wolfy & rollspelare prs

”Men lilla vännen,” utbrast han då han la märke till hennes blanka ögon, fick genast en stark känsla av att vilja trösta och skydda henne från allt ont. Bestämt omfamnade han henne och strök sin ena hand längs med hennes rygg. Vad var det som fick henne att tro att han skulle bli besviken på henne? Han var inte i en position där han trodde sig ha rätt att döma andra.

"Nej..." klagade hon och försökte ta sig loss då hon visste att hon skulle gråta om hon blev kramad. Hon gav upp efter några sekunder och lutade sin panna mot hans bröstkorg. "Jag vill inte bli fäst vid dig, alla lämnar på något sätt." sade hon tyst.

Jonathan släppte inte taget trots att han kände hur hon försökte ta sig ur hans grepp. Han ville inte släppa, inte nu. Hans hjärta sjönk en aning då hon förklarade att hon inte ville fästa sig vid honom, att alla lämnar henne. Han ville lova henne att han aldrig skulle göra det men han var rädd över att det kanske inte var rätt av honom att göra så. Men han ville tänka och tro att han alltid, på något sätt, skulle finnas där för henne. Tyst vaggade han henne lätt fram och tillbaka i sin famn.

Cleo slöt ögonen och andades med små, korta andetag för att inte gråta. Hon tittade sedan försiktigt upp mot honom och smekte hans kind. Allt drama, över en liten kyss bara. Hon sträckte på sig och kysste lätt hans mungipa.
"Förlåt." mumlade hon sedan tyst och lutade kinden mot hans bröstkorg. Hon stod så en liten stund innan hon lutade sig bakåt lite försiktigt för att ta sig loss.

Han slöt ögonen för ett par sekunder då hennes läppar nuddade vid hans mungipa, en fjäderlätt kyss som ändå berörde honom starkt. Han släppte motvilligt taget om henne.
”Du har ingenting att be om ursäkt för.” Jonathan gav henne ett uppmuntrande leende i hopp om att hon ens mådde snäppet bättre nu.

"Jo, jag överreagera." sade hon och tog försiktigt hans hand innan hon började gå igen. Hon gillade inte att vara vid stranden när det började mörkna då hon hade träffat sin bror där efter hans död. Hon började gå igen men den här gången ökade hon takten, ville lägga så mycket avstånd som möjligt mellan henne och vattnet tills solen gick ner.

”Nej, det gjorde du inte,” protesterade han. De båda hade sina orsaker till hur de reagerade på olika saker. Att Cleo reagerat som hon gjort var helt förståeligt. Han hade kanske gått ett steg för långt trots att han inte själv riktigt ville inse den saken.

"När du är helt singel får du kyssa mig tills du tröttnar." log hon och kramade hårt om hans hand med sin lilla. Hon lutade huvudet mot hans axel och fortsatte gå, blev lugnare när de var inne på rätt gata.

Jonathan skrattade lite. Det såg han fram emot att få göra. Kyssa henne alltså. Att han skulle tröttna tvivlade han starkt på. Tröttna på Cleo var inte möjligt. Han kramade om hennes lilla hand medan de gick, flyttade snart handen till hennes midja istället.

Cleo log lite när hon hörde hans skratt, blev varm i hjärtat nästan av att höra honom glad. Hon lutade sitt huvud mot honom och log smått.
"Följer du med på festen ändå?" undrade hon sedan och smekte hans sida.