Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik kände trycket om handen och besvarade den. Lyfte blicken och pressade fram ett leende då han mötte Aarons svaga blick. Men han såg så svag och blek ut. Han verkade mer död än levande trots att operationen gått bra.
"Operationen gick bra, du behöver bara vila lite." sa Karl-Fredrik och försökte låta övertygande och hoppfull, dölja allt han kände för att inte oroa Aaron onödigt mycket.

Aaron förstod att det var något som var fel, något som inte var helt bra av hur de betedde sig. Men han kunde inte alls sätta fingret på vad, hade svårt att riktigt läsa av dem i det skick han var i för tillfället. Han fick fram en lätt nick, också den väldigt svag men iallafall en nick.
"Vad.. Fick dem bort den?" fick han hest viska fram, svagt och knappt hörbart - han kände sig också allt svagare efter att ha kämpat fram bara de här små sakerna.

"Mm, de fick bort den." svarar Karl-Fredrik och stryker honom lätt över håret.
"Men du blev ganska svag av operationen så du behöver vila lite bara. Så prata inte så mycket." fortsatte Karl-Fredrik lugnt. De satt där ett långt tag innan läkaren kom och sa att Aaron behövde vila och besökstiden var slut.
"Vi kommer tillbaka imorgon." viskar Karl-Fredrik och kysser hans hjässa.
Läkaren hade lovat att ringa om det blev värre. Inte för att det var säkert att de skulle kunna komma på besök, men ändå.

Aaron hängde åtminstone med på vad han sade, och lyckades nicka smått som något slags svar. Kanske att det egentligen inte var mycket till svar, men det var iallafall något. Han orkade heller inte engagera sig så mycket i konversationen - han ville, men hade helt enkelt inte orken eller kraften till det. Han ville att dem skulle stanna, han ville få ha Karl-Fredrik hos sig och verkligen inte vara själv här nu när han inte visste vad som hände. Borde han vara såhär trött? Han var rädd, vilket säkerligen speglades i ögonen också, men han visste att de antagligen behövde hem också.
Det dröjde några timmar, men under natten började Aaron drastiskt att bli allt sämre. Till en början hade han iallafall varit vid medvetande, något han dock tappat hid det här laget och läkarna hade hunnit bli rejält oroliga då de till sist ringde till kollektivet trots att det var tidig morgon. Men han var vid det här laget så illa ute att de inte visste ens hur många timmar han hade kvar - läget hade blivit väldigt kritiskt, och de hade för tillfället inte överdrivet mycket hopp om att han skulle klara sig ens en dag till.

Ingen i kollektivet hade sovit den natten, bara suttit vid bordet och väntat på telefonens besked. Karl-Fredrik hade tyvärr druckit, men ingen klandrade honom i det skick han var i. Magnus var orolig för honom, om Aaron skulle förlora kampen skulle han då förlora Karl-Fredrik? Chansen till det var mycket stor. Men Magnus ville inte förlora sin allra bästa vän.
Så när telefonen äntligen ringde och de fick beskedet var han inte kapabel till att köra, så Maggan körde dem dit.
Karl-Fredrik kände allt som i en dimma och försökte samtidigt nyktra till för Aarons skull.
De kom in i rummet där Aaron låg, blek och med slangar och maskiner runt sig.
Karl-Fredrik satte sig på en stol vid honom, lika som förr.
"Hej, vi är här nu." sa han lågt i Aarons öra och tog darrande hans hand. Han verkade inte ens levande och Karl-Fredrik kände som om han skulle brista.

