats långt inne i biblioteket. Det var ett avskilt litet läsrum, dolt bakom en labyrint av höga hyllor.

Med tanke på hur Miriam har haft det med Umbridge, och hur tufft hon har upplevt den senaste tiden blir jag nästan orolig vid dessa detaljer. Ord som ’avskilt’ ’dolt’ och ’labyrint’ får mig att tänka att hon drar sig undan, in i sig själv och distanserar sig bakom höga hyllor av säkerhetsskäl. Av själens säkerhetsskäl kanske…?

Flera gånger hade jag sett Umbridge stryka omkring där inne i närheten av hyllorna med litteratur om trolldrycker.

Detta lättade mitt hjärta något, för det betyder att Miriam har dragit sig undan för att Umbridge har börjat ’inspektera’ biblioteket och inte nödvändigtvis för att hon försöker dra sig undan från dem andra.

Det hade huggit till i hjärtat - tänk att kunna gå så tillsammans i offentlighetens ljus.

Åhh, Miriam, jag känner allra djupaste sympati för hennes kval. För hur ont gör det inte när man måste dölja, och gömma sin kärlek till en annan till varje pris? – Vad gör man inte för ett leende, en hand, en kram – en kyss i det öppna. Inte för att visa upp sig men för frihetens skull, för kärlekens skull. Vem vill känna den ovälkomna skammen av att behöva gömma något bara för att det är en nagel i en annans öga? – Fy, jag hoppas verkligen att Miriam kan få känna den friheten, den öppenheten som man finner tillsammans ute i den fria världen.

Efter den iakttagelsen hade jag dock börjat uppsöka långt mer avskilda platser

Jag som är så blödig för allt, känner verkligen ett litet hugg i hjärtat. Att det verkar ha gjort så ont i henne att inse att hon inte kunde vara i offentligheten med Snape, kunna gå tillsammans med honom utan vidare etc. att hon vill undvika att behöva bevittna det igen… Det gör ont i mitt romantikerhjärta.
(Nu kan jag ju ha fattat det hela fel, men det var så jag tolkade det.)

Den fredade platsen

Måste bara säga att jag älskar ditt ordval. Att du valt just ordet ’fredade’. Det får mig att tänka på Esmaralda i Ringaren i Notre Dame. Vars enda ’fredade’ plats är inne i kyrkan. Borta från den elaka Frollo… som inte är allt för olik vår kära Umbridge… Usch..

även Umbridges knubbiga hand blivit synlig i glöden och börjat treva runt.

Urgh, tänk att vara så bevakade. Så iaktagna att man inte är säker någonstans. Att det finns någon som kan avlyssna allt, och konfiskera brev och dylikt. Att allt måste skrivas i kod. Inte helt olikt Östtyskland innan murens fall…
Nej, mitt hjärta sitter i halsgropen, för bara tanken av att tro att man har en privat konversation och så dyker Umbridge hand upp i glöden – paniken säger jag bara!

Till mina föräldrar skrev jag bara om det absolut vardagliga och de visste, genom Leonardus, att de också måste uttrycka sig mycket försiktigt och inte avslöja varifrån vi kom.

Jag insåg nyss att för att Umbridge skulle kunna läsa Miriams brev till hennes föräldrar och vice versa måste hon ta in en tolk… för så vitt jag vet står inte svenska på hennes meritlista!
Jag hade inte varit förvånad om hon gjorde det dock…

De stora gröna ögonen såg bedjande på mig, omöjliga att motstå.

Skrattade högt för att jag hann tänka, ’Dobby?’

“Oförbätterliga pojkvasker”, morrade jag och blängde på honom. “Det är klart jag kommer.”

Ser verkligen framför mig hur Harry ryggar tillbaka men ser att det finns en glimt av skämtsamhet dolt under. För jag kan inte riktigt tänka mig att Miriam verkligen skulle ryta sådär utan en underton av humor åtminstone… Älskar det här dock. Att hon liksom går emot hela sin reson och offrar sin egen säkerhet, ’Det ’är väl klart jag kommer.’ – Briljant!

vilka enligt Harry var till för att upptäcka onda krafter.

