PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Men ditt fågelbo är ju i alla fall fint”, knotade Zhìyuan och stirrade återigen ner i silvertallriken. Han fuktade läpparna en aning och log sedan ett bistert litet leende för sig själv. Grattis Max, du har med största sannolikhet kommit på vad det är som är fel med mig. Och nu kommer du säkert aldrig tala med mig igen, kanske inte ens titta på mig. Sjuttonåringen började vrida och vända på händerna som låg på bordet, utan att röra blicken en endaste centimeter. Det var bättre att den andre fått reda på det hela förr hellre än senare. Om han nu var som resten av världen, kunde han åtmsintone lämna Zhìyuan innan de hunnit skapa något riktigt band sinsemellan. Men det betydde inte att det skulle göra mindre ont. För att vara skydd av omvärlden var verkligen smärtsamt, vare sig man kände personerna i fråga eller inte. Slutligen vände han upp de mörka, blanka ögonen och betraktade Max. Tårarna hade redan börjat växa sig fram - fortfarande lika känslor sig alltid.
”Jag förstår om du inte vill..tja, vara vän med mig. Ingen vill det..”, viskade han, i hopp om att rösten inte skulle brytas. ”Och du är ju uppenbarligen rädd för vargar så det här kommer inte att funka. Eller hur?”

En komplimang. Fast Max kunde inte fokusera på det just då för han satt och pratade med...en varulv. Herregud. Nu tar vi det här lugnt och sansat här va Max.
Han greppade försiktigt tag om den jämnåriges händer. Okej wow, lugnt och sansat, verkligen. Han höll ändå kvar. Studerade de långa kl-, naglarna.
"Det måste ha gjort jätteont", sa han tyst tyst och sorgset. "När du blev attackerad", la han till som ett litet förtydligande. Ja herregud, stackarn. Han möte Zhìyuans blick istället, även han med tårfyllda ögon.
"Jag är rädd för att bli omringad och attackerad av vargar. Det är inte samma sak", mumlade han som svar.
"Det klart jag inte lämnar dig för en sån liten sak", fortsatte han tröstande. Nej, vargar var vackra även om de var lite otäcka. "Åh herregud, jag har blivit som dig, nu gråter jag med. Ughhh", utbrast han och försökte tårka bort tårarna som trängt sig ut.

Jätteont? No kidding. I samband med de små orden fick Zhìyuan världens lust att brista ut i ett nästintill hysteriskt skratt, men han höll det låst inom sig och släppte istället bara ut en fraction av det.
”Jovisst, jätteont och allt det där”, mumlade han och betraktade deras händer med en sned blick. ”Alltså det är ingenting nytt precis heller, kommer ändå inte ihåg ett smack”, fortsatte han och snörvlade till. Att Max ens höll sjuttonåringens händer - att han inte stuckit i samma sekund som han insett vad den andre led av..det fick Zhìyuan att vilja brista ut i ett ännu mer högljutt bölande. Nu föll åtmsintone tårarna tyst nerför de bleka kinderna, men det fanns en risk att han faktiskt skulle börja tjuta som en stucken gris förr eller senare.
”D-det betyder alltså att jag har ett jävligt d-dåligt inflytande på dig”, snyftade sjuttonåringen sedan och gömde ansiktet i bordet. Inte nog med att han var en avskyvärd varelse, han var även extremt pinsam - som satt och snorade och grät mitt i den stora salen. No shame.

Satt de två och grät tillsammans? I stora salen? Igår var ju i stort sett först gången de pratat ordentligt med varandra, och nu det här? Jösses. "När hände det?", frågade han tyst. Såg sig snabbt omkring. Nej, de flesta var fullt upptagna med annat. Så uppe i sina egna liv att de inte la märke till vad som hände runtomkring.
"Nej nej", mumlade han till svar och torkade av tårarna med tröjärmen. "Det där spelar ingen roll, du är ju fortfarande samma person som jag pratade med igår, eller hur?", han sträckte sig lite över bordet för att försiktigt stryka bort några tårar med tummarna. Förhoppningsvis var det inte allt för närgånget. Först händerna och nu det här. "Bara du inte drar hit en massa vargkompisar så ska det nog gå bra", konstaterade han med blanka ögen och ett litet litet leende.

Av någon underlig anledning kunde inte sjuttonåringen låta bli att frusta till. Vargkompisar? På riktigt? Nej, Zhìyuan hade inga kompisar överhuvudtaget, förutom Max coh Kiwi då. Men de var två nya bekantskaper och kunde helt enkelt inte riktigt räknas riktigt ännu.
”Klart jag är samma person, ser bara ut som en hög med skit”, sade han och ruskade lite på huvudet. Ett litet leende spred sig över läpparna på honom där den jämnårige sedan strök bort tårarna från de bleka kinderna. Den längre var så ovan vid mänsklig kontakt att han knappt kom ihåg hur det kändes. Igår hade de förvisso kramats, men det här var någonting helt annat. Eller var det? Zhìyuan hade väl gjort precis samma sak under gårdagen, eller hur? Jösses, hjärnan var verkligen bara en sörja för tillfället allt som han kunde tänka på var de där extremt lockande läpparna framför honom. Nej. De var förbjuden frukt. Punkt slut, ingen diskussion.
”Och den enda vännen jag har är väggen där hemma..kommer du ihåg? Så oroa dig inte över den saken”, försäkrade sjuttonåringen med ett genuint leende. Vad fan var det här ens? Vänskap? Jo, det kändes som vänskap men..även som någonting mer? Varje gång han rörde vid Max eller vice versa, pirrade det liksom till inne i magen på honom - hela vägen ut till fingertopparna.

