[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

I Natsumes huvud var det den enda lösningen som verkade realistisk när fet kom till att hålla Kotaro borta. Nu tänkte han inte på det lilla faktumet att människor kanske inte tänkte på samma sätt, eller hade luktsinne nog för den delen, men det förstod ju inte han. Nejdå.
”Är du rädd? Jag vet inte ens om det gör ont”, erkände han och fingrade faschinerat över det vackra ansiktet, försökte ta in alla de perfekta dragen. Ögonen var så stora och mörka och håret lent och lika svart som hans eget. Usch, hur skulle han klara av att hålla sig borta från Hideo när de gick ut?

Är han rädd? Tja, Hideo vet knappt vad det är den andre tänker göra. Bita sönder hans hud? Göra honom illa?
"Enda anledningen för det här är pågrund av vargfixering va? Och inte för att du känner dig hotad för Kotaro?" Frågar han med stora ögon. Nej han orkar inte med något sådant förhållande där Natsume ska visa att tjugoåringen är hans. Eller att Kotaro ska försöka få tillbaka honom, som att han har något att visa. "För helt ärligt Natsume, om du inte litar på mig så borde vi inte ens tala om att fortsätta."

”Det är inte det, Hideo”, försäkrade Natsume och rynkade på ögonbrynen. ”Visst skulle det kännas bra om Kotaro blev satt på plats, men det här är typ mer som..tja..en såndär ring”, mumlade han och gled ner mot golvet istället. Var det där en lögn? Nej, inte helt. Det var ju faktiskt en vargfixering i grund och botten.
”Jag litar på dig, men vi har knappt känt varandra i en hel dag! Och det går väldigt snabbt för mig, jag vet liksom redan att du är..att du är perfekt för mig. Men du vet fortfarande nästan ingenting om mig, och vem vet när du inser att jag är hel fel? Om du nu gör det..men du förstår vad jag menar.”

Jo, det är alldeles korrekt. De går väldigt snabbt fram i Hideos ögon också. Alldeles för snabbt.
"Jo, jag förstår, vi borde definitivt sakta ner lite." Medger tjugoåringen och sträcker lite på sig innan han sätter sig upp på golvet. "Men jag tycker det är bättre att du märker mig, om du måste, när vi vant oss vid varandra.. och är säkra på att vi vill fortsätta." Med ett magert leende ställer han sig upp och känner försiktigt på den stora blåtiran som växt till sig allt för mycket. Kanske han börjat få en infektion där nu också.. skulle inte förvåna honom. "Kanske vi behöver lära känna varandra på nytt, om du känner för det?"

De svarta ögonbrynen rynkades med ens och nittonåringen försökte desperat att inte se allt för bortkommen ut.
”Jag ver ju knappt någonting om mig själv”, svarade han tyst och fiskade upp filten från golvet. Hastigt lindade han den omkring kroppen som återigen börjat darra av kylan, innan han slog sig ner i soffan med ögonen fästa mot ett av fönstren. Det hade mycket riktigt gått alldeles för snabbt. Natsume visste knappt om han verkligen ville försöka sig på ett nytt försök med livet han blivit rånad på. Möjligen för Hideos skulle isåfall. Annars hade han nog mer än gärna försvunnit ut i snön och grävt ner sig under någon gran.

Det finns tyvärr ingenting Hideo kan säga eller göra för att göra situationen bättre. Han har ju gjort klart för Natsume att han verkligen gillar honom, men kanske de bägge två bara försökt få igång någonting för att må bättre. Nittonåringen för att få gemenskap, känna sig hemma någonstans medan Hideo försökt bevisa för sig själv att kanske det inte är kört för honom trots allt.
"Förlåt, jag vet." Mumlar tjugoåringen där han sitter i kors på golvet, och stirrar ner på sina fingrar. Vad håller han på med? Han har nyss blivit misshandlad med sin pojkvän sen tre år tillbaka, och hoppar in i ett nytt förhållande? Är han verkligen så desperat, så naiv? "Du får stanna hur länge du vill.. Kanske försöka få tag på dina föräldrar igen, de kan nog fylla i vissa luckor."

