Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Edvard var helt på det klara att det inte riktigt vad det som hans far hade menat. Hans far hade menat att det var vad som skulle sägas och trots att det var tydligt för Edvard hur arg hans far och hans mormor var på honom. Även hans mor var mindre glad men hon var mer chockad än något annat så var det nog inte tydligt för dem andra.
Han reste sig upp och ställde sig framför Sienna. Han hade tagit en av deras familjeringar, en mycket vacker ring som var prydd med diamanter för detta tillfället.
Han harklade sig och såg in i hennes ögon.
" Detta är kanske inte det ideala platsen eller tidpunkten för detta. Men jag älskar dig Sienna och denna situation har inte fyllt mig med oro eller ilska - utan lycka. " Började han leendes innan han gick ned på knä och höll hennes hand.
" Sienna Hamgrind, vill du gifta dig med mig?" Frågade han leendes och öppnade asken och höll den framför henne med ringen inuti.

Sienna måste säga att hon själv nästan blev förvånad över hur snabbt saker och ting kunde vända - från att ha varit halvt utom sig efter att ha upptäckt graviditeten till att nu förhoppningsvis kunna få gifta sig med honom. Hon hade lite oroat lagt märke till att hans far och mormor inte såg alltför glada ut, men glömde bort det då han reste sig och gick fram till henne. Hans första ord fick henne varm inombords, bara vetskapen om att han var glad över barnet som var påväg var glädjande. Hennes ögon blev dock stora igen då han gick ner på knä och friade, och dessutom med den helt fantastiskt vackra ringen - hon hade inte ens väntat sig att han skulle be om hennes hand, och än mindre att få ett klassiskt frieri. Nu kunde hon inte längre hålla inne tårarna, som i sakta mak rullade nerför kinderna - men det var också med ett brett leende på läpparna. Efter dagens händelser hade hon väldigt lätt för att börja gråta, kanske inte så underligt med allt hon gick och bar på inom sig.
"Såklart", utbrast hon till slut glatt, fortfarande förundrad över kvällens ändring - hennes ögon hade gått från att tidigare innehålla rädsla och oro, till att nu snarare stråla av lycka.

Edvard log lyckligt och satte på ringen på hennes vänstra ringfinger och reste sig sedan upp och torkade hennes tårar och kramade om henne försiktigt.
" Bra. " Sa han och pussade hennes kind lätt innan han släppte även om han mer än gärna ville hålla om henne i timmar.
Hans far reste sig upp och harklade sig.
" Ja då behöver vi bara ha ett bröllop, och vi kanske till och med kan bjuda flertalet." Sa han och log svagt men Edvard såg hans ilska i ögonen.

"Middagen är serverad." Förklarade butlern vid dörren och Edvard tog Siennas hand och ledde henne till finrummet.
" Se allt kommer ordna sig." Sa han och kramade hennes hand hårt.
Hans mormor reste sig och tog i hand med dem andra i hennes familj.
"Vilken välsignelse. Burlow och Hamgrind." Log hon och gick sedan ut i rummet hon också.

Sienna log brett, åtminstone för stunden verkade allt annat inte spela den minsta roll. För hon skulle få gifta sig med honom, och bara det kändes helt fantastiskt. Och till sist vågade hon tro helt och fullt på att det verkligen skulle ordna sig, vilket var en fantastisk känsla. Hon kramade genast hans hand tillbaks och gick med honom ditåt.
"Tack." sade hon med ett mjukt leende emot honom, lyckligare än på länge trots alla omständigheter. Hennes föräldrar verkade båda förvånade, men på två olika vis - hennes mor verkade uppriktigt glad för deras skull, vilket hon också passade på att gå fram och säga till Edvard innan de satte sig till bords, medans hennes far närmast verkade lättad. När de satt sig till bords insåg hon dock nästa problem - hon hade varit illamående redan innan tack vare oron, vilket glömts bort för en stund när han friat men åsynen av maten gjorde den påmind. Men hon kunde inte heller förolämpa hans familj med att knappt äta - så hur jobbigt det än kunde tänkas vara, fick hon bara försöka kämpa sig igenom det.

