PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Jadå, Lana och Fanny sover," berättade hon.
"Jag kände mig instängd och tänkte ta en promenad, och kolla om det fanns några monster;" fortsatte hon.
"Du ser dock inte helt okej ut..." påpekade hon.
Det var något med sättet Nadja rörde sig på, som om hon ständig var på vakt och rädd att bli överfallen eller något, som satte käppar i hjulet i Mys hjärna. Ett år hade hon valt att ta psykologi lektioner i skolan och där hade de pratat om att folk ofta betedde sig så när de dolde något eller varit med om något traumatiskt. För sin egen skull hoppades hon inte att det var det första.

Ana ville inte börja gråta, hon blinkade och fokuserade hårt på sin andning. Försökte minnas orden till en rysk barnvisa hon hört när hon var liten.
"Jag är bara väldigt trött," sade Ana. "Jag har varit vaken i nästan fyrtioåtta timmar," sade hon.

"Förstår att du är trött då," sa My även om hon inte var helt övertygad, men det sista hon ville var att tvinga någon att berätta något. Hon kunde se att Nadja var på bristningsgränsen men tänkte låta det passera.
"Om det skulle vara något någon gång så vet du ju iallafall att vi finns här för dig," sa My med ett litet leende. Och hon menade det, hon tyckte om Nadja, oftast iallafall. Ända problemet var väl det faktum att det var något med det hela som inte klickade. Som typ att Keiron inte kom ihåg någon Nadja.

Ana log lite.
"Jo, tack," svarade hon. Hennes mage kurrade. Ana kunde inte hjälpa att hon skrattade till, det kändes så... out of place.
"Känns det inte lite konstigt att vi inte stött på några monster än?" frågade hon sen, för hon tyckte själv det var konstigt

”Jo, det har varit märkligt lugnt, för lugnt egentligen..,” sa My. Det stämde verkligen, det var lite som lugnet före stormen. Det var som om luften laddades och snart skulle själva explosionen komma, även om My hoppades att de bara hade haft ovanligt med tur.

Ana log mot My. My var trevlig, hon gillade My. Ifall saker hade varit annorlunda kanske de hade kunnat vara vänner. Ana föreställde sig hur det skulle vara att bo på lägret igen, med sina syskon.
”Ska vi tillbaka till bilen?” Frågade Ana

My nickade pch de gick under tystnad till bilen. Fanny och Lana sov fortfarande, åtminstonde vad My kunde se. Hon drog fram en vattenflaska och drack lote innan hon hoppade in i bilen igen.

Den första dagen på resan gick ganska bra, tyckte Lana. Medan hon sov hade hon för en gångs skull haft trevliga drömmar, och körningen dagen efter gick bra. Det var ganska bra stämning i bilen också tyckte hon, trots att ingen av dem hade känt varandra länge så var det inte stelt.
När hon vaknade morgonen efter var det av att en polis knackade på rutan.
"Här kan ni inte sova!" sade polisen skarpt. Lana vaknade till och gnuggade sig i ögonen. Typiskt också, det sista de behövde var en polis som ville bråka.
"Ursäkta mig, officer," svarade Lana och log. Polisen verkade inte imponerad.
"Jag vill se alla era identifikationer, och körkort för den som kör," sade polisen.
Lana sträckte fram sitt körkort.
______
Ana kände hjärtat slå hårt. Helvete. Visst hade hon ett pass, men i passet stod det Anastasia Petrova, inte Nadja. Dessutom var hon inte ens amerikansk medborgare, hon var medborgare i Ryssland. För det tredje så hade hon varken ett visa eller uppbehållstillstånd i Amerika. Hon skulle bli deporterad till Ryssland på nolltid. Bäst att hon började öva upp sin rostiga ryska redan nu.
Kom igen, Ana, tänk... sade hon till sig själv. Men innan hon kom på någonting så var det hennes tur att lämna över ID.
Hon rotade fram sitt pass i sin svarta ryggsäck. Sträckte med skakiga händer fram det till officern.

Som tur var för My så hade hon faktiskt tryckt ner sitt pass i väskan som hon snabbt rotade fram och visade upp när det var hennes tur. Fanny såg mindre glad ut, men efter en stunds letande så lyckades även hon rota fram sitt pass och visa det. Officern vände sig nu mot Nadja och bad om hennes ID.
”Anastasia?” frågade han och läste innantill från passet.

Ana kände alla blickar på sig. Hon mötte officerns blick.
Hon nickade motvilligt. Officern tittade på henne. Sedan tittade han ner på blåmärkena hon hade runt nacken från incidenten med Kurt.
"Är allting okej, Anastasia?" frågade han och rynkade på pannan.
"Ja," svarade hon kort.