Då måste de snurra runt som tusan, med Umbridge som stryker runt i slottet…

“Jag skulle aldrig i livet avslöja den här gruppen för Umbitch.” Det gick ett sus genom samlingen.

Det är något vist när Miriam tar i med ’hårda’ ord… fula ord, vad man väljer att kalla dem. För hon är vanligtvis så vårdad i både språk och framtoning att det blir så slagkraftigt när hon väl gör det. Riktigt snyggt blir det i alla fall!

men vissa saker är hon oerhört mycket bättre på.”

Som att få en viss trolldryckslärares iskalla hjärta att smälta med ett ögonkast…


“Det vi måste undersöka nu, är om du kan påverka motståndarens trollstav med din kraft, Miriam.

Detta är faktiskt riktigt smart gjort av Harry. Att testa hur mycket Miriam kan kämpa emot, eller avväpna en trollkarl/häxa som kan använda sig av en stav…

”Du behöver inte vara rädd”, sa han med ett godmodigt leende. “Trevor fick stanna i sovsalen idag.”

Alltså åh, jag har alltid haft en soft spot för Neville… han är för söt! ’Trevor fick stanna i sovsalen’ aww… ♥



Efter en stunds träning med Neville visade det sig, att jag kunde få hans trollstav att segla iväg i luften.

Väldigt häftigt att Miriam kan påverka en stav med sin tankekraft… dock är jag ändå skeptisk till hur väl det kan fungera mot någon annan stav… för som vi vet har Neville inte en stav som valt honom utan sin fars gamla stav. Vilket innebär att den inte lyder honom lika väl som en annans skulle gjort… Men kanske kan Miriam träna och lyckas sedan på en stav som valt sin trollkarl…

Men du kunde inte påverka repen, som älvorna band dig med.”

Kanske för att kraften skapades under mötet mellan Miriam och älvorna…? – Bara en tanke som for igenom huvudet när jag läste detta…

“Kanske är det så, att det beror på syftet med föremålet. Repen var ju gjorda för att fängsla, medan pokalen var till för att förflytta. Därför kom den så villigt till oss. Och trollstaven…

Om det är som Miriam tror, kan det ju hända att Neville’s stav flög iväg för att den egentligen inte vill tillhöra honom. Den har inte valt honom…

Harrys blick dröjde sig dock kvar på mig. Hans ögon mötte mina för en sekund och åter kändes det, att vi delade något speciellt. Det var bara vi, som visste hur det kändes att ha ett ärr med en länk till en annan varelse.

Jag tycker att det är så innerligt skönt att Harry i denna storyn har någon att dela den smärtan och bördan med som ärret, ärren tillför. Att någon annan förstår på ett djupare plan och kanske också att Miriam inte frågar av nyfikenhet utan av sympati och innerlighet… ah, jag gillar helt enkelt att de delar ett litet band mellan varandra på det viset.

Fantastiskt kapitel, som vanligt. Jag når alltid slutet och känner mig lite tom, som att jag förlorat något fint och värdefullt, som jag bara kan återfå när du uppdaterar nästa gång. Samtidigt känner jag mig alltid så oförmögen att uttrycka exakt hur jag känner i ord efteråt. Som att jag redan tömt ut på alla goda ord, och vartannat känns som ett repetitivt sömnserum. Men jag vet inte om stora ord förändrar innebörden bakom de. För jag menar verkligen det med allra största beröm när jag säger att det är fantastiskt. Varför krångla till det som hjärtat känner? – Du är helt otrolig på att skriva, så är det bara. Det är riktigt roligt att få följa med på denna resan som läsare till denna underbara historia. Jag kan inte nog säga hur bra jag tycker att den är med allt den tillför till originalberättelsen, och glädjen den undanflykt den står för ger mig.
Som vanligt längtar jag genast efter mer så fort det sista ordet är uppdrucket. Men jag vill också säga att jag förstår att det kan vara stressigt att hinna uppdatera så ofta, men du ska veta att det är uppskattat. Men att jag självklart förstår om det inte alltid kan vara så ofta som det är nu! Oavsett, jag längtar till nästa kapitel! ♥

Underfundigt blir ett toppen ord!