Edvard slog sig ned bredvid Sienna och släppte endast väldigt motvilligt hennes hand efter att maten blivit serverad till dem alla.
De åt en stund i tystnad innan hans mormor la ned sina bestick och tittade vänligt mot Siennas föräldrar men med en extrem skärpa i blicken.
"Så ursäkta denna olämpliga fråga men det har skett mycket sådant nu på sistone. Vad är hemgiften som Miss Hamgrind kommer föra med sig in i detta äktenskap?" Sa hon och Edvard tittade chockat på den äldre damen.
Hur vågade hon?
"Jag menar mitt barnbarn, detta namn räddar. " Började hon men Edvard reste sig upp.
"Mormor. " Sa han skarpt och avbröt hennes tal om väldigt specifika saker och tittade på henne.
"Ni får ursäkta. " Sa han allvarligt och satte sig sedan igen. Hans familj. De var väldigt unika och säkert oerhört svåra att tycka om.

Sienna lyckades kämpa i sig en portion mat åtminstone, kanske att den var i minsta laget men det borde åtminstone inte förolämpa dem. Hon fick väl annars bara hoppas att dem inte skulle lägga märke till det. Själv kunde hon inte undgå att märka den något underliga, nästan stela, stämning som uppstått vilket tog ner henne lite närmare jorden igen efter frieriet. Hon hade tänkt säga något, då det ändå borde ligga hos henne att försvara sig själv och deras förlovning. Hennes far hann dock före och såg snabbt på Edvard med ett ursäktande leende - det sken dock igenom att han funnit henne något fräck - och vände den sedan emot hans mormor.
"Det är en berättigad fråga. Och ni kommer förstås erbjudas en stor hemgift. Även om jag vill tro att det här förbundet även gynnar er, när nu Edvard vill hålla fast vid att kännas vid barnet", sade han.

Hans mormor stirrade skarpt på hennes far men det märktes att hon ansåg honom mer värdig nu än tidigare, om än väldigt väldigt lite.
Hon sträckte lite på sig. " Det glädjer mig att höra." Sa hon och såg mot Edvard och sedan tillbaka på Mr Hamgrind.
" För tillfället." Sa hon kort angående att han skulle hålla fast sin kännedom om det och Edvard himlade med ögonen.
"Mormor, tack." Sa han skarpt och hon verkade stiga av krigsstigen hon tidigare stått på. För tillfället.
Han tog Siennas hand och kramade den under bordet.
"Hur mår du?" Frågade han lågt mot hennes öra och såg oroligt på henne. Hon hade inte ätit speciellt mycket och det oroade honom faktiskt.

Hennes far nickade lätt tillbaka, de kanske inte var särskilt förtjusta i varandra men det gick ändå bättre än vad hon hade vågat hoppats på. Definitivt mycket bättre än så ifall man räknade med att dem nu var förlovade. Hon hoppades dock att den inte skulle dröja allt för länge till - hon njöt av Edvards sällskap, men var ändå lite på spänn på grund av de andra och illamåendet verkade inte vilja lugna ner sig heller. Helst skulle hon föredra att just nu få ligga hemma i sin säng och vila - allra helst med Edvard där om hon fick bestämma - men det var inte upp till henne, det var bara att härda ut. Och hon tvivlade inte på att hon skulle klara det, det skulle bara vara jobbigt. Hon blev genast lättad av att känna hans hand emot sin och kramade om den tillbaka, lyfte blicken till honom och log svagt.
"Bra. Jag är bara lite illamående", svarade hon tyst tillbaka, såg ingen anledning att oroa honom men inte heller någon anledning att ljuga.

Han såg på henne och visste att detta var normalt men han kände sig ändå oerhört orolig.
"Vill du gå undan? Kanske lägga dig och vila lite?" Frågade han lågt i hennes öra och höll hennes hand stadigt.
Han visste att hans och hennes uppgift på ett sätt var avklarat. Det var svärföräldrarna som skulle komma överens om resten. Som exempelvis hemgiften. Hon hade inget att säga om den, han hade väl kanske rätt att påpeka något men han kände sig inte alls intresserad av att göra det.
Han ville bara tillbringa tiden med sin fästmö. Kvinnan han älskade som bar på hans barn.
De andra kändes inte viktiga inte just nu i vilket fall.

Sienna uppskattade hans omtanke och hade gärna velat lägga sig och vila en stund, men tvingade sig ändå att skaka lätt på huvudet. Det hade varit alltför ohyfsat, även om hon hade en fullgod anledning till det.
"Nej, inte när du lyckats ordna den här middagen", sade hon tyst, hon kunde klara sig igenom den åtminstone även om det kunde bli en pina. Men hon ville inte råka förstöra något eller råka förolämpa något av misstag - inte när allting redan var så skört. Det kändes som om minsta lilla felsägning skulle göra att allting gick i kras.