Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Tjänaren neg lätt igen och nickade för att återigen gå ut och ge beskedet till Juan, det dröjde inte överdrivet lång tid - deras rum låg relativt nära varandra - förräns det återigen hördes en lätt knackning på dörren och Juan denna gången dök upp med en nickning som hälsning.
"Jag hoppas att jag inte stör. Jag tänkte att du kanske ville slå följe med mig till middagen?", föreslog han med ett vänligt leende emot henne, såg sig snabbt omkring i rummet och vände sedan åter blicken emot henne.
"Jag hoppas att jag inte har stört med min visit här, med tanke på ert så pass unga barn", sade han vänligt, verkade visserligen bara mest småprata men hade för det mycket väl ett mål med vad han höll på med.

Catherine gav Juan en lätt nick som svar.
- nej självklart stör du inte, varken nu eller vistelsen hos oss. Serena mår bara bra och verkar inte ha farit illa av att du kommit sa hon och nickade mot barnet som sov lugnt med tummen i munnen. Hon drog en lätt hand genom sitt hår och vände blicken mot Juan igen.
- men vi bör kanske gå mot middagen, så att vi inte väcker Serena och så att inte middagen blir kall la hon till, egentligen visste hon inte riktigt vad hon skulle säga eftersom hon inte kände honom men hon försökte vara trevlig och kallprata. Catherine började gå mot honom eftersom han stod för dörrhålet.

Juan log lätt emot henne och nickade.
"Det gläder mig att höra", svarade han, visserligen var det kanske inte särskilt uppriktigt - skulle han vara uppriktig så tyckte han inte särskilt gott vare sig om Matthew eller hans fru. Men det var inte läge att visa vid det här laget - nu däremot var det helt andra puckar som gällde.
"Du får ursäkta om du finner mig fräck nu. Men är du lycklig här?", frågade han i vänlig ton, log lite och nickade återigen åt hennes ord.
"Du har rätt, vi borde snart bege oss ditåt", instämde han, dröjde dock kvar lite i väntan på hennes svar - han visste att Matthew skulle dyka upp här före middagen, och han ville inte att han skulle missa det som han var påväg att göra.

Hon stannade till när han inte flyttade på sig och höjde lätt ögonbrynet med ett litet skratt.
- jag har min man och mitt barn här, varför skulle jag inte vara lycklig? Vad menar du egentligen? Frågade hon och la armarna i kors över bröstet. Hon hade en dålig magkänsla av vart detta skulle leda, det kändes inte som ett vanligt kallprat. Vad var det ens för fråga att ställa och varför stod han så att hon inte riktigt kom ut från rummet? Väntade han på något?

Juan log lätt emot henne.
"Att man har sin make eller maka hos sig behöver inte betyda att man är lycklig för det. Trots allt verkade ju inte ni ha varit så glada över att ha blivit varandras makar från början", tillade han, många levde som olyckligt gifta. Han hade sett till att råkat lämna dörren lite lätt, lätt öppen - den var bara någon knapp centimeters öppning - för att bara kunna höra saker utifrån korridoren. Som de avlägsna fotstegen han lyckades snappa upp därifrån där han stod närmast dörren. Hans startsignal då alltså. Han gick närmare henne, stannade till rätt nära.
"Vad jag menar, är att jag skulle kunna göra dig lycklig", nästan viskade han till henne, för att sedan med rätt snabba drag lägga armarna om henne och kyssa henne djupt. Det var förstås noga uträknat - han såg till att lägga armarna om henne på ett vis som skulle få det att se högst trovärdigt ut, men samtidigt inte tillåta henne att knuffa undan honom med en enda gång iallafall. För någon annans ögon skulle det med andra ord se ut som om hon var med på det hela, vilket var just hans plan och just vad det gjorde. Matthew hade varit påväg dit för att byta om, och just klivit in genom dörren och tvärstannat när han sett de båda och kyssen. Nej. Han stirrade på de båda med en både chockad och enormt sårad blick - han älskade Catherine och att finna henne i en annan mans armar var minst sagt sårande och något han inte trott om henne. Han hade trott hon älskat honom också.
"Catherine?", utbrast han chockat, också ögonen lös av hur det krossade hans hjärta att se henne så. Han fann inga andra ord, utan vände istället för att åter skynda ut därifrån igen - efter den milt sagt chocken behövde han en stund ifred för att smälta allt.

Catherine lyssnade på allt han sa, det var ju bara skrattretande. Visst hade de haft det jobbigt i början av äktenskapet men hon var lycklig med Matthew och dessutom hade Juan inte den rätten att överhuvudtaget bry sig om deras relation. Det blev värre när han tog ett steg närmre henne, hon hann inte backa förrän han dragit in henne i sin famn och kysst henne, något som chockerade henne, än värre var när hon såg Matthew och inte var i stånd till att ta sig loss tills han hade försvunnit därifrån. Hon drog sig bort från Juan innan hon gav honom en hård örfil.
- Hur vågar du kyssa mig? Fräste hon innan hon lyfte upp sitt barn från spjälsängen och började springa efter Matthew, han måste få veta sanningen och hon tänkte inte lämna deras lilla barn i samma rum som den idioten. Vad hade han gjort?