Angående Draco i latinklassen.
”Skulle det bli katastrof? Eller ett dystert dödläge?”

—

BÅDE OCK! Hysteriskt roligt att läsa.

Jess kanske dyker upp igen… Vem vet? Hon är klurig. Hon kommer och går…. Som en blodröd sol över Kalifornien (Lars Winnerbäck)

JOBBAÄTADUSCHA(+ flytta hem till mamma igen) men den här veckan jobbar jag inte så då kanske jag har tid igen?


Vad menar du med ”fläckarna går aldrig ur…?”

Kapitel 26!
En söndag efter en helg.
Avväpning - låter som att detta kapitel kommer att handla om DA!

Höststormar runt Hogwarts solida grund. En fast punkt trots den terror som härjar omkring dess väggar. Genom miljöbeskrivningen beskriver du även tiden. Att väggarna dränks(älskar när man för ett objekt till liv genom att göra såhär(kommer inte ihåg vad det heter bara…)) - är också ett sätt att påvisa tidens terror genom ett objekt. Stormen kommer.
Och innanför de trygga murarna håller man ihop. Håller ihop mot de krafter som försöker penetrera lugnet och friden.

Åh - det där hörnet låter helt underbart. Jag vill också ha ett sånt. Med en fjäderpenna och ett högt, smalt, fönster intill mig på glänt. Känna på regnet.

Yyyyyysch rosa paddan är ute och letar efter Fifty shades of Snape I biblioteket. Förstår att det måste kännas tryggt i Mirres hörde. ÅH och så avundas hon Umbridge och Snape lite. ”Kollegial” låter som att Mirre högst innerligt önskar att Umbridge hand på axeln var just kollegialt men veeeem gör så på ett vänskapligt sätt.. Nej ingen.

Och än en gång gillar jag att det inte handlar om ålderskillnaden utan om världsskillnader som håller dessa isär. Och Mirres trygghet.

Undrar om det plågar Mirre att enda anledningen att hon fann sitt favoritskrymsle var efter iakttagelsen av Snape och Skära men okära paddan.

ÅH NEJ. MUNDUNGUS FLETCHER.
Givetvis är det därför Umbridge vet om det och därför hon förbjudit grupper. UMBRIDGE ÄR SOM EN SPION. Fast en dålig sådan. Om hon bara varit lite mer tantig med lång grå kjol och stråhatt kanske jag hade tyckt om henne. Och om hon inte läste femtonåringars post…. Hur snuskigt är inte det? Hon letar säkert efter den senaste upplagan av fifty shades of pink.
(Edit: Vill även poängtera hur välskrivet det är med Umbridge trevande näve. Jag ser VERKLIGEN det framför mig! Hur brasan fräser och glöder skvätter ut av hennes robusta tag.)

ÅH! DET FINNS ETT FÖNSTER I RUMMET. Givetviiiiis! Åh. ♥ Och hösten som drar åt sig och kvällsmiddag. Det känns typiskt höstigt. Att det stormar men man sitter inne och trivs ändå.

Harry vet givetvis var Mirre är - säkert marodörkartan.
Haha! Harry tror att Mirre kommer att hitta i slottet. Vaga beskrivningar av platsen. orden ”du vet” - klockrent. Typiskt Harry.

ÄÄÄLSKaRRR ”Oförbätterliga pojkvasker” <- har Mirre lärt sig det av Snape?

Åh hon hittade! På första försöket. Givetvis. Visst ska vi gå direkt på mötet meeeeen hittar hon verkligen fram så bra?