Aaron hade inte längre klarat av att hålla sig vaken, men samtidigt var han inte helt borta, inte omedveten på samma sätt som om han sov. Tvärtom hängde han svagt, väldigt svagt men ändå lite iallafall, med på vad som hände runt. Att Karl-Fredrik var tillbaka. Vilket i sig var en stor trygghet. Vid det här laget var Aaron verkligen livrädd - han förstod knappt vad som hände, mer än att det uppenbarligen hade blivit väldigt mycket sämre med tanke på hur han mådde och att han hade haft väldigt ont. Han hade knappt fått någon vettig sömn under natten tack vare allting, och hade samtidigt närmast känt sig extremt vilsen - han förstod inte vad som hänt, hängde knappt med på vad som hänt runtomkring och hade ärligt talat känt sig ensam och rädd. Han ville ha Karl-Fredrik där, hans klippa och den han hoppats på skulle kunna förklara.

"Du kanske undrar vad som hänt?" fortsatte Karl-Fredrik ovetande om Aaron ens hörde. Men han ville inte ha det tyst. Han kände hur Magnus la en hand på hans axel och det var ett stöd bara det.
Han hoppades inte att Aaron skulle känna doften av alkohol, eller höra det i hans röst. Det var några timmar sedan han druckit och han var inte full bara påverkad. Men han gissade att inte Aaron skulle uppskatta det. Men han själv måste hålla ihop och då måste han dricka.
"Du har blivit mycket sämre under natten." sa Karl-Fredrik ärligt, för nog kunde Aaron gissa det om han hörde.
"Men de gör allt här för att hjälpa dig. Din kropp behöver bara vila." Karl-Fredrik drog efter andan.
"Om annat ska du veta att jag älskar dig och att jag alltid kommer att göra det." sa han innan han tystnade, hans röst bar inte mer och han la huvudet mot Aarons axel.

Aaron registrerade iallafall lite. Han hade knappt ork eller medvetande nog för att bearbeta det han sade och förstå det, men det var lite så iallafall. Det var också så mycket värt, han kunde inte beskriva ens hur mycket han uppskattade att Karl-Fredrik var där och förklarade, det var något han kunde förankra sig vid. Något han verkligen behövde, en trygghet och i osäkerheten och rädslan.
Men lite hade han ork till, och den lade han på att - väldigt kämpigt - lyckas luta huvudet emot hans. Han hade inte orken till att svara hur gärna han än ville, men det här fick väl duga och var en gest nog i sig.

Du Aaron la huvudet mot hans kom tårarna. Han la en arm om honom, ville inte släppa honom. Karl-Fredrik visste inte hur länge de legat så, men tårarna hade upphört och det hade börjat mörkna då en läkare kom och sa att de var tvungen att gå.
Det såg stabilt ut nu och Aaron behövde sömn. Stabilt, så stabilt det kunde bli i Aarons tillstånd.
Karl-Fredrik reste sig upp och kysste honom farväl.
"Vi måste gå nu, men sov lugnt så syns vi sen." sa Karl-Fredrik innan de gick. Karl-Fredrik med den känslan att han aldrig mer skulle få se sin Aaron vid liv.
När de kom ut på parkeringen och körde hem, drogs han ner åter i en panikattack, de hade hänt oftare på senaste tiden trots att han dragit upp sin dos. Karl-Fredrik orkade inte mer och nu fanns inte ens Aaron att kämpa för. Han gick upp till sig, var trött, orkade inte umgås med de andra.

Aaron ville än en gång inte att han skulle gå, men vad hade han för val? Han kunde väl knappast vara där hela tiden hur gärna han än skulle vilja ha honom där hela tiden. Han blev allt mer rädd för hur det här skulle sluta, och Karl-Fredrik var väl lite det som höll honom lite flytande och hindrade rädslan ifrån att ta över.
Då han väl lämnat blev det väldigt sakta men säkert allt bättre. Det var inte med mycket - men fysiskt blev hans värden och tillstånd lite mer stabilt och säkrare för stunden, medans han började kunna att antingen vara vaken kortare stunder eller faktiskt sova istället för något slags mellanting. Vilket var en lättnad. Även om han ännu inte hade någon ork alls - under de korta stunder han var vaken, stunder som blev allt längre, var det knappt så han ens orkade prata eller göra någonting. Men det var ändå ett steg i rätt riktning.