Matthew hade rätt snabbt tagit sig därifrån, och egentligen inte vetat vart han var påväg. Han var också helt uppe i sina tankar efter vad som hänt, vilket gjorde att han hade släppt all försiktighet och lade inte ens märke till att någon närmat sig förräns han blev indragen i ett rum intill. Han hann knappt heller reagera förräns det första hugget kom, ungefär i brösthöjd och han flämtade högt till. Något som snarare blev ett lätt rop. Huggen blev fler utan att han gavs en chans att försvara sig, och snart kunde mannen ses skynda ut därifrån - också han något nerblodad på händerna, men dock av Matthews blod. Matthew hade fallit ihop nästan genast då mannen gett sig iväg, då han inte längre klarat att hålla uppe sig själv. Han förlorade blod i snabb takt - vilket avslöjades av den växande blodpölen under honom - och han fick även svårare att hålla sig vid medvetande i samma takt även om han fortfarande var med. Men allt gjorde ont, varenda andetag värkte och blev allt svagare.

Catherine hörde hans svaga rop. Hon fick en riktigt dålig känsla i magen och räckte över Serena till en tjänarinna eftersom hon inte ville att Serena skulle se vad som än hänt. Hon sprang in i rummet och det hon fick se fick henne att må illa. Matthew i en pöl av sitt eget blod och knappt vid medvetande. Catherine sjönk ihop bredvid honom och höll hans hand.
- kalla efter doktorn sa hon högt till den närmsta tjänaren men även han stod som fastfrusen.
- men gör något då nästan skrek Catherine fram medan tårar rann nerför hennes kinder, tjänaren sprang snabbt för att kalla på läkaren. Catherine gjorde allt för att såren skulle bli täckta och sluta blöda och snart var hennes händer och klänning full av hans blod. Hon la handen på hans kind och kysste hans panna.
- jag älskar dig så mycket viskade hon.

Matthew hade ännu inte förlorat medvetandet helt, han var fortfarande smått med men inte heller helt hundra vaken. Något däremellan snarare. Han lade först bara märke till att någon kom in, det var först efter att hon varit där lite och börjat fixa med hans sår som han förstod att det var Catherine. Vilket var konstigt. Vad gjorde hon där? Med tanke på vad han nyss upptäckt henne med så var hon inte den han förväntade sig skulle dyka upp direkt. Hur mycket brydde hon sig ens om honom egentligen med tanke på vad hon tydligen sysselsatte sig åt? Ifrån hans synhåll fanns där en hel del motstridigheter. Han hade en hel del han ville ifrågasätta - för utan tvekan krossade det hans hjärta att se henne med en annan man - men han hade inte kraften till det.
"Du.. Juan..", började han mumlandes, ville få fram något om vad han sett men lyckades inte få fram mer än så. Blicken lös ännu av hur sårad han blivit, men var dimmig av smärtan och verkade glida längre och längre bort vilket också han gjorde. Även andningen var mer och mer påverkad, allt mer ansträngd och mer stötvis.
Man hade fått dit läkaren snabbt, men ändå var han alldeles på gränsen till för sen. Genast då han kom dit skyndade han sig att kolla hans sår, och allvaret kunde rätt snabbt inses av hur snabbt han började arbeta.
"Såren är allvarliga. Jag vet inte om det kommer gå att rädda honom", sade han allvarligt till Catherine, utan att dra ner på tempot utan hade snabbt börjat lägga tryckförband över sådan för att kunna stoppa blödningen. Under tiden han jobbade verkade också Matthew försvinna mer och mer igen, när Catherine först kommit hade han ju lyckats hålla hennes hand tillbaks men det greppet lossade han nu då han inte ens hade krafter nog för det. Läkarens farhågor hade också varit berättigade - trots att han snabbt kämpade på med såren, blev Matthews andning allt mer oregelbunden för att plötsligt upphöra. Läkaren lade dock genast märke till det, han hade hunnit en bra bit med såren men bytte genast till att istället utföra hjärt och lungräddning. Han fick bara hålla tummarna för att hans fru skulle inse vikten av vad han höll på med - här räknades varje sekund och han hade som tidigare sagt ingen aning om han ens skulle få hennes makes hjärta att starta igen. Det var omöjligt att säga.

Catherine svalde hårt när hon hörde hans ord.
- älskling, han kysste mig, jag ville inte viskade hon. Det var kanske en konstig sak att säga när han var döende men hon ville verkligen få det sagt att hon inte varit med på något. Hon kände hur greppet om hennes hand blev lösare och där började hon få en känsla av panik. När läkaren kom flyttade hon sig med hjälp av två tjänare. Hela hennes kropp darrade medan hon såg på när läkaren började göra hjärt och lungräddning. En annan tjänare gick fram och fortsatte lägga tryckförband för att underlätta för läkaren, Han såg till att såren hade ett hårt tryck innan han backade igen. Catherine brydde sig inte ens om att försöka torka bort tårarna och hon kunde inte heller titta bort hur mycket hon än ville.
- snälla gör allt för att rädda honom. Jag gör vad som helst, jag betalar vad som helst viskade hon med skakig röst. Vilket också var helt sant, hon skulle betala hur mycket som helst bara Matthew överlevde. Hon hörde snart sitt barn börja gråta och började känna sig kluven. Skulle hon stanna eller gå och lugna sitt barn. På ett sätt ville hon inte lämna Matthews sida men samtidigt visste hon att hennes barn också måste äta och att hon inte kan släppa ansvaret för Serena.