Undrar om Mirres kraft är en ”ond” kraft eftersom den kommer från en älva? Tänker på att när hon använder det så kanske apparaterna går loss … Vem vet?
Det känns som att det är en signifikans.
Älskar att Mirre känner sig inkluderad i övningarna fast hon själv kanske inte kan delta så mycket. Kanske har Hermione tänkt på det och skapat en annan övning åt henne? Man vet aldrig. Och Hermione just för att hon är nyfiken på kraften - förstås. Harry kanske inte vill utsätta Mirre för det - ?

KLOCKRENT - att Mirre påvisar sin trovärdighet genom att kalla Skära okära paddan för Umbitch!
- Zacharias - hette han ja. Jag visste att det var han av beskrivningen men glömde namnet.

Harry är lite av en auktoritär figur. Räcker med en mening för att tysta Zacharias… Undrar om den auktoriteten delvis kommer från hans länk med VoldyMoldy? Måste fråga Jess. Eller så är Harry bara sassy för att James var det.

Stackars Neville - hur ska stackarn avväpna någon som inte går att avväpna!?!?!?! Harry din taskmört.

Jävla Zacharias alltså, han kommer säkert förråda dem allihop. Med tanke på de där skeptiska blickarna!

HAHA Trevor stannade i sovsalen!
Väldigt bra för Miriam att hon kan avväpna sin fiende. Det kommer hon ha användning av när hon avväpnar Lucius så att han inte kan döda Sirius. Då kanske inte Jessica nästan mördar Lucius heller. Eller fixar så att Voldy låter Lucius hamna på kåken Azkaban.

Delade Harry med sig av marodörkartan till gruppen under DA-mötena? Det är så mycket jag inte minns, men det känns underligt att han skulle göra det.

Intressant miljöbeskrivning att energin dalar till marken. Väldigt bra formulering! Jag är nästan där och känner av det.

Jag gillar Harry och Miriams diskussion om kraften - det ger titeln en helt ny mening!
Det är bra hur du för handlingen framåt genom dialogen och även får in information där. Det är skickligt!

Hur gör Miriam förresten? När hon ser lugnande mot Hermione? Blinkar hon och ler lite svagt så att Hermione ska förstå att hon inte tar illa upp av Rons fråga. Gestalta!

Tycker att det är fint med din sista mening.
”Vissa saker går bara att förstå på djupet, om man själv erfarit dem.”
Men jag tycker inte att det behövs. Jag får den känslan av det du skriver ovan. Harry och Miriams ögonkontakt och orden om länk till en annan varelse. Samt hur Harry inte vill prata eller tänka på det där med Voldemort. Men det är bara mina underliga tankar.

Som vanligt - helt fantastiskt.
Längtar efter fortsättningen.

Min musiksmak är lika skev som min världsuppfattning. ♥

Oh, nu börjar det bli spännande! Gillar dock inte Zacharias, men det gjorde jag inte i boken heller.

Roligt att du tog med min teori som jag hade i föregående kommentar! Tycker dock det är synd att hon inte blir mer ilsken! Ibland är det bra att visa känslor, om du förstår. Blir man arg, blir man arg, så är det bara.
Okej, hon kanske inte blir så förargad som hon borde bli, men hon kan ju för sin inre syn se hur hon kastar sig över Umbridge och sedan ser till att paddan hamnar i sjön! Alltså att hon drömmer att hon slänger Umbridge i sjön, och medan häxan skriker på hjälp (eftersom hon simmar lika bra som en sten!), pussas Miriam och Snape! ♥

Jaja, nu börjar det bli spännande som sagt. Nu ska vi se hur det går.

“Det är intressant hur din kraft fungerar”, sa Harry fundersamt till mig. Du kunde påverka trollstaven och få den att flyga iväg, precis som i juni när du fick trekampspokalen att komma till oss. Den var ju också magisk. Men du kunde inte påverka repen, som älvorna band dig med.”