Det där med väggen var ju sjukt sorgligt. Förhoppningsvis kunde Max snart leta sig in på den där listan med. En fördubbling hade ju trots allt varit en markant ökning.
"Sluta säg så, du ser verkligen inte ut som en hög med skit", svarade han och strök bort ytterligare några tårar han tidigare missat. Vänta nu. 'Verkligen'. Så kunde han ju inte säga. Fanns det inget form av filter? Det var långt ifrån optimalt om han sa allt han tänkte. Långt långt långt ifrån optimalt. Usch då.
"Ehm, vad bra...eller vad jag ska säga", med ett litet skratt och rosiga kinder tog han ner händerna från den jämnåriga kinder. Okej, så nu visste han. Var det läskigt? En aning. Tänkte han sticka? Nej. Absolut absolut inte.

”Shit, du ser verkligen ut som en liten rädd hare”, fnös Zhìyuan och lutade sig tillbaka, när den jämnåriges händer lämnade de våta kinderna. ”Vad tror du egentligen? Att jag ska äta upp dig? För det tänker jag inte”, muttrade sjuttonåringen och kliade sig i nacken. Så jävla stereotypiskt av folk att bli osäkra över det faktumet att någon de kände hade..ehm..pälsproblem. Nu kanske det inte alls var vad Max satt och funderade över, men det var tyvärr vad Zhìyuan trodde att han satt och tänkte på. Och även om det inte direkt var fallet, så fanns de tankarna säkert någonstans långt i bakhuvudet på den andre. Nej, det var inte en fråga utan ett faktum. Sjuttonåringen visste minsann hur de allra flesta fungerade. Nåväl, han ville i alla fall tro att han visste det.

"Gör jag inte alltid det?", frågade Max roat. Jo, den andre hade ju tidigare varit väldigt tydlig med vilken liten mes hufflepuff eleven var.
"Det klart du inte kommer", fortsatte han. Och det var ju klart. Eller hur? Fast det var lite obehagligt ändå. Han kunde inte ignorera det faktumet.
Var inte en ganska stor del av varulvsgrejen att en inte hade någon kontroll och kunde göra i princip vad som? Eller var det bara en myt? För om det var sant så hade ju Max all anledning att vara rädd. Även om han visste att den jämnårige aldrig skulle skada honom med flit.

Jo, så var det ju faktiskt. Max verkade ha någon slags superkraft när det kom att både bete sig skrajt och se rädd ut. Det var dock en aspekt som sjuttonåringen noterat redan under gårdagen, på tåget. Vem visste, det kunde kanske vara användbart vid vissa tillfällen? Zhìyuan rynkade lite på ögonbrynen och vek undan med blicken, fäste den snett vid sidan om den jämnårige istället flr rakt på honom. Nu när fullmånen var så pass nära, hade han redan jävligt svårt att ta logiska, resonabla beslut. Och Max läppar och de där gröna ögonen gjorde det verkligen inte lätt för den andre att hålla alla känslor i styr. Den jämnårige hade redan lyckats med att göra honom förvirrad, och faktumet att han inte heller verkade ha några planer på att ge upp på vänskapen, gjorde Zhìyuan bara ännu mer förbryllad. Det var helt enkelt en helt ny situation för sjuttonåringen, som var van att bli lämnad i samma sekund som folk listade ut hans lilla hemlighet.
”Nej, det kommer jag inte. Åtmsintone inte så länge jag har pimplat i mig av det där vidriga elixiret en hel vecka före domedagen”, mumlade han med ett blekt leende och skakade på huvudet. ”Annars..tja, jag hade defintivt inte kunnat lova samma sak om jag inte gjort det. Som tur är då har jag det..däremot kommer den saken att ändrad när mamma och pappa slänger ut mig, och när mitt sista år är över.” Visst var det hemskt men tyvärr sant. Han var alldeles för dålig på trolldryckskonst för att kunna brygga något så komplicerat själv och ingredienserna var tydligen hiskligt dyra. Men han var tvungen att påminna sig själv om att det fortfarande var ett betydligt bättre öde än det Max gått igenom, så han skulle fan inte sitta och tycka synd om sig själv. Absolut inte.

Ögonkontakten bröts. Av oklar anledning så självklart satte övertänkandet igång. Vad hade han gjort fel? Hade den andre tröttnat? Orkade inte med Max mer? Bla bla bla.
"Är inte det liksom en del av allt. Alltså att man inte har kontroll över något. Är det inte därför folk dör och blir bitna. Eller?", frågade han och bet sig lätt i läppen. Nu kanske han var helt ute och cyklade. Förhoppningsvis inte men det fanns definitivt en risk. Max hade aldrig hört talas om någon varulv som inte typ ville mörda alls i dens väg.
"Det går säkert att lösa på något sätt", mumlade han. Nej, det där var ju väldigt deppiga tankar. Så kunde han ju inte fortsätta sitt liv. Det borde ju definitivt finnas någon annan lösning på problemet.