”Tror du ens att de skulle vilja veta av mig?” Frågade Natsume. Rösten hade redan blivit kall och rå, som om all den där varma mänskligheten letat sig ner i tårna. Det var väl inte ens möjligt, men det var i vilket fall precis så det kändes. Äh, kom igen Natsume, skärp dig. Du insåg redan från början att Hideo var alldeles för bra för att vara sann, och så är det också. Återvänd till verkligheten istället, gå ut i snön och försvinn för gott. Jag menar, du vet att du inte hör hemma här.
”Borde jag gå? Ja, jag borde gå”, konstaterade nittonåringen och höll filten tätare omkring sig. ”Men jag kommer ta med mig den här, bara så att du vet”, fortsatte han monotont och stegade iväg mot dörren. Benen nästan vägrade att bära, hotade att bli till gelé vilken sekund som helst. Men det orkade Natsume inte fundera över i den stunden. Allt han ville var att gå ut genom den där dörren och glömma bort allting som hänt inom det senaste dygnet. Ja. Det skulle bli bra, alldeles perfekt. Kanske lite kallt, men det hade han ju överlevt förr.

Med sammanknipna läppar börjar Hideo förstrött att pilla med sina klädda tår, som en liten femåring. Varför skulle inte Natsumes föräldrar vilja vara med honom, veta av honom? De har förlorat tre år av sina liv som de kunnat spendera med sin son, kanske de inte varit världens fantastiska föräldrar innan.. Men nu borde de väl ändå ha lagt sorg på sin son, och vilja göra allt u världen för att få tillbaka honom, eller? Det är inte förrän nittonåringen ställer sig upp och marscherar på ostadiga ben fram till dörren som blicken lämnar fötterna. Kanske det är bäst, att se går vilda vägar. Dock vill Hideo inte att den andre ska ge upp på sig själv, oavsett vad som hänt mellan dem, och inte hänt för den delen.
"Är det vad du vill?" Frågar han efter en stunds tystnad och ställer sig upp från golvet. "Jag frågar inte vad du tycker att du borde göra, utan vad du vill göra."

Vad ville ens Natsume? Det var en väldigt bra fråga. Han ville ju först och främst inte att Hideo skulle kasta sig in i någonting om han inte var helt säker. Hela den biten tärde nog mer på nittonåringen än på den äldre faktiskt, då det gick djupt ner i alla primitiva insinkter och ladida. Å andra sidan hade det inte hunnit blivit sådär väst relaterat till mänskliga känslor ännu, så där var det nog betydligt svårare för Hideo. Fan, ibalnd var till och med Natsume tvungen att erkänna att han hade tur som slapp allt det där komplicerade. Visst kunde det bli komplicerat för honom också, men inte på samma sätt.
”Jag vet vad jag vill, det är mest att jag inte vet vad du vill”, svarade han tillslut och öppnade dörren. Usch, kallt och eländigt var det där ute i kylan. Snön föll i stora lass från den gråa himlen och vinden verkade ha tilltagit i styrka. Inte inbjudande alls. ”Vet inte ens vart jag ska ta vägen längre, allting känns bara fel..” Väldigt bra förklarat, du borde få ett pris!

Kanske Hideo inte varit självklar med hur han tänker och tycker, vad han vill. Men det är svårt, efter allt som hänt med Kotaro är han väldigt osäker, kanske det skulle vara bra för honom att vara ensam ett tag? Däremot vet han till hundra procent att han inte vill att Natsume ska gå sin väg. Nej, det vet han säkert.
"Natsume, jag vill att du ska stanna, det förstår du väl?" Frågar tjugoåringen och stirrar på hans ryggtavla vid dörren. Kall luft sprider ut sig i den lilla villan, och Hideo skyndar sig fram till honom så att han inte hinner gå ut. Armarna slingrar sig om hans midja och drar in honom i en kram bakifrån, lutar sitt huvud mot hans rygg. "Vad är det du vill? Berätta det för mig."