Om du ser den röda delen av texten: Lägg till ett citationstecken!

“Det är intressant hur din kraft fungerar”, sa Harry fundersamt till mig. "Du kunde påverka trollstaven och få den att flyga iväg, precis som i juni när du fick trekampspokalen att komma till oss. Den var ju också magisk. Men du kunde inte påverka repen, som älvorna band dig med.”

Angående spoilern: Jag skickar en uggla när jag får tid, så vi kan diskutera ostört!

Den här veckan har jag längtat orimligt mycket efter uppdatering och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. En rimlig slutsats är att jag behöver mer av din text att dissekera och mer av din berättelse att få njuta av.
(Sen är jag ju inte lika stressad heller så det är nog en faktor.)

Jag hoppas att du inte tänkt sluta med uppdateringar på torsdagar.

Jag är välsignad, bortskämd och privilegierad. Hur kan jag tacka er? ♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Skriver från hjärtat det jag ser hända framför mig. Nu blir det djupdykning igen. Trezzan, din senaste kommentar uppskattas enormt, blev väldigt förväntansfull idag när jag såg den … och det hör till saken att av alla 79 kapitel jag hittills publicerat är detta det som ger mig mest fjärilar i magen att lägga ut.



Kapitel 27 - Hetta

Vädret kring Hogwarts fortsatte att vara oberäkneligt och ofta ruskigt. Träningstiderna för samtliga quidditchlag fick ideligen ändras, på grund av de återkommande skyfallen. Något som passade oss perfekt, eftersom tiderna för våra möten med Dumbledores armé, förkortat DA, anpassades efter dessa träningar. Det fanns en fördel med att DA-mötena var oförutsägbara och kom med kort varsel.

Uppkrupen i nischen med min litteratur, njöt jag av tystnaden i det avskilda rummet på biblioteket och tänkte tillbaka på de senaste veckornas övningar. Jag kunde nu avväpna flera DA-medlemmar med blicken mot deras trollstavar, även om det varit svårare med deras än med Nevilles. När vi tränat stoppförtrollningar, hade min variant varit att få större föremål att snabbt lägga sig i vägen för angriparen. Istället för Reductorförbannelsen kunde jag, som många medlemmar uttryckte det, “spränga föremål i luften bara genom att titta på dem.” Det stämde givetvis inte och jag hade försökt förklara för dem, att jag måste koncentrera mig på ett mycket speciellt sätt, som tog en hel del energi. Icke desto mindre behandlades jag nu av samtliga i gruppen med en vördnadsfull respekt, och inte ens Zacharias hade vågat säga något mer om mitt deltagande.

Hermione, vars driftighet och begåvning inte tycktes ha några gränser, hade kommit på ett synnerligen fiffigt sätt för oss att få reda på tiderna för nästa möte. Hon hade gett alla medlemmar var sitt falskt trollkarlsmynt, en så kallad galleon, där siffrorna i kanten ändrades till tiden för den stundande sammankomsten. Allt som krävdes var, att Harry ändrade tiden på sitt mynt. En så kallad Proteusförtrollning - något som vanligtvis bara kunde utföras av elever i sista årskursen - gjorde då, att siffrorna på samtliga mynt ändrades. Dessutom blev de varma, så att man kunna känna dem i klädnaden. Annars såg de ut precis som vanliga mynt och det var ingenting misstänkt med att ha dem på sig.

Regnets eviga trummande på det smala fönstret i läsrummet var sövande. Jag hade redan läst i flera timmar och ögonlocken började kännas tunga. Just när bokstäverna på sidan började flyta ihop i ett suddigt dis, föll en svart skugga över dem och en välbekant röst hördes alldeles intill mig: “Lite sömniga, är vi?”

