Sorteringshattens hemlighet

BRA!! ♥

Vi kan vänta hur länge som helst ♥

kan vi...

^
Jadå, jag tror vi står ut

Superbra ff!
*bevakar*

Bara så ni vet började jag redan för några dagar sedan att skriva ett nytt kapitel! Den här gången blir det extra lång förstår ni, så det tar sin lilla tid att få det klart ♥

Super bra!
Känn dig bevakad!

Jag släntrade in i flickornas sovsal, äcklad av mig själv. I tre timmar hade jag suttit på Snapes kontor och rensat bort de skalbaggsögon som var ruttna samt torkat bort slem från burkar vars innehåll jag helst höll mig ovetande om. Då jag låg i min oerhört sköna säng tänkte jag igenom gårdagen. Efter Snapes beslut om att ge mig straffkommendering hade jag sökt mig upp till professor Binns kontor bara för att få en hel bok som skulle vara genomläst tills nästa vecka. Bokens titel var "Svartalfernas krig" och även om man skulle kunna tro att den var intressant så var det den värsta bok jag läst. Bara samma gamla tjat som vi gått igenom på lektionerna, alltigenom.
Innan straffkommenderingen, när jag satt vid det stora fönstret i uppehållsrummet och tyckte oerhört synd om mig själv, störtade tredjeårseleverna in där med ansikten lysande av glädje. I deras frusna händer höll de påsar från Zonkos skämtbutik och Godisbaronen. En av dem, Barella Moore, bjöd mig till och med på en näve Bertie Botts bönor i alla smaker. Jag log för mig själv där jag låg. Äntligen började jag smälta in.

Den natten drömde jag oerhört konstigt. Om ett rött märke av en hand på vristen, en duell mellan trollkarlsvärldens två mäktigaste trollkarlar och ett grönt ljusklot som strålade ut ren och skär glädje och bekymmerslöshet. I mitt undermedvetna började minnet sakta att återbyggas, men då jag befann mig i vaket tillstånd var det som bortblåst igen. Dagen rullade på som vanligt. Jag hade trollkonsthistoria tillsammans med Ginny (vi hade suttit och trollat fram rökpuffar under våra bänkar hela lektionen), varit den första med att förvandla en råtta till en bägare på förvandlingskonsten och ätit så mycket pumpapastej jag kunnat proppa i mig under lunchen.

Dagarna gick. Veckorna gick. En kall vinterdag i december satt jag och Ginny vid den igenfrusna sjön och övade på en vattenformel som vi fått i läxa av professor Flitwick.
"Jag ska åka bort under jullovet." sa Ginny utan förvarning och rättade till sin Gryffindor-halsduk. Det hon nyss sagt hade hållit mig vaken de senaste nätterna, rädslan av att behöva vara ensam. Ett litet, litet hopp hade funnits, kanske att Ginnys föräldrar skulle bestämma sig för att att de inte alls skulle träffa Charlie i Rumänien. Men nu var det bekräftat; jag skulle tillbringa jullovet med Mercedes som enda sällskap. Jag låtsades att Ginnys uttalande inte alls fick mig att vittra sönder inifrån.
"Jaha. Så kul." jag försökte mig på ett leende.
"Mig lurar du inte, miss Herm." sa Ginny med den bistra röst Snape alltid brukade använda då jag försökte lura i honom att jag glömt läxan i uppehållsrummet. Vi brast ut i gapskratt, min mage vek sig och jag bredde ut mig på den mjuka snön, lät snöflingorna som fortfarande föll blöta ner hela min halsduk. Tillslut kändes det som om jag inte hade något skratt kvar och jag vände mig till Ginny.
"Jag kommer sakna dig." sa jag och kramade om henne, försökte att inte brista i gråt. Jag skulle vara stark, som Ginny. Jag kändes hennes välbekanta klapp på ryggen.
"Du hittar säkert nya kompisar medan jag är borta!" försökte Ginny uppmuntrande. Jag skrattade glädjelöst.
Jag var dömd att vara ensam.

Jättebra!!!

Det där var verkligen värt att vänta på.