På en sekund var jag klarvaken och i hans armar. Han skrattade dämpat, medan han befriade ena handen och med sin trollstav kastade de skyddande besvärjelserna över dörr och fönster. Med armarna om honom blundade jag och andades in den underbara doften av fullständig trygghet. Hur hade jag kunnat vara utan det här så länge? Det var ju hos honom jag ville vara.
“Så det är här du brukar gömma dig numera”, viskade han och den trygga omfamningen gick snart över i ömma, försiktiga kyssar och smekningar, som sände skimrande vågor genom alla sinnen. Inuti dimmorna av längtan efter hans närhet, kände jag hettan stiga alltmer, strömma genom mig vid varje ljuvlig, ny beröring. Därför märkte jag först inte, att myntet i min klädnad blev varmt, utan såg frågande på honom då han stelnade till.
“Magisk hetta?” sa han undrande och på ett ögonblick hade han dragit fram myntet ur min klädnad och höll det mellan fingrarna, medan han synade det. Sedan såg han på mig med olycksbådande lugn: “Vad är det här, Miriam?”
Jag svarade inte, men sänkte blicken och visste att nu fanns ingen återvändo.
“Seså”, upprepade han ännu lugnare, “vad är det här?” När jag lyfte blicken och sorgset såg på honom, drog plötsligt en sky av vemod även över hans ansikte:
“Det är anledningen till att du undvikit mig, inte sant?”
“Jag har inte … ”, började jag, men tystnade. Hur mycket jag än längtat efter honom, fanns en sanning i hans ord. Jag hade aldrig kunnat dölja saker för honom och ville heller inte göra det - vilket han visste, lika väl som jag. Han återgick till att bekymrat syna det magiska, falska myntet: “Ett datum och en tid … Miriam, vad är det du sysslar med?” Han såg på mig igen med ögonen fulla av oro och jag kände en våldsam stöt i hjärtat.
“Jag borde berättat det för dig med en gång”, sa jag ångerfullt. “Du måste lova att bevara hemligheten. Det gäller inte bara mig ...” Med en darrande utandning föll jag så till föga och berättade alltsammans. Trots att det började bli komplicerat, borde vi ju befinna oss på samma sida i det här.
“Så, låt mig se om jag uppfattat det hela rätt.” Han såg på mig, fortfarande med myntet i ett pincettgrepp mellan fingrarna, och med ett ansiktsuttryck som blivit alltmer strängt under min redogörelse. “Trots din fruktan för Dolores Umbridge, och mina ansträngningar att hålla henne ifrån dig, är du frekvent aktiv i en hemlig grupp som trotsar hennes, och därmed tyvärr skolans, nuvarande regelverk. I denna grupp använder du, i 28 minderåriga elevers närvaro, din kraft på ett synnerligen avslöjande sätt.”
“Det är nyttigt för mig att träna på att använda kraften”, vidhöll jag. “Tillsammans med vänner.”
“Du tänjer på gränserna. Leker med elden och utsätter dig medvetet för fara. Precis som ...” Han tystnade tvärt.
De kritiska orden fick mig att rodna och sänka blicken igen, där jag satt kvar i nischen med benen dinglande utanför kanten, medan han dragit sig en bit ifrån med armarna i kors och synade mig bistert. Jag betraktade mina fötter i blankputsade svarta skor, som om de vore synnerligen intressanta, där de avtecknade sig mot golvet. Luften mellan oss vibrerade av spänning. Så med ens, gripen av en plötslig ingivelse, såg jag om igen prövande upp på honom, kastade håret bakåt, tog ett djupt andetag och frågade djärvt: “Svävar jag i fara just nu?”

Han stirrade på mig några sekunder, som om han tillfälligt förlorat fotfästet. Sedan var han blixtsnabbt åter framme vid mig i nischen, stod mellan mina knän och drog mig bestämt intill sig, och innan jag rätt hunnit förstå vad som hände, var hans heta läppar mot mig på nytt.

PG13+


Vi märkte inte längre att tiden gick och att mörkret smög sig på utanför fönstren. Myntet, som låg bredvid oss i nischen, glödde svagt i den tätnande skymningen.